Lotten Inlägg

Idag var ni sannerligen varma i kläderna. Kommentarerna och villospåren
knattrades fram i ett fantastiskt tempo!  Från Southern
Gothic-författare i största allmänhet, Faulkner, Norman Mailer, Bret
Easton Ellis, Edgar Allan Poe via John Steinbeck, Neil Gaiman, Aksel
Sandemose, Steinbeck och bl.a. Cormack McCarthy, knäckte Ingrid gåtan
allra först idag. Jag finner detta ytterst skickligt — jag trodde att
bloggaren var svårare än så! När alla sedan under ett par timmar höll
med henne, kom trevliga förvirrningar med förslag på Henry Miller. Nu vet ni alla
att den ene var en sexgalning, medan den andre var gift med Marilyn.
Shit happens.

Det första man ser när man slår upp De missanpassade (1961) av Arthur Miller (1915–2005), är dedikationen:

Tillägnad Clark Gable,
som var oförmögen att hata

Det är ur denna bok — som handlar om tre missanpassade män, en missanpassad kvinna och en massa missanpassade hästar — som det mesta i dagens blogg är hämtat. Bakgrunden är denna:

Arthur Miller var en mager, amerikansk dramatiker (lik Philip, tydligen) som till allas förvåning plötsligt var gift med Marilyn Monroe. Manuset till filmen skrev han ”som en berättelse som var tänkt som film”. Boken inleds med en mycket utförlig programförklaring, där jag tog mycket information. Visst blev han  inspirerad av sitt privatliv … och gav hustrun huvudrollen. Under hela inspelningen var Marilyn (vi har lagt bort titlarna, hon och jag) fullständigt hopplös vad gäller allt man kan vara hopplös med. Clark Gable (lik min farfar, tro’t eller ej) lär ha sagt något om att ”den där kvinnan tar livet av mig”. Kort efter inspelningen dog han. (Rosman och Den blyga var och krafsade lite grann på den där C. som dog.)

Linas tips på vackra bilder från denna inspelning bör ni kolla på här. (Bilden här i bloggen är tagen 1959.)

Miller & Monroe (låter som en advokatfirma) var på väg att skiljas redan då. Ungefär två år senare dog Marilyn av oklara orsaker — och man vet att både hennes exmake Joe DiMaggio och Arthur Miller var bekymrade för henne och pressens hysteriska jakt på smaskiga nyheter, droger och annat knark.

Det var förresten frestande att i texten lägga in något om ”Käre John” som anspelning på att Marilyn eventuellt vänstrade med John F. Kennedy. Men … nej. (Se där Cecilia, I killed at least one of my darlings, skulle man kunna säga.)

Jag visste inte den 1 december att jag skulle komma att dela ut extrapris lite då och då, men om inte Helena 2 är värd ett idag, så vet jag inte vaaad! Att räkna ut LIX på alla texter! (Även om jag håller med Kristina om att man ska ” räkna ut det för hand och försmäkta”.) Present kommer till Helena 2 och i detta nu gör jag tio starka upphopp (basketövning, inte bra för knäna) i er ära allihop för att ni gissar så vilt och bra!

(Hopp-paus.)

Puh. Flås. Det sista stycket i bloggtexten kommer från ett Arthur Miller-citat som (phuuust, flås, oj, kondition?) i sitt original löd:

Data is a lot like humans. It is born. Matures. Gets married to other data, divorced. Gets old. One thing that it doesn’t do is die. It has to be killed.

Ordet ”häxjakt” skulle förstås få er att associera till Millers The Crucible ("Häxjakten") som gavs ut 1953. (När jag under ett år gick i high school i Dallas, agerade jag i den pjäsen. Läraren, Mr Whaley, såg ut som Kofi Annan och utnämnde mig till ”The Best Actress”. Jo tjenare, oj vad rätt han fick. Men nu och här kunde jag skryta om det här i alla fall.)

Avslutningsvis ännu ett Arthur Miller-citat:

Dogs never bite me. Just humans.

