Lotten – Sida 295 – den skrattande språkpolisen

Kompetens hit och dit

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2006 01:03

Jag brukar hjälpa till när mina kompisar söker jobb och stipendier. Jag pekar med hela handen och säger skriv så, flytta det där, ändra, stryk, ta bort och stava rätt. Mycket beskäftigt.

Hemlis: Jag har aldrig sökt jobb till mig själv, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med.

Det tog lång tid innan jag fick klart för mig vad ”han stämplar” betyder. Jag såg framför mig hur den arbetslöse för att få de där åtråvärda slantarna var tvungen att stämpla brev eller trycksaker eller bara vad som helst.

Hemlis: Jag har aldrig varit arbetslös. Ja, jag vet, jag borde skämmas. Komma här och komma på mina höga hästar.

Nu har ännu en kompis fått jobb och ännu en kompis tilldelats stipendium. Därför vill mamma av mig (”jobbsökarproffset” … hrrrm … harrrrklll) få hjälp för att hon vill jobba fastän hon är en gammal pensionär.

Vi etablerar situation: Mamma är 69 år, akademiker ut i fingerspetsarna, pigg och frisk med hela lårbenshalsar och gedigna språkkunskaper i tyska, franska, italienska och svenska för invandrare.
Nu börjar det hända saker: Vid fyra olika besök hos Arbetsförmedlingen har hon försökt att registrera sig som arbetssökande. (Mamma är inte en hejare på datorer.)
Och så kommer vi snabbt till klimax: När hon äntligen trodde att hon hade lyckats med registreringen, kom ett pappersbrev från AF med orden: ”Du är ej längre aktuell som aktiv arbetssökande hos oss”.

Tänk om någon utan förvarning hade placerat mig på en gata i 1800-talets Paris och gett mig order att till exempel redogöra för naturalismen och den dåtida problemdramatikens habila realism. Eller bara bett mig att ta på mig korsetten och mjölka min ko.

14 kommentarer

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2006 15:42

– Stopp! Stannaaaaa!

Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot framåt som köttbullar i en stekpanna och samlades i en hög så nära framsätet vi kunde komma. Men vad var det som hade hänt? Hade vi månne nästan krockat med en tysk älg?

– Vad? Vad är det? sa pappa till mamma.
– En kyrka! Sväng in här framme! sa mamma och pekade.

Det var likadant varje sommar. Vi packades in i bilen och bilade ner till Sydeuropa. Jag har aldrig varit på charterresa eller solat på en spansk ö – men jag har åkt på varenda motorväg i hela Europa och räknat om bensinpriser i alla valutor samt kissat i franska, tyska, italienska och luxemburgska buskar.

Och så har jag förstås varit i varenda liten bykyrka. Nu var det ju alls inte på det viset att mamma drabbades av plötsliga bön-infall eller sug efter prästliga råd. Nej, hon ville visa upp jordens alla predikstolar, alla sandstenskyrkor, alla östliga kyrktorn och som andra kyrkobyggnadsfanatiker göra barnen sina till likasinnade kyrkobyggnadsfanatiker.

– Underbart! Vilken arkitektur! Titta på kandelabrarna, de …
– Jag är kissnödig.
– Långhuskyrkor har till skillnad från rundkyrkor …
– Jag fryser.
– Kommer ni ihåg basilikan i Rom förra so…
– Ligger det en död här i golvet?
– Ser ni absiden, den är ovanligt intressant här för …

Träskorna klapprade mot gravarna och det var kallt om våra bara ben. Vi otacksamma barn lyssnade inte en enda sekund till all lärdom som ströddes framför våra kalla fötter. Vi satt uttråkade med dinglande ben på träbänkarna och väntade på att få lägga oss i bilen igen. Om vi i detta läge råkade tappa en träsko fick vi en arg blick av en vuxen i närheten eftersom man i kyrkor visar vördnad och respekt genom att t.ex. inte tappa sina träskor. Doften av linolja, fuktig sandsten och murket trä triggar mig idag att börja leta efter något att sitta på; jag lider alltså av kyrkoben.

