Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Hinderlöpning (Sydsvenskan 2001-08-30)

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

Share
2 kommentarer

Die Hard, liksom (Publ. i Sydsvenskan 2001-08-02)

Jaha, nu har jag dödat. Igen.

Myggor är helt okej, helst innan de ätit. Tvestjärtar är svåra, de ligger kvar och rycker så länge och gör barnen så ledsna. Silverfiskar är patetiska – de nästan försvinner i toalettlektyren och ser bara ut som blyertsstreck.

Men stora, gröna, sömniga flugor är hemska. Deras lilla skelett knastrar, hjärnsubstansen kletar och blodet kladdar. Tapeten blir sig aldrig lik.

– Vad dum du är, låt den leva, säger min man när jag ulkande försöker klämma ihjäl en fet en mot fönstret.
– Aaaaaaah, stönar jag riktigt högt så att flugans revbensknaster inte ska nå mina öron.
– Vad dum du är, flugor har väl inget skelett! påpekar min dotter.
– Aaaaaaah, stönar jag, när jag får in lite gult klet under tumnageln.
– Vad dum du är, nu blev ju fönstret alldeles smutsigt, säger min ordentliga mamma. Kan man inte ha lite flugpapper hängande i taket istället?
– Aaaaaaah, vrålar jag, med en vansinnigt ilsken blick på min mamma.

Jag har inte varit med om mycket, det har jag inte. Jag har inte bestigit höga berg, inte hoppat fallskärm, inte utövat djuphavsdykning. Men en sak vet jag: flugpapper hänger jag inte upp. De är ju omänskligt grymma.

Det var på ett kombinerat garden- och cocktailparty. Alla vinglade med vinglas och höga klackar i mjukt gräs och fick order om att använda toaletten i hallen eftersom den på ovanvåningen höll på att renoveras. Jag vände uppochner på instruktionerna och gick upp på ovanvåningen, satte mig på toaletten samtidigt som jag i mörkret trevade efter lampknappen. (Ja, på cocktailpartyn är det ibland väldigt bråttom.)

Och då, famlande efter både lampa och toalettpapper, vred jag huvudet rakt upp i en klistrig spiral av flugpapper. Fast det visste jag ju inte då, så jag skrek av min lungors fulla kraft. Vad händer? Sitter en mördare på toaletten och väntar på vingliga offer? Är det en bläckfisk? En gammaldags torkhuv som ska äta upp mig?

Värden sprang snabbt uppför trapporna för att hjälpa mig – men då vägrade jag, där jag ju satt, att öppna den låsta toalettdörren. Förstås.

Den kvällen gick jag hem med svansen mellan benen och flugpapper runt halsen och måste numera skälla ut alla som ifrågasätter mitt flugdödande eftersom jag då påminns om flugpapperstortyren.

Igår kväll skulle jag sova, när flugterrorn åter satte in. Täcket var för varmt, men utan täcke klev den feta, sömniga, gröna surrmarodören omkring på mig utan mål eller mening. Jag sparkade med höger ben, och den satte sig på vänster ben. Jag tände lampan och ställde mig i sängen med en ihopknölad t-shirt i ena handen och ett sladdrigt pennfodral i den andra. Kampen på liv och död slutade – trodde jag – med att jag tryckte till flugan med tröjan i ett hörn av rummet. Lugn. Frid. Stillhet.

Tystnaden bröts av ett dämpat surrande från nyss nämnda hörn. Flugan tog ett djupt andetag, bröt sig loss, välte bort t-shirten, ruskade på sig och satte kurs mot mig. Jag drog samtidigt upp täcket till öronen och placerade en kudde ovanpå huvudet och lämnade alltså endast en minimal springa för luften att sippra in i min näsa. Nu skulle här sovas.

Jag hann precis slappna av under den lilla stund då flugan ställde in siktet. Wrooom. Jag skrek högt, fäktade med armarna och gav mig själv en rejäl uppercut rakt på näsan. Sedan snöt jag mig i handen.

