Lotten – Sida 276 – den skrattande språkpolisen

Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2007 14:57

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

©Lotten Bergman 2007

1 kommentar

– Fel, fel, fel, fel! sa Brasse

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2007 00:01

Det kom ett mejl från RS med en uppmaning om att delta på ännu en sådan blogg-grej-som-alla-andra-gör. Jag stönade så högt av leda och tristess att jag väckte min djefla man (som alltså vaknar av stönanden men inte jordbävningar eller barnskrik) … men. Jag är ju mycket road av att ljuga.

Jag ska berätta fem saker om mig.
Men bara fyra är sanna.

1. Jag har en nyårsafton suttit i en bastu i Luleå med Vasiljev.

2. Jag har i tonåren i Täby pussat komikern Uffe Larsson.

3. Jag har högst motvilligt opererat båda knäna i Lund.

4. Jag har skakat av skräck framför Tomas Pontén i Stockholm.

5. Jag har kommit tvåa på 3 200 meter i stadsmästerskapen i Dallas.

Ni ser att jag är väldigt listig i mina påståenden, va? Och att jag har framställt mig som en synnerligen intressant, berest och idrottslig person? Er uppgift är att lista ut vad som inte är sant och sedan kommentatorsgissa.

Min gamla kåseribok Die hard, liksom (2001) skickar jag till alla som gissar rätt. De som redan har den (jag har gett bort den en och annan gång förut), kan få något annat som inte är lika roligt.

Svar (och förklaringar) kommer på söndag. Tag förresten gärna upp denna stafettpinne så att jag får gissa hos er. Man måste ju inte skicka ut pris – det räcker med äran! (Men jag vill bli av med böckerna; bilden på baksidan är förfärlig.)

54 kommentarer

Kränkt-bingo

Publicerat av olle den 3 januari 2007 16:47

På Språkpolisstationen i Eskilstuna spelas det kränkt-bingo sedan ungefär ett och ett halvt år. Varje gång ordet ”kränkt” förekommer i en tidningstext eller på tv så ropar man BINGO!

Många bingo blir det. Ett typiskt exempel hittar man här, i VERSALER! Det är så larvigt att man rodnar när man läser det.

Häromdagen skrev Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, så klokt om saken att vi glömde gasta BINGO! utan exklamerade ÄNTLIGEN! istället.

Lämna en kommentar

Varför bloggar man?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2007 12:06

Frågan i rubriken ställde hakke på sin blogg igår … och jag blev alldeles kall. För jag kom banne mig inte på ett enda vettigt svar. Till de vettiga svaren hör nämligen

jag försörjer min familj
jag är ett föredöme för mina barn
jag sparar regnskog.

Och inget av de vettiga svaren stämmer ju in på mig.

Anna kommenterade hos hakke och berättade

om Alice Flaherty, som har skrivit om överdrivet skrivande: ”hypergraphia – an overwhelming urge to write”
om sin egen ekvation som illustrerar detta bloggande – kolla hos hakke, det är jättekul.

(Finns det något ord för detta jag gör nu, när jag stjäl både fråga, rubrik och kommentarer av en annan bloggare? To steal someone’s limelight heter det i Broadwaysammanhang i alla fall. Förlåt, Anna och hakke.)

Men varför skriver jag på denna min blogg?

Just nu har jag till exempel en fyraårings kiss på min högra, strumpklädda stortå – men ingen att berätta det för. Men bloggen lyssnar. Jag skulle vilja redogöra för min djefla mans underliga sätt att städa, men vem bryr sig? Jo, bloggen. (Han – min djefla man – tar upp saker och frågar ”vems är det här?” tills någon svarar … och om ingen svarar tillsätts en utredning.) I sammanhanget måste jag ju även berätta om mitt eget underliga sätt att städa, som kan sammanfattas i ett enda ord plus ett talesätt: bortschaktning plus ”det som inte syns, finns inte”.

Ännu en gång: Varför bloggar man?

Nu tänker jag igen. Vad offrar jag på att blogga? Inte vet jag hur det är med er, men jag som alltid har varit en tv-älskare satt igår och tittade så där som jag gjorde ”förr i tiden”. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

– Vad mycket reklam det är. Och vad dålig den är. Var det så här förr? Nä, det här har jag inte tid med.

I varje reklampaus åkte datorn fram, och till slut började jag röra ihop blogginformation med problemen hos Dr. House och jag tyckte att Ugly Betty påminde om en bloggare, men kom inte på vem. (På bilden är det Dr. House – Hugh Laurie – till vänster i ett helt annat sammanhang.)

