Lotten Inlägg

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

10 kommentarer