Förolyckad fluga funnen.

© Lotten Bergman, 2001

Share
2 kommentarer

Nybilen (publ. i Sydsvenskan 2001-06-14)

Vägsaltet har tagit ut sin rätt. Skruttbilen är död. Kexet is no more. Ärgad, ärrad – äntligen ändalykt.

Den gamle skrutten tappade främre registreringsskylten i stans största rondell, fick en domkraft i skrevet när vi tog av vinterdäcken den 7 juni och motorstopp på väg till bilbesiktningen.

I vanliga fall är det jag som åker och besiktigar bilen eftersom någon sagt att bilar med kvinnor ser så ämliga ut att bilbesiktarna av ren medkänsla släpper igenom vilken skrotbil som helst. Helst bör man vara höggravid, sa någon. Man kan ha med sig besvärliga barn som skriker och tjoar och distraherar mekanikerna så att de inte ser hur rostig bilen är. Sa någon.

Jag har med glans klarat denna prövning varje år sedan 1991, då vi köpte vår första. (En limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare.) Tre olika bilar har jag med magen i vädret eller barnen hängande i kjolarna prånglat igenom bilkontrollen. Bilarna må ha hostat sig igenom en hel vinter, men när jag kom där och sa ”oj”, ”hoppsan” och ”nä vasäjeru” till de oljiga grabbarna med sina ficklampor så kom jag alltid ut på andra sidan med ett leende.

– Där lurade jag dem allt! sa jag och log. Varje år.

Jag såg i förra veckan till att stuka armbågen såpass allvarligt att jag inte ens med den godaste vilja i världen kunde köra bil. Alltså skulle min man premiärbesiktiga. Först bytte han besiktningsdatum tre gånger för att han tänkte hinna fixa lite rost och byta en säkring och bättra på den bakre registreringsskylten med Tipp-Ex. Men en dag tog han tjuren vid hornen och fick då blinkersspaken i handen.

Med Karlssons kalasklister kan man dock slå världen med häpnad.

Han kom slutligen iväg, men ringde efter tjugo minuter och skrek att han hade fått motorstopp femtio meter från bilbesiktningsstället.

– Vad ska jag göra? sa jag.
– Ring till bilbesiktningen! skrek han.
– Ska dom komma och hämta dig?
– NEJ! Säg bara att jag är sen!
– Kan du inte göra det själv? sa jag.
– Är du inte klok, jag vill inte! skrek min man.

Mot detta argument hade jag inget att komma med.

Först hamnade jag hos en automatisk bilbesiktningssvarare i Örebro, sedan i en telefonkö i Vällingby. Färghandeln som ligger granne med Svensk Bilprovning hjälpte mig dock med det rätta numret. Men inte hjälpte det.

När min man väl kom fram blev han underkänd. Skrotbilen lider av en såpass långt framskriden rostsjuka att den inte kan räddas. Möglet på mattan i bagageluckan har spritt sig till baksätet. Pommes fritesen under passagerarsätet har vandrat upp i askkoppen med mynt. Vägatlasen från 1988 har vuxit ihop med fem års samlade glasspapper. Och hjulupphängningen hänger på en skör rosttråd.

Nyss köpte vi en Ny Bil av en ingift morbroders kamrats gamle kusin, som bara kört den varannan söndag. Den ser ut som en pansarkryssare och blänker som ett par nya gympadojor och startar även när det regnar. Den luktar bara avgaser när motorn är igång och läcker varken in eller ut. Den är fjorton år gammal och fräsch som en nyponros fastän vi ägt den i en månad nu.

Den 1 juli pantar vi skruttbilen och får femtonhundra kronor för att låta bli att ta den ut på vägarna och skrämma slag på vanligt folk. Skruttbilen är död. Länge leve nybilen Potemkin!

