Mäh! Skrrrnff. Iiih.
(Jag har inte ord. Dessutom håller jag upp ena handen och då tar det så himla lång tid att skriva.)
18 kommentarerden skrattande språkpolisen
Lotten Inlägg
Jag har ju förut skrutit om att jag inte brukar drabbas av skrivhäfta. Orden bara kommer när fingrarna placeras på tangentbordet. I’m the king of inspiration!
Men idag (eller, för att återknyta till tidigare funderingar, min deadline var faktiskt i fredags) ska jag skriva ett kåseri som inte kommer att publiceras förrän i juli. Hur frammanar man julikänsla en kall 1 maj? Jag ber min dyre make och husbonde om råd.
– Olle! Vad ända in i snorgärsarnas hemland ska jag skriva om? Juli. JUUULI. Juli? Juligen?
– Mhm.
– Har det hänt något kul i juli som jag inte har skrivit om tidigare? Baddräkter? Bikinilinje? Resfeber? Herredumilde! Alla ämnen har tagit slut! Berätta något roligt som har hänt!
– Mhm.
Oftast behöver han bara säga till exempel ”men kommer du ihåg när vi tågluffade”, så att jag får bevis för att han är dötrist och oanvändbar och så skriver jag istället om disktrasor. Men nyss hände något. Olle agerade som en riktig karl och visade detta, som han hade gjort till mig:
Olle hälsar att tankekartan är gjord i ett gratisprogram som heter MyMind. Som jag aldrig kommer att använda ity jag har en hjärna som inte fungerar i kategorier. Nu ska jag slita mitt hår en stund.
Alternativa rubriker:
Målgrupp 1: Ni vet när man ibland har något annat för sig och inte har kontroll på vad barnen hittar på?
Målgrupp 2: Ibland när man inte riktigt har stenkoll, hittar barn på saker som man inte har en tanke på att de skulle kunna hitta på.
Målgrupp 3: Även om ni inte minns det, så var det faktiskt så att era barn ibland hittade på ofog som ni inte hade gett dem befogenhet att hitta på.
Målgrupp 4: Minns ni hur kul det var när föräldrarna inte hade en susning om vad ni hade på G?
All right. Nu har vi etablerat situation. Mina döttrar strax före solnedgången igår kväll:
Elvaåringen står nedanför den mystiska eken som inte växer utåt som Sparbankens ek, utan uppåt. Den tappar dessutom inte sina höstlöv förrän de nya poppar ut på våren. (Ungefär som sexåringens tänder.) Och ja. Det är sexåringen som sitter där uppe. Det är tydligen enkelt att ta sig dit, vi har inte bara en, utan två repstegar som leder upp till de nedersta grenarna. (Och panelbrädorna har legat där sedan i höstas, vi veeet.)
Elvaåringen står där nere och diskuterar höst- och vårlöv med sexåringen, som i alla fall har fått på sig pyjamasen så här på kvällskvisten. Det gröna? Det är en krattas krattspret. Ni ser att den fortsätter i en pinne, som sexåringen håller i.
– Jag ska bara kratta ner löven! är hennes förklaring.
– Men hur fick du upp krattan? undrar elvaåringen.
– Vaddå, jag bara höll i den! svarar sexåringen självklart.
Astrid Lindgren sade många gånger att det var en sorgens dag, den dag hon plötsligt kunde låta bli att klättra upp i ett befintligt, stationärt träd. Jaja, vi är inte i närheten av denna dag än i den här familjen.
Sönerna? De satt samtidigt lugnt och stilla och läste varsin bok.
14 kommentarerElvaåringen ville ge mig stöd för tjatet när jag var borta. Hon satte upp denna lapp:
Visst, det finns saker jag upprepar och som kanske inte har så himla stor betydelse för världsfreden. Men om man låter tvätten ligga kvar i maskinen i drygt ett dygn, luktar den ofräscht och om man stoppar in nyköpt mjölk framför den gamla, hinner den gamla att bli forntida innan någon kommer fram till den. Och vilken effekt fick lappen med uppmaningen?
Ett hembakt och fyra köpta.
Nu blir det minimala basketplaner, skrikande små basketspelare, vrålande coacher, gråtande barn längs väggarna samt skrattande barn längs väggarna och domare av alla de modeschanger i dagarna tre. Finns det fler än jag som har sett en domare döma sovandes?
Eftersom jag själv började spela basket så sent i livet, har jag ytterst få minnen av sådana här cuper. Den jag dock tänker på så fort jag får ont i fötterna är ett basketmaraton i Tärendö. (Eller var det Överkalix?) Vi spelade match ungefär var tredje timme under ett helt dygn och sov längs långsidorna. Fötterna såg ut som kalops och månget självmål gjordes av spelare som tittade i november istället för på sina medspelare.
