den skrattande språkpolisen
Språkpoliserna tycker om Lexikala Luckor – en sommarlätt och semiseriös artikelserie i Svenska Dagbladet. Här presenterar kulturredaktionens medarbetare ord som saknas i det befintliga ordförrådet, t.ex. bortlängtan, dracularisera och blygskryt.
Vår favorit hittills är snarkofag, ”plats varifrån tonåringen – som från de döda – återvänder till de levande någon gång när solen står i zenit.”
Lämna en kommentar
Kl. 11:50.
Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.
Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.
– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.
Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.
Uppdatering 13:49
När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.
Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.
På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.
Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:
– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!
Men nu kör vi in i Nordmaling.
Uppdatering 17:49
I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)
Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.
Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.
Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.
Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.
Nu kör vi in i Sundsvall!
Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!
Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!
2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?
Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:
– Flumeride!!!
I Sala ska vi nog stretcha lite.
Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.
Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.
Hammock eller plaststolar? Vilket är snyggast?
Här vid samma stuga sitter Bästisgrannen 1978 och 2007. Då arg som ett bi pga. tonårshormoner och skor som var ”fel”, idag glad med kaffe och foppakopior på fötterna.
– Jävla bananskor! säger hon nu när jag visar henne (och jag trodde helt felaktigt att hon menade nya bilden).
Vi pratar i dessa dagar om Normans lägda, kaffepåsättning, snål-Nisse, kaffe på sump, musfällor, dricka kaffe på bit, palla upp komposten, dricka kaffe med sju sorters kakor, åka på schtaaaan … ni förstår att vi befinner oss i himmelriket och att himmelriket är fullt av kaffe?
Vi äter från hela kostcirkeln mellan kaffestunderna.
”På affärn” får man inte snus i kassan, där man betalar – utan i en maskin några meter bort. (Den rutiga dramaten där är inte vår, även om den hade passat bra till snuset.)
Här luktar det skit.Dasset heter ”komposten”, medan avfallskomposten heter ”komposten”. Det skiljer tydligen på en grav och akut accent i uttalet, men jag är tammetusan inte männscha att höra skillnaden. (Granska gärna finsnickeriet inne på dass.)
Inne i schtaaan har de givit plats åt konstnärer med humor.– Men du … sa konstnären fundersamt till sin konstnärsassistent. Det fattas något. Jag känner inte in den rätta känslan.
– Du, det ser lite naket ut på toppen, svarade konstnärsassistenten.
– Naket schmaket, sa konstnären. Ah … Du tror inte att vi kan leja några fåglar till att fixa det? De bajsar ju vitt?
– Lysande. Får min minifallos plats nertill ändå?
Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.
Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.
Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.
– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.
Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.
———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.
Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:
– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.
Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.
Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.
Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!
Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.
Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.
Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.
– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?
Och så har man tappat bort henne igen.
Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones. Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:
”Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”
Klicka här om ni vill lyssna på henne.
Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)
Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.
(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)
Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:
Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.
J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre andetag, men jag klarar av den i ett”. (—)
Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.
30 kommentarerSnarkpoesi:
I natt låg jag och lyssnade på min djefla man. Artikuleringen var det si och så med.
– Skrxxxxxxxxxzzzzzzzxxkkkkkk [paus] pfffffffssssccccccchhhh.
Vad kan han ha menat med det? Jag tolkade honom fritt som när jag läser Frödings ’Gråbergssång’ (Stå, grå, stå, grå, ni vet?), men bytte strax till Elmer Diktonius ’Maskinsång’ (Orlodoffa doschkoff, ni vet?) för att sekunden senare associera till felhörningar, ej att förväxla med månghörningar och polygoner. Jag hörde tokfel igår när vi var och badade, nämligen.
Lång utvikning:
Att tänka mitt i natten är som en lindrig LSD-tripp, tycker jag mig ana – jag som inte har sett knark annat än på tv. Häromkvällen tvingade jag tonåringarna att se på ”Ett anständigt liv” (del 2, där Stoffe dör) för att jag tyckte mig minnas att den var bra och nyttig. Ni som inte har sett den på ett tag: gör det och förundras.
Visst, det är en pseudodokumentär med hjärtekrossande mänsklig misär. Men regin är – när jag granskar filmen med vuxna ögon – väldigt tydlig.
Felhörningen då?
Jo. Nioåringen här hemma är en intellektuell man som dagligen plöjer två litterära verk från pärm till pärm och årgång till årgång:
Han kan därför allt om t.ex. kroppsöppningar, vulkaner, tonårsproblem, infrusna mammutherdar, jeansmode och framtida hjärn-chip. Ute i badsjön igår vrålade han i ett plötsligt klarsynt ögonblick:
– Jag kan se långt bort!
Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:
– Jag kan se en dront!
