Lotten Inlägg

Nämen jag blir tokig! Idag – nej, inatt – rusade David in med rätt svar redan klockan kvart i ett. Erika kom hem efter en fest och kunde rapportera att hon hade löst gåtan eftersom hon nyss hade börjat läsa boken vad den nu heter av honom, han, vem det nu var som skrev den och herrejisses, betyder det att Lotten styr vilka böcker hon kommer att läsa resten av livet? (Svar: Ja.)

Som tur var, kom stickspår, glögg, Ewan MacGregor, Leopold Bloom, Jan Myrdal, Bellman, rysken, irlänningen samt förvirringar och satte krokben för er. Orsaken var kanske att texten inte såg rätt ut förrän jag av Översättarhelena hade fått en indragskod. Erika, Bea, En Malin till och Bästisgrannen (vars bok jag faktiskt hade stulit) m.fl. höll helt med David och Erika. Ica tyckte däremot att det var mystiskt eftersom hon kände igen texten lite för väl. (Men så är det ju. När man kan, kan man.) Den Blyga hade aldrig läst honom, men lyckades genom alla gissarnas ledtrådar hitta en perfekt beskrivning av det speciella skrivandet. Hemlisbloggaren har varken har citattecken eller pratminus vid replikskiften och hans egna tankar och andras uttalanden går därför liksom in i varandra. Det är lite förvirrande … men funkar bra.

Det var alltså James Frey (som uttalas [frai] till skillnad från Oprah Winfrey som uttalas [-frii]), f. 1969 som hemlisloggade idag.

Jag läste boken Tusen små bitar (2003) med stort intresse utan att ha den blekaste aning om vilket hallå det var om den just då. Det var bara en bok om någons miserabla liv som stormissbrukare av allt som kan missbrukas. Frey hade efter att ha varit med om ett helvete kravlat sig upp, blivit ren, skrivit en alldeles utmärkt bok, fått den utgiven och till och med sett den bli utnämnd till månadens bok i Oprah’s (extremt sentimentalt inriktade) Book Club. Hurra!

Men.

The Smoking Gun publicerade i januari i år en låååång litania om hur Frey hade ljugit ihop hela sin fantastiska historia. Till exempel hade fem timmar i fängelse omvandlats till 87 dagar, häpp!

Jaha, so what? sa många läsare och vände blad. Andra blev irriterade, knackade Frey på axeln och sa ”hörru vanurå, harunte vatt full eller?”. Det var då någon gav honom fel råd: att blåljuga. ”Jamen jo, jag har varit med om allt och det är en biografi och egentligen var det ännu värre.” Trots alla upprotade, framkrafsade och stort uppslagna bevis på motsatsen.

Journalisterna blev arga, andra författare blev arga, läsarna blev jättearga, men argast av alla blev Oprah. Hon fick honom till slut att medge att samma demoner som fick honom att supa och knarka tvingade honom att … ljuga … För kommande utgåvor av Tusen små bitar har James Frey skrivit ett ursäktande förord. Fast historien är inte slut: Frey ger ut fler böcker, Oprah är fortfarande besviken, folk köper och läser boken (och en del slutar till och med att knarka av läsningen), medan Frey (som kallar sig Big Jim) säger:

”I don’t give a fuck what they think of me. I’m going to try to write the best book of my generation and I’m going to try to be the best writer.”

Jag (som alltid ljuger, överdriver, fabulerar och underdriver) tycker att man ska få hitta på. Men man ska inte påstå att en biografi är en biografi om det de facto är en roman. (Fast när jag skriver min egen biografi ska jag ljuga jättemycket tror jag. När jag sedan blir ställd mot sanningsväggen ska jag säga ”tsst, det är en metabiografi”, knycka på nacken, vända på klacken och gå.)

Nu vinner någon! Jag måste ta bort Magnus igen, det var ju synd. Nej, han gissade ju på en ryss, in med honom. Men den och den ska bort. Och Yvonne ska in! Och dääääääär drar jag en … Ninnibeth! Grattis!

Nästa lucka!

4 kommentarer

– Det är för svåååårt! skriker någon.
– Ja, det är helt omööööjligt! vrålar en annan.
– Det är för många bokstäääääver! tjuter en tredje.

