Lätt som en plätt! (Publ. i Sydsvenskan 2000-05-11)

– Lätt som en plätt, sa snickaren Uno. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa.

När det var som kallast i november förra året slängde jag tre fula tallrikar i golvet och skrek att jag inte stod ut i vårt lilla kök längre. Sedan gick jag in i skräpkammaren, öppnade fönstret, bröt upp golvet och slängde ut plastmattan samt dängde en slägga i väggen. Det blev kallare och kallare i huset, men jag hade bestämt mig för att bygga ett nytt kök. I tre dagar stod fönstret öppet medan jag hävde ut gipsbitar, fula möbler, tomma pärmar, unkluktiga stövlar och allt annat som fanns i skräpkammaren. Vänliga grannar stod nedanför och hejade på.

– Det är helt rätt! Visa karln var skåpet ska stå! skrek grannen som på pilsnerfilmsmanér envisas med att kallas fru Johansson.
– Du vet att det blir fukt i panelen när man kyler ner huset sådär, upplyste Onde Grannen.
– Men ska vi inte planera först…? frågade min man då och då, men jag var obeveklig som Arnold the Terminator.

Väggen till klädkammaren som låg intill skräpkammaren klubbades ner, gamla reglar bändes bort, linoleumplattorna som låg under plastgolvet sprättades loss och konstiga rör och ledningar blottlades. Jag hittade världens vackraste trägolv från 30-talet, kolstybbsisolering och femton döda möss. Gipsdammet lades i drivor i lungor och näsborrar och valkar flyttades från midjan till händerna. Så visade det sig att det bara var världens vackraste trägolv på en liten del av golvytan. Resten var gammal smulig betong. Då kallades hjälten Uno Snickare in.

– Min fru har blitt galen och vi fryser i huset och dammsugarn har gipsförkalkning och nu behöver jag hjälp, sa min man till Uno. Då kom Uno med första förband i form av en verktygslåda stor som en frysbox.
– Lätt som en plätt, sa Uno, stängde fönstret och drog loss släggan ur väggen.

Nu, ett halvår senare, känner vi oss som hemma hos fru Johansson. För att slippa vår lilla köksvrå och vår stora köksverkstad, flyr vi hem till henne för hon har ett riktigt kök där vi äter broskragu. Onde Grannen har påmint oss om att skaffa bygglov eftersom vi ju förändrade exteriören när jag av misstag hackade hål i ytterväggen. Och vi har alltid gästsängen bäddad till Uno.

Uno är flinthårig, har sjutton tatueringar, hårtofsar på axlarna och kan trolla med sina verktyg. Och precis allt är för honom lätt som en plätt. Men så tappade han en tand förra veckan. Och det var mitt fel. Ett armeringsjärn satt liksom på fel ställe så jag liksom tappade en skruvtving som bara liksom flög iväg och hamnade mitt på Unos ena framtand. Igår kom han med nytt garnityr, vilket fascinerade min dotter. Hon bad om en demonstration, varför Uno öppnade munnen, pekade och berättade:

– Lätt som en plätt. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa. Öresundsbryggan kallar jag den.

©Lotten Bergman, 2000