Oj, jag är alldeles matt. Orkar nästan inte sträcka mig mot plommonstopet. Kan jag ta nattmössan istället? Komsi komsi alla mina små får. Se där, nästan alla är här idag. Några till på slutet! Å krafs krafs, runt i grytan. (Spottar lite, Hasse vill ju vinna!) Men — åh! Grattis Philip! Det blev en karl!

Morgondagens bloggare kommer helt utan ledtrådar för rättvisans skull i morgon bitti runt halv nio!

Damm, hästar, bröst. Djupingtankar. Ibland stor dramatik. Samhällskritik. Tvära kast.

Min fru förstår mig inte. Nej, hon förstod mig inte, inte ens när vi var gifta. Jag är bekymrad, hon har inte mått bra sedan vi senast sågs. Jag ville inte säga det då, men det var nog hon som tog livet av C. Kanske är det i slutänden mitt fel. Hennes jargong och invanda, bländande leenden kan inte dölja hennes nederlag, hennes frusna ensamhet. Precis som i boken.

Jag skrev den ju i en — i alla fall då — obekant form. Den var varken en roman, ett skådespel eller ett filmmanuskript. Att min bilmekanikers hustru nyligen dött, inspirerade lika mycket som han, vad han nu heter, han som arbetar på de där hästtävlingarna. Precis som mina karaktärer, känner jag mig fri från band och förpliktelser samtidigt som jag desto intensivare upplever känslan av främlingskap.

Jag använde öppet filmens perspektiv för att skapa detta skönlitterära verk som kan ha bildens speciella omedelbarhet, samtidigt som det har det skrivna ordets meditativa möjligheter.

Denna häxjakt på henne är djupt omoralisk. De är på henne som hundar trots att de borde se skräcken och smärtan i hennes ansikte. Visst påminner det lite om min egen, men det är en annan historia.

Sådana här rykten liknar i mycket själva människorasen. Föds. Mognar. Gifter sig med andra rykten, skiljer sig. Åldras. Men de dör inte. De måste dödas.

Ja, hörni. Det här var ju lätt. Men så ska det ju vara — nu har jag fått er att slappna av inför morgondagens bloggare.

Kusinerna Sören Olsson och Anders Jacobsson skrev i Berts bekännelser (1992) om Åke, Lill-Erik och dagens bloggare Bert själv, snart 15 år. Jag ser i exemplaret jag har här att det på försättsbladet står:

”Till Ida på 10-årsdagen från mamma”

Hrrm. Jag har gett en bok full med snoppar till min dotter.

Ärligt talat så var min upplevelse av Bert och Sune dels en julkalender, dels en sommarlovsfilm där pappans fot blev överkörd av en Volvo med takräcke. Konstiga basketspelare i en kiosk. Inga snoppar där, inte. Jag hade inte läst böckerna förrän nu, inför Julkalendern. Och jag blev sådär vuxen-trist.

”Nämen!” sa jag. Och ”men himmel”. Samt ”vad ända in i …”. Snart kommer jag väl att hötta med käppen och knarra ”vad är det där för långhåriga slynglar?” mot barnen på busshållplatsen utanför vårt hus.

Jag har faktiskt censurerat och gjort dessa Berts bloggbekännelser lite mildare än de var från början. Kalla mig gärna moraltant och lite sur-med-ålderns-rätt-aktig, men där jag ändrade till ”svullna läppar” står det faktiskt i originalet ”Afrika-inspirerade läppar”. När Bert skojar om sin gamla mormor, svider det lite i mig. Vad tänkte Ida när hon läste det … och när Bert retar en kille som har liten snopp, vad lär man sig då?

Nåväl. Jag är väl bara sur och ogin för att jag inte har sålt en triljard böcker och inte älskas av alla ungdomar.