Det finns naturligtvis otaliga historier om när någon kröp in under altarduken och när vi iklädda shorts (ajabaja) klev in i en katolsk kyrka samt ivrigt ljuständande barn som fått sina föräldrar att lämna hela växelkassan i kyrkan. Men det jag idag fascineras av är att vi inte är ensamma. Alla mina vänner släpades även de till kyrkor, alla fascinerades vi av adelsmäns nednötta näsor på golvet vi gick och alla har vi med knakande nacke stirrat upp i de mörka katedralernas dammiga tak långt, långt där uppe. Istället för att minnas vad den nordtyska träsnidaren som gjorde altarskåpet hette och läsa vidare om Albertus Pictor, är vi idag otacksamma och nästan lite bittra över allmänbildningen som tvångsmatades oss från silverfat.

– Tvingar jag någonsin dig till något? frågar jag nu min tolvåriga dotter.
– Nej, jag får alltid välja mellan pest och kolera. Då känns det som om jag bestämmer i alla fall. Du är smart, mamma.

Ok. Smart men obildad.

1 kommentar

Äckelpäckel

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2006 13:03

Läs inte detta om ni är äckelmagade och rädd för … eh … hrrrm. Småkryp.

Bästisgrannen åt räkor häromdagen. Nu ligger de stackare som blev över och deras kläder i hennes soptunna och guckar till sig lite. Det stinker. Det luktar verkligen riktigt illa. Soptunnan är flyttad från solen, men eftersom intaget av räkorna inte planerades och matchades med soptömningen, kommer de att få ligga där i 13 dagar. Tretton dagars stank.
Herr Fluga och hans gröna kompisar surar runt soptunnan. De är arga för att de inte får komma in till godiset där inne. När man närmar sig soptunnan, reser de ragg och skäller ut oss efter noter … men är ändå lite försiktiga. Herr Flugas närmaste släktingar ville inte vara med på bild trots att jag väntade ut dem som en orangeklädd man i ett torn under älgjakten.

– Höhö, skrockade jag och pekade på Bästisgrannens tunna.
– Jag veeeeet, svarade hon och pekade in mot köket, dit några tydligen hade förvirrat sig.

Men. Man ska inte höhöa innan man har hoppat i sin egen galna soptunna.

Se där, tänkte jag. Riskorn. Någon har drällt riskorn på kanten av vår soptunna. Så tokigt, det lockar ju hit fåglar och det brukar grannarna inte gilla.

Jag ska bara hämta vattenslangen, tror jag. Med den kan man spola bort det andra kletet, det som ser ut som filmjölk. Ska bara slänga den här soppååååå… Uuuäääääh.

Svälj.

Eller kanske inte svälja. Kanske vill jag spotta. Kanske kommer jag inte att kunna svälja något på flera timmar. Varför tänker jag plötsligt på Max von Sydow och Monica Zetterlund?

Vad i hela friden har vi slängt? Ett kilo rutten biff? Femton öppnade burkar med fiskbullar? Den där mopedisten som sparkade omkull en kvinna här på gatan häromdagen? Eller kan gammal pasta och skrynkliga potatisar generera detta?

Är detta månne maskarnas gathörn dit de samlas för att snacka lite om väder och vind? Är det tonårslarver som står utanför tjorren och jämför kysserfarenheter och flirtar lite med det motsatta kö… Nejvisstja.

Nu är det bara åtta dagar till tömning. Ska vi sätta de små liven på fastekur eller ska vi tvärtom fylla soptunnan med laxerande vatten?

Om jag hade varit en popstjärna som jagades av paparazzifotografer och sensationsjournalister hade rubriken i morgondagens tidning varit:

Lotten i stor sanitärskandal: maskkränkning!
”De var överallt!”

19 kommentarer

Hur var det då i Göteborg?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2006 10:12

1. Jag gillar lyx.
2. Jag upplever så gott som aldrig det som anses vara lyx.
3. Men ibland åker jag tåg i första klass.

Att åka tåg ensam i första klass med en internetdator och tyssssssssstnad är den härligaste lyx jag kan tänka mig. Visserligen måste jag först ta mig med mjölkpallståg till Katrineholm, där man byter till X2000 med air condition, men det är kul i tredje klass också, det såg vi ju i Titanic.

Planen var alltså: Eskilstuna–Katrineholm, sedan Katrineholm-Göteborg. Men ack och ve. Första tåget hade ersatts av en buss, som ”kanske-kanske-kanske kommer om en halvtimme, men den kan tyvärr dröja längre, vi vet inte”. Hade det nu varit en film, detta, så hade min vision av förstaklass-sittningen blivit suddig, vinglig och sedan försvunnit med ett poff och ett litet rökmoln.