Mums, mums, tänker jag då. Jag gör en enkel hemlisbloggare med få bostäver, tadamdiraaa, jag gör det så enkelt för mig som möjligt, vissel, vissel, tutelituuut.

Men då blev det ju … för lätt. Först med rätt gissning, som egentligen inte var en gissning utan ett påstående, var Kristina. Nästan alla följde raskt efter. Jag spelade basketmatch och kunde inte hetsa er till förvirringar utan bara konstatera att Tiila i amningsdimmorna så ypperligt stiligt har börjat rimma! Denna kvinnliga dag var det förutom min djefla man (som faktiskt inte alltid underrättas om vem som hemlisbloggar) endast Martin, hakke och Statistikerns överdängare som vågade sig in i detta. Anne-Maj har förstått poängen med att gissa galet, och satsade idag på att Salt var svaret. Ptjaaa, inte så fel, väl?

Men det var ju Bridget Jones. Min tanke var att om denna röriga människa skulle skriva en handlingslapp, så skulle hon göra det lite då och då (handstilen är inte konsekvent) och ideligen kommer hon på att hon borde köpa öl, vin och cigaretter. Men så ångrar hon sig. Bara för att i nästa sekund komma på fler onyttigheter. I hennes dagbok står det faktiskt att hon vill börja äta linser och ärtor. Att jag stavade fel här och där – och korrigerade det – beror på att jag tror att det är så spontana människor funkar; hur bra de än stavar egentligen, gör de fel pga. förvirring eller stress. (Vem? Jag? Skulle jag? Vaddå, vad menar ni?) Preventivgelén står det om i boken, likaså de eviga Bloody Marysarna och tanken att ”man borde ju pensionsspara … egentligen …”. Jovanna hade dock en intressnt synpunkt: skulle Bridget Jones verkligen någonsin skriva en handlingslista? (För att inte tala om Jonnas smarta gissning: ”Ett halvt ark papper av Strindberg… men liiiiite annorlunda ” …)

Här har vi henne, talandes från under en filt som vore hon Anna (man måste läsa gissningarna för att förstå vad jag menar med det). Men att välja Renée Zellweger – en pinnsmal aktris från USA – för att spela en mullig brittiska måste man väl ändå säga är att gå över Atlanten efter begåvning? Nåväl, att hennes pappa är född i Schweiz och hennes mamma i Norge kanske avgjorde frågan? (Oh my god, she’s Europeeeeean! She’s the one!)

Helen Fielding (f. 1958) skrev Bridget Jones dagbok som krönikor i en dagstidning (första boken kom senare ut: 1996). Nästan alla intervjuer med henne går ut på att intervjuaren omedelbart – och väldigt förvånat – fastslår att 1) Helen Fielding är inte samma person som Bridget Jones 2) hon är rolig 3) hon är inte en diva ”trots att hon har sålt så många böcker”. Gääääsp. Intressantare är att hon liksom jag är en sucker for funny karlar: under en tid var hon ihop med karln som skrev Four Weddings and a Funeral, Notting Hill och Blackadder, och att hon är kompis med Nick Hornby samt numera har två barn tillsammans med en Simpsons-manusförfattare.

Nu ska vi lotta fram en vinnare! Alla ni som hittills har vunnit kommer alltså att (om jag har er adress och storlek) få sina tröjor nu på måndag. Ja, det är ju på tiden, kan man säga. Plommonstopet hitåt, å hej, nu får jag ta bort många namn idag, men sätta in, en, två, hm, många, vad kul, och en tolvåring. Och dääääääääär har vi en vinnare: hakke! Grattis! (Och extrapoänger för att du undersöker filnamn, i dem kan man finna mycket!)

Nästa lucka!

7 kommentarer

Trots att det var få förvirrande luringsgissare idag, var det spridda konfunderingar i kommentarerna. Helena T var den första som trillade in på ”rätt” århundrade – även om det var kul att en gissning på Per Hagman dök upp strax innan. Lotta hade samma idé, och Eva L, Anna, unge herr Egil och Aequinoxia hängde snabbt på. Kristina hade förslag på en mycket roligare hemlisbloggare än den jag hade kommit på: Jolly Jumper! (Nästa år, hörni.)

