Lotten Inlägg

Läs insändaren ”Låga krav hotar svensk välfärd” och analysera stilen. (Försök alltså att bortse från ämnet.) Nej, läs inte vidare här nu innan ni har läst insändaren! Såså, hopp iväg nu.

• Har vi här ett stilistiskt geni som liksom en kameleont kan skriva som man gjorde för många decennier sedan?
• Har vi en 72-åring som skriver åt sitt barnbarn?
• Har vi en 18-åring som har förläst sig på gammal god litteratur och antagit dess språkstil?
• Har vi en synnerligen listig ung dam som vet hur man sätter griller i huvudet på en språk- och stilintresserad bloggare?
• Har vi en person som tror att det är så här man skriver när man kommunicerar med den äldre generationen?

Jag citerar nu slutraderna:

”De ungas passion får ej kvävas i sin linda. För vilka, om ej de unga, är framtidens hopp?”

Hade jag varit Leif GW Persson hade jag gjort en gärningsmannaprofil.

– Schjjjjaaaaaaa … väääs … en … vääääs … ung människa som …. väääs …. som använder ”icke” och ”ej” på det här sättet är förmodligen en … väääs … en smula fanatisk … person, va. Men det kan ju också vara en bedragare, va.

(Kolla gärna på detta underbara samtal mellan Leif GW och Jonas Hallberg 1981. Efter ett ungefär 4,30 börjar de tala om ost. Som inte är ost.)

59 kommentarer

Jag är inte jätteförtjust i skräckfilmer eftersom jag lever mig in i handlingen så vansinnigt och verkligen tror på vad jag ser och tror på karaktärernas rädsla. Och jag vill inte vara rädd. En sådan film är Invasion of the Body Snatchers, där alla människor klonas, men den nya ”personen” har inga känslor och beter sig därför inte som förut.

Att jag kom att tänka på detta var för att jag idag – ända till för tio minuter sedan – helt klart hade tagits över av en alien som hade kapat 95 % av min personlighet:

JAG GLÖMDE JU ATT BLOGGA!

Alla andra dagar under året vaknar jag med en redan påbörjad mening ”… och det kan jag ju blogga om …” i tankarna. Sedan konstaterar jag att jag redan har bloggat denna dag eller att jag om fem sekunder ska blogga och sedan kollar jag mejl och beter mig som en helt normal till datorn fjättrad människa. (I undantagsfall konstaterar jag ”jag hinner verkligen inte blogga idag”.) Men inte idag.

Klon-Lotten gick upp utan att snegla mot datorns lugna, blinkande hjärta, hon fixade iväg barnen, hon åkte till biblioteket, handlade, pratade (med metallisk röst?) i telefon och var på det hela taget ganska nöjd med att inte ha någon deadline (och därmed inte tjäna ett öre). Klon-Lotten åt lunch och funderade till och med på att gå en promenad, när plötsligt Den Riktiga Lotten klev in i handlingen, satte en bazooka mot klonens hjärta och blåste henne all världens väg.

Såja.

25 kommentarer

Ibland är jag blyg, det har jag berättat om förut. Som under allra första skoldagen:

Fröken luktade starkt av parfym, precis som nästan alla vuxna tanter. Tantlukt. Ovanför svarta tavlan satt bokstavskort från A till Ö. Bänken var helt tom och jag ville säga ”hoh” för att höra om den skulle kunna innehålla ett eko, men mycket sällan kommer ”hoh” ur ruskigt blyga flickor.

Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:

– Tsst, den där tanten är ju helt ofarlig. Fråga henne nu vad klockan är.

– Äh, det är ju bara Lasse Pöysti, svara nu på tilltal.

– Lyft luren, slå siffrorna: doktorn kan hela dina onda hälsenor.

Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.

– Ta nu ett steg framåt och pussa Stellan Skarsgård. Nu.
– Släng mig i väggen, kommer aldrig på fråga!

I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:

– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!

Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.

En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:

– Toaletterna finns där och där och där!

Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.

– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– … (nick) …

Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.

31 kommentarer

Det är två timmar till åttaårskalasets början.

Det är bara två timmar tills huset fylls av 22 barn.

Det är blott och enbart två timmar kvar av livet som jag känner det idag.

Det är hattkalas – alla barn ska komma iklädd hatt, annars slänger vi ner dem i de mörka källarvalven. Vi tar bild på dem när de anländer och skriver sedan ut bilderna och klistrar fast på godispåsarna som vi sedan gömmer i trädgården. Alla letar gemensamt efter påsarna under tjo och tjim och blir … förkylda och fulla av lunginflammation eftersom det regnar och alla påsar kommer dessutom att bli kladdkletiga av skumgodis som bubblar upp som The Blob.