Äh. Nu bloggar vi vidare. Vissa frågor kanske inte ska ha några svar? Aha! Tänk er en arkeologisk internetutgrävning år 2054. Någon hittar en övergiven blogg och ropar:

– Vems blogg är det här?

Och ingen svarar.

19 kommentarer

Ok: ny vecka, ny månad, nytt år

Publicerat av Lotten Bergman den 1 januari 2007 13:18

Tjugohundrasju … 2007, 2007, 2007.

Jag kommer att skriva fel årtal ända in i april.

Nu har vi diverse viktiga saker att tänka på:

1) Är det bäst att få skriva in kommentarer som jag har här, eller som andra har i ett litet pop-up-fönster? Jag gillar ”mitt” sätt bättre eftersom jag om jag vill se inlägget kan öppna det i ett annat fönster. Men det kanske bara har med vana att göra? Vilket sätt är mest användarvänligt?

2) Ni har ett digert jobb framför er: att svara på Bloggvärldsbloggens enkät. (Kopiera frågorna därifrån så slipper ni sudda och fixa bland mina svar.) Aequinoxia, Tvillingmamman C, R Skriverier, Flinn, Milda Matilda, Emi, Erikapik och Ica har redan svarat.

3) Tid över? Här kommer pysseltips:
Nu ska jag skriva ut 100 foton från 2006 på vår skruttiga skrivare och klistra upp på en stoor kartong och sätta upp på en vägg som jag har tröttnat på att måla. I en inredningstidning hade detta kanske beskrivits så här:

Om du har en neutral vägg som ska fungera som blickfång, kan du göra dubbletter av dina favoritfoton och rama in dem. Ekramar matchar lättast mörka möbler och håller längst. Be en hantverkare sätta upp tavlorna eftersom de kan vara tunga. Tänk på att låta färgerna i bilderna passa med gardinerna i rummet eftersom de annars kan ge ett något rörigt intryck.

Med min tur kommer skruttskrivarens färgpatron att vara slut om fem minuter. Men det är inne med svart-vitt igen, va?

21 kommentarer

Jag svarar så himla utförligt på alla frågor

Publicerat av Lotten Bergman den 31 december 2006 00:03

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

Jag veeet. Det är många bokstäver.

1. Hur länge har du bloggat?
På ”riktigt” är det prick ett år sedan jag började: den 1 januari 2006. Dessförinnan hade jag en hemgjord sak utan kommentarer eftersom jag var rädd för kommentarer och det ansvar de innebar. Dessutom har jag med min djefla man bloggat bokrecensioner, interna familjerapporter och graviditetsberättelser. Barn nr 3, 4 och 5 fick även hela förlossningssajter i bloggformat eftersom jag har elefantgraviditeter och var trött på frågan ”har det hänt nåt?”. Även basketklubben har bloggdrabbats. Ja, det är en farlig farsot, detta.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Ber om ursäkt, men jag minns faktiskt inte. Vad har jag för bild av kolumnister på DN? Vet inte … de snusar kanske. Vad har jag för bild av lågstadielärarna i Eslöv? Ptjaaa, jag vet inte … de har kanske glasögon. Vad har jag för bild av tyskar med ovanligt små fötter? (Det här var roligt, vilka andra kategorier skulle man kunna hitta på? Kom igen, läsare, bidra med andra grupper som man har svårt att skapa sig en bild av!)

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Inte har jag förälskat mig i en blogg, heller! Däremot blir jag storligen stolt och nyfiken när några som jag mer eller mindre känner bloggar: Bästisgrannen, VBK, Louise, Ami , Ica och svärmor.

Förälskad? (Jag rynkar pannan och munnen och försöker känna efter igen.) Kanske Embryo. Liiite.

Men nej. Förälskelse är mer himlastormande för mig, sådär så att jag har svårt att tänka på annat. Mitt problem är snarare det motsatta. Vad det än gäller, börjar jag ideligen tänka på annat. Jag är dålig på att fokusera, kan man lugnt säga.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Jag läser dem inte. Men ok, nu väljer jag ett på måfå: 10 januari 2006. Känsla? ”Ah. Vad roligt.” Det är precis som med mina dagböcker. Nu tar jag fram en från när jag var 13 år och läser … hihi … ah! ”Vad roligt!”