När jag förra året hemlisbloggade Tintin, rusade Kristina in som Tintinexpert, och jag väntade på samma reaktion idag. Istället var det Översättarhelena som inspirerad av de ovan nämnda rusade in (börjar hon inte bli lite väl skicklig på min teknik?), hon skrev: ”Blair, d’Estaing, Adenauer och Gorbatjov är ju förstås i så fall olika indianhövdingar” — hon mindes till och med hur Lucky Luke blev insmetad i honung av den misstänksamme indianhövdingen. (Vänta nu, Anna rusade i kvällningen faktiskt in med  en knuten näve och lovade mig nästan spö om det skulle visa sig att det inte var Lucky Luke. Bra, mycket bra.)

För visst var det Lucky Luke himself som hemlisbloggade. Att jag blandade politiska ledare tidsmässigt beror på att det är så i Lucky Lukes värld: de avsiktliga anakronismerna står som spön i backen! (Anakronism = sådant som placeras i fel tidsepok.)

Det var dessa tre serierutor som var min källa.

Den kommer från ”Apache-klyftan” som utkom 1971, och som Morris (1923-2001) och Asterixförfattaren René Goscinny (1926-1977) gjorde tillsammans. Dessförinnan skrev och ritade Morris tio album på egen hand – och sedan Morris och Gascinny dog är det en massa olika kreatörer som gör albumen.

Som Lucky Luke-amatör har jag faktiskt inte hittills lagt märke till skillnaderna mellan de olika tecknarna och författarna. Däremot gör de fel när det gäller ellipsligaturen (de tre punkterna som signalerar ”nu kommer det mer” eller ”nu ska du förstå vad jag menar”) eftersom man efter ett avslutat ord har ett mellanslag före första punkten och endast vid avbrutna ord har de tre punkterna alldeles tätt intill ordet och ojojoj vad ni inte bryr er om eillipsligaturer, jag ska nog fortsätta berätta mer om Lucky Luke nu. (Fast som ni ser i hemlisbloggartexten var jag konsekvent och kopierade detta graverande fel.)

Lucky Luke skjuter snabbare än sin skugga, äger världens smartaste häst (Jolly Jumper) och lyckas ständigt få sällskap av världens dummaste hund, Ratata. De fyra bröderna Dalton rymmer ständigt från fängelser och måste ständigt infångas och det hela sker under strapatser som orsakar ständiga pratbubblor med endast frågetecken i. (Jag raljerar inte – Lucky Luke är bra litteratur!)

Förr hade den ensamme cowboyen alltid en cigarett i mungipan. Den ersattes dock 1983  av hälso- och miljömässiga skäl av ett halmstrå eftersom det tydligen kan vara skadligt och moraliskt nedbrytande för barn att se tecknade låtsasfigurer med cigaretter.

Albumen finns översatta till en massa olika språk — men underligt nog har endast ett tiotal översatts till engelska. Någon som vet varför? På svenska finns det ju drygt 70 … (Ellipsligatur efter ett avslutat ord eller – som här en siffra – med mellanslag, ja.)

Nu ska vi ha en vinnare! Jag sitter här med t-shirtarna runt omkring mig (ber om ursäkt att bilden här intill inte funkar som den ska) och alla lappar, se, där får jag lägga i en Magnus också, men Orangeluvan måste jag ta bort, sååååja, och nu drar jag en … en … En Malin till! Grattis! Hederspris går till Aequinoxia, som idag var synnerligen envis! Bravo!

Nästa lucka!

5 kommentarer

Hjälp, vilken förvirring jag skapade!

Inte förrän efter stickspår och förtvivlade utrop om Oliver C. Johansson, Katarina Mazetti, Charlotte Armstrong, Ranelid (alltid denne Ranelid) och Arto Paasilinna kom ni in på sportspåret med Bengt Bedrup, Bengt Grive, Peter Jihde, den fiktive Mats Hård (som torde ha blivit förolämpad om han känt till det), Göran Zachrisson, Björn Hellberg, Patrik Ekwalls dansblogg och Svennis … Men så kom vi närmare med Lisas gissning på Åke Stolt … och så slog Översättarhelena till klockan 16:53. (Utan att någon hängde på!) Inte förrän Jonna och En Malin till höll med efter två timmar.

