Månad: mars 2004

Jag är ingen bra telefonpratare! Och jag är en bedrövlig telefonsvarare! Fast sämst är jag i rollen som telefonuppringare.

Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten?

De kanske slog oss med telefonlurar? Usch.

Min tolvårige son Erik berättade en kväll att de i skolan hade fått order om att ringa till en av klassföräldrarna — ”Emelies mamma” — och rösta på resmål för klassresan nu när de går i sexan. Usch. Telefonsamtal till okända barns okända föräldrar. Usch. Klassresa, dubbelusch.

Ryck upp sig, Bergman! Man ska inte sprida telefonskräck till sitt barn! Barnet kommer säkert att ha kul på klassresan även om hans mamma inte hade det 1976. Ta tjuren vid hornen, luren vid örat och klasslistan i hampan!

Vi hittade snabbt Emelies telefonnummer, men till min stora förvåning och enorma lättnad krävde Erik att få prata själv.  Jag hörde förstås inte vad Emelies mamma svarade, men så här sade Erik:

— Hej, det är Erik, som går i Emelies klass. Är det Emelies mamma? Ja, det gällde klassresan och jag skulle tala om att jag röstar på Kolmården. Nej, klassresan. Nej, vi ska åka på klassresa. I maj tror jag. Skara, Göteborg eller Kolmården. Nej, vi skulle ringa och tala om det. Till dig. Nej, dig. Ja, mamma är här, ett ögonblick.

Ååååh nej, min tur! Andas. Erik klarade det ju så bra! Andas. Varför ska jag? Andas! Ta på den käcka, glada tonen! Halshuggning? Ja, tack! Tumskruvar? Så gärna så. Andas.

— Hej, det är Lotten, Eriks mamma, här! (Kvitter kvitter.)
— Jag förstår inte! Ska dom åka på klassresa? sa Emelies handfallna mamma med gäll röst.
— Ja, och vi skulle ringa och tala om för dig vilket resmål Erik röstade på.
— Men det känner jag inte till! Inte! Jag vet inte! Jag är inte ansvarig!
— Kolmården, Göteborg eller Skara. Dom har ju samlat in pengar jättelänge! sa jag lugnt.
— Har dom? Inte Emelie! Inte Emelie! INTE MIN EMELIE!

Maken till förvirrad människa! tänkte jag. I vår familj glömmer vi visserligen att skriva på lappar, packa ner galonbyxor och betala räkningar ibland, men att inte på drygt två år ha förstått att det samlades pengar till en klassresa! Sicken slarva!

— Dom hade ju loppis i höstas! sa jag, styv i korken nu när jag inte längre var stökigast i världen.
— Loppis? Den missade vi! Det har inte Emelie berättat! EMELIE! KOM HIT!

Och då slog det mig.

— Men oj, sa jag. Vi … vi kanske har ringt till fel Emelie!
— Det finns bara en Emelie i klassen! fräste den enda Emelies mamma.

Jag kollade snabbt på Eriks klasslista. Mycket riktigt. Bara en Emelie. Men hoppsan! Det var ju inte alls tolvårige Eriks utan nioåriga Idas klasslista! Min dotter har en Emelie i sin klass. Samt två Erik.

— Ojoj, så tokigt. Vi har ringt till fel Emelies mamma, alltså vi skulle ha ringt till Eriks Emelies mamma men vi har ringt till Idas Emelies mamma eftersom klasslist…
— Va? avbröt den felaktiga Emelies mamma.
— Erik är tolv år och …
— Vilken Erik?
— Min Erik. Han är tolv …
— Men då kan han ju inte gå i Emelies klass!
— Nej, alltså …

Jag borde faktiskt inte prata i telefon, det blir bara fel. Ska jag be om att få skriva ett förklarande mail? Ska jag ropa på Olle? Han är bra på telefoner och missförstånd. Ju mer jag förklarade, desto mer förvirrad och stridslysten blev Emelies mamma. Ju mer jag förklarade, desto mer övertygad blev jag om att jag lider av telefonallergi. Ju mer jag förklarade, desto tröttare blev tolvårige Erik på mammatramset. Resolut tog han luren ifrån mig.

— Det var min mamma som sa att vi skulle tjuvringa. Jag ber om ursäkt … förlåt … hejdå!