En dront. (Ur Nordisk Familjebok.)Jag skrattade och kikade mot molnformationer som såg ut som en sedan länge utdöd, klumpig fågel och pekade mot himlen och undrade var dronten var. (Barnen såg bara Storbritannien-moln och lussebulle-moln.)
Men när jag på grund av timmerstockarna den sistlidna natten inte kunde sova, fick jag för mig att dronten var en skvader – ett runt 1915 påhittat djur som är en korsning av hare och tjäder. (Den uppstoppade på bilden finns i Sundsvall.)
Sensmoral:
Så barn: knarka inte. Nej, jag menar: snarka inte.
Extramaterial:
’Gubbdrunkning’ av Bengt Emil Johnson. Trots titeln inte alls en snarkning.
Jag känner blott tre aktiva golfare. Och de är (liksom t.ex. kattägare) inte särskilt diskreta med sitt intresse. Liksom bara:
– Nej, jag hinner inte, måste ta en runda.
– Den kom out of bounds så jag fick droppa bollen och pegga upp den med en järnfemma.
– Efter tionde hålet chippade jag hela vägen in till fairway.
– Bättre två birdie i golfhandsken och korven den har två.
(Som redaktör för bl.a. ämnet idrott i Nationalencyklopedin ser ni att jag faktiskt tog till mig lingot?)
Nä, nu ska jag hitta på en rolig historia.
Det var en gång en golfare, en kattägare och Bellman som tävlade om vem som var mest intresserad av sitt intresse.
– Jag går gärna upp klockan fem för att hinna med 36 hål före frukost! sa golfaren.
– Det var väl inget! sa kattägaren. Jag kan sova i kattlådan om Misse säger att hon vill att jag ska det.
Bellman, han sade ingenting. Men han bloggade om det.
Häpp! (Var ska jag sätta © på den?)
Nyss hemkommen från bloggöl i Stockholm, sätter jag härmed stämpeln ”fanatisk bloggextremist som freakar ut och gärna umgås med liknande nördar” på mig själv. Men visst påminner vi om golfare och kattägare? Omgivningen är trött på mig och mitt bloggprat och mina syskon inleder alla meningar med ”men det här får du inte heller skriva om” och i ryggsäcken har jag ett helt fack med bloggattiraljer.
Vi går i frontlinjen, ska ni veta. Beatlesgrabbarna var först med sina frisyrer. Ottesen-Jensen och Captain Kirk var också först, fast på andra sätt. Jan Wictor var en föregångare till bloggarna.
Spioner, pioner och pionjärer i all ära, men vi bloggare är nog spionjärer©.
——–
Ur NE:
selot el. zelot [-o´t el. -å´t] subst. ~en ~er
ORDLED: selot-en, zelot-en
• fanatisk trosivrare urspr. om judisk nationalist under första århundradet e.Kr.: Simon ~en
HIST.: sedan 1680; till grek. z\los ’iver’; jfr jalu.
——
De andra som var på bloggölen: Björn, Stationsvakt, Solusfemina, Annika, KistaChic, Josefine, Blind höna, Kulturbloggen, Magnus och Gökboet.
Jag tycker att det är dags att se över våra försäkringar, jag känner mig inte riktigt trygg i mitt eget hem.
Jo, det är ju så här att jag målar huset halvvägs hängande huvudstupa ut genom fönstret. Gäller min livförsäkring då?
Om barnen bryter armarna av sig när de hoppar isbitsdans på studsmattan, räknas det som något speciell naturkatastrof då?
Sedan undrar jag om det verkligen är ok att jag inte kan hitta lampknapparna som satt här för ett par månader sedan. Jag borde beläggas med böter.
Någon i familjen kan inte hantera havregryn, det måste ju vara ett riskmoment med tanke på brandfaran.
Fast det gör ju inget, kom jag på nu! Vi har ju i köpt en brandspruta!
Eller om det var den här vi köpte. Oj, vad kan ha hänt med väggkontakten? Mer böter!
Nu är jag lite trött och förvirrad. Ska de här stå bredvid varandra i köket? Vilken är vilken? Om jag matar motorgräsklippargrannarna med fel sort, räknas det som dråp då? Kan man försäkra sig mot villervallamord?
Nyss åt jag kantareller som min djefla man och orienterare hade stoppat i kartan. Enligt mina svampkunskaper kunde de ju lika gärna ha varit bolmörtskivling eller gifthätting. Plasten de låg i var säkert både hälso- och miljöfarlig. För att inte tala om smöööret, kantarellerna stektes ju i smör, jag måste meddela att jag är en försäkringrisk! Jag äter smör flera gånger om dagen!
Fotnot:
Inspiration? Ena bilen (men inte sekruttbilen) har tappat handbromsen och Femtonåringens cykel är nystulen (låst – i trädgården) samtidigt som den djefla mannens finkamera har förlagts på allmän plats.