Den i ämnet mest initierade kommentaren kom från Statistikern redan klockan tjugo i ett i natt, när han via hemlisbloggarens text helt korrekt hade associerat till en stornäst legendar inom sportjournalistik:

”R:et Eklöw. Vem i hela fridens dar kan ha koll på kollegorna till denne sport-journalistlegendar?”

Att R:et är intressant visste hans namne R Skriverier också, men ingen hängde på idén. Men jag ska berätta mer om honom en annan gång. (Förresten, Stina: Precis som Den Blyga skriver, var det i OS 1936 som Japan slog Sverige med 3-2 i fotboll. Sven Jerring sa i referatet ”Japaner, japaner, japaner” för att de i massor sprang omkring på planen och störde de svenska spelarna som ju borde ha vunnit.)

Jan Majlard är alltså svaret. Han blev Svenskans nye sportkönikör efter Sune Sylvén i mars 2005. Sport. Ja, ni läste rätt, jag skrev sport. S-p-o-r-t. (Ber om ursäkt Salt och alla andra sporthatare, ni är många bland de litterärt bevandrade. Men nu kan ni vidga era vyer! Våga språnget! Spräng sedan målsnöret och drick segrarens skål!)

Så här är det ju:
Sportreportage är en sak. Christian Olsson har ont i foten igen men hans flickvän är snäll och Kajsa Begqvist har visserligen haft en tung tid bakom sig, men med den nya pytt-i-panna-träningen kommer hon säkert tillbaka.

Sportreferat är en annan sak. Mittfältet kom i kläm och 7-3-1-systemet borde testas på ett bättre motstånd och statistiken visar att just denna match är symptomatisk för de tidigare resultaten i höst. Jenny var bäst på plan men Olof har inget i laget att göra, en sådan sopa som han är.

Sportskribentkändisar går det tretton på dussinet. Men de är endast kända för den inre kretsen: kufarna som läser sportsidorna. Men vem är då Jan Majlard? Sorry — jag har ingen aning. Men sooooooom han skriver. (Jag himlar nu med ögonen för att markera hur man ska betona ord med många o:n.) Jag vill inte göra någon ledsen, så förlåt mig nu för det jag ska göra. Jag ska här och nu låta er läsa ett stycke som Majlard har skrivit. Säkert är det emot någon PUL-lag, men jag är bara en allmänbildningens fanbärare.

Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen.

Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande.

Ska vi ta en till?

Svensk skidsport, som sett så många snorstänkta långkörare dyka upp i segerhuva bakom granstammar och röda lador, såg en ny form av hjälte födas. Explosiva muskler i överkroppen övertrumfade den här gången skidkarlens signum uthålligheten. Lind hann inte ens med en bonnsnytning på sin väg fram till målet. Men han svävade på moln.

Metaforer, bildliga uttryck, liknelser, metonymier, how shall I put it, eh … man … ska … inte … gödsla … med … dem. (Hör ni hur pedagogiskt artikulerande jag är?)

En annan sak som man ska ta det lite lugnt med är epitet — uttryck som ”den mångförslagne Odysseus” brukar tas upp som exempel på just epitet. Här har vi några, sprungna ut Majlards penna:

den seniorstänkta hetluften
den Cap Verde-ättade anfallaren
den lurige skotten
den från Amerikaäventyret ”jet-laggade” klanen Pärson

Dessutom bjuder han på underliga avslutningsmeningar som denna denna (när Henrik Larsson fick ett nytt proffskontrakt i förra veckan):

Han [Henke] kunde gott bjuda sig själv på en ny tatuering inför sitt avslutande (?) proffsäventyr: ”No regrets”.

Nåväl. Att testa sportkrönikörer på er gick ju inte så bra. Jag tänkte att ni skulle kasta er fram och ringa sportredaktionerna i landet eller be sportbloggarna om tips … Jag fick till och med mejl med bönanden: ”snälla, tala om bara för mig vem det är, snälla rara ..”. Nope.

Men vinnare ska vi ha! Jag gräver i plommonstopet som ligger bland alla böcker som hela familjen snubblar över. Inne på toa ligger det också högar. På köksbordet ligger det högar. Jag borde kanske stä… Nåväl: dagens vinnare ääääär … nejdå, man vinner inte två gånger så där lätt och tätt, då har man för stor tur, så nu tar vi en annan — aha, Skrivkramp! Grattis! Jag måste faktiskt även dela ut ett hederspris till Översättarhelena idag, som måste ha googlat sig fördärvad samt ett specialpris till den envisa Crrly med en miljard gissningar. Grattis!