Lina och Helena 2 som ståndak… nej, envist med visst stöd av Magnus höll fast vid Adrian Mole, ska förstås ha beröm. (Men är inte Adrian snällare?) Ingrid ska såklart ha massor av applåder för att hon berättar att hon har träffat författarna i en toakö. Och Pelle G, som helt ensam gissar på Reine i Barnens ö: hurra! (Jag känner en tjej som var ihop med den långhårige slyngeln som spelade huvudrollen i filmen av Kay Pollack. Inga extrapoäng för det, dock.) Ingen föll för Cruellas fint med Mikael Niemi, och ingen utom Carin nämnde Sune. Betyder det att Bert och Sune är väldigt olika? (Har ingen disputerat på det än?)

Magnus har idag nästan gått i spinn av olika ekivoka rödatrådenteorier, som Aequinoxia hängde på — och hon ska ju ha en stjärna för sin helt vansinniga teori som inbegrep Jolly/Kitty/Lotta/Barbro/Guillou. Jag sitter på min kammare och skrockar förtjust, jag. Ett tag var ni bra nära den röda tråden. Men nej.

Kungen ställer en högst berättigad fråga: vad händer om jag drar mig själv ur hatten? Svaret är att då går skam på torra land och så delar jag ut ännu en tröja till mig och drar ovanpå den andra. Sedan ger jag en till notarius publicus också.

Se där är plommonstopet, i med Den blyga och Natalie … Eeeemi … och de andra … ut med svärmor Kerstin … Såja. Notarius publicus har somnat här bredvid mig med glasögonen på sned. Sömntuta. Jag drar … ååååh. Nej, man kan inte vinna två dagar i rad. Bort med den. Måtte det nu bli en karl, måtte det nu bli Ha.., måtte det … ja! Lina! Grattis! (Vad ska jag nu blidka Hasse med?)

Nu har halva Julkalendern gått. Jag har på dessa tolv dagar blivit anmodad att ställa till med julgransplundring, bjudits till sängkontroll i Sundborn och till kakätning utanför Enköping. Vilken bonus!

Nu kommer strax morgondagens bloggare — som Philip redan nu har gett sig den på att nita.

(Känsliga läsare varnas strängeligen och seriöst redan på detta tidiga
stadium. Hoppa över dagens Julkalender och läs i morgon istället.)

Många finnar, bekymmer och bekännelser. Lite rim. Pappor, mammor, syskon och brudar. Snoppar.

Jag vaknade i morse och trodde jag var vacker. Min underbart perfekta kropp spelade med musklerna i fullständig harmoni. Men livet kollapsade när jag såg mig själv i spegeln.

Jag är ful. Jag har potatisnäsa, cancersvullna tonårsfinnar över hela kroppen, amatörhopsnickrad kropp, självstripigt hår, svullna läppar samt röda ögon.

Min mormor är en gammal tant som har en vårta på näsan och en fanatisk tro på Jesus och grabbarna. Hon är jättepinsam. Det första hon gjorde när vi var på en restaurang var att krama om alla servitriser och servitörer, sen gick hon ut i köket och lärde de professionella kockarna hur man gör flottig sås med mycket smör och grädde. Kockarna blev äcklade av receptet och mormor. Sen bad hon bordsbön! Jag skämdes så att det pulserade rödfärg i hela ansiktet.

Jag träffade förresten mormor för två dagar sedan. Hon förhörde mig nästan med Gestapo-fasoner om hur jag skötte mig hos pastor Kehnberg. Sedan berättade jag att Kehnberg lärt mig att Abrahams hustru Sara blev på tjocken när hon var 90 år! Alltså 20 år äldre än du, mormor. Så sätt fart och fixa en ny morbror till mig, fnissade jag och tyckte jag var rolig.

Jag tror att jag, Stor-Karl och Kurt egentligen inte är dem vi tror att vi är. Igår när vi var ute och bara hade varsin enkel handduk virad runt våra kroppar, trodde jag att min jordiska rikedom, alltså pittamojen, höll på att dö i kylan. Men då hände det. Den virade handduken runt Kurts rara gossestjärt och rosa smällkaramell till pitt ramlade ner på marken. Splittrans näck! Den nakne gossen blev panikslagen. Men tjejerna märkte inte att Kurt satt helnaken. För hans pillepelle är så liten, ja nästan minuscentimetrar, att tjejerna trodde att Kurt hade gymnastikbyxor på sig med trasig ficka på utsidan.

