God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början: Kalasdefinition
Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten.
1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får komma. Monsterkalas är däremot i stort sett förgörande för allt normalt liv i en månad efter kalaset eftersom alla ju är monster och för att man ju som monster får bete sig lite hur som helst.
2. Man anger start- och sluttid. Och det är alltid två timmar. Alltid. Annars blir det hispan direkt för den ovana bullmamman.
Kalasinspiration
Nej, numera behövs sällan inspiration för kalas. Det räcker med en titt i almanackan eller upplysningen ”mammamamma, jag fyller år snart!”. Inspirationen infinner sig möjligtvis en kvart efter att sista barnet gått hem, men då i form av ”nästa år serverar jag ostmackor med vatten och tutar i dem att frukt är lika gott som godis”.
Kalasperspiration
Svettigt värre blir det när lille Gustaf deklarerar att han nog är allergisk mot allt som har med mjölk att göra samtidigt som han tar en jättebit av gräddtårtan. Liknande situationer har uppstått på 16 av mina hittills 27 hållna barnkalas.
– Men Viktor, du är ju alldeles prickig!
– Ja, jag är allergisk mot hundar.
– Men vi har ju ingen hund!
– Fast jag är allergisk mot katter också.
– Men vi har ju ingen katt!
– Vill du ha en?
– Men, va?
– Vi har en katt hemma.
– Men du är ju allergisk mot katter?
– Ja, så därför ska vi ge bort den ju.
Jag har även svettats med ett gräsallergiskt barn inomhus när Oskar hade sommarkalas i trädgården och jag har paniksvettats när ett damm- och kvalsterallergiskt barn under Kurragömma hittades under dubbelsängen. Jag har i snart ett decennium svettats i största allmänhet i den lilla garderoben som är fiskedamm fem gånger per år.
Kalastradition
På våra kalas har vi ett par återkommande traditioner. Jag hänger upp gamla skor eller gamla gråa telefoner eller gamla paraplyer eller gamla basketbollar i stora eken i trädgården. En sommardag hittade vi en möglig promenadsko som hängt kvar sedan Moas januarikalas. En gång satt mormor där i skuggan och såg en telefonlur komma dinglande. Mycket bra kvalitet i de där Dialogtelefonerna.
Kalasirritation
Förr eller senare kommer barn med föräldrar som inte vill lämna sina barn ensamma. De vill vara med på kalaset och äta gott och dricka kaffe som jag inte har kokat. De vill stå först i fiskedammskön och sedan byta bort alla laktritsfiskarna. När de två kalastimmarna är slut, vill de stanna kvar och äta upp resterna fastän deras femåriga tvillingar av blodsockersänkan just fattat det medvetna beslutet att min hundra år gamla taklampa nog fungerar bra som lian.
Kalasadoption
Detta annorlunda barn-anskaffningssätt misstänker jag att några föräldrar satt i system. De hämtar sina barn en eller två timmar för sent och ser nästan förnärmade ut när vi förklarar att vi inte vill adoptera deras telning.
Kalaskonversation
Snart. Nej inte än. Om en stund. Nej snart. Inom kort. Vänta ett tag. Gå dit. Inte dit. Snart. Nej inte dit. Nej! Oj.
Kalasambition
Sänk ambitionen och guarden. Städa efteråt. (Förutom under dubbelsängen, se ovan.) Köp inte moderna tiders serpentiner, för de raknar snabbare än lockat hår i hällregn. Kom ihåg att köpa tårtljus med små plasthållare, för det ser så konstigt ut med Liljeholmens blockljus mitt i grädden. Köp lösgodiset i 17 påsar om det ska komma 13 barn. Packa inte ner små russinpaket och klementiner.
Kalasnutrition
Nej.
Kalasrekommendation
Släpp ner barnen på skattjakt i en stökig källare med endast ficklampor som ledljus. Det tar tid … medan du i lugn och ro sitter med de mörkrädda och äter tårta.
