Hoppa till innehåll

Nybilen (publ. i Sydsvenskan 2001-06-14)

Vägsaltet har tagit ut sin rätt. Skruttbilen är död. Kexet is no more. Ärgad, ärrad – äntligen ändalykt.

Den gamle skrutten tappade främre registreringsskylten i stans största rondell, fick en domkraft i skrevet när vi tog av vinterdäcken den 7 juni och motorstopp på väg till bilbesiktningen.

I vanliga fall är det jag som åker och besiktigar bilen eftersom någon sagt att bilar med kvinnor ser så ämliga ut att bilbesiktarna av ren medkänsla släpper igenom vilken skrotbil som helst. Helst bör man vara höggravid, sa någon. Man kan ha med sig besvärliga barn som skriker och tjoar och distraherar mekanikerna så att de inte ser hur rostig bilen är. Sa någon.

Jag har med glans klarat denna prövning varje år sedan 1991, då vi köpte vår första. (En limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare.) Tre olika bilar har jag med magen i vädret eller barnen hängande i kjolarna prånglat igenom bilkontrollen. Bilarna må ha hostat sig igenom en hel vinter, men när jag kom där och sa “oj”, “hoppsan” och “nä vasäjeru” till de oljiga grabbarna med sina ficklampor så kom jag alltid ut på andra sidan med ett leende.

– Där lurade jag dem allt! sa jag och log. Varje år.

Jag såg i förra veckan till att stuka armbågen såpass allvarligt att jag inte ens med den godaste vilja i världen kunde köra bil. Alltså skulle min man premiärbesiktiga. Först bytte han besiktningsdatum tre gånger för att han tänkte hinna fixa lite rost och byta en säkring och bättra på den bakre registreringsskylten med Tipp-Ex. Men en dag tog han tjuren vid hornen och fick då blinkersspaken i handen.

Med Karlssons kalasklister kan man dock slå världen med häpnad.

Han kom slutligen iväg, men ringde efter tjugo minuter och skrek att han hade fått motorstopp femtio meter från bilbesiktningsstället.

– Vad ska jag göra? sa jag.
– Ring till bilbesiktningen! skrek han.
– Ska dom komma och hämta dig?
– NEJ! Säg bara att jag är sen!
– Kan du inte göra det själv? sa jag.
– Är du inte klok, jag vill inte! skrek min man.

Mot detta argument hade jag inget att komma med.

Först hamnade jag hos en automatisk bilbesiktningssvarare i Örebro, sedan i en telefonkö i Vällingby. Färghandeln som ligger granne med Svensk Bilprovning hjälpte mig dock med det rätta numret. Men inte hjälpte det.

När min man väl kom fram blev han underkänd. Skrotbilen lider av en såpass långt framskriden rostsjuka att den inte kan räddas. Möglet på mattan i bagageluckan har spritt sig till baksätet. Pommes fritesen under passagerarsätet har vandrat upp i askkoppen med mynt. Vägatlasen från 1988 har vuxit ihop med fem års samlade glasspapper. Och hjulupphängningen hänger på en skör rosttråd.

Nyss köpte vi en Ny Bil av en ingift morbroders kamrats gamle kusin, som bara kört den varannan söndag. Den ser ut som en pansarkryssare och blänker som ett par nya gympadojor och startar även när det regnar. Den luktar bara avgaser när motorn är igång och läcker varken in eller ut. Den är fjorton år gammal och fräsch som en nyponros fastän vi ägt den i en månad nu.

Den 1 juli pantar vi skruttbilen och får femtonhundra kronor för att låta bli att ta den ut på vägarna och skrämma slag på vanligt folk. Skruttbilen är död. Länge leve nybilen Potemkin!

(Peppar peppar.)

©Lotten Bergman, 2001

Share
Publicerat iKåseriskafferi

3 kommentarer

  1. PK

    Och nu verkan Potemkin ha överlevt sin riskokare till kompis.

  2. Japp! (Huuuuur hamnade du här?) Men det kanhända är så att Potemkin är den som får stanna kvar i familjen medan nybilen (Toyotan från 1996) får stryka på foten. Om inte Artonåringen köper den…

  3. […] utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.