Ja, det otroliga har inträffat!  Goblin/Charlotte drar till med en helt riktig gissning först av alla!  Hon följs helt korrekt av Philip, men alla gissare blir sedan tvehågsna och förvirrade av helt rationella gissningar på Kristin Lavransdatter, Virginia Andrews, Sigrid Undset, Torgny Lindgren, Elisabeth Rynell, John McClane, Bruce Willis, Ingmar Bergman, Verner von Heidenstam, Jan Myrdal, Gösta Berling, Elisabet Dohna, Marianne Sinclaire, Anna Stjärnhök, August Strindberg, Carl Jonas Love Almqvist och jag vet inte vad. Fröken Smilla och Karl Lagerfeldt!

Idag lyfter vi på hatten åt Magnus håll, som bombsäkert dissar (se där, ungdomligt uttryck) Selma Lagerlöf (1858–1940) som förslag. Rosman ska förstås ha en ros för sin ytterst avancerade gissning på Jesus, som ju var jättebra och jättefel. Helena 2 bevisar att jag minsann inte kan slinta på tangenterna när det gäller fakta: ”kaffe drack man väl inte i Norden förrän på 1700-talet”.

Precis som Ami skrev, är jag väldigt initierad i möblemanget på Carl Larsson-gården. ”I gammelrummet på CL-gården står en mycket fin skåpsäng där gästerna ristat in sina namn. Där har förutom prins Eugen och andra celebriteter även lilla Selma legat.” Jomen. Och det var det som var ledtråden. (Även om Sundborns-äng var klurigt tolkat.) Jag har förresten kollat — Sophie Elkans namn är inte med i sängen.

(När vi med alla barn hade turistat på Sundborn, konstaterade Olle att Carl Larsson målade med alla barn örlande kring anklarna. Då bestämde sig Olle för att arbeta likadant. Han får numera nästan inget gjort. Tur att han har en hustru. Vi lusläste förstås de imponerande namnen i sängen och ville göra likadant hemma. Det
närmaste vi hittills kommit en sängcelebritet är när Anders Carlberg sov
över i vår studentlägenhet 1988. Förutom då den kände, sovande skådespelaren som stal hela vår matkassa när jag bodde i ett kollektiv på Skånegatan 1985.)

Visst hade jag tagit lite av varje ur Selma-böckerna. Men hur kan jag då påstå att det är Selma som bloggar? undrar alla som vet att författare faktiskt har begåvning nog att variera sin stil. Jomen. Jag tar mig friheter. Några av citaten är ordagranna, även om jag placerat dem i Selmas mun istället för i karaktärernas. Mycket var Jerusalem, lite var Gösta Berlings saga.

Selmakännare i världen kan dessutom förenas i en ilska mot mig för en annan sak: historien. Jag har ju skapat en fiktiv version av hur det gick till när 1) hennes far dog inför hennes ögon när hon 2) äntligen hade kommit ut ur garderoben. Läs igen, det är hur tydligt som helst. (Och som Philip bevisar alldeles före tolvslaget, är det ibland inte mycket jag förvanskar.)

Den röda tråden? Den var otydlig i Grouchos blogg, men tydlig i Selmas. Say no more.

Plommonstopet! Ujuj. Trångt idag. Nästan alla gamla. Någon ny. Jag spottar lite i den, så där som Margareta Krook gjorde i Fia med knuff. Jag blundar. Ååååå hej! (Risken att det är någon som redan tidigare har vunnit måste vara stor.) Grattis … Tindra!  Som grät av olycka redan igår! (Muttra på ni män, nu har det sannerligen varit ojämlikt med könsfördelningen!)

Morgondagens bloggare lägger ut sin text ungefär klockan halv nio … allt för att ni ska hinna installera er på jobbet och kanske i alla fall kolla några mail.

Herrefolk och tjänstefolk, snö, snö och åter snö. Samt en och annan häst.