Kalasekvation
Fem barn gånger x antal kalas = mamma med förkortad livslängd.
Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.
Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:
– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.
Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!
Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.
Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!
– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (13 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern. Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text: digna, insulin, faciliteter, proviantera, jalusi, komplex, panorama, perenn, läsa lusen av, omdömesgill, trosviss, nyck, regrediera, honorar, åligga, oegentlighet, på lösa boliner, paroll, framhärda, kynne, förfluten, fresk, analogi, kvasivetenskaplig, noder, kluster, ockult, sitta emellan, lumpen, ler och långhalm, estradör, nagelfara, allmängods, med oblida ögon, tjänlig, expediera, kontemplera, gäldenär, kåsera.
Man skulle ju kunna tro att det var för en avhandling inom litteratur eller det svenska språket. Man skulle kunna tro att någon under flera år suttit och läst torsdagskåserier och med lupp studerat mina metaforer och med skalpell dissekerat mitt bildspråk. Man skulle rentav kunna tänka sig att doktoranden fört intensiva studier när det gäller mitt repetitiva interagerande mellan olika associationsfält som när barnkräk kan lindra skoskav.
Men nej. Jag har bara utfrågats om livskvalitet, alkoholvanor, idrottsaktiviteter samt eventuell övervikt. Detta gjordes per telefon och tog 45 minuter istället för estimerade 15 eftersom jag var tvungen att berätta om sömnbrist, läckande vinboxar, stukade basketfingrar (som inverkar både på livskvalitet och vinpåfyllning) och dessutom plötsligt springa över till grannen för invägningen. Vår våg är nämligen ett felvisande metallmonster från 1950-talet som vi använder som klädbetjänt.
– Tack, sa den vetenskapliga undersökningstjejen. Nu behöver vi ett blodprov för analysen.
– Teknikens under, sa jag. Ska jag hälla det i telefonjacket?
Men si det gick inte alls. Jag skickades till en vårdcentral, där de tyckte att jag skulle gå till labbet. Labbet? Hu, där jobbar ju Dr Jekyll och Mr Hyde. Samt – skulle det visa sig – labbets pensionerade Dottore Carpoliccione.
Han var italienare och bortåt 100 år, men hade bott i Sverige i 60. Han kunde inte sluta jobba, sa han, och viftade irriterat bort alla vita rockar som svärmade runt oss. Alla var väldigt oroliga för vem som skulle betala min blodtömning och sprang iväg till datorer och telefoner för att utreda frågan.
Carpoliccione tog med morotsliknande fingrar tag i min arm och klämde åt samtidigt som han krafsade lite i mitt armveck med långa naglar som matchade morötterna. Medan han stack och blodet sprutade pratade han:
– De rullar. Tur att du en kvinna är. På 1950-talet de trodde fortfarande att vi 48 kromosomer hade. Fast en man i Lund någon kontrollräknade och hittade 46 bara. Så då han sina studier slutade. Vet du att du har bara 70 % i Hb?
Han tömde mig på blod tills jag verkligen bara hade 70 % kvar av den ursprungliga mängden. Fast som kvinna är man ju van. Vad värre är: mitt blod var av så dålig kvalitet att jag blev struken ur undersökningen eftersom jag föll utanför kurvorna.
Nå? Någon som vill analysera detta kåseri vetenskapligt?
Den sladdriga gummileguanen Lennart har tagits av daga på det mest gräsliga sätt. Han mötte sitt öde i form av Sigge Bergman utrustad med en sax. Reptilens kroppsdelar låg utspridda över hela övervåningen.
Offrets anhöriga har inte underrättats.
Sigge plåtar, 7 mars 2005
Låt se nu …Säg ostomelett!Snyggt!
Snölek vid Kullarna, 13 mars 2005
Snön har hamnat överallt i år utom där den borde vara. Kallt i november, grönt i januari, kallt i mars. Trots hård kyla och vintergrinig pappa hade barnen en kul eftermiddag i snön. Men det var väldigt vad stark vårvintersolen är – både för barnaögon och kameraobjektiv.