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Det är alldeles för många egentligen, runt 200. Sorry, men layout är totalt bortkastad på mig – jag läser bloggarna i min RSS-läsare där allt ser likadant ut. Jag är helt ickenostalgisk och raderar ”prenumerationer” utan problem hela tiden – och ersätter dem blixtsnabbt med andra.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Men var går denna gräns? Är Anne-Maj en dagboksblogg trots att hon har ett tydligt ämne (som varande dövblind)? Ok, jag ska inte ifrågasätta frågorna: 60 % av dem jag läser är mer dagbok än ämne. Av dessa 60 % är 97 % ypperligt underhållande och välskrivna. Av de 3 % som jag ändå läser är 1 % måste-bloggare som har en av mig definierad ”speciell kvalitet”. Av de 2 % som är kvar kommer jag att om två sekunder radera 98 %. Nu är det några promille här och där som ligger och skramlar på botten av bloggläsarkistan, och dem ska jag kolla in en annan dag. Bafatt.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Får jag ta två? De ohyggligt produktiva Salt och Stationsvakt.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Översättarhelena.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Joorå. Fast mina föräldrar läser inte så ofta. Olles bröder läser inte heller. Men mina syskon läser … Mina kusiner läser – vilket jag inte visste förrän i somras. Jag måste faktiskt fråga ”mina närmaste” vad de tycker. Olle (alltså min djefla man) tycker mycket, mycket om det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
För att kunna svara på denna fråga (och förra, egentligen) skulle jag behöva samla folk runtom mig för att ha ett bloggrelaterat samtal. Men så umgås vi inte, vi som känner mig. Det finns i min värld två varianter av bloggprat:

1.
– Läste du vad jag bloggade om igår?
– Nä. jag läser inte bloggar, du skriver för mycket.
– Ok. Hrrrm. Lite mer sås?

2.
– Jo, hörni, jag måste berätta om en rolig sak som hände går!
– Jaha, men det läste jag väl om på bloggen? Det där om spindeln? Ja, det var roligt.
– Vad bra. Hrrm. Lite mer sås?

Men jag kan intyga att allt jag skriver är sant. (Jag intygar alltså något om mig själv. Får man det? Kan man det?)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? I så fall: tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har en perfekt och ickedefinierad gräns som går i sicksack.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Ska jag alltså nämna det här och nu? Och dessutom orsaken? Har jag då inte i samma ögonblick tänjt på gränsen?

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Som varande a sucker for bekräftelse (måste vara något barndomstrauma som har orsakat detta) är bloggen mitt substitut för alla applåder jag inte får, stående på Dramatens stora scen varje kväll.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nej. Nja, delvis kanske.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Hur var det?
Jag har träffat ungefär 30 bloggare på riktigt. Jag blev möjligen förvånad över hur de såg ut, men när det gäller personligheterna hade jag nog inte funderat så mycket. De kände inte mi
g, jag kände inte dem. Efter allra första bloggträffen var jag däremot väldigt förvånad över hur många av bloggpersonerna som kände varandra och att de hade stenkoll på varandras bloggar. Jag var ett UFO.

Ooops! Här har vi plötsligt ett semantiskt problem:

en blogg, många bloggar, de där bloggarna
en bloggare, många bloggare, de där bloggarna

Bestämd form plural är samma! (Intresseklubben sprängs av spänningen.)

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Ja, om det funkar som ett beroende som man med vilja inte kan hantera. Eller om ”de närmaste” och bloggaren inte är överens om avslöjande- eller personlighetsnivån.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Jag har försökt ignorera det, men ältat det med mig själv och andra och slutligen låtit det rinna ut i sanden.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Jag tjänar ingenting på det och jag är i stort behov av att tjäna pengar. Annars finns det inga nackdelar.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Jag kan faktiskt inte – hur gärna jag än vill – komma på ett vettigt svar. En annan fråga: Skriver jag varje dag även om två år? Svar: ja. Är mitt skrivande annorlunda då? Svar: ja. (Jag kanske rentav har sålt min själ?)

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Klart att bloggfenomenet … eh … påverkar och inverkar! Hur vet jag inte, men överallt sitter ju folk och skriver. Skriver, skriver, skriver och skriver! Kultur, förresten? Vilken kultur? Jästkultur? Hjälp! NE!

1.
kultur, form i vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter på samhällelig nivå; särskilt i äldre tider eller i avlägsna områden.

2.
kultur, sammanfattningen av allt som skapats av människor för att ge (högre) andliga upplevelser särskilt om konst, litteratur, musik o.d. men även om vetenskap; i allmänhet eller under viss tid, inom visst område etc.

Whatever. Det som ibland lite föraktfullt kallas etablissemanget pratar om hur oviktiga bloggarna är i ”det stora sammanhanget”. Vänta ni, bara vänta! svarar jag. (Ingen lyssnar förstås.)

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Lätt! Jag har blivit mer driven som skribent, helt utan skaparångest. Att blogga är en förjävla bra skrivskola! (Och jag svär inte ofta.)

