Hoppa till innehåll

Månad: januari 2001

Ordning (Publ. i SDS 2001-01-25)

– Ordning och reda – kammen i smöret! sa tant Elsie när det föll henne in.

Själv förstod jag inte vad hon menade, var hon ironisk eller skulle kammar kunna vara ett lämpligt smörgåsverktyg? Folk har bara inte försökt sig på att göra prydliga ränder i smöret, det kanske gör smöret lättare att breda?

Alla vet att vi inte har ordning och reda hemma. Vi äger inte en enda kam att sätta i smöret och hårborstarna ligger i elva olika legolådor eftersom de agerar igelkottar, spikmattor och hovkrats i barnens lekar. Men faktum är att man kan få loss hårtrassel, ketchupklickar och intorkade makaroner ur håret även med en flertalet trädgårdsverktyg. Och eftersom dessa trädgårdsverktyg ändå ligger i skoputsarlådan i hallen, så kan man fixa håret när man redan fått på sig skorna och är halvvägs ut genom dörren.

Även om denna oordning komplicerar livet då och då, så fungerar det för oss. Vi hittar rätt i röran. Men i förra veckan kom barnens kompis Ellinor på besök precis när jag satt och åt fil och flingor direkt från bordsduken.

– Min mamma brukar ha tallrik när hon äter, sa Ellinor klokt.
– Jag hade det, men tallriken välte när jag lyfte undan den där, förklarade jag och pekade på en rockring.
– Varför hällde du inte tillbaka maten i tallriken då? undrade Ellinor.
– Jag har ingen aning, det bara blev så här! Kul, va?
– Näe, jag tycker det ser äckligt ut, sa Ellinor och gick.

Då förstod jag varför man bör hålla ordning; man ska ju inte framstå som äcklig inför grannar och barnens kompisar, det ska man inte. Senast jag blev kallad äcklig var när jag 1971 sågs äta en snorkråka.

Ok. Man ska skotta när det snöar och inte vänta tills sörjan smälter bort. Man ska ha dammsugaren i städskåpet och kastrullerna grytskåpet och inte tvärtom – trots att det är helt logiskt med tanke på skåpens storlek. Man ska ha tandborstarna i närheten av tandkrämen och inte bakom tv:n, i cd-hyllan eller i nattduksbordet. Man ska ha konservburkarna i köket och hänga tvätten i tvättstugan och inte tvärtom, trots att det torkar så bra i köket och hyllorna i tvättstugan är helt outnyttjade. Och allt löst skräp på golv, hyllor, skrivbord och badkarskant ska sorteras, för då hittar man bättre.

Usch så trist.

– Nu ska vi städa på mitt sätt! sa jag till min man och gav honom utförlig beskrivning av hur garderober, kistor och resväskor kunde utnyttjas till undanstoppning.
– Ånej, sade han, som är av en helt annan städsort. Vi skaffar hängmappar till hallen och sorterar efter färg, storlek och ägare. Vita vantar, mössor och reflexer hamnar på V som i ordet ”vitt”. Dina halsdukar, fingervantar och raggsockor lägger vi på L som i Lotten, och …
– Skorna då? Dom kan man ju inte klämma ner i en hängmapp, protesterade jag, samtidigt som jag med mina gester visade hur absurd hans idé var. (Jag höll ut armarna som en storfiskare, för att sedan med hela kroppen försöka visa hur det ser ut när man trycker ner enmetersskor i en hängmappsöppning stor som en knytnäve.)
– Vi ställer äggklockan på en kvart och så städar vi så mycket vi kan! föreslog min man glatt – och så gick jag i fällan:

För att bevisa hur mycket bättre min städidé ”Undangömning medelst skoskyffling” var, gick jag fram som en slamsugare och var supereffektiv, lämnandes efter mig endast ett rent stråk med synligt golv. Vilken tillfredsställelse! Under tiden sorterade min man 20 par vantar i storleks-, färg- och tjockleksordning. Huset ser nu prydligt ut på ytan, barnen hittar bland vantarna och min man funderar på att sortera yllesockorna efter antalet hål på hälarna.

Jag står på huvudet i tvättkorgar, flyttlådor, garderober och papperskassar för att hitta allt från våffeljärn och stekspade till gummiband och pincett – och jag har bara mig själv att skylla. Samt Ellinor förstås.

©Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Nyårsmasken (Publ. i Sydsvenskan 2001-01-04)

(Känsliga läsare varnas: denna text är måhända inte frukostvänlig.)

