Tre sjukor (Sydsvenskan 2004-11-18)

Jag har ett väldigt begränsat sjukdomsregister:

1) heshet
2) kräkning
3) ögoninflammation.

När jag blir hes blir jag det underligt nog alldeles efter spännande basketmatcher eller efter fem dagars föreläsande. Den mänskliga rösten som sedan stenåldern har klarat att skrämma ihjäl grottbjörnar och kalla på kossor i Alperna samt sjunga i Rolling Stones i fyra decennier klarar alltså inte dessa små trivialiteter.

– Krax väääs, säger jag och himlar med ögonen när Olle vill diskutera politik.
– Hhhååååhh, häääähh svarar jag när mamma klagar på mina barns bordsskick.
– Vissel-tut-smack, svarar jag på Harpovis när barnen frågar varför jag får dricka vin när de inte får läsk.

Det påstås dock att jag bara blir hes bara när det passar mig och mina syften. Förtal! See you in court!

Kräkandet sköter vi gruppvis i vår familj. Jag har stått på huvudet i toan men lyckats pausa och vika undan när Olle vrålat ”UR SPÅR” och som Ulrika Knape dykt ner i den halvfulla toan. (Se där så positivt jag tänker: ”den halvtomma toan” hade ju inte varit tillnärmelsevis lika glatt.)

– Jag tycker att det är roligare när fler är kräksjuka på samma gång! kan barnen på fullt allvar deklarera mitt i eländet.
– Fast det är roligast att kräka geléhallon, visst då? kan min mogne, vuxne, 40-årige make kläcka ur sig till barnens stora förtjusning.

Så har vi då den hoppande ögoninflammationen. Den kan börja i mitt vänstra öga och fortsätta i tioåriga Idas högra öga för att sedan slå sig ner i Olles båda ögon och en liten stund senare sätta bo i tolvårige Eriks vänsteröga. De tre minsta barnen verkar ha dagis-antibaciller, för de klarar sig tills vi är inne på andra varvet. När jag pillar bort mormors hosta ur mitt högra öga, vandrar Oskar (7) omkring som den blinde eller i sömnen gående Frankensteins monster medan Sigge (2) frankt klättrar upp i ett handfat och sätter sig i det för att ”pätta bått skjäp” ur sina igenmurade små bruna brunnar till (vanligtvis) vackra ögon. Moa (4) fick själv klicka ögonsalva i ögonvrån och förklarade sedan att hon hade blivit blind och behövde en ledarhund meddetsamma. Den medicinskt intresserade Sigge ville inte vara sämre han:

– Nu ä gisen fjisk i ögat! sa han nöjt och visade upp en spargris, som han mödosamt genom pengaspringan fyllt med tandkräm.