Hoppa till innehåll

Etikett: prov

Ett coronatest på min djefla man!

Minnesgoda läsare kanske minns att jag låg däckad i januari? Under tio dagar pallade jag ingenting. Så här beskrev jag det när jag var på bättringsvägen:

Hmmmmm… man börjar ju undra … Nåväl!

I tisdags började Olle eller DDM, also known as min djefla man, att på bekant manér ta sig åt halsen och lägga handloven på sin egen panna och stånka och stöna.

– Jag har ont häääääär, sa han och tog strupgrepp på sig själv.
– Mmmm. Corona.

Sa jag och fortsatte att skrapa färg från ett 100 år gammalt fönster.

– Och så har jag nog feber, sa DDM
– Mmmmmm.

Sa jag medan jag fyllde vatten i en uppblåsbar pool som spanjoren har köpt i brist på spanska Atlanten-vågor.

Hey Jude, don’t make it bad. Take a sad HOSTHARKELPIIIP! JAG KAN INTE SJUNGA! utropade min djefla man sedan, för si skrika, det kunde han.
– Nu får vi isolera dig. Ring vårdcentralen, sa jag och pangade fast en duk på utomhusbordet.

Ni vet hur man ringer till vårdcentralen i svinottan för att de ska ringa tillbaka och att om man inte är bland de första så ”tar tiderna slut”? Well, nu gäller tydligen andra regler, för Olle fick en tid två dagar senare. (I torsdags.) Tur var väl det, för han fortsatte med att klämma sig på halsen och klaga på smärta samt att ideligen bevisa att han verkligen inte kunde sjunga.

Kan detta vara covid 19? Har vi slarvat? Om han blir sjuk – han som verkligen isolerar sig och inte ens handlar eller träffar folk annat än ute i skogen – borde vi andra i den nio man starka inre kretsen ju också smittas? Han var ju slarvig i söndags, när han åt jordgubbar utan att först tvätta händerna, men …?

Läkarbesöket var tydligen mycket trevligt. Läkaren hade visir, munskydd och handskar och skojade om allt och petade den klykande Olle i halsen medan han berättade att coronatester får de inte göra på vårdcentralerna. En remiss skickas till ett visst apotek, och där får man ett kit som man måste lämna tillbaka till samma apotek före klockan 15. Fick jag veta när jag kom dit vid halvfyrasnåret.

Informationsteknik: apoteket har öppet till 19, men själva coronainlämningen stänger kl 15.

Så igår, fredag, var alltså den stora provtagningsdagen.

Verktygen lades fram.
Instruktionerna granskades.

Jag filmade när Olle stoppade in en pinne långt ner i halsen – men det triggade oss att omedelbart dra 25 skämt om porrfilmer från 1970-talet, så det går faktiskt inte att visa er. Den pinnen stoppades ner i provröret så att alla viruspartiklar hoppade ner i koksaltlösningen.

Sedan tog han en omgång med en ny pinne uppi näsan. Båda borrarna. Svabbelisvabb!
Även den pinnen doppades i provröret. (Som jag med mina hantverkarhänder höll i. Skitiga naglar hade jag visst också.)

Så blev det dags att spotta i den lilla, lilla fyrkantiga skålen och gegga runt med topspinne nummer 3.

Hoppas att känsliga tittare redan blundar.

Även denna – den tredje pinnen – stoppades i provröret ett tag, innan den lades i säkert förvar tillsammans med sina pinnpolare i påsen med riskavfallet. Som nogsamt slängdes.

Den här påsen körde jag sedan till apoteket (tryggt förvarad i en annan påse).

Apoteket skickade iväg provet, och nu får vi kanske besked på måndag. Eller senare, för det är ett oerhört hårt tryck på de apotek som har denna tjänst.

– Hur många prover får ni in varje dag? sa jag.
– MÅNGA, sa apotekaren med emfas och bläddrade i en jättetjock pärm med personnummer och streckkoder.

Så här såg apotekets coronahörn ut. (Jaaa, jag har VERKLIGEN dolt personen på bilden.)

Själv mår jag utmärkt. Håret ser förvisso ut som ett fågelbo, men sjuk är jag inte.

Kanske beror det på att jag umgås i såna här kretsar?

 

 

Share
44 kommentarer

Stockholms universitet i bilder

Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.

Här sitter spanjoren och laddar i en helt vanlig källarlokal? Nej, det här är en trapphall ovan mark. Oerhört mysigt.

När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)

Här går spanjoren i en kulvert? Nej, det är en helt vanlig korridor ovan mark.
av_gotrik_ortenholm
Ooooh, en sån trevlig och alls inte ångestskapande tavla (”Vyssan lull” av Götrik Örtenholm) som möter alla i entrén. *host*
Myspys i mintgrönt!
Aha, alla de olika trapphusen går i olika färger. Jättepraktiskt, men förfärligt skramligt, plåtigt och fult.
Se där, ännu en trevlig korridor som man måste besöka för att hitta damtoan.
Pittoreska inredningsdetaljer som ögonen får vila på. (Vi är fortfarande i offentliga utrymmen där det vimlar av folk och alls inte i ett källarutrymme.)
Men nu har vi väl ändå hamnat i en lagerlokal? Neeeej, det här är studiemiljön i ett annat trapphus.
Fast ooooh, barhäng vid godisautomaterna! Now you’re talking!
Men ack, nu hamnade jag i ännu en psykedelisk korridor (ovan mark).
Kom in i min lilla kajuta! Biblioteksdörrarna var ju jättefina! (De inte särskilt diskreta, vita dörrstopparna måste ha satts dit av en elak klåpare.)
Inne på universitetsbiblioteket hade någon byggt en låda och målat nåt på den så att den skulle bli fin. Men förmodligen glömde de att sätta in en dörr till lådan, för den verkar ha huggits ut lite halvsmidigt i efterskott.
Konstverk. *harrrkl*
Jag förstår din känsla, Elin Wägner. Det här var fan inte alls kul.

Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.

Upp till kamp, liksom.

På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.

Hur prioriteras platsen?

Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.

Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.

Badplats på Stureplan.
Share
43 kommentarer

Proven var en prövning

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

 

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

Share
22 kommentarer