Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Payback time … education style!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2007 09:38

Nu måste ni faktiskt gå kurs för mig.

Den 26 september kl 09–15 i Stockholm (pdf här).

Det handlar om (gääääääääääsp?) skrivregler och tips och skrivtricks samt historiska tillbakablickar. De som gäspar är vanligtvis så få att jag brukar pussa dem på flinten och erbjuda syretillägg. Jag kanske tar upp detta under dagen:

  • Ska man skriva de, dem och dom huller om buller?
  • Har SAOL-redaktionen blitt helt galen?
  • Måste man skriva ”e-brev” när ingen säger det?
  • Hur kul är det med särskrivningar?
  • Vad har smajlisar och citattecken gemensamt och vad är situationstecken?
  • Ska vi värna om fnuttar och streck samt svårtstavade ord som ingen känner till?
  • Varför ska man ha skrivregler på jobbet? Alla fattar väl ändå vad man menar?
  • Hur skriver man bäst en punktlista?

Alla som anmäler sig före senast onsdagen den 5 september (i övermorgon) får en ettårsprenumeration på Språktidningen. Sex timmars rolig allmänbildning med mig som domptör kostar special price only for you endast 1 900 kronor trots att jag i vanliga fall är tre eller fyra gånger så dyr.

Visserligen kan man för 1 900 kronor istället köpa en sekruttbil eller en höstkappa och försvarliga mängder mjölk, men det här är inte en kurs för privatpersoner. Den här kursen ska arbetsplatserna bekosta eftersom den förvandlar alla deltagare till språknördar som sprutar tydliga budskap omkring sig lika effektivt som Stieg Larsson skrev deckare. (Ser ni att jag kan vara populist också?)

Nittonhundra spänn är en fis i rymden för de flesta företag, även de allra minsta. Våga ta det hemska kurssprånget!

Anmäl er


—-
Dagens bonusbilder är två konstverk. Ett hittade jag på anslagstavlan nyss:

Misstänkt kreatör: Femtonåringen. Kanske heter han Fibermacka fyrkantsbyxor? Eller – ve och fasa – är det månne en blivande rondellhund?

Det andra konstverket tillkom när ett av våra Iittalaglas (som Glassbilen har gett oss) gick sönder på ett intressant sätt.

Kreatör: Trettonåringen. Visst påminner det om … iooo oiii … The Clangers?
Share
37 kommentarer

Vilken är årets nättidskrift?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 september 2007 11:11

Jag är med i en jury som ska utnämna ”Årets nättidskrift”.

Jag – som inte ens har handväska, stadig inkomst eller läppstift – sitter i en jury med människor som jag inte känner. Vi har en writeboard där vi kommunicerar och så har vi telefonmöten. Vi har makt över en prisutdelning! Jag har makt över en prisutdelning! Jag är en makthavare!

(Ser ni? Man blir galen av makt.)

Hur vanligt är det med telefonmöten? Jag hade för två veckor sedan inte någonsin deltagit i ett telefonmöte. (Eller suttit i en jury.) Så vad tycker en person som jag (med telefonskräck) om telefonmöten där 6–8 personer sitter på 6–8 ställen i världen och 6–8 röster pratar på en enda telefontråd?

– … lva skrnf å då borde alla frp …
– Vem sa det?
– Förlåt, Lotten sa det … jag menar jag-som-heter-Lotten sa det.
– Men vad sa du då, jag hörde mest skrnf. …rlåt, Nisse heter jag som inte …örde.
– Anders skrff när alla fjjjjggggp.
– Lisa hörd… vad Lotten sa.
– Hur kan du …eta vad Lisa hörde?
– För att det är jag som är Lisa.
– Men vad sa Anders?
– Vem är Anders?
– ANNARS! Jag-som-heter-Pelle sa annars!
– Vem sa Anders?

Jättekul! Man skulle kunna leka telefonmöte på fester eller ha släktsammankomster som telefonmöten. Alla skulle vara tvungna att tala om sig själv i tredje person. Egentligen borde alla ha indiannamn!

– Stånkande Björnen anser att kålpuddingen var ovanligt god i år.
– Virkande Mostern tycker att Stånkande Björnen borde heta Stinkande Björnen.
– Ska vi inte ta och sjunga en sång allihop, som förr i tiden?
– Vem sa det?
– Pruttande Fjärten!
– Pruttande Fjärten protesterar å det våldsammaste, det sa jag inte alls och förresten vill jag inte längre heta Pruttande Fjärten så nu protesterar jag mot det också.
– Allihop nu: ”We shall overcooooome …”.