/Olle
På spaning efter det tåg som flytt, 24 mars 2005
Oskar på Norrköpings central, spanande åt söder. Han spanade dock förgäves eftersom tåget vi skulle med kom från andra hållet. Dags för en sejour hos farmor och farfar i Skåne!
Moa skrattar, 5 april 2005
Studier i morotologi, 5 april 2005
Moas uppfinning: flaska, morot, kapsyl.
Laddad atmosfär, 21 april 2005
Moa är en flicka med utstrålning, omgiven av ett kraftfält.Varför lägga pengar på hårmousse? Studsmattan ger Sigge allt fluff han behöver!
Tankfull nanosekund, 23 april 2005
Unik bild: Ännu ej halvvägs hunnen på livets stig tog Olle en paus och funderade över sakernas tillstånd. En påpasslig familjefotograf fångade honom under detta unika ögonblick av stiltje.
I love you! (29 april 2005)
Då och då tar Oskar och Moa en liten krampaus. Här på väg till pizzerian.
Rött och blått och glädje, 7 maj 2005
Moa Röd och Sigge Blå har iklätt sig pjäser till det schackliknande spelet Stratego.
Tvärilsken tvååring, 7 maj 2005
Aldrig någonsin är livet emot oss så mycket som när vi är två år gamla.
Ida i vårsolens glans, 8 maj 2005
Ida och jag på Parken Zoo, där hennes yngre syskon levde loppan. 200 mm, kort skärpedjup. /Olle
Midsommar med Godzilla, 24 juni 2005
Vad händer i Mesta? (4 juli 2005)
Liten rapport:
1. Oskar kan cykla! Precis som sin storebror Erik ville han inte cykla förrän han blev sporrad av sin lillasyster, alltså:
2. Moa kan cykla! Precis som sin storasyster Ida satte hon sig bara på cykeln och satte igång.
3. Sigge kan använda toan. Precis som de andra barnen klättrar han upp så att han står på toasitsen, sedan tar han sig ner till sittande ställning därifrån.
4. Min cykel har brakat samman – ett kullager i bakre navet bara trasades sönder.
5. Olle äger ingen cykel.
Alltså är ett av sommarens projekt att fixa cyklar till mig och Olle. De kostar numera som mindre bilar, fastän de inte har någon inbyggd radio eller ens tuta.
Ett annat projekt: Erik, Ida och jag vill lära oss att kasta boll så där coolt. När vi ändå håller på vill vi lära oss att slå långt i brännboll.
Och så önskar jag mig tips från läsekretsen: hur bygger man en låååång grind? Vänta nu, bred måste det ju heta. (Grinden vid brevlådan är verkligen ful som stryk – och grindlåset är ett gummiband.)
/Lotten
Rysligt glad, rysligt stark, 10 juli 2005
Ujujuj, så stark hon är, min fru. Havregrynsgröt, gym en gång i veckan, basket två gånger och – framför allt – väldigt många mjölkpaket. /Olle
Semester utomsocknes! (10 juli 2005)
Oskar & Erik och en urspårad dressin!En Sigge och en trötting.Moa & Ida
Två dygn på Runmarö, 13 aug 2005
Här sitter Lotten och känner sig som Strindberg i det rum på Runmarö där han skrev romanen ”I Havsbandet” och novellen ”Silfverträsket”. Sigge beundrar henne.Moa i flytväst.
På Märsön – morfars Mälarö , 20 aug 2005
Här är brudarna!
Sigge utrustad för skateboard, 27 aug 2005
Hela familjen (utom Oskar) sprang och jagade Sigge på Tuna Park i några timmar. Då och då tappade vi bort honom, men det var faktiskt ganska lätt att hitta honom igen: bara att följa spåret av nedrivna täckjackor, uthällda bollar och tippade golfbagar!
Moa ville ha en skateboard – så vi köpte vi två stycken eftersom vi tänkte att om hon tröttnar kan de ju återanvändas som rullskidor. Och då blev jag också tvungen att köpa skydd för knän, handleder och armbågar. De kostade lika mycket som brädorna.