– Men jag har ju ett tåg att passa i Katr…
– Ja, tyvärr hinner du inte med det. Du får ta nästa.
– Men kan jag boka plats på det?
– Nej, det är tyvärr fullt, du och alla andra får ta de platser ni hittar när ni kliver på.
– Men om det är fullbokat finns det ju de facto inga platser att ”ta” och jag har längtat efter internet i första kla…
– Nej, det kan du tyvärr glömma.

Hon var bra, den stackarn i SJ:s kassa. Runt om henne satt kollegerna och fick ta emot skäll så det dånade. Den allra argaste SJ-kunden (en s.k. parant dam) högg i med det värsta hon kunde komma på:

– Det här är ju …. det här är ju … Jag blir så förolä… det här är ju kränkande!

Då fattade jag ett för mig väldigt ovanligt snabbt beslut. Jag var nämligen tvungen att vara i Göteborg klockan fyra. Så jag (håll i er) … tog en taxi. Jag åkte taxi för tusen kronor till Katrineholm, hann med mitt tåg och fick sitta på min plats i X2000 och kom därför i tid till mitt möte i Göteborg.

Sedan bodde jag i en ryggsäck och kunde inte handla något eftersom alla pengar var slut och jag hade glömt min tandborste hemma och luktade som en tågluffare och var hes som en whiskytant efter Robbie Williams-konserten och upplevde ingen som helst lyx men sov sammanlagt fyra timmar vilket ju är ganska normalt.

Konserten med Robbie då, hur var den?

– Jooo.

Hade jag fortfarande varit norrlänning hade det räckt med ett långt ”jooo” för att alla skulle förstå att det var fantastiskt. Men nu är jag ju inte norrlänning utan bokstäver på en skärm … och då säger jag så här:

– Det var stort och underbart och fantastiskt och mäktigt att höra den nätta publiken på 57 000 sjunga samtidigt. Robbie Williams var otroligt rolig. Javisst, snygg och duktig också – men för mig framför allt rolig. Fast när det var slut, var det bara slut. Jag vill visserligen i framtiden gärna ta en öl med honom, snacka karriärval och sådant, men megakonserten är inte på något sätt mitt livs mest omvälvande kulturupplevelse. Detta var större:

När jag såg ”Stjärnornas krig” första gången 1977.
När jag såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger 1984.
När jag upplevde Povel Ramel live 1989.
När jag framförde en dassig pantomim inför jättepublik i en fransk teaterfestival 1991.
När jag var på Sundborn första gången 2003.
När jag var i Globen på Melodifes… nej förresten.

När det är friidrotts-EM i Göteborg om en månad, då ska jag säga till alla att där, där nere på de röda löparbanorna, där har jag stått. (Jag tog faktiskt ett par sprintsteg också för att kunna säga att ”där har jag sprungit”.)

Här är en rebus: Friidrott + cigarettfimp blir vem då?

23 kommentarer

Oj, vilken tur att jag inte är affektinkontinent

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2006 20:24

Varning. Detta är ett av mycket få personpåhopp av undertecknad bloggare.

Hahahhhhahahahahahahahaaaaaaaaa!

Liten andningspaus.

(Egentligen hade det väl räckt med ovanstående för att ni skulle förstå. Men vet ni vad jag sa innan jag fick barn? Jo:

– När jag får barn, då ska det inte ligga leksaker överallt på golvet.

Jag måste nog upprepa. Jag sade: ”barnen ska inte ha leksaker på golvet”.

Tankepaus.

Var i hela friden skulle mina blivande barn ha sina leksaker då? På hatthyllan? I blöjhinken? Under diskbänken?

Claes de Faire, journalist, ett hett namn inom journalistkretsar, en sådan där som kallas ”darling” av sina kolleger, han ska bli pappa den 23 november. Ja, inte den 17 november, inte den 1 december, utan prick den 23 november. Och då ska han kaaaaaaaaaanske låta sig bli överbevisad. För till dess är han övertygad om att det visst går att jobba ordentligt när man får barn.

Har ni hört det förr?

