Månad: november 2004

Jag är så himla tråkig. Alla andra är jätteroliga. Min tolvårige son till exempel. Han gungar nonchalant på bakre stolsbenen.

– Gör inte så, stolen kan gå sönder, säger jag automatiskt.
– Nähe, det säger du varje gång, svarar min son halvautomatiskt.

Guuung. Knirk, knak. Krasch. Smul, kaffeved, stickor, spånt och ont i rumpan.

– Det var inte jag! säger min son leende.

Och då måste man ju skratta.

När jag var liten i Luleå var min uppgift i hushållet att hänga tvätt. Ergo: jag är en hejare på att hänga tvätt. Igår var min lillasyster Fia (33 år gammal) på besök och lånade vår tvättmaskin. Femton vita tygblöjor fyllde inte hela maskinen, så hon stoppade in några röda strumpor, ett par jeans, en blå sidenblus och en yllesocka.

(Konstpaus för hastigt påkomna frågor här. Sidenblus? SIDENBLUS? Vems sidenblus? Ja, jag vet inte, jag äger då ingen och Olles mindre kända böjelser innehåller inte fäblesse för sidenblusar. Den bara låg där. Inte särskilt rolig var den heller. Nog om detta.)

Sedan hängde Fia tvätten. Och nu har jag sorterat den, vilket var stenkul. För så här himla roligt hänger min lillasyster tvätt:

* fem lager rosa tygblöjor på redan torr tvätt
* jeans med ben så skrynkliga att de ser ut som Bockstensmannen
* strumporna fastklämda med klädnypor ovanpå sidenblusen
* yllesockan i papperskorgen.

Min bror Jakob är även han rolig. Redan 38 år och utan fast flickvän stirrar han på alla leende bröllopspar i morgontidningen och med mord i sinnet säger han:

– Jaja. Gift er ni bara.

(Nu kommer han att bli arg på mig och säga att jag inte får sätta ut kontaktannonser åt honom på det här sättet.)

Men roligast är nog min man Olle. Han kan hålla en halvtimmes förklarande monolog om nyttan av att han just har köpt en stencool mp3-spelare när vi ju behöver en ny spis och när jag ser riktigt barsk ut motivera sitt handlande med att citera ur Arméreglemente del 2 (Taktik): ”Agera genom att ta och behålla initiativet. Ta de risker detta kräver.”

Nåväl. När jag nu är så här jättetråkig får jag roa mig med andras citat. Francis Bacon sa till exempel: ”Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande.”

1 kommentar

Jag har ett väldigt begränsat sjukdomsregister:

1) heshet
2) kräkning
3) ögoninflammation.

När jag blir hes blir jag det underligt nog alldeles efter spännande basketmatcher eller efter fem dagars föreläsande. Den mänskliga rösten som sedan stenåldern har klarat att skrämma ihjäl grottbjörnar och kalla på kossor i Alperna samt sjunga i Rolling Stones i fyra decennier klarar alltså inte dessa små trivialiteter.

– Krax väääs, säger jag och himlar med ögonen när Olle vill diskutera politik.
– Hhhååååhh, häääähh svarar jag när mamma klagar på mina barns bordsskick.
– Vissel-tut-smack, svarar jag på Harpovis när barnen frågar varför jag får dricka vin när de inte får läsk.

Det påstås dock att jag bara blir hes bara när det passar mig och mina syften. Förtal! See you in court!

Kräkandet sköter vi gruppvis i vår familj. Jag har stått på huvudet i toan men lyckats pausa och vika undan när Olle vrålat ”UR SPÅR” och som Ulrika Knape dykt ner i den halvfulla toan. (Se där så positivt jag tänker: ”den halvtomma toan” hade ju inte varit tillnärmelsevis lika glatt.)

– Jag tycker att det är roligare när fler är kräksjuka på samma gång! kan barnen på fullt allvar deklarera mitt i eländet.
– Fast det är roligast att kräka geléhallon, visst då? kan min mogne, vuxne, 40-årige make kläcka ur sig till barnens stora förtjusning.

Så har vi då den hoppande ögoninflammationen. Den kan börja i mitt vänstra öga och fortsätta i tioåriga Idas högra öga för att sedan slå sig ner i Olles båda ögon och en liten stund senare sätta bo i tolvårige Eriks vänsteröga. De tre minsta barnen verkar ha dagis-antibaciller, för de klarar sig tills vi är inne på andra varvet. När jag pillar bort mormors hosta ur mitt högra öga, vandrar Oskar (7) omkring som den blinde eller i sömnen gående Frankensteins monster medan Sigge (2) frankt klättrar upp i ett handfat och sätter sig i det för att ”pätta bått skjäp” ur sina igenmurade små bruna brunnar till (vanligtvis) vackra ögon. Moa (4) fick själv klicka ögonsalva i ögonvrån och förklarade sedan att hon hade blivit blind och behövde en ledarhund meddetsamma. Den medicinskt intresserade Sigge ville inte vara sämre han:

– Nu ä gisen fjisk i ögat! sa han nöjt och visade upp en spargris, som han mödosamt genom pengaspringan fyllt med tandkräm.

1 kommentar

På bio ska man ha ickeprasslande godisplastpåsar, ickepysande läskedrycker och ickeknastrande karameller, det vi alla. Och så ska man sitta tyst med knäppta händer tills alla eftertexter har rullat färdigt, japp. Dessutom ska man ha en ickepratande kompis med sig när man ser film.

– Vem är det där? säger min snälla, goda, trevliga vän.
– Det är Jack Nicholson.
– Men vad heter han?
– Jack … men … ssschhh nu.
– Heter han Jack i filmen också?
– Mmmm. Sssch …
– Det hette han ju i Titanic också!
– Han var inte med i Titanic!
– Jojo, Jack DiCaprio.
– Ssssch.

Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.

– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död!
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?

Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det riktiga livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.

– Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!
– Hon är otrogen. Ssschh.
– Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig! säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
– Du låter som en replik i en pilsnerfilm! svarar jag.
– Och … HERREGUD vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … RÖDA!

Nu ska man veta att skorna i filmscenen inte alls har någon huvudroll utan står på en hylla i bakgrunden och att ingen annan har lagt märke till dem.

– Såna där skor finns bara i New York! viskar karlen som sitter bredvid mig.
– Det var inte jag! svarar jag och stirrar på honom samtidigt som jag kraftfullt trycker mig bakåt mot fåtöljen och skvallrigt pekar på min pratiga kompis.
– Sitt inte sådär, då får du dubbelhaka! säger skofetischisten.
– Ssscchhh, svarar jag, men knycker förstås på nacken så att hakan blir enkel.

Nu ska man veta att vi inte alls satt på bio utan tittade på video hemma i vardagsrummet när detta skedde. Min man och min doktorandkompis vill nämligen inte gå på bio med mig! De säger att jag förvandlas till en otrevlig och en hyssjande dominant i en biosalong. Sssch!

1 kommentar