Jag har inte förut berättat detta. Kanske borde jag inte heller göra
det. Men varje gång jag ser silverbägaren påminns jag. Nu ska jag
berätta hur jag upplevde det när min far förstod det jag ännu inte hade
berättat.

Det började med att jag drömde de allra underbaraste drömmar. Så
vaknade jag ystert och mina små runda ögon vidgade sig av undran när
far kom in med kaffet. Största silverkannan blänkte på brickan,
sockerskrinet var det gamla av silver. Småbröd var upprågat på tre höga
skålar. Mina tankar blev djupa och undrande. I de blåmålade skåpen stod
härligt gammalt silver, kunde detta vara detsamma? Far satte ned
brickan och klippte med ögat, så kom en tår rullande.

— Du har allt blivit gammal på det här året, sade jag. Jag förstår,
att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull.
— Jag är nära nog döende, sa far.
— Men du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Du
ville inte förstå. Det var Guds vilja, att det skulle gå som det gick.
Det var Guds stora nåd mot mig.

Jag vände mig från far, kom inte vidare i min predikan. God och
barmhärtig var han ändå. Antagligen stod han inte ut längre. Han såg
tung och dyster ut, utmattad och kraftlös. Plötsligt sjönk han samman
och satte sig stönande på golvet. Jag såg att han var svårt sjuk och
borde då ha skyndat efter hjälp. Strax var han redan död. Helt hastigt
tog jag silverbägaren och mors vigselring ur hans hand. ”Gör du narr av mig?” tänkte jag.
Rak och stel med ögonlocken nerfällda satt jag resten av den mörka
vinternatten. Min mor hade aldrig förlåtit mig.

Låt mig börja med att citera Rosman: ”… att hon ALDRIG NÅNSIN kommer att
få vara med på Nobelmiddagen” och fortsätta med Yvonne: ”… Svenska
Akademien aldrig ens skulle erkänna att de läst hennes böcker”.

För visst var det på det spåret jag försökte ta er när jag igår nämnde
att dagens bloggare passade bra just den 10 december. Det är med till
gräns till säkerhet … säkerhet gränsande till … det är … hrm … väldigt
sällan Jean M Auel kommer upp till diskussion på Svenska Akademiens  Nobelprissammanträden. Med till visshet
gränsande sannolikhet! (Där satt den, jag borde få en av de där tomma
stolarna!)

Men det var ju inte hon som bloggade. Det var ju Ayla, huvudpersonen i
Grottbjörnsböckerna. Här måste jag nu komma med ett erkännande, och det
är att Kristina har slagit mig på fingrarna i Grottbjörnskunskap. Hon
skriver: ” Lite märkligt dock att det finns två ihärdiga gråtare i
texten när neanderthalarna inte grät. Har Ayla fått en
cromagnon-kompis?”

Mittåt! (Som sedan 1932 en militär term, känner jag att jag måste berätta.) En gråtare för mycket! Ayla kunde gråta, prata,
bota alla sjukdomar, uppfinna ridkonsten, nålen, eld och hjul samt
bestämma vilken bergskedja som är jordens näst högsta (sic!). Det kunde inte
Brun, Creb, Aba, Ura och Durc, som de ju heter i originalet. (Någon av
dem hade ju i rimlighetens namn kunnat heta t.ex. Jósef Teodor Konrad
Korzeniowski.)

Ölandstoken var egentligen ”ålandsroten” och de i min version mer än
lovligt Taubeinspirerade örterna heter egentligen ”rölleka, björnbär,
johannesört, jungfruhår och kardborrerötter”.

Något varken ni eller jag har berört tidigare i bloggtexterna är den
eventuella kvaliteten på dem. Visserligen läste jag dreglande alla,
alla, alla Auels böcker med stor aptit i början av 1980-talet, men när
jag numera som en gammal och klok dam i tweedkjol med krusigt grått hår
och plirande ögon … nej, stopp, nu gled jag in i Agathas roll igen …
Rättning i ledet!