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag har fått mer koll på nyheter som är internetrelaterade. Jag har träffat främlingar som inte längre är främlingar. Jag kan sova över i Göteborg när som helst. Jag har stämt möte med en främmande karl på stationen i Malmö. Jag har fått roliga sms från en nästan främmande karl och hans fru. Jag har föreläst om bloggning och jag har pga. bloggen föreläst om det svenska språket. Jag är inte den enda språkpolisen. Jag läser en blogg som handlar om blommor i trädgården trots att jag inte bryr mig om blommor i trädgården!

24. Bolla vidare till 15 andra bloggare!
Aequinoxia
Anna
Annika Bryn
Bloggblad
Crrly
Damon
Daniel
Emi
Erikapik
Flinn
hakke
Lisa
Matildas fikarum
Mitt aktuellt
Moderna
R Skriverier
SallyKlee
Tvillingmamman C

Nej, jag kan inte räkna. (Här har jag utelämnat 20 bloggare som jag vill ska svara bara för att listan blev så lång så jag fick skämmas.) Men har jag nu (av Anne-Maj, den skurken) tvingats svara på enkäten så vill jag se andra svara också. Basta.

Uppdat.:
Jag tror att Bloggerbludder surar för att jag inte går över till betanew-superduper. Jag kan inte göra nya inlägg och alla stackare som kommenterade igår syns inte eftersom det bara står 0, 0 och 0 hela tiden. (Man ser dock kommentarerna om man klickar på ”Antal reflektioner”.) Däremot kan jag alltså uppdatera detta gamla inlägg som är långt som ett ööösregn.

Uppdat. igen:
Någon med mig behagar skämta aprillo. Nu står det alls inte 0 längre.

19 kommentarer

En tangentbordsbild

Publicerat av Lotten Bergman den 30 december 2006 11:35

Flera gånger under det gångna året har jag haft orsak att återkomma till tangentbordskunskap (att skriva med rätt fingersättning och den logiskt på den kunskapen följande förmågan att skriva fort, vilket jag inte gör).

Jag har haft flera anledningar till att fortsätta skriva med sex fingrar i konstiga ställningar. Först trillade jag nerför en trappa på blanka eftermiddagen och slog i armbågarna så de växte som Hulkens ögonbryn. (Grön blev jag först ett par dagar senare.) Sedan stukade jag några basketfingrar och skrev ännu långsammare. Slutligen skar jag bort en liten fingertoppsbit och lade den i salladen, som vips blev lite matigare. Men snabbare skrev jag inte.

Det kanske var förra årets tema? ”Att inte förbättra sin egen effektivitet”? Förra året köpte vi ju dessutom en stenografikurs … som vi sedan glömde bort.

Detta kommande år kommer att bli året då jag inte lär mig att sätta fingrarna på rätt tangent. Jag ska köpa ett maskinskrivningsprogram – jag tror att de kallas så trots att det näppeligen handlar om maskinskrivning. Fast datorer är ju maskiner. Nåväl. Jag kommer ju ändå inte att lära mig. Fast jag är i gott sällskap.

Bästisgrannen bestämde sig för att sluta snusa den 29/12. Redan igår bröt hon ihop. Detta påminner lite om när jag skulle fasta 1989, men efter två timmars svält blev utbjuden på lunch och inte kunde tacka nej.

Tillbaka till ämnet. Bilden? Javisstja. Här är mitt tangentbord i detta nu.
Gissa vad som har hänt!

19 kommentarer

Fattar ni vad jag menar?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2006 11:29

Nu haver jag någntg läst som jag ville jag vore trallala va fattar ni va jag menar lite hoppsahejsan!?

Nej, förmodligen förstår ni inte varför jag skriver så konstigt och förmodligen blir ni lite nyfikna. Men jag har just läst något som jag måste citera.

– Du är mycket inne på det här med skrivandet, du. Egentligen är det ju skit samma hur det är skrivet, bara mottagaren förstår vad du menar. Språklära och rättstavning har inte så mycket med kommunikation att göra, det är i viss mening mera en halvfascistisk ordningsfråga.

Innan vi fortsätter på den fascistiska vägen, kanske vi ska ta och slå upp i NE vad fascism är?

fascism, en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen.

(Läs gärna definitionen en gång till, lyft blicken och begrunda.)

Jag hittade länken till texten i citatet via Rosaercher som jag nu stavade fel med flit eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Där berättar de att Please cropy me har intervjuat Larsae Kollin, som jag har stavat fel eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Hon är platinumäggsvinnare och Den Som Skriver – som jag inte nämner vid namn eftersom ni ändå fattar vad jag menar – tycker att det här med hur man skriver är skit samma och en ”skön, avslappnad och cool inställning till språket” (som trots citattecknen inte alls är ett ordagrant citat, men ni fattar ju vad jag menar, right?).