Så nu tycker ni att jag kom bort från ämnet?

Ok. Vem läser tidskrifter på nätet? Finns det tidskrifter som funkar som bloggar? Vad kännetecknar en bra tidskrift? Måste den vara estetiskt tilltalande när jag själv inte är det? Måste den ha många läsare och hur många är ”många”? Måste den vara stilistiskt perfekt bara för att jag är en språkpolis? Kan man muta juryn?

Nope. Fast efter prisutdelningen kanske jag tar emot lite mutor. (Fast då får man ju inte tala om det i förväg, jue.)

Bonusbild
Denna handväska kunde jag ha köpt i Philadelphia i somras. Det gjorde jag nu inte, så jag är fortfarande handväsklös i livet.

Share
28 kommentarer

Ordning och reda, kammen i smöret!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2007 06:45

Alla ska inte till Bokmässan. Alla har inte varit på Bokmässan. Alla är inte intresserade av Bokmässan. Här ett stämningsskapande ögonblick från Bokmässan 2005:

”Man hade förmodligen kunnat dela ut små björkkvistar till överlyckliga besökare på bokmässan. Små gråa stenar? Hårbollar? Ströbröd? Man tar emot allt. Jag har fått en folder om samer, jag har femton sushirecept, jag har ätit kycklingsnittar och seg kola, mintpastiller och chips. Jag har till och med sett en kursdeltagare som blev arg på mig en dag i januari.

Det är som Barnens Dag 1979. Det är män på styltor, det är trollkarlar och häxor, det är spågummor och tomtar. Väldigt många gråskäggiga tomtar i kavaj. The Freak Show är poesiuppläsning på en liten röd-svart scen.

– Ja, det var då på Baldakinen … säger en man i khakibyxor, blå blazer och loafers (sko som påminner om Skogaholmslimpa).
– Jaaa, Baldakinen, säger en annan man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Var det Baldakinen? säger en tredje man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Om det inte var … nej det var Baldakinen, säger en fjärde man i khakibyxor, blå blazer och loafers.

Nej, detta ägde inte rum på en scen, det är helt normal konversation mellan fyra helt normala förlagsherrar i en helt normal, fast väldigt stor, monter på Bokmässan 2005.”

—-
Igår i en kommentar, frågade Bloggblad när jag skulle anlända till Bokmässan den 27 september. Jag hade ju ingen aning, så jag plockade fram biljetterna.

Tillbakablickspaus. Detta är så vansinnigt imponerande: att jag lyckas planera min tillvaro såpass att jag fyra veckor före avfärden faktiskt har biljetter! Under alla år, genom alla flyttar, i alla väder och på jobbintervjuer såväl som över sommarlov har jag tagit allt på en höft, på volley utan kontroll och av ren impuls. Några exempel:

  • När jag och Bästisgrannen i åttan åkte ensamma till Stockholm med endast 50 kr att leva på och i en vecka bodde i min kusins ”tomma” lägenhet tillsammans med en uppdykande knarkare som just hade kommit ut ur fängelset. Skörbjugg, på min ära!
  • När jag skulle bo i USA i ett år och började packa en timme före avfärd.
  • När jag inför varenda tenta bara hade läst 50 % av kursmaterialet.
  • När jag tio sekunder innan jag gifte mig skrev på papperen om namnbyte och då kom på att jag ju hade glömt att sy fast alla de klädda knapparna i ryggen på klänningen.
  • När jag gick på kadettbal men var klädd för kräftfest.

När man köper tågbiljetter på nätet beställer man så här: först tur och sedan retur. Right? På mina biljetter (som Bloggblads fråga fick mig att rota fram) stod det så här: retur och tur. Till Göteborg den 30/9 och hem igen den 27/9. Fel alltså.

Jag ringde till SJ och fick slå numret fem gånger innan jag förstod att jag inte skulle trycka 5 för avbeställa och inte skulle trycka 0 för automaten med en röst som bad mig åka på Martin Stenmarcks show i Stockholm och inte skulle trycka 4 för information utan 1 för något annat. Då hamnade jag i en sjuminuterskö. Det var lugnt; jag hackade lök samtidigt.

Men i sju minuter var jag tvungen att var femtonde sekund höra en kvinna säga att jag var placerad i kö och lyssna på en helt felbetonande man som bad mig åka till Stockholm ”i sommar”. Ren och skär tortyr. Sommarn är slut, strö inte salt i såren!

Allt ordnade sig fastän SJ sa att det var jag som hade beställt fel. Men hur kunde jag göra det?

– Detta händer ofta, va? sa jag förhoppningsfullt till kundtjänsten.
– Nej, faktiskt aldrig, sa kundtjänsten.

Frågan kvarstår. Hur kan man beställa biljetter i fel riktning?

Share
41 kommentarer

Jag får skriva vad jag vill!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2007 10:29

Min djefla man från köket:
– Lotten! Idag är det tryckfrihetens dag!

Jag från toan:
– Det var ju på tiden! Kan de bannlysa strykjärnen när de ändå håller på?

Den djefla mannen med munnen mot toadörren:
– Tryckfrihet!

Ok, men när strykfriheten hyllas, kommer jag att stå längst fram i ledet. Jag är ju inte särskilt tryckt, bara uttryckt och betryckt.

Eftersom jag får skriva precis vad jag vill, har jag idag två skilda ämnen att ta upp.

1. Faktasökning på nätet
Damon uttryckte igår mild oro över hur fakta förvrids för att vi inte anstränger oss tillräckligt när vi söker information på nätet. Jag håller helt med. Man

  • knappar snabbt in några sökord
  • går in på första bästa träff
  • litar på vad det står där
  • sprider den informationen vidare.

(Jaja, ”man” är ett sätt att dra alla över en kam, men jag får faktiskt skriva vad jag vill idag.) Som faktasökningsexempel tog Damon: vad var det egentligen Sven Jerring sade om japaner japaner under matchen Japan-Sverige i OS i Berlin 1936? Han fann i tur och ordning:

  1. Wikipedia 1: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
  2. Wikipedia 2: Japaner, japaner, japaner.
  3. En icke namngiven bloggare: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
  4. Mats Olsson i Expressen: Japaner, japaner, försvarande japaner.
  5. Susning.nu: Japaner, japaner, försvarande japaner.

Jag googlade på OS Berlin 1936 jerring japaner och kom till SR:s radioreferatsida där jag lätt som en plätt kunde lyssna på Sven Jerring. För att inte sprida falska japanercitat vidare och besudla Jerring med felaktiga japaner, kommer även här i min blogg eftersomjagfårskrivavadjagvill de exakta orden! (Fanfar!)

Först säger Jerring:

… å så händer ingenting …
men att Hallman går fram nu …
han väntar men nu går han fram …
Japaner, japaner, japaner, se japanska försvarare di är små män, sannerligen, di är hårda!
Inkast för Sverige från vänster …

Ganska fjuttigt. Men det kommer mer! Det riktigt klassiska, i matchens slutsekunder, lät så här:

Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar.

Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att få segern åt Nippon … och svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna. Med 3-2 vann Japan över Sverige i den olympiska turneringens första rond.

Slutsats: man kan lita på www.lotten.se mer än andra källor. (Jag får skriva och dra vilka slutsatser jag vill idag.) Vid en närmare kontroll är Wikipedias artikel om just Sven Jerring nästan lika korrekt som mitt citat. Men. Ah. Pah. Äsch.

2. Knivskarp installation
När jag kom hem efter träningen igår, hittade jag tonåringar i varenda hörn och en installaton i köket.

Egentligen borde min reaktion ha varit:

– Men hur gick detta till?
– Vem?
– Varför?
– Fanns små barn närvarande vid tillverkningen?
– Tänk på skärbrädan!
– Vad ska vi göra nu?

Men nej, jag var helt tyst. Fascinerad. Den femtonårige konstnären stod bredvid mig, glad och nöjd. På sin spets. Skärbrädan är skev, gammal och sliten och faktiskt gjord för knivmärken. Alla små barn sov. Och så var vi helt överens: det här var ju såpass imponerande att man skulle kunna blogga om det.

Det var det. Om man nu googlar på japaner och knivar, hittar man hit då?

Share
31 kommentarer

Oss generationer emellan

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2007 09:50

Femtonåringen här i huset har blivit stor och börjat i gymnasiet i en annan stad. När han pratar undrar jag om vi har fått besök eftersom hans röst känns främmande. Men än så länge är han varken så himla lång eller skäggig. Han är i storlek mittemellan mig och min djefla man.

Så nu delar vi garderob, vi tre.

Kalsongerna får de har för sig själva; jag tycker de är så påsiga framtill. Men jeans, t-shirtar, strumpor, gympaskor (stl 40, 41 och 42) och hoodisar (ergo munkjackor) är vår dagliga uniform, så giv oss idag era minnen:

  • Hur var era föräldrar klädda?
  • Hur var era far- och morföräldrar klädda?
  • Hur är ni klädda idag? (Ni får tillåtelse att skriva ”dagens outfit”.)

Och hur påverkar det livet om man helt obekymrat vandrar på livets stig i mammas kläder (och mamma rentav uppmuntrar det eftersom grabben klär sig hur snyggt och coolt som helst)? Bör den djefla mannen ta på sig skjortor och slacks och jag blusar och gabardinbyxor för att vi ska kunna förstärka vår föräldraroll? Ska vi ha chicken race och se vem som bangar först?

Mina föräldrar var ju även de påklädda när de var yngre.

Pappa i 20-årsåldern. (Jag letar efter en lika gammal bild på mamma.)
Broder Jakob, mamma, Orangeluvan och pappa framför tv:n 1977. ”Soffan” är en säng med ryggkuddar. (Den ömtåliga finsoffan stod i vardagsrummet utan tv så den satt vi aldrig i.)

Mamma hade inte alltid förkläde som på bilden, men har det fortfarande så fort det lagas mat. Pappa hade runt denna tid ett par skor som han faktiskt hade sytt själv efter instruktioner som liknade dem för flygplansmodeller. Ser ni? De har ju samma kostym, mina föräldrar: manchesterbrallor, skjorta med snibbarna flärpande och en stickad tröja utanpå. Jahaja.

Kuriosa:
Gråsten-filten på Orangeluvan hänger idag i Broder Jakobs fönster. Bildbevis.

Share
33 kommentarer

Acceptera faktum (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2007 11:38

Nu har jag läst flera blogginlägg som handlar om beroende, det ack så förfärliga beroendet.

Anhörigterapi
Alltid online
Ah!

Alla som känner likadant räcker upp en hand. *sträck!* Själv kan jag ställa upp det i punktform.

  • När jag inte har bloggat, är det skönt med den minskade mejlanstormningen.
  • När jag inte har bloggat, saknar jag kommunikationen med kända och okända läsare såpass att jag blir stingslig och håglöst vandrar ut till den riktiga brevlådan för att kolla om det hänt nåt där sen sist.
  • När jag har bloggat, blir jag euforisk och nöjd.
  • När jag har bloggat, stänger jag ibland av mejlen för att kunna koncentrera mig på VM, förlåt, jobbet menar jag ju.
  • När jag har bloggat och måste lämna kommentatorspartyt för att befinna mig ute i ödemarken utan tillgång till internet (t.ex. på universitetsområdet i Stockholm) men med folk som pratar på riktigt … vill jag inte vara med utan istället sätta mig i en skrubb med min dator.

AB (Anonyma Bloggare) kan man ju näppeligen gå med i när man inte alls vill vara anonym. Omgivningen kan man ju inte tala med för den säger ju bara pfffft. Blogga om det kan man … ju.

Men nu: bort med ursäkter och dåligt samvete. Planera semestrar efter internettillgång, ta inte jobb bortitok, åk alltid förstaklass på tåg och lär er liksom jag att skriva utan att titta på tangenterna så kan ni sälja alla lampor hemma för att skriva i mörker och få råd med förstaklassbiljetterna:

Med dribblingsglasögon som skymmer sikten neråt går det inte alls som en dans.JF MPSTE DELETA FELA TIDEN. (Och det där skulle inte alls vara versalt.) Foto: VBK.

Intressant extraläsning på engelska: If Your Blog Disappeared, Who Would Miss It?
—–
Fotnot.
Den där stora gråa grejjen på bilden är inkopplad i en s.k. PC. Alltså togs fotografiet vid ett historiskt ögonblick.
—–
Uppdatering …

Jag jobbar så här i detta nu.

Man har uttryckt önskemål om en sann bild av mitt jobbande. Ålrajt. På två skärmar (en lös kopplad till knädatorn) där den stora visar VM i direktsändning och den lilla hanterar mejl och spökskriverier. Med dribblingsglasögonen i pannan och nudelsoppefrisyren perfekt arrangerad. Dagens outfit: kortkort 40-årskriskjol och en Woodstock-t-shirt. Barfota.

Love, peace and koncentrationen på topp.

Share
28 kommentarer

Hoppas att Musse är pigg nu

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2007 03:07

Ibland gillar jag vissa idrottare mer än andra. Frank Andersson och Patrik Sjöberg satte jag visserligen inte upp hemma på väggen (där satt Glenn Berry), men jag följde noggrant allt de hittade på under karriären. (På samma sätt följde jag Björn Skifs och Rob Lowes inte lika frekventa påhitt, men det är inget jag brukar berätta om.) Numera följer jag nästan enbart mina egna förehavanden, men denne göteborgare ljungskilebo fascinerar mig:

Mustafa Muhamed 2009.

Nu är klockan snart 03:00 natten mot söndag. Sssscchhh! Mustafa ”Musse” Mohamed springer försöksheat på 5 000 3 000 meter hinder och Anders Gärderud (vars svenska rekord Musse nyss slog) kommenterar.

– Kemboi och Kiprop Kipruto och Kiplaga och Kipkemboi och … den här Kipstammen går utanför gränserna.

Musse har försökt övertala sina springkolleger att hetsa upp tempot för att loppet ska gå så snabbt som möjligt eftersom han inte har en chans i en spurtstrid. Spurtexperterna vill underligt nog inte vara med och leka. Om han kommer i mål som en av de tre första, går han vidare. Om det är ett snabbt lopp kan han gå vidare även om han kommer fyra eller femma. Jag håller tummarna hårt, vilket är svårt när man skriver.

– … bronschmedalj … säger Gärderud.

Nå, när kommer sådana här tävlingsmoment till Sveriges skribenter? Min taktik hade i ett sådant lopp helt klart gått ut på att slå knock genom faktabaserade konstifikord som kryddas med snabbhet och knorr. Ett strategiskt litteraturlopp med inledning, temposänkning och slutklimax hade jag inte haft en chans i.

– Oj, Henrik Skoog faller! Och Weidinger slår huvudet i hindret och ligger kvar och blöder!

Skoog? Oj. Jag tittar tydligen på ett heat med en helt annan svensk. Men snart kommer väl Musse?

—-
Jag håller på att somna under andra försöksheatet. Kommentatorerna hetsar.

– Han faller som en sten genom fältet!
– Och där faller en annan precis som östtysken i Montreal, Anders!
– Nittonhundrasjuttiosex, åttanollåtta! ropar jag till tv:n.

—
Tredje heatet! Nu springer Musse! Och då … får vi se damernas kulstötning. Ja! Musse leder och jag har hjärtklappning klockan halv fyra på morgonen! Ja! Han klarade det! Han kom trea och sprang avstannande i mål!

Pfuhh. Hur ska jag nu kunna somna om?

—
– Något är skumt med den kvinnliga kulstötningen! säger kommentatorn.

Jag kan ju inte somna nu. Klockan är bitti (04:15) och plötsligt bryr jag mig väldigt mycket mer om herrarnas diskuskval än det faktum att jag ska spökskriva om ett par timmar.

Share
19 kommentarer

Prata med tänderna!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2007 09:05

Det lär ju vara så att man kan tala med hästar. Inte via talat språk utan med tankeöverföring förstås, hästarna har ju så svårt med artikuleringen. Stora tänder å så. Jomenvisst, jag kan ju tala med mina barn utan ord.

– Jag ser på din glasartade blick att du har som mål att sätta dig ned vid datorn och msn:a till midnatt?
– Uhum.
– Då vill jag bara på mitt stillsamma sätt påminna dig om att du är en femtonåring som växer och att nattsömnen är för dig ett nödvändigt ont och eftersom du ju har berövats på förmiddagssömnen nu när skolan har börjat kanske ska tänka på refrängen lite tidigare.
– Ugh.

I dagens gratisbilaga till vår lokaltidning (finns inte på nätet än) läser jag om den vittberesta kvinnan som har en namne här, och som talar med hår.

Hår. Inte prata om hår utan med hår. Snacka om artikuleringstrubbel. Fläfffläff pbbr.

Det kallas hårbalansering. Hårbalanseraren är alltid ensam med kunden och behandlingen (helt utan spegel, kemikalier eller permanent) inleds med ett samtal för att kunden ska få berätta om sitt förhållande till håret. För – kan ni tänka er – det sitter ju så mycket känslor i håret!