När vi kom hem insåg vi att en viktig detalj fattades i utrustningen men storasyster Ida visste råd. Här ser ni Sigge klar för drabbning – komplett med cykelhjälm och huvudkudde på ändan.
Fotnot: Att bilden är så oskarp beror på att Sigges lunch bestod av pannkaka, sylt och grädde nedsköljt med Coca-Cola.
Mörka ögon i en vinnarskalle, 28 aug 2005
Så här ser Ida ut när hon inte uppnått sina egna (skyhöga) förväntningar i långdistans-DM norr om Gnesta. Efter lunch, dusch och en eftermiddag i tv-soffan var hon sitt eget glada jag igen – och i det närmaste lika nöjd som far och mor med insatsen.
Kom och köp i vår affär! (3 sep 2005)
Tre flitiga funktionärer höll kommersen igång under helgen när EOL var med och arrangerade distriktsmästerskap utanför Kungsör.
Den 9 sep 2005
Banka, banka, banka! (23 sep 2005)
Sigge snickrar en en pergola eller nåt på byggställningen. Notera tungpositionen – nödvändig för alla typer av koncentrerat arbete!
Här kommer den nya ytterpanelen! (27 sep 2005)
Sigge, 3 år (30 sep 2005)
Erik & Sigge i Storasängenlandet.
Många äro kallade, få äro utvalda (9 okt 2005)
Vad spelar det för roll om inbjudan är så här tjusig när den går ut alldeles för sent? Fast de tappra sju som målade smetade ändå ut 20 liter oljefärg över den färska panelen. Sen är det bara 100 liter kvar att stryka ut.
Lördagen den 18 okt 2005
Jag kommer att om 20 år gråta av lycka när jag ser denna bild: Oskar som bara är 8 år, de mysiga tapeterna, vinet, mamma som skymtar till vänster, folieaskarna med hämtmat, den blommiga plastduken, glasögonen som nästan ligger i osten, mitt fortfarande blonda, rufsiga hår och mina trötta ögon. Men just idag kan jag bara tänka:
”Oj, så stökigt: olika glas, vindrickning mitt bland barnen, folie på bordet (alltså!), oborstad och oklippt samt skrynklig tröja och kletigt överallt, jisses, har jag ingen ordning på någonting?”
/Lotten
Sigges hår, 15 nov 2005
Sigge vet det inte, men jag lider värre än han. Jag, alltså hans mor, älskar hans långa, blonda lockar och skjuter upp klippningen tills han påminner om Bob Marley med halva middagar i håret. /Lotten
Vilken är din favoritmat? (23 nov 2005)
Lotten: spaghetti med köttfärssås à la Stenson
Olle: lasagne
Erik: kebabpizza
Oskar: pan pizza (som man får på skolan)
Moa: pizza
Sigge: rumpa
Sigge sjöng så vackert (26 jan 2006)
Sigge är hemma med hosta från dagis idag. Olle och jag försöker jobba samtidigt, vilket inte är helt lätt.
Sigge (3 år) sjöng och sjöng. Jag hörde inte vad, men det lät bra eftersom jag då visste var han var. Jag satt i tv-rummet och var rätt nöjd. Efter ett tag var gullighetsfaktorn uppe på max, så jag lyfte blicken från skärmen för att lyssna.
– Jaaag haaar kissatpåsej .. jaaag haaar kiiiiissatpåsej. Ooooa. Aoooo. Jag har kiiiiiissatpåsej.
Oh dear. Dåliga mamman har inte skött sonens toalettbestyr. Jag gick snabbt in till stora barnrummet – och fann Sigge läsande en origamibok så här (se bild).
– Men var är kläderna, Sigge? – Jag har kissat på sej, dom är blöta i byxorna.
Sjukstuga, 6 mars 2006
Torsdagen den 2 mars blev jag sjuk – feber, gruvlig hosta och snor.
