Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Liten bildsafari

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2008 09:40

Ni vet försäkringskassefusk? Jag har en egen variant av denna företeelse:

Jag glömmer hela tiden att anmäla att jag är hemma med sjukt barn. Jag vabbar gratis ideligen och ständigt – och hur går det med BNP dårå? Och hur rättvist är det? Vi med dåligt minne och kass framförhållning känner oss kränkta för att man måste anmäla sig i tid, visst då?

Men vad gör man då, hemma med den sjuka Åttaåringen? (Hon har en hosta som påminner om falsk krupp eller gammal hund.)

Man äter upp pepparkakshuset. Som smakade härsket, dammigt och allmänt trist.

 

Man anordnar en väckarklockshappening till den svårväckta djefla mannen.

 

Man byter ut den ruttnande brevlådan till en plåtdito. (Man tappar även i farten alla tänkbara skruvar och muttrar i lövhögarna runt omkring och måste krafsa omkring bland äckelpäckel bakom soptunnan.) Tillägg: ”Brevlåda” kallar vi den, men det heter egentligen postlåda. Brevlådan är den gula som alla använder när vi skickar post.

Apropå gammal hund. Ser ni cementgrindstolpen till höger på bilden? Det är grannskapets hundtoa. Varje morgon när vi hämtar tidningen kliver vi över en floooood av hundkiss. Det ser ut som femlitersspill, inte något litet stänkande. Jag satte upp en lapp med ”hundkiss – nej tack” på stolpen, men hundarna verkar inte hinna läsa när de är morgonnödiga. Har ni några tips? Elstötar? Illaluktande pepparkorn? Älgstudsare? Bara ett oändligt tålamod?

—-
Harkl. Tänk om det inte är hundkiss.

Share
43 kommentarer

Språk jag inte kan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 januari 2008 08:52

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.

Share
65 kommentarer

Veni, vd, vici … eller hur det nu var!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2008 10:46

Fråga:

Jag har kontrollerat att ordet ”vd” ska skrivas med gemener. Men då är frågan … om man skriver det i början på en mening – borde det då vara ”Vd”? Och om man skriver det som nedan, hur ska det vara då? Räknas det som en ny mening?

Det är alltså en underskrift i en folder det handlar om.

”Välkommen

Erik Johansson Vasa
vd för Rydboholm Country Club”

Hur ska det vara med vd i det här fallet?

/Undrar A.

Svar:

Hmm, ”verkställande direktör” … Jag kan omedelbar konstatera att detta inte är lätt!

Enligt Språkrådet ska det i ditt fall, dvs som underskrift, heta antingen ”Vd” eller ”vd”. Men det egendomliga är att enligt min erfarenhet är ”VD” vanligast. Och jag tycker också att det är snyggast. Dessutom ska man ju t ex skriva titlarna filosofie doktor och filosofie kandidat ”FD” respektive ”FK”.

En lösning är förstås att skriva ut titeln, och då föreslår jag

Verkställande direktör för Rydboholm Country Club

Låter pampigt, tycker jag.

/Per Stenson

Share
2 kommentarer

Att vara ovän (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2008 09:13

När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:

– Vet ni om den mördade hade några ovänner?

Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade

  • har då rakt ingen aning
  • ljuger ett kraftigt nej
  • rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
  • bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.

(Tillägget sist i punktlistan kommer från kommentatorsbåset.)

Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritiserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.

Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.

Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.

Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.

Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.

Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.

En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.

På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inte ta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.

Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.

——
Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Share
33 kommentarer

Tågresan hemåt, en väska och igenkänning

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2008 09:20

På stationen i Falun kan man inte köpa något. Det finns en stängd restaurang och en stängd biljetteria, men inget mer. Detta finner jag underligt. Var om inte på järnvägsstationer drabbas man av hunger, sug och tristess? En liten kiosk med det nödvändigaste hade inte på några villkor kunnat gå med förlust, hallå alla driftiga falubor! (Det finns fler sådana stationer, bl.a. i Sala.)

På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.

Först såg vi två killar med en relativt stor väska.

Burberry?

Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.

På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.

En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.

(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)

Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.

– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru …?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban …?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!

Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.

Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.

Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.

—
(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)

Share
35 kommentarer

Sundborn-bilder

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2008 00:42

Det ska fan ha mig som gäst i huset. Särskilt i hus som detta i Sundborn. Väggarna viskar saker till mig, men jag förstår inte. Allt är ömhet, allt är smekt av hantverkarhänder. Inget är mitt, och allt kommer att tas från mig – när vi åker hemåt igen kommer allting att tas från mig. Allt är målat med ljuvlig linoljefärg, allt är underbart och vackert och jag jagar information som en fyraåring.

– Vad är det här?
– Kan jag gå in här?
– Varför står den här?
– Kan jag kolla bakom den där?
– Får jag bläddra i dom där?
– När var hur varför och varför inte samt hurdå?

Carl och Karin Larssons kök runt sekelskiftet 1900.

 

Den djefla mannen diskar år 2008 i samma kök. Diskbänken är förstås i knähöjd eftersom diskpersonalen var pygméer.