Men om fyra timmar och fem minuter är det över!

—–
Uppdatering:
Mystiskt. Antingen var huset förtrollat eller så har vi fått rutin på barnkalas.

Alla barn hade hatt. Jag hade hatt. Mormor hade hatt. En kille tog av sig sin hatt och bad om att få bli nerkastad till lejonen. Endast ett barn glömdes bort av sina föräldrar när det var dags för hämtning och endast fem barn hade glömt att säga att de skulle komma men kom i alla fall.

 

Vad var det listigaste? Jo, att vi inte hade planerat några som helst aktiviteter. De kom 12:00, de fastnade framför Linus på linjen i några minuter, de jämförde hattar och kallades sedan till korv & bröd, tårta och bullar och sedan satt de där i nästan en hel timme och pratade. Barnen samtalade! Vi vuxna stod och var behjälpliga med omkullvälta glas och en på klänningen nedramlad tårtbit.

– Vad gör vi nu? sa ett barn kl. 13:05.
– Precis vad ni vill! sa vi.

Swooosch, var alla borta. De byggde torn, de spelade kort, de tittade på Linus på linjen, de kröp upp i Tioåringens säng och myste. (Skrffn, måste byta lakanen där, nästan alla barn har katt eller hund och det går ju inte an att ha det i sängarna hemma hos en allergiker.) Sedan var det fiskedamm (vi förbereder med ”felfiske” som stövlar, blöjor, toapapper och sådant så att det blir lite mer spännande) och så gick nästan alla hem kl. 14:00.

Pfuh. Det här kan jag göra om. Om ett år eller så. (Tag detta uttalande med en rejäl nypa salt.)

29 kommentarer

Filmtajm!

Vi har förut med gemensamma krafter listat filmer som man på t.ex. skollov kan bilda sig och barnen med. Några av rubrikerna var:

Filmer som man förr eller senare borde se
Filmer som gör livet bättre (?)
Allmänbildande filmskolan som inte är komplett

Igår blev jag köpgalen eftersom

• januari är trist och grå som november
• jag ska hålla barnkalas för 22 barn i morgon
• det råkade finnas pengar på vårt konto
• en affär hade filmrea från himmelriket.

Nog för att John Cusack är allmänt underbar och Breakfast Club kanske är världens bästa film när man är trettonåthalvt, men den där megasuccén jag antydde i den ack så vackert rimmade rubriken var … Linus på linjen! Sju barn som var fem till femton år skrattade så att de sedan inte kunde somna och hoppade glada ur sängen lite tidigare i morse för att hinna titta lite mer på Linus innan de gick till skolan.

Avslutningsvis hittade jag nyss i mitt bloggarkiv (som börjar likna min källare) en liten utmaning om filmupplevelser. Denna utmaning har jag inte något som helst minne av:

1. Min första filmupplevelse: Hugo & Josefin (1967) med Beppe. Någon åt ett helt ägg, annars minns jag inget. (Bild!)
2. Min största filmupplevelse som liten: Bugsy Malone (1976) med Jodie Foster – på en bio i London!
3. Min värsta filmupplevelse någonsin: Jag var superkissnödig under hela Pretty Woman (1990) och kunde inte förmå mig att gå på toa utan led bara, sittandes med benen i kors – och mindes därefter ingenting av filmen.

Sådärja. Ni som idag inte kan komma på något att blogga om har tre ytterst lämpliga frågor att svara på. Sedan beställer (nu funkar länken) ni Linus på linjen – så är hela den annalkande, jättelånga och med skottdag påfyllda februari lättare att uthärda. (Man kan ju också berätta om filmupplevelserna i kommentatorsbåset om man inte har en blogg.)

41 kommentarer

Atahari säger att vi nu ska visa upp kylskåpen. Egentligen vill jag ju visa upp min stökiga insida och alls inte den relativt ordnade utsidan. (Den där meningen kan med lätthet överföras till min person.)

Vi har ju en stor kylfrysklump med isbitsutkast, vilket är en av de bästa investeringarna vi någonsin har gjort. Visserligen får vi inte plats med allt, så kylfrysen som står i källaren är fortfarande igång. (Och det är ett gammalt muskedunder som Al Gore och grabbarna inte har godkänt. Jag med mina gröna nyårslöften bör därför ställa mig med dumstrut på huvudet i skafferiet. Hm. Vad knölig den måste bli då, dumstruten.)

Det där utrymmet ovanpå ska bli en mer effektiv förvaring, är det tänkt. Jag har nämligen på loppis köpt ett lagom stort gammalt skåp från en riven kemisal. Men … det står sedan 2002 i källaren, fullt med saker som jag inte vet vad jag ska placera och denna på framtiden skjutna rockad verkar komma att sluta i remi.

Vi drar oss nu närmare för en skärskådning. Inte särskilt fylligt, eller hur? Jag tänkte att jag skulle ha redigerat lite, fyllt på med roligheter och skryt, men när jag väl stod där med kameran glömde jag helt bort det. Johnny Weissmüllers autograf och ett mejl från Amelia kunda jag ju ha råkat sätta upp. Men nej. Det är bara telefonnummer, tidningsklipp och kylskåpspoesi i knähöjd. ”Vinakuten” är Broder Jakobs arbetsplats, dit jag bara får ringa i yttersta nödfall. Kanske så här:

– HJÄLP! Vilket vin passar till blodpudding och palt?

(Den där långa teckningen på väggen är en tradition som barnen har instiftat. De ritar under speciella fester av alla gäster och sedan får vi rösta vilken av gästerna som har ritats av roligast. Då ”vinner” den gästen och slipper städa köket.)

De små magneterna med kända citat har av något barn placerats i julgransformation. Men skrev han något om julgranar, den som citeras?

——
Dscheeeezuuus. Cervantes och den citerade här ovan dog samma dag år 1616. Jordsalltet måste ha ruckats när alla dessa hjärnceller på en gång slutade arbeta. Som när jag somnar. Liksom.

25 kommentarer

Fråga:

Hej Språkpolisen!

Vi sitter och klurar på ett ord, hoppas du kan hjälpa oss.

Validitet. Man kan vara valid. Men vad heter det om ett resultat är validt? Heter det validt?

Hjääälp!

/Erika o Kristin

Svar:

Det finns en mängd sådana här ord. Språktidningen, den där tidningen som ju har så himla intressanta skribenter, skrev om det i höstas. Hypotesen där är att det hela beror på att rädd endast används om levande varelser. (Ett rätt lejon – fast på nätet kan man bara läsa det Fredrik Lindström skrev inledningsvis. Prenumeration rekommenderas. Nej, jag får inte provision.)

Detta föranledde Lingvistbloggen att kontra med:

[—] rädd har sällskap med ett annat adjektiv på -dd, nämligen fadd, som inte heller finns i neutrum singularis, och fadd är ju knappast ett ord som huvudsakligen används om levande varelser.

(Läs Lingvistbloggen. Mycket intressant. Nej, ingen provision nu heller.)

Medan jag tycker att man i sådana här fall nog bör skriva om meningen (och alltså egentligen stoppa huvudet i sanden, vissla och låtsas att problemet inte existerar), tycker Läkartidningen att man ska vara språkligt innovativ och envisas lite (se en bit ner i artikeln eller sök på ordet ”rött”).

Om vi nu specifikt tar ordet valid, så står det ju i NE:

—
valid adj., neutr. undviks
ORDLED: val-id
• som äger giltighet i visst (särsk. rättsligt el. logiskt) sammanhang [formellt]: ~a argument
HIST.: sedan 1855; till lat. validus ’stark; mäktig’; jfr
—

Ni ser – ”neutrum undviks”.

Mitt svar är alltså: antingen skriver ni om meningen eller så tar ni på partyhatten och skriver hejsan hoppsan ”valitt” eller ”validt” och hoppas att alla förstår!

/Lotten

Lämna en kommentar

Nyårslöften har jag aldrig avgivit. En förfärlig nyårsafton 1984 lovade jag mig visserligen att aldrig mer kräkas iklädd brun morgonrock eller sitta i en duschkabin och sprätta okänd kvinnas p-piller på främlingar som passerade. Men det löftet hade mycket lite med nyårsdito att göra.

Matälskarlisa vill att vi alla försöker avge gröna nyårslöften. Som vanligt är jag sist med det senaste och kan inte förmå mig att sno redan påkomna löften som att dricka mer champagne. Dessutom borde vi här i familjen äta mer fisk och alls inte som många andra äta mindre. Jag måste nästan börja portionera ut fiskleverolja till barnen, så svältfödda är de på fisk. Jag har aldrig serverat fisk som måste benas av personen som äter den. Dessutom äter vi kött i endast två former: färs och mamma Scans. Alltså borde jag även lova att vi ska äta mer kött, inte mindre. Men vänta, ooo, jag känner ett löfte komma smygande!

1) Jag lovar att under 2008 inte köpa ett enda paket färdiga köttbullar utan att alltid trilla dem själv. Sedan jag läste det där om färdiga köttbullars påtagliga stinklukt är det inte svårt. (De rullas i talg.)

När man lovar präktighet ingår det att även berätta att man faktiskt redan är himla miljömedveten och visst sköter sig. Så det gör jag nu: vi har en soda stream, tygkassar, kallt i huset och busskort. Och äter alltid upp alla rester. Utom de där skrynkliga rotsakerna som ligger i en brun sörja i grönsakslådan. Aha!

2) Jag lovar att under 2008 äta upp alla kålrötter och palsternackor som jag köper för att göra den där soppan jag aldrig gör.

Vad mycket matfunderingar det blev. Men flygbränsle kan jag inte dra in på så mycket; jag gör bara av med sådant ungefär vart tionde år. Bilbränsle, ptja. Kanske, fast det är tufft att gå hem från basketträningarna på 90-kilometeritimmenvägen klockan nästan midnatt. Nu vet jag!

3) Jag lovar att till min födelsedag den 2/2 innerligt önska mig en helt normal cykel utan spoilers och extralysen men gärna ett par, tre växlar så att jag kan cykla till mitt nya jobb på radion.

Så har vi även en grej som jag kan omvandla till grönt nyårslöfte från att bara ha varit en jag-vill-inte-släpa-på-fler-saker-till-återvinningen-önskan:

4) Jag lovar att under 2008 tjata ännu mer på att få köpa storköksförpackningar med mjölk och fil. Tänk: två tiolitersdunkar med kran inne i kylskåpet! Prisad vare det gröna köket!

Trots att här varken bantas eller hålls inne på maten, köper även vi produkter med enorma procenttecken på utsidan. Det verkar vid en närmare eftertanke som en krank blekhet.

5) Jag lovar att under 2008 inte köpa mellan- och lättprodukter utan istället spä ut de tjockfeta produkterna. Särskilt glassen. (Oh no.)

Men nu vill jag kontra. Alla borde egentligen lova att försöka spela mer basket. (Minns ni?)

43 kommentarer

Jag gick fram till den granna granen och plockade upp några kulor som hade trillat ner. Sedan tog jag fram sopborsten, varpå hela världen höll på att kantra. Jag är nämligen en sällsynt sopare. Min djefla man kom förbi mig och satte en macka i halsen.

– Hosthost hurvel hrrffffff! Vad ska du göra?
– Sopa!
– Kan du vara själv.

Femåringen satte sig med benen i kors på golvet och tittade på mig där jag sopade barr.

– Ska du spara dom? I källaren kanske?

Frågan är befogad. Men nej, granbarr sparade jag bara i 12-årsåldern.

Efter sopningen var grangolvet visserligen fortfarande av blommig plast, men i alla fall rent och snyggt – och granen stod där och tindrade. Trodde jag. Men … den låg på sin dödsbädd. Granen hade tyfus och hostade blod, den var bleksiktig och koppärrig samt nattsvart under ögonen. Den hade behövt tas omhand, nerbäddad som E.T. i ett syretält.

Med det fattade ju inte jag – jag hade ju liksom bara rättat till lakanen och gått därifrån. Och sedan satte jag mig helt obrydd vid kakelugnen för att läsa en ohyggligt trist bok som jag inte tänker nämna vid namn. Detta händer såpass sällan att Sjuåringen kommenterade det:

– Pappa. Vet du. Mamma sitter. Helt stilla.

Helt rätt. Jag läste. Och vände blad. Och läste. Suckade. Vände blad. Suckade. Och hörde ett konstigt ljud. K’blunk. Vad var det? Kaploink. Va? Möss i köket? Kubonk. K’pliong. Ssschht-kapoink!

Jag tror att det där sista var den döendes slutliga suck. För så här såg det ut under granen fem minuter efter att jag hade plockat upp och städat:

Granen dog som Kevin Spacey, men var lite för diskret eftersom jag inte riktigt förstod. Sedan vidtog förstås en riktig Fargo-scen där granen var Steve Buscemi och jag var Peter Stormare.

Bonusbild med dödsscener:

28 kommentarer

läsning

Lämna en kommentar