Fredagen den 3 mars började Moa kräkas. Alla våra barn har alltid kissat och kräkts på ställen med så många springor och prång som möjligt. Moa valde trappan. Det var så mycket att det rann nerför sju–åtta trappsteg … mellan skarvarna i den blommiga plastmattan.
Lördagen den 4 mars blev Sigge febrig. Jag var fortfarande så sänkt att jag bara låg och låg och låg. Det snöade ute, vallarna växte sig höga. Maten i kylskåpet tog slut. Snorpappershögarna förökade sig. Iprenet tog slut. Mitt basketlag vann en match utan mig. Ida var på basketmatch och skrev protokoll. Erik och Olle var plötsligt försvunna. Vi tre sjuklingar låg i Storasängenlandet. Oskar flydde till O’Gormans. Ah, Olle och Erik hade åkt för att handla!
Söndagen den 5 mars vaknade Ida med hög feber och kunde inte spela match. Jag jagade ersättare till basketmatcherna som jag skulle ha skrivit protokoll på. Sigge var pigg och rask och åt som en häst till kvällsmaten.
Big mistake.
Natten till måndagen den 6 mars kräktes Sigge tolv gånger. Han fick diarré och vi rotade fram ett gäng blöjor som blivit över. Vi bytte lakan och vi bytte lakan. Men … jag fick äntligen lite mer krafter. Ida hade 39,7 °C, jag bara 38,4 °C.
Under måndagen sov Sigge med hög feber, men vaknade till ibland och kom tassande, jätteglad.
– Hej mamma, här kommer jag! Jag är sjuk. Hör att jag är sjuk: host, host.
På eftermiddagen kom Moa och berättade i helt lugn ton:
– Jag har kräkits igen så nu behöver jag en skål. Fast inte så stor, tror jag.
– Men va, va … var har du kräket?
– I trappan. Ok.
Lite senare kom hon igen:
– Jag tror att det är dags att tömma Sigges skål nu. Den är nästan full.
– Va? Har … har Sigge kräkts? Igen?
– Jaja, men bara i sin skål.
När jag sedan tog hand om och bäddade ner Sigge, förklarade jag att jag nu skulle gå och tömma hans skål. Då sa Moa:
– Kan du ta min också?
Där sitter de två minsta i Storasängenlandet och kräks och kräks, och tycker att det är lika normalt som att bygga med Lego eller rita dinosaurier. När skålarna blir fulla, är det naturligtvis lite svårare, så då ber de om hjälp.
Var var jag då? Jag satt med stackars Ida, som blir så ynk-ynklig av feber.
Erik är frisk, Oskar är frisk och Olle är frisk. Vad kan vi förvänta oss nu?
Häromdagen kom faster Ulla och moster Kickan på besök med semlor. Vi satt i köket och jämförde våra olika sätt att angripa grädden, bullen och det underbara mandelmassekletet.
Faster säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, vilket enligt dyre maken och husbonden Olle är helt omodernt. Moster säger fettisdagsbulle och äter den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan syns. Då tar jag så stora tuggor jag kan tills allt är försvunnet. Min man rynkar trots mina övningar på näsan och säger blä och fy eftersom han varken tycker om grädde eller mandelmassa och anser sig vara för gammal för att äta sådant han inte tycker om. Hans semmelmassaker är så här brutal:
– Senast jag åt en semla var 1969. Den moderna tidens fetmaförfall … jag kände mig som en uppstoppad kalkon. Som tunnelbanan i Tokyo … aldrig mer!
– Ni har grädde i mungipan och pulversocker på näsorna! sa faster Ulla och slevade upp en sked ljummen mjölk med skinn på.
– Det heter florsocker, korrigerade Erik, 12 år.
– Näsorna? Vi har väl bara en näsa var! korrigerade Ida, 10 år.
– Dina barn behagar anmärka på dig! sluddrade moster Kickan utan att tugga färdigt.
– Ja, de är yngre än oss och ska ha respekt, konstaterade faster Ulla.