– Många har ett stelt och orörligt hår som kan behöva befrias. Jag berör håret, ”pratar” med håret och försöker känna hårets naturliga fall. Vi skapar tillsammans en ny form.

Naturligtvis kan man sedan genom värmefotografering även se att energifältet efter en balanserande klippning har ökat runt kunden. Värmewhat? Energiwhere?

Nu måste jag leta upp dessa specialbegåvade personer:

  • En tandbalanserare som kan ta ett snack med min dotters tänder och läxa upp dem lite. Varför sitter en hörntand och surar på fel ställe så att den numera väldigt trötta mjölktanden inte kan få ro i sin själ och släppa greppet?
  • En fotbalanserare som lär mina fötter vad balans är så att de ack så slitna ledbanden äntligen kan få kliva upp från sträckbänken.
  • En bilbalanserare som talar om hur olämpligt det är med rost och betonar nyttan med den personliga bilhygienen.

Har ni några andra balanserare som ni önskar er? Sätt upp en önskelista i kommentatorsbåset, jag ska bli en bloggbalanserare som kan tala med andra balanserare via tankeöverföring.

Share
43 kommentarer

Sådant man kan köpa i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2007 07:36

När man om skruttifjutton år ska sammanfatta mitt liv och bedöma vad det var som gjorde mig den jag var, kommer man felaktigt att tro att jag var olycklig för materiella ting jag saknade – med tanke på hur ofta jag skriver om prylar som jag inte har.

För nu ska jag visa upp saker som jag hittade i USA men inte köpte. (Ni som inte har varit med: i slutet av juli flög jag och Bästisgrannen till the Midwest och klev i majsfält, bodde hos en borgmästare, diskuterade kyrka och politik, åt ölrumpskyckling, träffade grisar och gick på apotek, dreglade i mataffärer och sköt med pickadollor. Och lite annat.)

Ett händigt påskfat som jag inte köpte. Uppdatering: Av Ewas fick jag tips om användningsområde: ”deviled eggs”.

En vinbag i gummityg. Jag skulle ha köpt den och lekt Woodstock.

Droppstoppare för vinflaskor. Det finns en försvarlig mängd prylar för läckande vinhalsar – men var är alla vinspillande människor? De flesta jag känner häller vin i glas utan att drälla på vinflaskans hals. Sedan spiller de visserligen på slipsar och i dekolletage, men det handlar ju mer om människoläckage. En haklapp som sätts på den vindrickande hade alltså inte varit helt fel.

I det majstäta Iowa finns många majsrelaterade prylar. En majskornsavskalare till exempel. Detta skulle jag inte få för mig att använda – om man nu har majskolvar till hands, ska de gnagas av som ekorrar gör med kottar. (Man kan lägga en smörklutt på ett smörpapper och sedan omsluta majskolven med smörpapperet i sin hand. Då kommer det så mycket smör som möjligt överallt, lärde jag mig.)

Denna bautapipett tror jag faktiskt finns hemmavid. Man behöver den när man ska ösa sky över sin tiokiloskalkon till Thanksgiving som tydligen är den stora ångesthelgen när man
1) måste åka hem till sina föräldrar
2) äter som om världens ände är nära.

Men vad skär man med detta? Väldigt smala pizzastrimlor? Degsnören till äppelpaj? Flygplanskapare?

Potatisstöt á la basketspelare. (Ni ser att Bästisgrannen måste spänna musklerna?)

Men här är i alla fall en pizzaskärare! (Som man kan kapa plan med.)

En hamburgerpressformare. I femton storlekar!

Donutpanna. Degnötterna äts ju till frukost med massa underbart klet och kladd ovanpå. Om man är huslig, friterar man alltså sina egenbakade. Om inte, tar man bilen first thing in the morning och åker till närmaste mack och köper en låda.

Och här har vi handlingssystemet: man tar sin korg med prylar och ställer den på kassörens rullande band. Hela korgen åker till kassören, som plockar upp varorna och registrerar dem och sedan placerar dem i påskarusellen. (Spidermanväskan hör inte till karusellen.) Kassören tar sedan korgen och sätter den på golvet bredvid sig tills en annan anställd en minut senare kommer och plockar undan den. För säkerhets skull möts man i utgången av ännu en anställd som frågar om man lyckades hitta allt man sökte i affären.

– Nej, inget vin! sa jag en sen kväll i bibelbältet.
– Iiiiih, andades den anställde och tittade förskräckt på mig.

Det var ju söndag.

Share
22 kommentarer