© 2004 Lotten Bergman

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?

(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)

Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.

Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.

– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.

Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.

Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.

– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.

Så ung och ändå så klarsynt.

Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.

– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.

När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.

– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.

Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:

– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.

Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.

– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!

En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.

Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!

Här sitter jag och funderar. Det där med att äta stenåldersmat för att förbättra hälsan begriper jag mig inte på. Visserligen var stenåldersmänniskorna smala och smäckra, men hur var det med deras medelålder? Och frisyrerna! Vilken hårkultur!

Stenåldern — när man tydligen bara kunde köpa fisk, kött och frukt — sägs ha varat till 1800 f. Kr. (Räkna till 3 804 sekunder så förstår ni hur jättelänge sedan det var.) Sedan kom bronsåldern, som avlöstes av järnåldern och rätt som det var kom någon på att man kunde mjölka korna och göra gräddtårtor och så blev vi tjocka.

Jag hör på tv att ”människan inte är gjord för mat som tillkommit efter lantbrukets inträde”. Trams, jag är som gjord för geléhallon, pommes frites och semlor. Jag läser tvärtom i en tidning att ”människorna idag lever inte alls som på stenåldern”. Nonsens, säger jag som vänder kappan efter vilken vind som helst. Visst gör vi väl det! Hör här:

1. På stenåldern jagade männen älgar, ullhåriga noshörningar och mammutar, lade ner och styckade sina byten, åt morrande upp allt kött på resan och kom sönderrivna hem med muskelvärk, sotiga näsor och flottiga fingrar. De överlämnade horn och betar som trofé och tröst åt kvinnfolket som satt vid elden och födde barn.

Idag åker ena familjeförsörjaren på affärsresor och kommer hem med mut-gåvor från flygplatsen (horn, betar och kanske whisky).

2. På stenåldern samlade kvinnorna grodor, mullvadar, ätliga rötter, nötter, bär, kåda samt en näve myrägg och kokade soppa på spikar.

Idag samlar ena familjeförsörjaren på femtiotalsmöbler och gympaskor och kokar … eh …. hrm … te. Äsch. Nu kom jag av mig.

Stenåldersmänniskorna åt möjligtvis kött och fisk i mängder — men frukten? Varifrån kom stenåldersbananerna? Och om de inte hade mjölkprodukter, led de väl av benskörhet? Men vänta! Barna Hedenhös mjölkade ju sin ko, kossan Mura! (Å andra sidan åkte de i ett mammutträd till månen och Mars. Hm. Något stämmer inte.) En sak är i alla fall säker: nuförtiden firar vi jul, och det gjorde man inte på stenåldern eftersom granarna inte kom till Sverige förrän under bronsåldern.

Jag läser vidare att arkeologer och osteologer, som dyrkar krukskärvor och putsar forntida skelett med tandborste, har konstaterat att män har större tänder än kvinnor, som dock — tack och lov — kompenserar med ett bredare bäcken. Vidare har de funnit att stenåldersmänniskor inte led av välfärdssjukdomar som diabetes och högt blodtryck. De led förvisso inte heller av fetma, men hade det himla trist under köldknäpparna. Som ibland varade i hundra år. Smala och smäckra på grund av den trista kosten var de — och det är ju det vi vill vara. Okej — om vi köper hamburgare minus allt … och äter pizza med varken botten eller ost … samt unnar oss lördagshallon ibland? Nej hu.

Nu väntar jag på nästa matmodenyck. När stenåldersdieten sänkt vår medelålder och gjort alla tandläkare överflödiga, kommer det fåtal människor som är kvar på jorden att leva efter någon av följande doktriner:

Romar- och uteliggardieten — horisontellt vinintag.
Brottnings- och backhoppningsdieten — bastubad i galonställ och ingen mat alls.
Robin Hood-dieten — extrem transplantationsteknik där fett som tenderar att samlas i buk och bak intravenöst leds via inopererade slangar till ställen som enligt modet bör vara större.

Vilka ställen bör ha större omfång i framtiden? Ja, inte är det byst och snopp som nu. Jag tycker mig ana mänsklighetens önskan om att ha allt längre tår och bredare hälar. För att stå stadigare med båda fötterna på jorden förstås.

©Lotten Bergman 2004