Språkpoliserna Erik, Ida och jag hade lyckligtvis semlor från gom till halsmandlar och kunde i inte påpeka de två språkliga felen i fasters senaste mening.
– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.
Efter en halvtimme konstaterade vi att: de som har mobiltelefoner från Nokia har PC och säger fastlagsbulle, medan de med mobiltelefoner från Ericsson har Mac-datorer och säger semla. Helt utanför denna debatt var Moa, 5 år och semmelkonfunderad.
– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan, sa Moa och gav semlan till slaskhinken som heter pappa Olle.
”Lådan” var full av världens godaste grädde med mandelmassaklet och slank ner i Olle hur lätt som helst, kan jag meddela. Nu är han hjärntvättad och fast i semmelträsket.
Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.
December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.
Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!
Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.
Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)
Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.
– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.
Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.
Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.
Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.
December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.
Jag är så himla tråkig. Alla andra är jätteroliga. Min tolvårige son till exempel. Han gungar nonchalant på bakre stolsbenen.
– Gör inte så, stolen kan gå sönder, säger jag automatiskt.
– Nähe, det säger du varje gång, svarar min son halvautomatiskt.
Guuung. Knirk, knak. Krasch. Smul, kaffeved, stickor, spånt och ont i rumpan.
– Det var inte jag! säger min son leende.
Och då måste man ju skratta.
När jag var liten i Luleå var min uppgift i hushållet att hänga tvätt. Ergo: jag är en hejare på att hänga tvätt. Igår var min lillasyster Fia (33 år gammal) på besök och lånade vår tvättmaskin. Femton vita tygblöjor fyllde inte hela maskinen, så hon stoppade in några röda strumpor, ett par jeans, en blå sidenblus och en yllesocka.
(Konstpaus för hastigt påkomna frågor här. Sidenblus? SIDENBLUS? Vems sidenblus? Ja, jag vet inte, jag äger då ingen och Olles mindre kända böjelser innehåller inte fäblesse för sidenblusar. Den bara låg där. Inte särskilt rolig var den heller. Nog om detta.)
Sedan hängde Fia tvätten. Och nu har jag sorterat den, vilket var stenkul. För så här himla roligt hänger min lillasyster tvätt:
* fem lager rosa tygblöjor på redan torr tvätt
* jeans med ben så skrynkliga att de ser ut som Bockstensmannen
* strumporna fastklämda med klädnypor ovanpå sidenblusen
* yllesockan i papperskorgen.
Min bror Jakob är även han rolig. Redan 38 år och utan fast flickvän stirrar han på alla leende bröllopspar i morgontidningen och med mord i sinnet säger han:
– Jaja. Gift er ni bara.
(Nu kommer han att bli arg på mig och säga att jag inte får sätta ut kontaktannonser åt honom på det här sättet.)
Men roligast är nog min man Olle. Han kan hålla en halvtimmes förklarande monolog om nyttan av att han just har köpt en stencool mp3-spelare när vi ju behöver en ny spis och när jag ser riktigt barsk ut motivera sitt handlande med att citera ur Arméreglemente del 2 (Taktik): ”Agera genom att ta och behålla initiativet. Ta de risker detta kräver.”
Nåväl. När jag nu är så här jättetråkig får jag roa mig med andras citat. Francis Bacon sa till exempel: ”Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande.”
När jag blir hes blir jag det underligt nog alldeles efter spännande basketmatcher eller efter fem dagars föreläsande. Den mänskliga rösten som sedan stenåldern har klarat att skrämma ihjäl grottbjörnar och kalla på kossor i Alperna samt sjunga i Rolling Stones i fyra decennier klarar alltså inte dessa små trivialiteter.
– Krax väääs, säger jag och himlar med ögonen när Olle vill diskutera politik.
– Hhhååååhh, häääähh svarar jag när mamma klagar på mina barns bordsskick.
– Vissel-tut-smack, svarar jag på Harpovis när barnen frågar varför jag får dricka vin när de inte får läsk.
Det påstås dock att jag bara blir hes bara när det passar mig och mina syften. Förtal! See you in court!
Kräkandet sköter vi gruppvis i vår familj. Jag har stått på huvudet i toan men lyckats pausa och vika undan när Olle vrålat ”UR SPÅR” och som Ulrika Knape dykt ner i den halvfulla toan. (Se där så positivt jag tänker: ”den halvtomma toan” hade ju inte varit tillnärmelsevis lika glatt.)
– Jag tycker att det är roligare när fler är kräksjuka på samma gång! kan barnen på fullt allvar deklarera mitt i eländet.
– Fast det är roligast att kräka geléhallon, visst då? kan min mogne, vuxne, 40-årige make kläcka ur sig till barnens stora förtjusning.
Så har vi då den hoppande ögoninflammationen. Den kan börja i mitt vänstra öga och fortsätta i tioåriga Idas högra öga för att sedan slå sig ner i Olles båda ögon och en liten stund senare sätta bo i tolvårige Eriks vänsteröga. De tre minsta barnen verkar ha dagis-antibaciller, för de klarar sig tills vi är inne på andra varvet. När jag pillar bort mormors hosta ur mitt högra öga, vandrar Oskar (7) omkring som den blinde eller i sömnen gående Frankensteins monster medan Sigge (2) frankt klättrar upp i ett handfat och sätter sig i det för att ”pätta bått skjäp” ur sina igenmurade små bruna brunnar till (vanligtvis) vackra ögon. Moa (4) fick själv klicka ögonsalva i ögonvrån och förklarade sedan att hon hade blivit blind och behövde en ledarhund meddetsamma. Den medicinskt intresserade Sigge ville inte vara sämre han:
– Nu ä gisen fjisk i ögat! sa han nöjt och visade upp en spargris, som han mödosamt genom pengaspringan fyllt med tandkräm.
På bio ska man ha ickeprasslande godisplastpåsar, ickepysande läskedrycker och ickeknastrande karameller, det vi alla. Och så ska man sitta tyst med knäppta händer tills alla eftertexter har rullat färdigt, japp. Dessutom ska man ha en ickepratande kompis med sig när man ser film.
– Vem är det där? säger min snälla, goda, trevliga vän.
– Det är Jack Nicholson.
– Men vad heter han?
– Jack … men … ssschhh nu.
– Heter han Jack i filmen också?
– Mmmm. Sssch …
– Det hette han ju i Titanic också!
– Han var inte med i Titanic!
– Jojo, Jack DiCaprio.
– Ssssch.
Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.
– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död!
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?
Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det riktiga livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.
– Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!
– Hon är otrogen. Ssschh.
– Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig! säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
– Du låter som en replik i en pilsnerfilm! svarar jag.
– Och … HERREGUD vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … RÖDA!
Nu ska man veta att skorna i filmscenen inte alls har någon huvudroll utan står på en hylla i bakgrunden och att ingen annan har lagt märke till dem.
– Såna där skor finns bara i New York! viskar karlen som sitter bredvid mig.
– Det var inte jag! svarar jag och stirrar på honom samtidigt som jag kraftfullt trycker mig bakåt mot fåtöljen och skvallrigt pekar på min pratiga kompis.
– Sitt inte sådär, då får du dubbelhaka! säger skofetischisten.
– Ssscchhh, svarar jag, men knycker förstås på nacken så att hakan blir enkel.
Nu ska man veta att vi inte alls satt på bio utan tittade på video hemma i vardagsrummet när detta skedde. Min man och min doktorandkompis vill nämligen inte gå på bio med mig! De säger att jag förvandlas till en otrevlig och en hyssjande dominant i en biosalong. Sssch!
Jag är ingen bra telefonpratare! Och jag är en bedrövlig telefonsvarare! Fast sämst är jag i rollen som telefonuppringare.
Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten?
De kanske slog oss med telefonlurar? Usch.
Min tolvårige son Erik berättade en kväll att de i skolan hade fått order om att ringa till en av klassföräldrarna — ”Emelies mamma” — och rösta på resmål för klassresan nu när de går i sexan. Usch. Telefonsamtal till okända barns okända föräldrar. Usch. Klassresa, dubbelusch.
Ryck upp sig, Bergman! Man ska inte sprida telefonskräck till sitt barn! Barnet kommer säkert att ha kul på klassresan även om hans mamma inte hade det 1976. Ta tjuren vid hornen, luren vid örat och klasslistan i hampan!
Vi hittade snabbt Emelies telefonnummer, men till min stora förvåning och enorma lättnad krävde Erik att få prata själv. Jag hörde förstås inte vad Emelies mamma svarade, men så här sade Erik:
— Hej, det är Erik, som går i Emelies klass. Är det Emelies mamma? Ja, det gällde klassresan och jag skulle tala om att jag röstar på Kolmården. Nej, klassresan. Nej, vi ska åka på klassresa. I maj tror jag. Skara, Göteborg eller Kolmården. Nej, vi skulle ringa och tala om det. Till dig. Nej, dig. Ja, mamma är här, ett ögonblick.
Ååååh nej, min tur! Andas. Erik klarade det ju så bra! Andas. Varför ska jag? Andas! Ta på den käcka, glada tonen! Halshuggning? Ja, tack! Tumskruvar? Så gärna så. Andas.
— Hej, det är Lotten, Eriks mamma, här! (Kvitter kvitter.)
— Jag förstår inte! Ska dom åka på klassresa? sa Emelies handfallna mamma med gäll röst.
— Ja, och vi skulle ringa och tala om för dig vilket resmål Erik röstade på.
— Men det känner jag inte till! Inte! Jag vet inte! Jag är inte ansvarig!
— Kolmården, Göteborg eller Skara. Dom har ju samlat in pengar jättelänge! sa jag lugnt.
— Har dom? Inte Emelie! Inte Emelie! INTE MIN EMELIE!
Maken till förvirrad människa! tänkte jag. I vår familj glömmer vi visserligen att skriva på lappar, packa ner galonbyxor och betala räkningar ibland, men att inte på drygt två år ha förstått att det samlades pengar till en klassresa! Sicken slarva!
— Dom hade ju loppis i höstas! sa jag, styv i korken nu när jag inte längre var stökigast i världen.
— Loppis? Den missade vi! Det har inte Emelie berättat! EMELIE! KOM HIT!
Och då slog det mig.
— Men oj, sa jag. Vi … vi kanske har ringt till fel Emelie!
— Det finns bara en Emelie i klassen! fräste den enda Emelies mamma.
Jag kollade snabbt på Eriks klasslista. Mycket riktigt. Bara en Emelie. Men hoppsan! Det var ju inte alls tolvårige Eriks utan nioåriga Idas klasslista! Min dotter har en Emelie i sin klass. Samt två Erik.
— Ojoj, så tokigt. Vi har ringt till fel Emelies mamma, alltså vi skulle ha ringt till Eriks Emelies mamma men vi har ringt till Idas Emelies mamma eftersom klasslist…
— Va? avbröt den felaktiga Emelies mamma.
— Erik är tolv år och …
— Vilken Erik?
— Min Erik. Han är tolv …
— Men då kan han ju inte gå i Emelies klass!
— Nej, alltså …
Jag borde faktiskt inte prata i telefon, det blir bara fel. Ska jag be om att få skriva ett förklarande mail? Ska jag ropa på Olle? Han är bra på telefoner och missförstånd. Ju mer jag förklarade, desto mer förvirrad och stridslysten blev Emelies mamma. Ju mer jag förklarade, desto mer övertygad blev jag om att jag lider av telefonallergi. Ju mer jag förklarade, desto tröttare blev tolvårige Erik på mammatramset. Resolut tog han luren ifrån mig.
— Det var min mamma som sa att vi skulle tjuvringa. Jag ber om ursäkt … förlåt … hejdå!