Ja. o vet man hu man skfer et speklar ju inte roll, barka atlla fattar vad man menar.

– Jag fådde den av moster Fia!
– Ja, du fick den av faster Ulla.
– Fick?
– Ja, man säger så.
– Faster Ulla?
– Ja, det var inte mos…
– Uäääääääh! JAG FÅR SÄGA SOM JAG VILL! FÖR DU FATTAR VAD JAG MEEEEENAR!

Kunskap är mackt, eller hur var det nu det var?

27 kommentarer

Lotten svarar på Peters fråga

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2006 00:15

Studiomannen Peter är en synnerligen jovialisk bloggare. Trots detta utmanar han mig. Jag vet inte riktigt varför jag drar mig så för dessa listor – kanske för att jag aldrig orkar läsa dem hos andra?

Nåväl. Jag lyder och ber om ursäkt för att jag inte har svarat på alla andra listutmaningar. Och förlåt för att jag inte läser dem ni knåpar ihop heller.

Listämnet var: vilka fem saker önskar du dig av 2007?

Förutom fred på jorden, lagom stora isar på Syd- och Nordpolen, mer ozon här och där, bättre katalysatorer och färre dödliga sjukdomar samt i samma globala kategori nya gummistövlar, önskar jag mig följande banaliteter av 2007:

1. En modern tv som funkar ungefär som för tio år sedan: sekundsnabba kanalbyten och möjlighet att spela in ett program och samtidigt se ett annat.

2. En modern telefon som funkar ungefär som för 20 år sedan – som varken är el- eller batteriberoende eller behöver 37 sidors bruksanvisning på 15 språk.

3. Nya golv som inte är blommiga. (Det handlar om ca 80 m², så det är ingen sprutt i Nilen precis.)

4. OS och VM en gång i månaden. (Och minnesförlust efter varje så att jag kan roas lika kungligt varje gång.)

5. Ett eget rum. (Det har jag inte önskat mig sedan jag var sju år. Kommer jag snart att även önska mig v-jeans?)

Har jag glömt något?
Jo, jag vill fortsätta fylla på det hängande skolagret.

Jag vill faktiskt fortsätta hitta fjärren i diskmaskinen, nycklarna i kastrullskåpet, datorn i tvättstugan och tandborstarna i bilen. Jag vill att barnen ska bygga legotorn till taket och kamma äpplen ur träden och tappa sina tänder mitt i maten.

Men 2007 tycker jag att hundarna och katterna i grannskapet ska bajsa hemma hos någon annan.

Vad har jag nu glömt?

18 kommentarer

Stygn och ärr

Publicerat av Lotten Bergman den 27 december 2006 09:57

Mitt finger – som jag karvade loss en bit från för en vecka sedan – ser jätteroligt ut.

Jag granskar mina andra ärr. Ett på vaden efter baklängesspurt in i en liggande, spretande stege. Ett blyertsstift i handflatan. Båda ögonbrynen är sydda eller ihoplimmade, som vore jag en boxare. Hjärnskakningens ärr sitter på insidan. Men sedan har jag inte fler! Inte ens några i själen.

Bästisgrannen har ett roligt ärr efter mina tänder på ena axeln (brutal brännboll när vi gick i nian). Broder Jakob har en farlig massa stygn efter fall på huvudet och möten med våldsverkare i Humlegården och har dessutom genomgått en hjärtoperation, så han klår nästan vem som helst i ärrligan. Dessutom har han fiskat min pappa i läppen, så han har orsakat ett antal stygn också. Till och med när han låg i mammas mage, för då trillade hon i nionde månaden framtungt omkull och bröt armen, som var tvungen att öppnas och sys ihop för att fixas. Lillasyster Orangeluvan har däremot inte råkat ut för något alls. Mina egna barn har inte sytt ett enda stygn! Vad tusan är det för mesig uppväxt jag har serverat dem? Är jag en bomullsförälder?

Dagens kuriosa:
Jag vet att man ska skriva styng, inte stygn så här:
”Hon kände ett litet styng av svartsjuka.” (Överförd betydelse, kommer av stinga.)

Men! Nu visar det sig att man lika korrekt kan skriva stygn! Med samma etymologi!
”Han kände ett stygn av avund.”

Aha! Snart kommer kanske denna variant?
”Han kände en sutur i hjärtat när han tänkte på henne.”

Fast då måste man nog som min bror ha opererats för aortaförträngning.

13 kommentarer

Lotten Inlägg