– Jomen, nä, jag ska inte bli en mesig myspysförälder.
– Nä, fan, jag tänker gå på krogen precis som vanligt.
– Och vaddå, blir ungen sjuk, då får man väl kalla in en barnvakt.
– Dessutom kan jag sova var som helst och när som helst, så mig gör det inget med lite vakentimmar mitt i natten.
– Höhöhö, skulle det kanske vara jobbigare med en liten unge än en rejäl baksmälla?

Det är som om jag skulle säga:

– Tsst, skyddsdräkt när man kör rally, vad är det för trams? Som om inte bilen skulle hålla för en smäll?
– Vaddå svårt att åka slalom? Det är väl bara att svänga när det kommer en … vahettere … pinne!
– Man skulle ta och bli politiker. Sitta där och bara tycka hela dagarna, lättförtjänta pengar, trallala.

Vet ni att i så fall hade ni banne mig sagt att den där, den där Lotten, hon har en konstig inställning, lite naiv … hon ska kanske inte vara rallyförare/slalomåkare/politiker?

Claes de Faire ”tänker inte tillåta ett liv där man inte kan ge allt på jobbet” när han väl har fått ett välskapt barn utan krupp, utan ont i magen, med fantastisk dygnsrytm och där barnets moder inte har mjölkstockning.

Själv tänkte jag innan jag fick barn:

– Dagen efter förlossningen, ja dåååå, då ska jag ha linning och skärp igen.

Och så ska jag bli världens mest berömda och hyllade skådepelerska. Sen. Jag ska bara ta hand om mina fem välsnutna barn först.)

23 kommentarer

– Run, Forrest, ruuun …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2006 19:23

… skrek Tolvåringen till mig när jag mitt i förlängningen i kvarten Tyskland-Argentina sprang ner för att hämta min dator som jag faktiskt hade tappat bort. Under köksbordet. En stund senare hörde jag mig själv säga, som vore jag initierad:

– Ja, nu har ju Tyskland övertaget. Det är bra när de byter sida sådär, då får försvaret jobba lite extra. Nämen Ballack, ställ dig upp, fjant!
– Tyst. Jag jättehejar på Tyskland! sa Olle, Orienteraren med stort O.

I början av andra förlängningen trodde jag igen att jag visste vad jag talade om:

– Nä, nu har ju Argentina övertaget. Ååå, jag blir så glad när de slänger sig sådär handlöst för att stoppa skott med kroppen! Kommer du ihåg Salming i sitt sista hockey-VM?
– Nämen har de bytt sida igen? sa Olle.

När alla spelarna spottade munnarna torra på gräsmattan och vi fick se slipsgubbarna rynka pannorna och reserverna skaka de ordinaries ben som trasmattor, ja då började jag himla med ögonen och berätta om Börje Salming.

– Jomen kommer du inte ihåg?
– Nope. Sssschhh, sa Olle, som om han hade varit indian hade hetat Mannen Som Struntar I Fotboll.
– Jo, Salming lade av 1993 och fick vara med i VM 1996 tror jag det var 1992 och det var han som slängde sig mest med sin 41-åriga kropp och det är alltid kämparna jag älsk…
– Jaaaaaaaaaaa! skrek Olle.

För då hade Tyskland vunnit straffarna. Coolt, jag vill gärna säga att vi 2006 åkte ut mot dem som sedan vann hela klabbet.

9 kommentarer

En pölsablogg med pyttipanna på … och lite haggis

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2006 00:21

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar vara i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha … ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv …”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun …
Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

18 kommentarer

Återskapad bufféblogg

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2006 01:22

Det här inlägget försvann. Nåväl, det var ju inte Röda rummet eller Silverbibeln, så polisen tillkallades inte. Jag, som ju sparar på allt från jeans från 1975 till trasiga tekannor, har väl sparat på mina egna texter? Ack nej. ”De finns ju på bloggen, och där ligger de bra.” Däremot hittade jag ett textbehandlingsdokument som hette ”untitled” precis som alla burkarna i frysen. Commando Z, commando Z ungefär 143 gånger (vilket, förstår du mamma, betyder ”ångra knapptryckning”) gjorde att gårdagens bufféblogg plötsligt låg där som vore det igår.

Däremot kan jag inte återskapa kommentarerna. Kommentarerna som är som fina stenar som man hittar på stranden och som roliga historier som man samlar på och som de allra finaste skorna i storlek 36 som man sparar längst upp på finhyllan.

(Ni som minns, vet att jag inte gillar när saker går sönder och försvinner. Nåväl. Solen skiner. Här kommer gårdagens blogginlägg. Utan kommentarer.)