Nyårsafton hos goda vänner med andra vänner och en massa barn brukar resultera i okontrollerat kaos och kallnad mat samt avsomnade gäster i hörnorna. Så icke år 2000. Sällan skådade man ett gäng som sov så lite.

Det började som vanligt med mat och vad-gjorde-vi-förra-året-sammanfattningar. Vi pratade om nyårslöften och svor på att inte hålla ett enda som gjorde livet tristare.

– Jag ska äta godis oftare! sa en.
– Jag ska se mer på tv! sa en annan.
– Jag ska sluta röka! sa jag, eftersom jag inte rökt sedan 1976.
– HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! KOM IIIIINTE HIIIIIT! skrek någon inifrån toaletten, varför vi alla släppte glas, bestick och brödbitar och rusade mot toaletten.

Av lukten att döma hade treåringen på golvet precis avslutat en toalettsittning, och den goda modern som frenetiskt gnuggade sina handflator med en nagelborste borde sålunda nyss ha torkat en rumpa.

– KOM INTE IN!!!!!!!! GÅÅÅÅ! Jag behöver desinficera! FÖRLÅT!!!

Hon tittade på oss med tårar i ögonen. Och så kom förklaringen med nedslagen blick och skam i den knappt hörbara, viskande rösten:

– Han har mask … det måste vara sån där springmask. Det kryllar och kryper i hela toan. Förlåt, jag har besudlat ert hem. Å, vad vi är hemska!

Den lille satt förnöjt på golvet och hade inga som helst problem med sina maskar. Den festklädda församlingen i dörröppningen reagerade däremot – på olika sätt.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! skrek en stor, stark karl som ännu inte fått barn. Dödens pest! Ni vet väl att det smittar genom luften? Det är mikroskopiska ägg som överförs med spottstänk! Jag åker hem!
– Får jag kolla, sade min biologi-intresserade man och stoppade ner halva huvudet i toaletten. Det är jättemånga och dom är jättesmå! skrek han förtjust och rörde om lite grann med toalettborsten.
– Milda makter, jag måste gå på toa, det kliar, oj, vad det kliar, sade en av de luttrade mödrarna som dock inte varit med om detta förut.
– Vad bra att det hände just här, sa värden som är apotekare med ett medicinskåp i kylskåpsstorlek.

Vi plockade fram mixturer och knallröda tabletter medan barnen efter att ha fått maskproblemet förklarat för sig lyckligt sprang omkring runt varandra och tjoade och sjöng glada masksånger. Alla som plötsligt fick tydliga masksymtom med klåda eller som bara tyckte att det var bäst att ta i preventivt syfte skulle få medicin, bestämdes det.

– Kan man spara maskarna och ta med sig hem? frågade min son som ju inte får ha husdjur på grund av sin allergiska mamma.
– Är maskar, spaghetti och räkor släkt med varandra? frågade ett annat klarsynt barn.
– Kan man laga sockerkaka med äggen? frågade det maskfyllda barnet som fortfarande inte bekymrade sig det minsta.

Och sedan började det stora medicinkriget. Antingen ska man som maskangripen peta i sig en slurk knallröd mixtur eller svälja några knallröda tabletter. Allt är rödare och spilligare än den rödaste av alla röda och spilliga karamellfärger. Och knallröda tabletter vet man ju vad man gör med om man är mellan två och sex år. Precis som med geléhallon suger man på dem, tar ut och kollar hur de ser ut, stoppar in i munnen igen, suger lite, dreglar lite, tar ut och kollar igen, tappar ner i knät, tar upp och stoppar in i munnen igen. Mixturen som skulle hällas i de minsta barnen spilldes i lika stora floder som andra flytande mediciner. En arm viftar till – och där hälls 5 ml in i örat. Ett ben sprattlar i fel riktning – och där flyger 10 ml upp i ansiktet på närmaste mamma. En mun stängs lite för tidigt – och där rinner 3 ml blodliknande medicin från mungipan ner på finklänningen.

– Kolla, det ser ut som om jag blöder ihjäl! ropade finklänningsflickan glatt.
– Blodbadet 2000, sade en historieintresserad morbror lakoniskt.

Klockan blev halv tolv på kvällen innan vi fått ner medicin i alla potentiella maskhärdar. Då var det dags att förbereda tolvslaget med oäkta champagne och Pommac. Rödstänkta, röddränkta, röddreglande och rödprickiga samt väldigt fnittriga drog vi oss ut till det stora fyrverkerispektaklet på Torget, där vi togs för ett gäng anti-fyrverkeri-demonstranter.

© Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar