Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Murbruksångest

Jag tänker på Foppa, som har lite ont här och där. Sedan tänker jag lyckligt (men bittert eftersom jag inte fick se det på tv i direktsändning) på guldmedaljerna från igår. Jag tänker lite på Anja. Och så sätter jag på tv:n och tittar på obegripligt spännande curling som påminner om en dokusåpa eftersom de tävlande numera har små mikrofoner på sig så att vi ska höra hur de gnabbas.

– Jävlar.
– Amen va fan.
– Det är för tidigt.
– Vaddå tidigt, säg inte det till mig, säg det till Peja!
– (vrålar) Peja! Det är för tidigt!
– (sammanbitet mumlande) Skmmmuhm brkkmmmn.
– Skit.

Antagligen lade Peja handen över micken för att kunna säga sitt hjärtas mening.

Men de lider inte av murbruksångest som en av mina vänner i Skåne. Hans fru frossar i inredningstidningar och hugger hål i väggar så fort hon kan – ju mer byggdamm, desto lyckligare blir hon. Han blir däremot deppig och ledsen och oroar sig för att tv:n ska damma ihop lagom till Melodifestivalen på lördag. Han vill ha ordning och reda, hon vill ha förändring och jättemycket damm och stök på vägen till det ultimata, inredningsperfekta hemmet.

Nu vill han ha tröst av mig … men … jag är ju precis som hans hustru och kan alls inte oroa mig för byggdamm, stök, bröt och bråte. Foppas ljumskar, däremot, dem oroar jag mig för.

Share
6 kommentarer

Tvära kast

Lappkast i all OS-ära, men även jag upplever tvära kast.

Sent igår kväll bekymrade jag mig för mina hälsenor i skottögonblicket. När basketbollen lämnar handen är man i bästa fall en halvmeter över marken och hälsenorna gjorde då ont både på väg upp och på väg ner. Vändningarna nere vid base line var värst.

Nu, tolv timmar senare bekymrar jag mig för ett föredrag som jag strax ska hålla ute vid Sånga-Säby. Stiltransponeringar och värdegrunder.

Ja, jag vet att det finns tvärare kast, som när Ingemar Stenmark i ena sekunden åker störtlopp fast han inte vill och i nästa sekund ligger på en bår med stödkrage. Eller som när man är en jämförelsevis skum, okänd poet och i nästa sekund finner sig vara Nobelpristagare. Men jag nöjer mig så gärna med det lilla. (Det gör jag egentligen inte alls, ville ju bara berätta att jag gillar mina små, tvära kast.)

Share
16 kommentarer

Bokhylleutredningen 2006

Sentenser frågade mig hur jag sorterar mina böcker. Hon sorterar sina böcker efter genre, men hade upptäckt att det kanske speglar ens personlighet om man väljer att ordna alfabetiskt, kategoriskt, färgmässigt, efter nationalitet eller storlek.

(Bara en liten varning. Du som är stressad får nog hoppa till nästa bloggare på din lista, här är det för många bokstäver idag.)

Ofta när man diskuterar böcker, urartar de mest inbitna boklusläsarna i sin iver och det går sedan snabbt utför. De vet inte alltid vem Muhammad Ali är, men smockan hänger i luften. Det är ett känsligt ämne – både läsarna och ickeläsarna blir förtörnade.

– Jag har 3 247 böcker.
– Men hur många har du läst? Tre?
– Hörrudu! Jag har läst alla, och dessutom behåller jag inte dem jag finner vara av dålig kvalitet.
– Höhöhö, räknas FIB-aktuellt till böckerna?
– Ah, du vet junte ens vem Odysseus var!
– Ska du säga som inte ens har koll på att Zlatan har klippt håret!
– Tjoff!
– Oj! Du! Jag skulle bara …
– Du, jag är faktiskt tuffare än somliga tror.

Ja. Så med risk för att få på mig extrempedanter och militanta bibliotekarier som inte håller med om vårt SAB-klassificeringssystem, here it goes. (Jag har sett på andra bloggar att det är tufft och intellektuellt att publicera jättemånga jättestora bilder i en enda rad så här så nu är jag också jättetuff.)

Skönlitteratur från alla länder i alfabetisk ordning efter författare. De böcker som ligger ovanpå är vilsna sedan Julkalenderns glada dagar. Längst ner står datorhandböcker. Till höger skymtar pärmar och papper som har med Skatteverket och egenföretagarnas trivsamma liv att göra. Den runda cirkeln till vänster är en spegel som är vinklad så att man från hallen kan se om Olle jobbar vid sin dator eller sover.

Den väggfasta skönheten, som till höger har biografier, militärhistoria, konst samt musik. På vänster sida finns verk om geografi och det svenska språket samt Nationalencyklopedin, Ugglan, Svensk Uppslagsbok, Lexikon 2000 och Bonniers Lexikon. (Ja, jag har jobbat på en encyklopedisk redaktion.) Framför bokhyllan står …


… ett skrivbord som har inbyggd bokhylla. Där står böcker som handlar om det svenska språket – i kategorin ”ta med till föreläsningarna”. Dem packar vi ner i väskor med hjul och släpar land och rike runt.


Ovan: den osorterade köksstommebyggnationen. Böckerna står i dubbla rader utan någon som helst ordning. När jag säger ”Nu ska vi städa, dammsuga, piska mattor och putsa fönster!” drar Olle sig hit och sorterar. Detta händer alltså väldigt sällan, varför hyllan är ett no mans land. Avklippt längst ner är hyllplanen med gamla LP-skivor. Hu, vilket sorgebarn.

Men denna är vacker, det är Den Röda Hyllan. Röda rummet står här fastän den inte har röd rygg, annars är de rödskimrande allihop. Synd bara att någon har lagt sällskapsspel och en router där nere och längst upp ett strykjärn på avsvalning.


Detta är trädgårdsskötselhyllan. Varken hyllan, böckerna eller trädgården tas om hand, så bokhyllan håller på att avvecklas. Här lägger man alltså böcker som ska ges bort. Snyggt? Nej. Effektivt utrensningssystem? Nej. Sedan länge pågående projekt? Jaaa.

Till höger: teater och poesi. Förutom att böckerna i mitten inte fick plats och att böckerna på stolen måste banta för att klämmas in, så är denna hylla perfekt sorterad efter författarnamn. Här finns även läroböcker (20 poäng Drama-Teater-Film) och sjusärdeles fina teaterprogram från Dramaten. Hur ofta jag går på teater numera? Harrrrkl. Host. Ska bara hrrrm … fint väder ute.

Här ovanför ses film- tv- foto- och sällskapsspelshyllan med video- och dvd-appendix som fortsätter ut till höger. (Utanför bild: tre meter filmer, censurerad av Underrättelsetjänsten mot stök.)
Längst till vänster finns tidskrifter som Empire, Uncut, Mojo, Sight & Sound. Till höger humor, NE (igen) och Nöjeslexikon. Hyllorna är egentligen köksskåp, kaklet syns i nedre kanten. Det som en gång var ett kök är alltså numera tv-rum … med kakelväggar eftersom jag tröttnade på att knacka bort kakel. Men det hör ju inte hit, det var ju boksortering det skulle handla om.

Hit håller vi på att flytta ungdomsböckerna. Ibland tar jag fram Biggles, Sot
arpojken och Anne på Grönkulla och kramar dem litegrann. De luktar dammigt gott. Även Sune och Bert får stå här, men dem kramar jag inte.

Här är en bokhylla som håller på att fyllas av barnens samlingsverk och Bra Böckers gröna lexikon. Olles mandolin som ligger där, flyter runt utan egen plats och kommer att förtvina och döden dö snart om ingen förbarmar sig över den och plonkar lite på den.


I de små barnens rum (gränsen mellan litet barn och stort barn beror på dagsformen) har ett hyllplan gått av på mitten, vilket gör att legot och tågbanan nu byggs mellan boktravar. Dessa böcker var sorterade efter färg innan de föll ner på golvet.


Dessa bokskåp sitter på väggen ovanför den äktenskapliga sängen och tillhör egentligen två olika femtiotalshyllor som jag osentimentalt nog demonterade. I dessa skåp finns böcker som vi vill läsa nu och kanske i alla fall har öppnat och kikat i. Aktualitetshyllan liksom. Referenslitteraturhyllan kan man också säga, eftersom jag ju sitter i sängen och skriver när jag jobbar. Den lilla hyllan lite längre ner är min “jädrarnumåstejagsnartskärpamigochläsaböckerisängeniställetföratttittapåtv-hylla”.

Den här långa stapeln till vänster innehåller inredningstidningar och do-it-yourself-böcker som jag inte alls har lärt mig ett enda dugg av. Jag färgmatchar inget och feng-shuiar nada och har varken öppen planlösning eller minimalism i ett enda hörn. Men jag vet precis hur man egentligen ska ha det hemma. Sortering? Ingen. Allt ligger huller om buller utan hänsyn till årgång eller stil. (Detta speglar min personlighet perfekt, Sentenser!)

Det här till höger är egentligen inte en bokhylla i strikt mening, men den får komma med ändå eftersom jag (ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden) har snickrat den och stoppat in Moppehyllor så att vi i alla fall på ytan har ordning. Medicinska uppslagsverk står mellan lådorna, som innehåller mediciner och plåster. Längst ner står och ligger Tintin, Lucky Luke och några andra ”högkvalitetsserier”. (Kalle Anka och Fantomen, Pellefant och Bamse? I lådor i källaren just nu.)


Olle har gått bärsärkargång i köket och rensat bort kokböcker som irriterar. Jag hade gärna haft dem kvar, men tittar i dem gör jag ju inte. Dessa fick stå på kökshyllan, men utan sortering. Det är ju egentligen bara ”Annas nya kokbok” jag litar på.

I köket står även gamla husmoderliga böcker från 40- och 50-talen. De är vackra och innehåller massa tips om hur man binder upp hönor och kokar dillkött. (Plats för skratt.)

Här har vi då de två toaletterna. Amelia och Vecko-Revyn och militärhandböcker och tekniska uppslagverk i den nedre toan. I den övre toan finns kartor, poesi, design och almanackor. Inga problem med matsmältningen här, inte! Man kan sitta i timmar så att benen domnar och trillar av när blodtillförseln stryps på baksidan av låren.


Slutligen den bokhylla som det är störst omsättning i. Ingen ordning alls, alla pocketdeckare står huller om buller – böcker av en och samma författare kan stå allra först och allra sist. Svägerskor, grannar och syskon tar bort och lägger in när andan faller på. Böcker med smårecensioner eller klotter i marginalen månar vi lite extra om. Ovanpå just denna hylla brukar vi lägga kläder som barnen har vuxit ur. Det förstår jag då rakt inte, varför gör vi det?

Såja. Vad lär man sig nu av detta? Kanske bara en sak: det blir nog dags att avyttra och sälja böckerna om jag ska fortsätta göra så här långa inlägg när jag egentligen borde tjäna pengar.

Share
50 kommentarer

Min lillasyster gästbloggar om OS

Orangeluvan är min lillasyster, och hon blev lite irriterad på OS-invigningen. Så till den milda grad att hon fyllde kommentatorsrutan så den sprack. Här kommer drapan:

Jag som undrade undrade undrade var jag skulle skriva ner min totala nedgörning av OS-invigningen – nu har jag hittat den perfekta platsen!!

Nej nej, invigningen var finfin. Jag satt som klistrad. Men mina oohanden och aaahanden hann aldrig fram. De där jämrans idiotiska kommentatorerna var ju hela tiden ett steg före.

Låt mig ta en jämförelse.

Du sitter på bio. Du tittar på “De misstänkta”. Keiser Soza är ett mysterium. Kevin Spacey är trovärdig. Mitt i all spänning boomar en kommentatorsröst och överröstar Kevins berättelse:

– Jaaa, alltså, vi som såg generalrepetitionen vet ju att det är Kevin Spaceys rollkaraktär som är Keiser Soza. Kolla där när han lyftet på kaffemuggen och på den där lappen på anslagstavlan, om ungefär en å en halv timme kommer de att berätta att han tog namnet till en del centrala delar av filmen från just dessa ting. Jäkla smart, eller hur, kära bisittare?

– Jaa, visst, skitsmart, jag är jätteimpad. Å kolla där, den där scenen, när de springer omkring på båten, den var de tvungna att göra trettitvå tagningar på. Det ser lätt ut, men det var skitsvårt, för månskenet lade sig på tvären. Visste du förresten att båtens mast är högst i filmhistorien? Hela femtitvå meter.

– Ja, det är ju fantastiskt. Och så hade de etthundra tolv statister som sprang omkring på båten. Jättespännande, verkligen.

Låt mig nu förtydliga.

1. De som kommit på programmet för invignigen vill att vi ska uppleva något utöver hur många meter tyg, hur många kilo järn, hur många balettskor som använts. Genom att avslöja de här meningslösa måtten kryper de innanför den skira upplevelseväven, det där magiska där man känner, wow, vad är det som händer, vad betyder det, vad coolt, jag uppfylls av en känsla att… osv.

2. Och varför i hela friden skulle man just vid OS-invigningen vilja bli bestulen på överraskningsmomenten???? Är det någonsin annars okej att tala om “nu kommer det överraskande fyverkerier”, “snart kommer en värdsberömd tenor överraskande att dyka upp bakom det rekordstora draperiet”, “här kommer vi strax att få se att alla människorna som klättrar på nätet kommer att se ut som en duva”.

HÄRRREGUUUD.

Är detta det ultimata beviset för att man absolut inte ska anlita sifferälskande sportkommentatorer, som lever på att förutsätta rekord och resultat, till att bisitta ett kulturevenemang (om ni nu håller med om att detta är en korrekt beskrivning).

Jag (Lotten) kan tillägga att en av OS-bloggarna skrev att arrangörerna i en officiell pressrelease deklarerade:

“In the memory of John Lennon, on the 25th year from his passing, two symbolic characters of culture and rock music, pay a homage to the Universal Peace Values. Imagine written in 1971 by John Lennon, one year after the Beatles had broken up, its a real Song of Peace and it has been voted as the best song of the nineteenth Century”.

När man väl har svalt det faktum att Imagine är en 1800-talslåt, kan man konstatera att det ju är sådana här manus de sitter med under invigningen, kommentatorerna. De läser i förväg och kan inte låtsas att de blir överraskade.

Fast det kanske vi inte vill heller? Att de ska låtsas?

Share
10 kommentarer

Ägget är väldigt löst

OS-tv:n är på i köket och jag stökar runt med vilsna strumpor, ännu inte lästa helgbilagor och vilsna skridskor. När jag snubblar på en barnsäng som varit på väg ner i källaren i en vecka, bestämmer jag mig – och bär faktiskt ner den. Det tar en minut.

När jag kommer upp igen är det tyst i köket. Inte bra. Sveriges puckelpistare Sara Kjellin missade precis bronset, kommentatorerna är lite deppade och Damkronornas 3–1-vinst över Ryssland redan glömd. Men kylskåpet står öppet och piper ett hjälp-det-blir-jättevarmt-härinne-pip. En hög stol står halvvägs inne bland mjölken. Jag undrar jag om det kanske …
Där ser man. Så rätt, men ändå helt fel. Bakom köksön (som egentligen är en sunkig affärsdisk från en tobaksaffär) sitter treåringen och pysslar.

– Jag målar golvet! Mumsfilibabba!

Där det nyss låg slemmigt ägg, är det nu halt som i en hockeyrink. Golvet fick liksom en hårinpackning och skiner som Andie MacDowell.

Share
9 kommentarer

OS-invigningen

Människor bildar synkrona backhoppningsgubbar och så dyker spindelmänniskor upp och sedan den olympiska flaggan med Sophia Loren och Susan Sarandon. Så kommer någon med den olympiska elden i näven.

– Jag vet faktiskt inte vem det är! säger kommentatorn Jacob Hård brutalt ärligt och jag skriker:
– Gustavo Thöni! Nej, vaffan säger jag, Alberto Tomba gav facklan till stafettlaget som vann i Lillehammer! Jag menar att …. sedan kom ju Piero Gros, han som snodde guldet från Stenmark 1976!
– Ööööööh … säger alla andra i familjen Bergman som har tvångskommenderats till Storasängenlandet framför tv:n.
– Nej! Deborah Compagnoni, tre OS-guld och ett silver! vrålar jag hatiskt, medan hela familjen diskuterar om elden verkligen tändes i november av solen.
– Det är bara inte sant! Stefania Belmondo! Ska hon? Ska hooon?

Jaadå. Hon fick den stora äran att tända den olympiska elden som ska brinna i mitt hjärta i två veckor framöver.

Visserligen hade jag lika gärna när de gäller de gamla hjältarna i ren förvirring ha kunnat skriva Jean-Claude Killy eller Muhammad Ali … men inte skulle väl Stefania Belmondo ha fått den stora äran? Oh dear. Heja Anja. Eller nåt.

Ni som hatar idrott kommer att lära er mycket under de kommande två veckorna. Jag är envis och vill omvända världen, så är det bara.

Share
4 kommentarer

Hade jag ingen aaaaning om!

Fredagskvällsmat.

Pizza. Läsk. Syndernas högborg. Jag dricker rödtjut. Olle är nykterist, så jag får ha allt för mig själv. De fem barnen tjoar i munnen på varandra. Elvaåringen:
– Var är alla bebisar? Jag längtar efter en liten rödskrynklig bebis och att ni har kräk på axlarna och små, små strumpor. Lukten av äcklig barnmat och att man måste hålla upp nacken.

Treåringen:
– Jag behöver kissa!

Sexåringen:
– Bananer och curry är gott ihop. Och svarta oliver.

Trettonåringen:
– Raaaap. Oj.

Åttaåringen:
– Vita dvärgar lyser mer och mer och sedan kollapsar de helt och blir svarta. Dom slutar lysa. Har liksom brunnit färdigt.

Mamma Lotten rycker till. Han talar om dvärgar. Vita dvärgar som brinner? Va?

– En stjärna som solen, när den får slut på väte sväller den upp och blir en röd jätte.
– Är stjärnorna dvärgar? (Mamman har druckit två glas vin.)
– Nej, jämför med en tändsticka. Den har liksom brunnit slut.

Pappa Olle:
– Oj, vi har kiss på hela hallgolvet!

Jag är stum. Det finns stjärnor som heter dvärgar. Jag visste verkligen inte. Senast jag slogs av denna min okunskap (och vågade berätta för världen om den) var när jag storligen förvånad stötte på uttrycket ”han har inte alla xx hemma”. Jag hade verkligen inte i min lilla glasbubbla stött på det förut! Om det berättade jag här och här.

Men stjärnorna! Och dvärgarna! Mina allmänbildningshål är enormt oväntade. Och stora. För mig i alla fall.

Share
13 kommentarer

Att vara en auktoritet … eller bara larvig

Jag är som bekant dålig på pianospel, jenka, städning, planering och finviner. Däremot är jag en (stolt) auktoritet inom området bokstäver.

Sent igår kväll fann min syster i reflektionerna till Broder Jakobs vintips här nere att hon är en auktoritet endast inom området ”deckarförfattare”.

Detta är en boost för självförtroendet, förstås – att man plötsligt inser att man är en hejare inom ett specifikt område, vara vad det vara månde. David Letterman har ett inslag som heter ”Stupid Human Tricks”, där folk blåser upp ballonger med näsan, pratar grekiska med rumpan och kan vända ut-och-in på ögonlocken för applåder. Min man Olle kan härma en apa hur verklighetstroget som helst, för att utan paus sedan förvandlas till en perfekt ödla eftersom han har överrörliga axelleder och väldigt lång tunga. (Och han tycker att det är helt ok att jag outar honom på detta vis.)

När det gäller ”Larviga människotrick” är jag dock en helt förtappad icke-auktoritet. Jag kan inget konstigt. Om jag koncentrerar mig kan visserligen sjunga nästan alla Melodifestivalbidrag från 1975 och 1986 och rabbla do-re-mi-fa-so-la-ti-do baklänges, men inte mer.

Och här kommer min man och ser ut som en perfekt tekanna! Pfjutt, där hällde han ut te på sin egen haka precis som tekannor plägar göra.

Share
7 kommentarer

Och nu: viiiiiiiiinbloggen

Äntligen!

”Här kommer Broder Jakobs fenomenala vintips som skiljer sig en hel del från syrrans syltburksviner.

Först röda:

Brolio -03, 2705: 99 kr. En kraftfull, smakrik Chianti med fin struktur.
Couvent des Jacobins, 5283: 99 kr. Elegant Bourgogne, med liten finstämd kryddighet.
Simposio, 32262 från Toscana; 177 kr. Mustig, stram Vino Nobile de Montepulciano med viss mognad och härlig frukt.

Sedan vita:

Château Coucheroy, 4136: 99 kr. Vit Bordeaux med frisk sauvignon blanc-karaktär och liten fatkrydda.
Georg Breuer Riesling Sauvage, 5899: 109 kr. Fräsch, torr riesling från Rheingau. Perfekt till rödspättan.
Bourgogne Blanc -02 från producenten Jobard, 98100: 168 kr. Nyanserad, elegant chardonnay med lätt, rostad fatkaraktär.

Till sist, ett måste till helgen: Champagne! Vi väljer Jacquart Brut Mosaïque Blanc de Blancs, 1996, 349 kr. Sug i er och njut till skaldjur.

/Broder Jakob”

Så … champagnen är alltså från 1996?

Share
8 kommentarer

Vinbloggen

Allra första gången jag drack rödvin stod jag i en snödriva i femton minusgrader och halsade Kir. Eller om det var Vino Tinto. Eller maskrosvin. (Rött maskrosvin? Kanske inte ändå.)

Det var så där lagom kul – och eftersom jag var en mespropp gjorde jag inte det fler gånger, utan tog istället hand om mina dödscoola kompisar som spydde i kors.

Min vinsmak är idag simpel och liknar min musiksmak – det ska vara trallvänligt. Tidigare fanns det på Systemet ett vin som hette Charles Shaw, som hade kunnat göra mig till en vintant. Det var blommigt, frukigt, smörigt, bärigt, mjukt och … alldeles underbart.

Idag tipsar jag er om mina två favoriter för tillfället — som dock inte alls når upp till Challes nivåer:
Brown Brothers (är allittererande viner godare än andra?) – 99 kr.
Gloria (enligt min smak som en lillebror till Brown) – 65 kr.

(Ah, vaddå ”för tillfället” förresten – jag snöade in på Brown Brothers för flera år sedan!)

Vitt vin då? Ja, kanske uppdaterar jag detta vintips med experthjälp av vinkännaren Broder Jakob. Annars kan ni hjälpa mig, förstås.

Share
21 kommentarer