(Peppar peppar.)

©Lotten Bergman, 2001

Share
3 kommentarer

Flyttstädning (Sydsvenskan 2001-02-15)

Även en bra flytt är en jobbig flytt. Och en besvärlig flytt kan man få framtida men av. Inte nog med det: när man väl har flyttat färdigt så återstår ett fasansfullt kapitel:

Flyttstädningen. (Känner ni? Det knyter sig i magen.)

Jag har flyttat och flyttstädat sex gånger på femton år. Dessutom har jag inflyttningsstädat fem bostäder. Med idiotiska uppgörelser som ”om jag får tillgång till den nya lägenheten tre dagar tidigare så slipper ni städa” och ”ni drar av lite på priset om jag städar efter er, va?” är jag numera en mycket ovillig flyttstädningsexpert.

Jag och min man flyttade för länge sedan in i en tvåa på Michael Hansens kollegium i Lund. Förre hyresgästen var en 44-årig överliggare som hade bott där i 23 år. Då städade vi fram ett nytt golv. Med kockkniv skrapades det bruna golvet tills ett blåblommigt mönster framkom. Bilens isskrapa karvade fram spisen ur falukorvsklet och blodpuddingsrester. Fläkten skruvade vi loss och lade i duschen och skållade med kokande vatten. Kakelskarvarna i badrummet visade sig vara vita när vi med teskedar hade sprättat loss långa korvar med svarta avlagringar.

Två år senare övertog vi en lägenhet på Skolgatan efter ett gäng studenter som vänligt nog hade lämnat kvar en nytömd ölburkssamling med färska fimpar          i.

Ytterligare ett år senare hittade vi en lägenhet på Karl XII-gatan. Den var insvept i en gul hinna av nikotin. Med svidande ögon, skurborstar och femton tuber Pepsodent blev den dock skinande vit.

Men det är nästan mer chockerande att städa efter sig själv. Här går man och tror att en dammsugning då och då samt dammtussetorkning och fönsterputsning i alla fall vartannat år är städning. En på möbler tömd lägenhet avslöjar allt, vilket gör det så svårt att be kompisar om flyttstädningshjälp. Då får de ju se drivorna av damm som frigör sig från bokhyllornas baksidor och kaffespillet under sängen. För att inte tala om majspuréresterna i köksfönstret och kaffespillet på ytterdörren. Samt vaniljsåsstänket på lysrören, kaffespillet på proppskåpet och tepåsarna i toalettskåpet.

Men mig kan man anlita, jag är ju flyttstädningsexpert!

Häromdagen hjälpte jag en pedant kompis att krafsa bort klistermärken från dörrarna och gnida diskmaskins-silen fri från spenat samt tälja loss tuggummin från golvlister i hennes nysålda lägenhet. Vi spelade musik på hög volym, hade diskhandskar, grönsåpa och riktigt mysigt. Vi svettades när vi tvättade taken, fick kramp i armarna av allt gnuggande, förtalade glatt alla städfirmor och tyckte att vi var vansinnigt duktiga. Precis när vi var färdiga ringde det på dörren – och där stod Städbolaget Städet & Son.

– Välkomna, kvittrade min kompis. Ni kommer precis lagom – vi har bara förberett lite grann!

©Lotten Bergman

Share
1 kommentar

Ordning (Publ. i SDS 2001-01-25)

– Ordning och reda – kammen i smöret! sa tant Elsie när det föll henne in.

Själv förstod jag inte vad hon menade, var hon ironisk eller skulle kammar kunna vara ett lämpligt smörgåsverktyg? Folk har bara inte försökt sig på att göra prydliga ränder i smöret, det kanske gör smöret lättare att breda?

Alla vet att vi inte har ordning och reda hemma. Vi äger inte en enda kam att sätta i smöret och hårborstarna ligger i elva olika legolådor eftersom de agerar igelkottar, spikmattor och hovkrats i barnens lekar. Men faktum är att man kan få loss hårtrassel, ketchupklickar och intorkade makaroner ur håret även med en flertalet trädgårdsverktyg. Och eftersom dessa trädgårdsverktyg ändå ligger i skoputsarlådan i hallen, så kan man fixa håret när man redan fått på sig skorna och är halvvägs ut genom dörren.

Även om denna oordning komplicerar livet då och då, så fungerar det för oss. Vi hittar rätt i röran. Men i förra veckan kom barnens kompis Ellinor på besök precis när jag satt och åt fil och flingor direkt från bordsduken.

– Min mamma brukar ha tallrik när hon äter, sa Ellinor klokt.
– Jag hade det, men tallriken välte när jag lyfte undan den där, förklarade jag och pekade på en rockring.
– Varför hällde du inte tillbaka maten i tallriken då? undrade Ellinor.
– Jag har ingen aning, det bara blev så här! Kul, va?
– Näe, jag tycker det ser äckligt ut, sa Ellinor och gick.

Då förstod jag varför man bör hålla ordning; man ska ju inte framstå som äcklig inför grannar och barnens kompisar, det ska man inte. Senast jag blev kallad äcklig var när jag 1971 sågs äta en snorkråka.

Ok. Man ska skotta när det snöar och inte vänta tills sörjan smälter bort. Man ska ha dammsugaren i städskåpet och kastrullerna grytskåpet och inte tvärtom – trots att det är helt logiskt med tanke på skåpens storlek. Man ska ha tandborstarna i närheten av tandkrämen och inte bakom tv:n, i cd-hyllan eller i nattduksbordet. Man ska ha konservburkarna i köket och hänga tvätten i tvättstugan och inte tvärtom, trots att det torkar så bra i köket och hyllorna i tvättstugan är helt outnyttjade. Och allt löst skräp på golv, hyllor, skrivbord och badkarskant ska sorteras, för då hittar man bättre.

Usch så trist.

– Nu ska vi städa på mitt sätt! sa jag till min man och gav honom utförlig beskrivning av hur garderober, kistor och resväskor kunde utnyttjas till undanstoppning.
– Ånej, sade han, som är av en helt annan städsort. Vi skaffar hängmappar till hallen och sorterar efter färg, storlek och ägare. Vita vantar, mössor och reflexer hamnar på V som i ordet ”vitt”. Dina halsdukar, fingervantar och raggsockor lägger vi på L som i Lotten, och …
– Skorna då? Dom kan man ju inte klämma ner i en hängmapp, protesterade jag, samtidigt som jag med mina gester visade hur absurd hans idé var. (Jag höll ut armarna som en storfiskare, för att sedan med hela kroppen försöka visa hur det ser ut när man trycker ner enmetersskor i en hängmappsöppning stor som en knytnäve.)
– Vi ställer äggklockan på en kvart och så städar vi så mycket vi kan! föreslog min man glatt – och så gick jag i fällan:

För att bevisa hur mycket bättre min städidé ”Undangömning medelst skoskyffling” var, gick jag fram som en slamsugare och var supereffektiv, lämnandes efter mig endast ett rent stråk med synligt golv. Vilken tillfredsställelse! Under tiden sorterade min man 20 par vantar i storleks-, färg- och tjockleksordning. Huset ser nu prydligt ut på ytan, barnen hittar bland vantarna och min man funderar på att sortera yllesockorna efter antalet hål på hälarna.

Jag står på huvudet i tvättkorgar, flyttlådor, garderober och papperskassar för att hitta allt från våffeljärn och stekspade till gummiband och pincett – och jag har bara mig själv att skylla. Samt Ellinor förstås.

©Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Nyårsmasken (Publ. i Sydsvenskan 2001-01-04)

(Känsliga läsare varnas: denna text är måhända inte frukostvänlig.)

