Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2001

Hinderlöpning (Sydsvenskan 2001-08-30)

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

Share
2 kommentarer

Die Hard, liksom (Publ. i Sydsvenskan 2001-08-02)

Jaha, nu har jag dödat. Igen.

Myggor är helt okej, helst innan de ätit. Tvestjärtar är svåra, de ligger kvar och rycker så länge och gör barnen så ledsna. Silverfiskar är patetiska – de nästan försvinner i toalettlektyren och ser bara ut som blyertsstreck.

Men stora, gröna, sömniga flugor är hemska. Deras lilla skelett knastrar, hjärnsubstansen kletar och blodet kladdar. Tapeten blir sig aldrig lik.

– Vad dum du är, låt den leva, säger min man när jag ulkande försöker klämma ihjäl en fet en mot fönstret.
– Aaaaaaah, stönar jag riktigt högt så att flugans revbensknaster inte ska nå mina öron.
– Vad dum du är, flugor har väl inget skelett! påpekar min dotter.
– Aaaaaaah, stönar jag, när jag får in lite gult klet under tumnageln.
– Vad dum du är, nu blev ju fönstret alldeles smutsigt, säger min ordentliga mamma. Kan man inte ha lite flugpapper hängande i taket istället?
– Aaaaaaah, vrålar jag, med en vansinnigt ilsken blick på min mamma.

Jag har inte varit med om mycket, det har jag inte. Jag har inte bestigit höga berg, inte hoppat fallskärm, inte utövat djuphavsdykning. Men en sak vet jag: flugpapper hänger jag inte upp. De är ju omänskligt grymma.

Det var på ett kombinerat garden- och cocktailparty. Alla vinglade med vinglas och höga klackar i mjukt gräs och fick order om att använda toaletten i hallen eftersom den på ovanvåningen höll på att renoveras. Jag vände uppochner på instruktionerna och gick upp på ovanvåningen, satte mig på toaletten samtidigt som jag i mörkret trevade efter lampknappen. (Ja, på cocktailpartyn är det ibland väldigt bråttom.)

Och då, famlande efter både lampa och toalettpapper, vred jag huvudet rakt upp i en klistrig spiral av flugpapper. Fast det visste jag ju inte då, så jag skrek av min lungors fulla kraft. Vad händer? Sitter en mördare på toaletten och väntar på vingliga offer? Är det en bläckfisk? En gammaldags torkhuv som ska äta upp mig?

Värden sprang snabbt uppför trapporna för att hjälpa mig – men då vägrade jag, där jag ju satt, att öppna den låsta toalettdörren. Förstås.

Den kvällen gick jag hem med svansen mellan benen och flugpapper runt halsen och måste numera skälla ut alla som ifrågasätter mitt flugdödande eftersom jag då påminns om flugpapperstortyren.

Igår kväll skulle jag sova, när flugterrorn åter satte in. Täcket var för varmt, men utan täcke klev den feta, sömniga, gröna surrmarodören omkring på mig utan mål eller mening. Jag sparkade med höger ben, och den satte sig på vänster ben. Jag tände lampan och ställde mig i sängen med en ihopknölad t-shirt i ena handen och ett sladdrigt pennfodral i den andra. Kampen på liv och död slutade – trodde jag – med att jag tryckte till flugan med tröjan i ett hörn av rummet. Lugn. Frid. Stillhet.

Tystnaden bröts av ett dämpat surrande från nyss nämnda hörn. Flugan tog ett djupt andetag, bröt sig loss, välte bort t-shirten, ruskade på sig och satte kurs mot mig. Jag drog samtidigt upp täcket till öronen och placerade en kudde ovanpå huvudet och lämnade alltså endast en minimal springa för luften att sippra in i min näsa. Nu skulle här sovas.

Jag hann precis slappna av under den lilla stund då flugan ställde in siktet. Wrooom. Jag skrek högt, fäktade med armarna och gav mig själv en rejäl uppercut rakt på näsan. Sedan snöt jag mig i handen.

Förolyckad fluga funnen.

© Lotten Bergman, 2001

Share
2 kommentarer