Det här med att läsa bloggar roar mig storligen. Innan jag lärde mig vad ett RSS-flöde var, använde jag mina länkar i högermarginalen till att klicka mig fram och öppna dem alla i olika flikar. Eftersom jag lider av bloggus elefantiasis (mångläsare), blev det bökigt att hålla koll på dem alla.
I på scenen klev då RSS-tekniken. (Varning: Wikipedias artikel är svårläst.) Det finns nu RSS-program som funkar som bloggsekreterare.
– Gomorrn, frun. Här har vi favoritbloggarna, jag har markerat vilka som är uppdaterade sedan sist. Ska vi fortsätta ha dem i bokstavsordning?
Med RSS-sekreterarna följer två aber:
Det är nu vi kommer till dagens pudelns kärna.
Här skulle jag vilja länka till en bra beskrivning av hur man skaffar sig en RSS-slav och för- och nackdelarna med de olika programmen, men jag hittar banne mig ingen! (Fiffigt va? Nu ska ni hjälpa till och kanske till och med rätta mig i kommentarerna. Ställ frågor!)
—-
Citat ur dagens kommentarer:
”Jag använder IE 7.”
”Vi använder ett program som heter NetNewsWire.”
”Jag använder Google Reader.”
”Annars luktar det där senkomna om Per O lite mytomani, väl?”
”Jag tror inte att den anonyme kommentatorn hittar på.”
”Här är ju kommentarerna halva roligheten.”
”Ingen RSS, inga flikar ingenting mer än en avdelning benämnd Blog i Safaris bokmärkesrad.”
”Ja, så här i eftertankens kranka blekhet kan man se, att där satt Ö-helena och diskuterade uttalet i klassik grekiska, if you please, medan Ö-råttan fullkomligt dreglade över hur läckra de besvärliga gossarna Per respektive Totte var när de (och Ö-råttan) var unga.”
”Jag konstaterar att jag inte visste vad jag talade om *rodnar*.”
”Man kan också använda e-postprogrammet Thunderbird till att läsa RSS-flöden.”
”Vad gäller statistik så är det inte helt rätt heller: Google Analytics plockar upp RSS-läsningen. Och WordPress har ett antal statistikpluggar som också räknar RSS-flödet eftersom varje RSS-läsare har en individuell watermark.”
Den där sista rödmarkerade jag eftersom den var synnerligen viktig och för mig okänd. Nu ska vi se, ska jag slänga ut ett par melodifestivallåtar för att få plats med denna nya kunskap?
Fortsättning, fler citat:
”Konsten att leva är att använda moderna redskap för gammeldags savoir vivre. (—) Det är inte mängden utan mångfalden som är surfandet värt!”
”Jag klickar på mina länkar, klickar bakåt, klickar nästa, klickar bakåt.”
”NEJ! För guds skull, behåll alla melodifestivallåtar …”
”… pratat för mycket i nattmössan …”
”Bohuslän haft en riktigt härlig dag med mestadels soligt väder.”
”Det är ju bara för att jag vill verka intellektuell när jag egentligen också bara är intresserad av att dregla över läckra gossar.”
”När jag plonkade in origami i feed demon så fick jag VÄLDIGT många resultat.”
”Med Netvibes kan man välja att få se kommentarerna också. Muy bien!”
”Jag har FeedBurner som RSS-flöde på min blogg, loggar jag in mig där ser jag hur många prenemuranter jag har på flödet även besöksstatistik där.”
Ännu fler citat:
”[T]ill Firefox finns en plugin som heter Sage. (—) Sage is the shit, för mig.”
”Om man då har tur så har bloggen man kommenterar ett speciellt RSS-flöde för kommentarerna för just det inlägget, och då kan man prenumerera på det också, och följa diskussionen om det på samma sätt som bloggen. Skitsmidigt.”
”När det gäller att kolla kommentarer så är CoComments utmärkt på att hålla koll på om man får svar (fungerar självklart inte på Blogg.se-bloggar —)”
Ni ska bara veta att jag i citaten helt regelvidrigt hugger av och stympar kommentarerna, som egentligen är mycket längre och intressantare än de korta snuttarna ni ser här …
27 kommentarerVi hittade ett kul program med vilket man kan konstruera interaktiva kunskapstest. Klur, klick, knep samt knåp!
Här kommer vårt första försök. Ge gärna återkoppling på hur tekniken funkar och på det sätt frågorna är utformade.
PS Programmet samlar in resultaten, inklusive det namn man uppgett. Om du vill vara anonym är det bara att välja ett nom de plume, t.ex. Kalle Anka, Simone de Beauvoir eller Otto von Bismarck … eller vem man nu har som själsfrände.
Lämna en kommentar