Nyårsafton hos goda vänner med andra vänner och en massa barn brukar resultera i okontrollerat kaos och kallnad mat samt avsomnade gäster i hörnorna. Så icke år 2000. Sällan skådade man ett gäng som sov så lite.

Det började som vanligt med mat och vad-gjorde-vi-förra-året-sammanfattningar. Vi pratade om nyårslöften och svor på att inte hålla ett enda som gjorde livet tristare.

– Jag ska äta godis oftare! sa en.
– Jag ska se mer på tv! sa en annan.
– Jag ska sluta röka! sa jag, eftersom jag inte rökt sedan 1976.
– HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! KOM IIIIINTE HIIIIIT! skrek någon inifrån toaletten, varför vi alla släppte glas, bestick och brödbitar och rusade mot toaletten.

Av lukten att döma hade treåringen på golvet precis avslutat en toalettsittning, och den goda modern som frenetiskt gnuggade sina handflator med en nagelborste borde sålunda nyss ha torkat en rumpa.

– KOM INTE IN!!!!!!!! GÅÅÅÅ! Jag behöver desinficera! FÖRLÅT!!!

Hon tittade på oss med tårar i ögonen. Och så kom förklaringen med nedslagen blick och skam i den knappt hörbara, viskande rösten:

– Han har mask … det måste vara sån där springmask. Det kryllar och kryper i hela toan. Förlåt, jag har besudlat ert hem. Å, vad vi är hemska!

Den lille satt förnöjt på golvet och hade inga som helst problem med sina maskar. Den festklädda församlingen i dörröppningen reagerade däremot – på olika sätt.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! skrek en stor, stark karl som ännu inte fått barn. Dödens pest! Ni vet väl att det smittar genom luften? Det är mikroskopiska ägg som överförs med spottstänk! Jag åker hem!
– Får jag kolla, sade min biologi-intresserade man och stoppade ner halva huvudet i toaletten. Det är jättemånga och dom är jättesmå! skrek han förtjust och rörde om lite grann med toalettborsten.
– Milda makter, jag måste gå på toa, det kliar, oj, vad det kliar, sade en av de luttrade mödrarna som dock inte varit med om detta förut.
– Vad bra att det hände just här, sa värden som är apotekare med ett medicinskåp i kylskåpsstorlek.

Vi plockade fram mixturer och knallröda tabletter medan barnen efter att ha fått maskproblemet förklarat för sig lyckligt sprang omkring runt varandra och tjoade och sjöng glada masksånger. Alla som plötsligt fick tydliga masksymtom med klåda eller som bara tyckte att det var bäst att ta i preventivt syfte skulle få medicin, bestämdes det.

– Kan man spara maskarna och ta med sig hem? frågade min son som ju inte får ha husdjur på grund av sin allergiska mamma.
– Är maskar, spaghetti och räkor släkt med varandra? frågade ett annat klarsynt barn.
– Kan man laga sockerkaka med äggen? frågade det maskfyllda barnet som fortfarande inte bekymrade sig det minsta.

Och sedan började det stora medicinkriget. Antingen ska man som maskangripen peta i sig en slurk knallröd mixtur eller svälja några knallröda tabletter. Allt är rödare och spilligare än den rödaste av alla röda och spilliga karamellfärger. Och knallröda tabletter vet man ju vad man gör med om man är mellan två och sex år. Precis som med geléhallon suger man på dem, tar ut och kollar hur de ser ut, stoppar in i munnen igen, suger lite, dreglar lite, tar ut och kollar igen, tappar ner i knät, tar upp och stoppar in i munnen igen. Mixturen som skulle hällas i de minsta barnen spilldes i lika stora floder som andra flytande mediciner. En arm viftar till – och där hälls 5 ml in i örat. Ett ben sprattlar i fel riktning – och där flyger 10 ml upp i ansiktet på närmaste mamma. En mun stängs lite för tidigt – och där rinner 3 ml blodliknande medicin från mungipan ner på finklänningen.

– Kolla, det ser ut som om jag blöder ihjäl! ropade finklänningsflickan glatt.
– Blodbadet 2000, sade en historieintresserad morbror lakoniskt.

Klockan blev halv tolv på kvällen innan vi fått ner medicin i alla potentiella maskhärdar. Då var det dags att förbereda tolvslaget med oäkta champagne och Pommac. Rödstänkta, röddränkta, röddreglande och rödprickiga samt väldigt fnittriga drog vi oss ut till det stora fyrverkerispektaklet på Torget, där vi togs för ett gäng anti-fyrverkeri-demonstranter.

© Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Om Torsten Ehrenmark

ehrenmark spikingTorsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits samt Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Klistrade in i pärmar och läst om. Och om igen. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje.

Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är dött.

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda. Hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett av hans uttalanden som alls inte stämmer med mig är:

”Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop.

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har dessutom dubbletter till dessa – mejla om ni vill ha en av dem! (Uppdatering: de går åt väldigt snabbt – bara en kvar!)

  • Det luktar skämt
  • Händige herrn
  • Ingenting att skatta åt
  • Mina olympiska vinterspel
  • När det blommar
  • I fel kläder
  • Jorden runt på 8 dagar
  • Pubar, golvdrag och en kopp te
  • Nu är det klippt
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.

©Lotten Bergman 2007

Share
8 kommentarer

Jullugn (Publ. i Sydsvenskan 21/12 2000)

Tänk er att granen bara är klädd på ena sidan och att julklapparna slagits in i tidningspapper samt att julduken ersatts med en ostruken knallgul påskduk. Samt att tomten bär på en svart plastsäck och är klädd i grön träningsoverall. Se slutligen framför er hur det hänger en naken luciakrona på ytterdörren och att glittret i granen är ugnsfolie riven i remsor.

Då ser ni strax mig tindrande mitt i alltihop emedan jag är världsbäst på att inte stressa under julen.

Under femtio veckor per år far jag fram som en bulldozer och välter blädderblock, tappar ägg, spiller surströmming, drar sönder persienner, river möbelhinder som lömskt placerats i min väg och krockar med kolleger som envisas med att långsamt släntra fram i korridorerna istället för att springa.

Men under jul och nyår lägger jag in en mycket låg växel. Nästan backen, faktiskt.

Det finns vissa måsten, det ska jag erkänna. Jag måste ha en riktig gran trots att det kan sluta i vildsinta gräl med försäljare som påstår att grenarna ska spreta ut mest och bredast nertill. Jag måste ha ett julklappsberg som döljer julgransfoten, vilket fixas snabbt om allt (även örhängen och små tvålar) packas in i skokartonger. Dessutom tittar jag och min man på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson hur mycket barnen än protesterar.

På julafton är vårt hus ordnat som cirkelträning i högstadiet. Fast utan disciplinerande visslingar.

I videon rullar enstaviga filmer som Hair, Grease, Ghost, Twins, M*A*S*H och Speed som man kan hoppa in i och njuta av när som helst utan att behöva fundera över djupare mening eller eventuell handling.

I ett rum står ett ishockeyspel och en resultattavla på den ständigt vältande blädderblocksställningen samt en ask mjuka servetter för min bror som fortfarande gråter när han förlorar en match.

I en kista bredvid husets skönaste fåtölj ligger lagom stora böcker som passar perfekt att lägga över ansiktet för lugn och ro. Faster Ullas läppstift torkas bort ur böckernas mittuppslag på annandagen.

I varje rum finns en stöklåda med leksaker för stökbarn. Alla barnovänliga vaser, böcker och giftiga plantor står så högt att inte ens faster Ulla når upp till dem.

För gäster som måste ha klenäter, kalvsylta, julmuzak, brunkål, grisfötter och ett renskurat kylskåp rekommenderas ett besök i källaren, där vi av flyttkartonger, tygsjok och staplade möbler har ställt i ordning en labyrint utan utväg. Där skräms släktingar från vettet och skiljs agnar från vetet så att endast gräddan på moset består.

Vi som avslappnat ostressigt firar jul tillsammans är alltså tuffast av alla tuffa och kan till och med stå emot lusten att griljera skinkan. Men likt andra tuffingar som Rambo, Simson, Arnold och Akilles har vi en svaghet: utan stress får vi överskottsenergi och rätt som det är kan det hända att fjorton driftiga julgäster putsar fönster medan värdinnan för en gångs skull gräddar pepparkakorna innan de serveras.

©Lotten Bergman, 2000

Share
Lämna en kommentar

Omanliga män (Sydsvenskan 2000-06-22)

Jag blir intervjuad av Blaskan.

– Vad är det absolut omanligaste du vet? undrar intervjuaren.

Lätt! Den frågan har jag övat på.

– Dom som går och puttar motorgräsklippare förstås.
– Puttar?
– Ja, du vet… puttar. Gigantiska motorer med tusen decibel krävs för att klippa några centimeter av små veka grässtrån – på plan mark! Pah!
– Men det är väl tvärtom väldigt manligt att ha motorgräsklippare? Olja, kugghjul och motorbuller? föreslår intervjuaren.

Aha, jag får inte svara som jag vill. Det ska motiveras och diskuteras. Ok, jag är beredd:

– Jamen varför motor? Det sägs ju att riktiga karlar ska inte ska äta paté men ha håriga bröst och …
– … hårigt bröst, rättar intervjuaren och knäpper upp en knapp i skjortan.
– Ok.

(Egentligen vill jag protestera: jag har sett många motorgräsklippande män med håriga bröst.) Jag fortsätter:

– Riktiga karlar plöjer med spelande muskler genom decimeterhögt gräs och har riktigt trögkörda, handdrivna gräsklippare – samtidigt som de äter paté! säger jag. (I uttalandet anar jag förstås en utmärkt löpsedel.)
– Men det går ju så snabbt att klippa med motor, det är ju bra så att man får tid över till att …

Intervjuaren tvekar. Fyndigt (tycker jag själv) avbryter jag:

– … lyfta skrot och få stora muskler!

Intervjuaren kisar med ögonen och får mystiska skrynklor i pannan.

– Jamen håll med om att det går snabbare med motorgräsklippare! säger han, och jag anar en viss desperation.
– Äsch! säger jag. Kolla hur dom sniglar sig fram, de där pruttkorvarna.
– Men … om man har en väldigt stor gräsmatta då?
– Så kan man få väldigt stora muskler!

Intervjuaren har hår på bröstet, det spretar ut genom knapphålen i skjortan, ser jag nu. Han läser sammanbitet på sitt papper:

– Vad är det absolut okvinnligaste du vet?

Åh, nytt ämne! Lätt. Detta har jag också övat på:

– Dom som säger att dom inte kan …

Men här blir jag avbruten. Intervjuaren kan inte hejda sig. Med höjd röst (upp i diskanten) säger han:

– Jag fattar! Du är miljöfascist och vill att vi ska skrota allt som har med motorer att göra! Du vill torrlägga alla vägar och skrota alla bilar och tycker att det är bra att bensinen kostar tio spänn och att dom som bor på landet inte ska ha råd och kunna åka till … dit dom åker, dom som bor på landet!
– Nej, jag tycker bara att det är omanligt att putta motorgräsklippare.
– Och tjejer gillar också motorgräsklippare! väser intervjuaren.
– Javisst! Även tjejer kan vara omanliga! säger jag (mycket nöjd med mig själv).

Men nu får jag inte prata mer. Intervjuaren avbryter mig igen, torkar spott ur skägget och plockar fram en snusdosa.