När jag nu läser, vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hålla mig för
skratt. Tantsnusket (totem hit, totem dit) är alls inte upphetsande.
Allt teckenspråk utförs med otrolig emfas (häftigt, upprört, hetsigt,
upphetsat och förtvivlat) och formuleringar som

”innan Uras död lade
sordin på de andra”

kryddar ihopkoket. Flera av er påpekade nogsamt att
ni inte hade läst Auel. Nej, hur skulle ni ha kunnat ana att sådan
läsning hade varit finfin allmänbildning i en Julkalender 2005?
(Karl-Erik Eliasson i HD kallade den en ”obarmhärtig blottläggning av
en mansgrisig stenålder”.)

Nåväl: hatten av för Cruella, som var först med att formulera att det
var Ayla som bloggade. Hatten av igen, för nu ska lapparna i. Först en
applåd för allas er fantasi, rim, humor och mod att gissa.
(Klappetiklapp.) Sedan ett trefaldigt hurra för alla som står ut med
verifikationsbokstavskrånglet. (Hurra-hurra-hurra-hu…) Ladda ner
Firefox  gratis, så blir det nog
bättre. Till er som nekas tillträde till att kommentera: skriv

”I’m mad
as hell. Why can’t I post a comment at http://bergman.typepad.com/lottens_julkalender/ ?”

till
contact@sixapart.com.

Var var jag? Ah, plommonstopet. Jag ska dra en vinnare. Oj, förresten
Ica — man kan vinna även om man svarar helt åt pepparn fel. Vilket
passar himla bra eftersom … tadaaa! Det stod Ica på lappen! Grattis!
(Heja Philip, Charlott, Hasse: er och alla andra ickevinnares tur
kommer! Fortsätt att gissa fel!)

Morgondagens bloggare kommer strax till en Julkalender nära er! (Blir
inte facitinläggen längre och längre för var dag?)

Grymt. Stön. Damm. Natur. Totem. Utfrysning.

Vi har i två dagar kämpat oss fram genom den fuktiga och myggrika sumpmarken med bräckt vatten som genomkorsas av kanaler innan vi nu har nått fram till fastlandet. Kylie är inte frisk. Glansen i hennes feberblanka ögon och den färg febern ger hennes kinder ger ett falskt intryck av hälsa. Jag var hos henne nyss, men Lila satt redan vid hennes sjukbädd.

»Kylie är sjuk», sade Lila med snabba tecken, och hennes bleka ansikte var randigt av tårar som rann ner genom dammet, men hon brydde sig inte om det.

»Jag tror inte att jag har lång tid kvar», tecknade Kylie svagt.
»Var är ölandstoken?» tecknade Lila förtvivlat.
»Det är ingen idé, ta hand om Ebe åt mig», tecknade Kylie med en tung suck, men den svåra ansträngningen gav henne en hostattack.

Vi förenades i en omfamning av ömsesidig förtvivlan. Lilas tårar vätte oss alla tre. Krubb och Öba hade inga tårar, men deras smärta var inte mindre. Kylies temperatur steg då i kroppens tappra försök att bekämpa den sjukdom som förtärde henne. Hon har ju ätit mycket litet sedan hon blev bunden vid sitt sjukläger, och innan Ukas död lade sordin på de andra.

Långt innan vi närmade sig den landtunga av sumpmarker som förbinder halvön med fastlandet och tjänar som utlopp för det grunda salta innanhavet i nordost fick vi syn på den massiva bergskedjan som är jordens näst högsta. Därför vet jag att vi är nära. Jag är fast besluten att fylla Kylie med teer och täcka henne med grötomslag och dränka henne i läkande ångor från gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol om så behövs. Det är jag skyldig henne.

»Tror du att mamma tar mig med?», tecknade Ebe upphetsat alldeles nyss.

Tårarna väller upp igen. Jag tror att jag måste uppfinna något.

Sajbern vill inte låta mig publicera morgondagens text! Efter bara ett par rader klipps den av.

Gå nu och lägg er, så försöker jag fixa detta till i morgon bitti!

/Lotten, med chipssmulor i håret och mossa på tänderna