Nä, off I go! Note to self: Tag med öronproppar, sköna skor och stort tålamod.
15 kommentarerJag redigerade nyss en text som var som en bit segt dillkött. Uäääh. Svälj.
Now to something completely different. När man checkar ut från sitt hotell, passar man väl alltid på att växla några ord med personalen?
– Hej. Eller hejdå, kanske. Tihi. (Konstigt, han borde slita sig från datorn och titta på mig.)
– Ja just det. (Tittar inte upp.)
– Joooo, förra gången och förrförra gången jag var här, var chipsen gamla. Utgånget datum. (Jag ler rart.)
– Va? (Han tittar upp!)
– Jo, och nu … (langar upp de två påsarna) var det likadant igen. Det gör kanske inte så mycket, jag är inte så känslig, men … ja, färskare chips är ju …
– Höhöhööö. Har du druckit ur minibaren?
(Va? Är karln från vettet? Han skulle väl ha bugat och bockat och ursäktat sig och skrapat med foten och …)
– Nej. Jag tänkte äta chips, men …
– Ok, har du ätit godis eller choklad?
– (Men för bövelen …) Förresten, det var en annan grej. När man spolar vatten i handfatet läcker det ur vattenlåset och ner på golvet och sedan rinner det mot den person som i torra strumpor står och borstar tänderna.
– Höhööhööö. Har du ätit godis eller choklad?
– (Hörrudu din skrockande idi…) Nej, inte godis, inte choklad. Och inte chips. Men det var en sak till. (Jag är nu sammanbiten.) Internetsladden är för kort; man kan inte sitta i sängen.
– Höhöhö. Har du datorn i sängen? Välkommen åter.
– Kommer ni att ha trådlöst då?
Nej, han hörde mig inte.
Förresten, visst är det så att göteborgarnas medellängd är högre än resten av rikets? Jag kände mig som en hobbit. Och att alla i Göteborg har piercat sig? Ja, och alla på Hawaii har bastkjol, jag vet.
17 kommentarerPå väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.
– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.
Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.
I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.
Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.
– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo… oooo… lle! Olle!
Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!
Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.
Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.
Ibland när jag vaknar, känner jag efter lite extra.
– Ont i halsen?
– Bakis?
– Träningsvärk?
– Nageltrång?
– Blindtarmsinflammation?
Men i morse var svaret bara nej, nej, nej, nej och åter nej. Alltså är jag fit for fight för eftermiddagens resa till Göteborg. Fast lite motvillig. Jag är en sådan extrem hemmagris, så hälften hade varit nog. Blindtarmen har jag kvar, så den kan få bli inflammerad till en annan gång.
Detta (klicka gärna på bilden) är från Svenskt husmorslexikon (1957), och min favoritbild är den sista. När jag var liten, satt jag med medicinska böcker och frossade i bilder på eksem, vattkoppor, brutna ben med benpipan utanför skinnet (påminner om Henke Larssons) och akromegali. Det fascinerande i just detta verk, är att husmödrarna fick se ingående bildserier om inte bara blindtarmar utan även
- hjärnoperationer
- knappnål i lungan
- bronkospirometri
- ögonoperationer.
Allt beskrivs lika ingående som strumptillverkning, tillagning av tjälknöl, kjollängder och skovård. Om vänsterhänthet står: ”I modern pedagogik är omskolning av vänsterhänta inte något principiellt krav.”
Man undrar … vad skriver man om 49 år om omskolningsprojekten anno 2006?
28 kommentarerDjupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.
Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.
Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.
Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.
Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!
Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …
Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)
Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. 
Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.
Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.
Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.
Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.
Nu visar jag upp word verification-tröjan för världen bara för att få applåder och hurrarop. ©Lotten Bergman borde jag förmodligen trycka fast någonstans så att jag sedan kan stämma skjortan av den som gör något finare av mitt koncept.
Det är alltså så att det bidde fel precis hela tiden när jag kreerade i lördags. Jag hade för svag värme, så maaiiui och offfmuf och szxlafz samt johiniy sjönk inte in i tyget utan lade sig som små tejpbitar ovanpå. Dessutom lyckades jag sedan höja värmen så mycket att hela höger bröst blev brundaskigt (syns inte på bilden). Vissa bokstavskombinationer kom upp-och-ner, och när Olle – liggandes, rensandes i en rabatt – såg tröjan, ställde han sig upp och pekade med ett jordigt finger på werfulq och sade:
– Den är uppåner.
Och numera även jordig.
Word verification är ett nödvändigt ont, och då är det bara att se det som något positivt. Titta på bokstavsblandningen och lyft blicken från datorn, titta ut genom fönstret och associera vilt.
– Aha, qnokkerj, det påminner mig om en klasskompis som hette Pekkari. Sanning och kånka. Det var tider det!
Eftersom jag vet att det i bloggvärlden finns galggalningar, presenterar jag en bonusbild.