Öppna nästa lucka!

3 kommentarer

Glos- och skumögd lade jag strax efter midnatt ut en rolig hemlisbloggare och fann till min fasa, förskräckelse och förtjusning att ni 1) tog honom redan på uppstuds 2) är vakna så sent.

När hemlisbloggaren avslöjas på ett så tidigt stadium (David kl 00.19) och nästan alla håller med, dyker det upp kommentarer som handlar om vilket förhållande man har till verket eller författaren i fråga. Eller sällskapstankning – och rim! Andra dagar blir det slagsmål (jag är faktiskt lite lik Ranelid i frisyren, Lisa), ibland blir det goda läsråd och ibland blir det recept på kålpudding. Hur som helst är ni för mig en illuster skara – trots att några av er envisas med att hela tiden påtala hur obildade och illitterata, nästan analfabetiskt dumma ni är. Fel, fel, fel. Självförtroende, people! (Det där lät som … som … ah, kanske ska jag hemlisblogga Linda Skugge?)

Nåväl, att det blev Liftarens guide till galaxen beror faktiskt på att den blev önskad. Ja, det är tillåtet att mejlönska. Jag läste den lite sådär ogint som jag gör när jag läser roliga författare (”äh, det där kunde jag också ha hittat på!”) och är på mitt allra mest obildade, illitterata, analfabetiskt dumma humör. Men ok, den är rolig.

I texten fanns det ett par ledtrådar (men det gör det inte i alla julkalenderluckor). Mystiska fenomen som stjärnor, globar, farkoster och bubblor dyker upp överallt i originalet. Folka Ordnung är förstås Ford Prefect, han säger verkligen ”Tjänare” och bokens översättare skriver verkligen säjer istället för det idag (underligt nog) vanligare säger. (Modernare upplagor kanske har ändrat till säger?) Paul McCartney föddes 1942 och spelade i Beatles, som kanske kunde få er att tänka på filmen Beetlejuice och huvudpersonen Betelgeuse, som har samma namn som ett solsystem i boken (och en stjärna i verkligheten). Puh. Siffran ”42” är svaret på frågan om ”Livet, universum och allting”: titeln på Adams tredje bok i trilogin i fem delar. Enligt Wikipedia använder programmerare, tekniker och annat löst folk gärna ”42” som test- eller demonstrationsvärde … som egentligen ska vara slumpmässigt. Men … jaja, ok.

Nu till författaren – Douglas Adams (1952-2001) dog av en plötsli… nej, ovänt… (ja, det är de väl alltid) hjärtattack när han styrketränade. Men oj, vad han hann med innan dess – läs t.ex. Wikipedias artikel. Idén till Liftarens guide till galaxen fick han liggandes på ett fält – full förstås – och den sändes först som en radioserie när han bara var 26 år. (Tusan, ännu en ung debutant.) På engelska har han sålt mer än 15 miljoner böcker, på svenska bombis lika många. Miiinst. För att inte tala om alla handdukar!

Han var en ”föregångare när det gäller ny teknik”, vilket jag brukar kalla väldigt många i min närmaste omgivning. Han hade astma, månade om miljön och tyckte om snabba bilar … minsann. Dessutom jobbade han på 1970-talet med manusskrivande för tv – här syns Douglas Adams i ett avsnitt av Monty Python’s Flying Circus.

Nu ska vi ha en vinnare! Humdidum, kaaaan det bli Översättarhelena som vet hur författare spelar gitarr, eller kanske någon av de få som lade ut irrbloss och omvägar, eller Petra som pratar tyska, hakke som rimmar eller, nej Statistikern och Goblin vågar jag inte dela ut något till, de bara bråkar och flyttar … nu ska vi se, alla lappar är sorterade (ni inser vilket jättejobb detta är med lapparna, va?) och dääääär har vi en nying: Olstorpe! Grattis!

Nu avslutar vi denna dag med ett för mig kärt Douglas Adams-citat. Jag känner förstås inte igen mig egentligen, men jag kanske får användning av det endera dagen:

”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ny lucka!

3 kommentarer