Snabb summering för dem som inte läser gamla inläggs kommentarer:

I förrgår när italienaren hade filmat till sig en straff blev jag så ilsken att jag out of the blue plötsligt ville bygga en garderob. Alla i närheten och ett kyssande par på busshållplatsen strax utanför huset fick veta var skåpet skulle stå. I källaren med tre andra sedan tidigare ratade. För nu ska vi inte ha klädskåp längre, nu ska här byggas garderob!

Jag vurmar lite underligt för bufféer. Egentligen är det forna köks- eller matsalsbufféer som har hamnat hemma hos oss och fått fungera som klädskåp. Loppisfynd, max en hundring styck. Inte alls praktiskt.

Här är den enda buffé som känner sig som hemma – i köket och full av farmors porslin och hemska vinglas i kristall med både etsade fjärilar och inbuktande rutsystem som prydnad samt ett gäng julservietter som aldrig tar slut.

Här har vi tv-buffén. Mina basketträningskläder, videoband och två löskokta hårddiskar gömmer sig på insidan.

Olles klädbuffé. Under ligger en dammig gitarr och ovanpå står en hink med skruvar. Denna buffé brukar spy ut kläder i mungiporna trots att dörrarna kniper igen så gott de kan.

Och så har vi då väggen där min klädbuffé står. Olle har en klädstol till vänster, jag har en till höger. Ingenting är på sin rätta plats någonsin. (Vad? Ligger där ett en badmintonracket? Ingen spelar ju racketsport här. Jo, min pappa, men han bor ju inte i vårt hus.) Här ska jag, styrkt av förstärkt självförtroende sedan skafferibygget, tillverka en vägg-garderob med måtten h: 2,40, l: 2,20, d: 0,50 (fast hyllplanen ska bara vara 0,40) och dörrarna ska jag banne mig göra av pärlspont med ett Z på baksidan, så det så.

Hör ni? Jag är fortfarande lite arg på den där filmande italienaren. Man skulle kunna vara lika arg på Thierry Henry som igår fick så ont i ansiktet när han inte kom förbi en spanjor, men nåja; Zidane får ju spela vidare nu, så jag är inte lika arg på fjant-Henry. (Uppdatering: R Skriverier påminde mig om att Rivaldo var inte mycket bättre han. Honom respekterar vi ju inte sedan han vid hörnflaggan 2002 trillade omkull i kraftiga ansiktssmärtor av en boll som touchade hans knä.) Tänk att det ska krävas larviga fotbollsspelare för att jag ska få upp snickarångan.

(Tssssst. Vilken ånga? Idag hann jag med min pysande ånga sätta upp en enda regel. Fast kraften kanske tog slut redan när jag flyttade på buffén och gjorde rivmärken i golvet och höll på att knäcka buffé-benen och från någonstans fick massa pennvässeskräp i håret eller när någon sedan påpekade att det läckte sågspån från insidan samtidigt som Bästisgrannens pappa kom och gav mig en skruv som han sade att jag nog hade tappat.)

6 kommentarer

Hemingway och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2006 07:47

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

29 kommentarer

Nämen asså

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2006 20:07

– Jahadu, Lotten, såg du matchen?
– Ja.
– … och …?
– (Mutter, mutter … bomber å granater.) Behövde de handikapp eller vaaaad?
– Du menar att de hade domaren på sin sida, två snabba mål i inledningen, en man mer på plan samt ett byte mitt i straffläggningen?
– Mhm!
– Något annat du tänker på?
– Ja. Den 16 augusti ska Sverige spela träningslandskamp. Inför EM-kvalet i september. Mot Tyskland.

Geben Sie bitte mir ein Bier.

Ni vet statyer som har slitmärken för att folk har gått förbi och nuddat lite lätt i hundra år? Margaretha Krooks näsa utanför Dramaten. Vildsvinet i Florens, var tryne är alldeles blankt. Petrus slitna tå i Peterskyrkan.

Till denna lista kan snart läggas vår kakelugn, som jag under matcherna ju i all framtid måste sparka på för att det ska gå vägen. Jag ber om ursäkt. Av hänsyn till gästerna satt jag under åttondelsfinalen så stilla jag kunde och lämnade kakelugnen ifred.

23 kommentarer

Lotten Inlägg