 

I matsalen satt jag idag i flera timmar utan kontakt med internet. Jag höll nästan på att börja umgås med folket runtomkring mig i ren frustration.
Detta är Carl Larssons säng, kallad ”kungasängen”. Hade jag haft mina nya stöfvlar hade jag ställt dem just så.

 

Helt tokig vinkel, men här sitter jag i detta nu.

 

I ett fotoalbum i en hörnhylla hittade jag detta foto från 1905. Det är Albert Engström, Carl och Karin Larsson samt 45-årsfirande Anders Zorn. Om Carl och August Strindberg inte detta år blivit bittra ovänner, kanske även Strindberg hade varit med på bilden?

Kan man komma närmare en tidsmaskin än detta?
Share
31 kommentarer

Tidsrapportering

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2008 15:06

06:32
Uppstigning medelst hälsmärtor. Jag måste värma upp fätterna fötterna innan jag kan börja stappla omkring, men glömde det i morgonivern. Jag ser då ut som om jag går på glödande kol: Aj. Aj. Aj. Aj.

07:14
Isyning av knapp i Trettonåringens klänning. Det måste vara 10–20 år sedan sist.

07:50
Entré på Sveriges Radio. Jag deltog sedan i morgonprogrammet som uppvärmning inför det som komma skall den 1 februari. Min första replik efter att programledarna välkomnat mig och raljerat om basket som ”korgboll” blev naturligtvis:

– Tack. Ska ni ha en fet smäll?

12:00
Språngmarsch mot bilen som jag hade parkerat så fint … men endast betalt parkeringsavgift för till 10:30. Jag sprang förbi parkeringsvakterna!

12:30
Lunch: fil som gick ut för en vecka sedan och flingor som bara bestod av de allra sista, trista smulorna. Som Eterna. liksom.

13:00
Stövelköp. Jag, Lotten Bergman, har inte köpt vinterstövlar med klack och skaft och dragkedja sedan 1987. Nu är jag uppdaterad, även om stövlarna är misstänkt lika dem från 20 år sedan.

14:52.
Avfärd med den djefla mannen och alla fem barnen mot Falun. Vi sitter i detta nu på tåget med fem uppslagna datorer och äter bruna bananer. Vi ska göra om resan till dåtiden.

Här ska vi äta pizza ikväll.

—
Fotnot:
Den 1 februari–30 juni ska jag alltså vara morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det innebär att jag måste umgås med folk, klä på mig i ottan och säga ”idag är det löning!”. Det har jag inte gjort sedan 1998. Jag kommer att dö med de snygga stövlarna på.

Share
33 kommentarer

De knastrande knäna of no return?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2008 10:08

Sedan den 3 oktober 1982 har jag haft ont i vänster knä.
Sedan den 3 november 1982 har jag haft ont i höger knä.
Utan avbrott.

Det lär vara så att jag har ärvt min farmors knän och med tanke på att hon föddes 1890, är det inte underligt att de är lite slitna. De knastrar, de knäpper, de smäller och de är svullna – vilket är tufft för en kortkortfantast som jag.

Igår var jag inne i en skoaffär som var tom som en frilansares bankkonto. Jag strosade runt och pillade på reastövlar med brutalklackar och reaskor med fladderflärpar samt vårens mode som (i mina ovana ögon) såg ut precis som förra vårens mode. Det var knäpptyst. Med emfas på knäpp.

– Ursäkta, sa en av de två sysslolösa expediterna. Kan jag hjälpa till?
– Nej – jag bara tittar, sa jag och tänkte att det var då sjutton, ser inte dagens expediter att jag är en typisk ”stör-mig-inte-kund”.
– Nej, jag menar, kan jag hjälpa dig?
– Mäh … eh … med vad?
– Du låter. Du … låter. Är det skorna?

Det hon hade hört var alltså mina knän. Tänk er knäckebrödsknaster med musikaliska fingerknäppningar, fast i baktakt. Om jag sätter mig på huk smäller det som av pistolskott och sedan kan jag inte ställa mig upp igen utan att ta hjälp av omgivande människor eller möbler. Eller så välter jag över i sidoläge och reser mig upp via knästående till på alla fyra-positionen och sedan stående.

(Med dessa knän spelar jag alltså basket 2–3 gånger i veckan.)

Efter att under tio år ha opererat knäna, fått behandling av alla sorters läkare och hokuspokusmediciner, ultraljud och akupunktur gav jag upp runt 1992 och tänkte att jag väl får vara ”Hon Som Har Ont I Knäna”. Men nu stundar nya knätider. Jag har nämligen varit hos en läkare med mina onda fötter (hälsenorna) – en läkare som konstaterade att all ondska i världen beror på mina knäns PFS (patellofemoral smärta). Som man kan träna och medicinera bort!

(Illustration. Nu var jag bra rolig va?)

Här sitter jag nu och gör knäövningar och äter en närapå dödlig dos av Voltaren och Alvedon och ska bli bra. Finns det månne någon elitklubb som vill ha gammal pånyttfödd basketstöt som förstärkning senare i vår?

Share
48 kommentarer