– Riktiga karlar snusar, kollar fotboll, mekar med bilar och kör motorgräsklippare! ryter han.
– Må så vara, men fjantigare syn än en karl som tassar bakom ett självgående dunderpaket till klippmaskin kan jag inte tänka mig, säger jag bestämt. Högklackade skor borde dom ha – och papiljotter i håret! Ju tidigare på morgonen, desto omanligare! För att inte tala om när grannarna ska ha grillparty, då borde motorgräsklippande karlar tvingas ha bikini! Av stringmodell!

Intervjuaren byter nu klokt nog ämne, men jag är omöjlig. Intervjun slutar tre timmar senare i ett jättegräl när jag säger att dammsugaren borde vara självgående, så manlig som den är med sin slang där fram.

/Lotten Bergman©

Share
8 kommentarer

Lätt som en plätt! (Publ. i Sydsvenskan 2000-05-11)

– Lätt som en plätt, sa snickaren Uno. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa.

När det var som kallast i november förra året slängde jag tre fula tallrikar i golvet och skrek att jag inte stod ut i vårt lilla kök längre. Sedan gick jag in i skräpkammaren, öppnade fönstret, bröt upp golvet och slängde ut plastmattan samt dängde en slägga i väggen. Det blev kallare och kallare i huset, men jag hade bestämt mig för att bygga ett nytt kök. I tre dagar stod fönstret öppet medan jag hävde ut gipsbitar, fula möbler, tomma pärmar, unkluktiga stövlar och allt annat som fanns i skräpkammaren. Vänliga grannar stod nedanför och hejade på.

– Det är helt rätt! Visa karln var skåpet ska stå! skrek grannen som på pilsnerfilmsmanér envisas med att kallas fru Johansson.
– Du vet att det blir fukt i panelen när man kyler ner huset sådär, upplyste Onde Grannen.
– Men ska vi inte planera först…? frågade min man då och då, men jag var obeveklig som Arnold the Terminator.

Väggen till klädkammaren som låg intill skräpkammaren klubbades ner, gamla reglar bändes bort, linoleumplattorna som låg under plastgolvet sprättades loss och konstiga rör och ledningar blottlades. Jag hittade världens vackraste trägolv från 30-talet, kolstybbsisolering och femton döda möss. Gipsdammet lades i drivor i lungor och näsborrar och valkar flyttades från midjan till händerna. Så visade det sig att det bara var världens vackraste trägolv på en liten del av golvytan. Resten var gammal smulig betong. Då kallades hjälten Uno Snickare in.

– Min fru har blitt galen och vi fryser i huset och dammsugarn har gipsförkalkning och nu behöver jag hjälp, sa min man till Uno. Då kom Uno med första förband i form av en verktygslåda stor som en frysbox.
– Lätt som en plätt, sa Uno, stängde fönstret och drog loss släggan ur väggen.

Nu, ett halvår senare, känner vi oss som hemma hos fru Johansson. För att slippa vår lilla köksvrå och vår stora köksverkstad, flyr vi hem till henne för hon har ett riktigt kök där vi äter broskragu. Onde Grannen har påmint oss om att skaffa bygglov eftersom vi ju förändrade exteriören när jag av misstag hackade hål i ytterväggen. Och vi har alltid gästsängen bäddad till Uno.

Uno är flinthårig, har sjutton tatueringar, hårtofsar på axlarna och kan trolla med sina verktyg. Och precis allt är för honom lätt som en plätt. Men så tappade han en tand förra veckan. Och det var mitt fel. Ett armeringsjärn satt liksom på fel ställe så jag liksom tappade en skruvtving som bara liksom flög iväg och hamnade mitt på Unos ena framtand. Igår kom han med nytt garnityr, vilket fascinerade min dotter. Hon bad om en demonstration, varför Uno öppnade munnen, pekade och berättade:

– Lätt som en plätt. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa. Öresundsbryggan kallar jag den.

©Lotten Bergman, 2000

 

Share
10 kommentarer