Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Facit till Julkalendern 2 december 2008

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2008 00:02

Lucka 2

Ja. Ja. Ja. Jag har gjort en hemlisbloggare för andra gången! Jag tänkte

  • servera en enkel en
  • ha med konstiga referenser till religion och välkända poeter
  • välja en som redan har varit med (2006) för att förvirra lite extra.

Men tji fick jag. Totte var rätt – och ni såg det. (Eller om det är Gunilla Wolde som är rätt – jag blir alltmer vilsen när det gäller vem som är skaparen: karaktären eller författaren, författaren eller karaktären?) Alfons hade faktiskt varit svårare att göra en poetisk version av eftersom den är så mycket mer resonerande. Tror jag. För att inte tala om hur svårt det är att glädja dessa gissare:

Ullah: Någon bokfigur av han den där polisforskaren, GW vad han nu heter?
Niklas: Bloggaren är naturligtvis Marcel Proust, vem skulle det annars kunna vara! Jag tror att det som åsyftas finns i femte delen av "På spaning…".
Görel: Men Totte var, åtminstone i den här boken, helt klart inspirerad av Ragnar Östberg.
Rikard: Jag tror Jean-Philippe Touissaint kallades för Totte som liten. Han är säkert kompis med Stephen Hawkins som väl inte är stum men kanske inte säger mer än nödvändigt och kan en del om svarta hål.

Beröm till rimmar-Loppran!

Den här historien känner jag igen
fast det var ett par år sen jag läste den.
Jag undrade då, och jag undrar än:
Heter han Torsten egentligen? 

Nej, han heter bara Totte, och det var författarinnans son som bestämde det. Ullahs association till Leif GW var intressant, eftersom det var just de initialerna (GW) som jag försökte förmedla till Eva-L när hon i ottan bedyrade att hon visste svaret. Underliga äro kommentarorsbåsets vägar.

Jag passade idag på att mejla Gunilla Wolde, som är ungefär lika talför som sina böcker:

Jag är nyfiken på hur det gick till när Totte och Emma blev böcker. På nätet kan man läsa att du jobbade lite som Astrid Lindgren – inspirerad av dina barn. Och att du ju egentligen inte alls hade tänkt skriva, utan bara teckna.

– Ja så var det…det handlar mycket om det självupplevda som man blandar ihop lite extra med de egna barnen… Hästböckerna jag skrev och ritade var samma sak!

Fick du kontakt med ett förlag som insåg potentialen och omedelbart kastade sig över dig och tjoade hurra? Eller fick du kämpa? (Inger och Lasse Sandberg lär ha blivit refuserade gång på gång i flera år innan det släppte.)

– Jag bodde då i Stockholm och gick till porten bredvid där ett förlag som hette SAGA hade sin redaktion och det tände direkt…men hon ville jag skulle göra om lite bilder…

Har du kunnat försörja dig på författarskapet hela tiden eller har du jobbat med andra saker vid sidan av?

– Ja… dom försörjer mig än!

Har du fått negativa recensioner någon gång – och hur hanterade du i så fall dem?

Ja de två första totteböckerna fick omdömet… spretiga bilder och torftig text… Men men
förskolelärarna uppmärksammade barnens reaktioner och skrev sen om det… så den sura recentionen blev inte till förfång för mina böcker.

Coolt va? Nu vill jag bara hemlisblogga författare med mejladress och många utropstecken!

Tottesmamma

Totte, som fyller 40 år nästa år har en gammal sajt här. På bilden här kan ni se dem som jag kallade Modern och Fadren.

Göran Palm då? Nej han står ingenstans att finna, han var bara lika lugnt konstaterande som Totte, så jag tror att de hade kommit bra överens.

Tottekik
Och här ser Totte snart ljuset genom stora och små hål.

Min egen relation till Totte är bara ”stöhn, javillinte vabarnvakt!” eftersom lillasyster Orangeluvan är sju år yngre än jag och ideligen skulle läsas för. Böckerna var dessutom inbundna i en konstig plastspiralsrygg som sprack, sprättes loss och lämnade sorgliga Tottesidor med stora, fyrkantiga hål efter sig. (Dem gillade inte Gunilla Wolde heller.)

Men har vi någon vinnare då? Tyvärr har jag lämnat Godivas mamma ledsen och besviken efter gårdagens första rättgissning – hon trodde att man skulle vara duktig för att föräras ett pris. But noooo. Här vinner man hur tokigt man än gissar. Nu har jag en farlig massa lappar här i plommonstopet och klockan närmar sig midnatt … 00:00:00! Och så drar vi …. aaah. Nu blir hon glad. Jag är dessutom skyldig henne en tröja sedan förra året: Ica! Grattis!

Ska vi ta morgondagens redan nu vid midnatt? Ja! Så crazy! Rusa!

Share
8 kommentarer

Facit till Julkalendern 1 december 2008

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2008 00:01

Lucka 1

Det första som skulle leda er på rätt spår, var fyren. Det första ord som tvärtom skulle leda er vilse, var Muminpappan, som ju var lite fyrgalen. Eftersom första meningen inleddes med "Muminpappan bor i  Fyrtornet", var ni alltså redan vilse innan ni kom rätt och då hjälper det inte med ens fyrtorn i dimman. Tänkte jag.

Men vad händer? Godivas mamma ramlar in strax efter lunch och har rätt svar: Fay Weldon. Eftermiddagen flöt på med diverse gissningar i samma riktning (Bokmoster, Pia, Hosanna, Lina, Görel, Marie och Wickmanskan) och en försvarlig mängd roliga gissningar som var helt uppåt väggarna. Perfekt! Men hur var det nu med Patric och Julian?

Weldon2
Fay Weldon hette Franklin Birkinshaw när hon föddes 1931. Hennes bok The Life and Loves of a She-Devil utkom 1983. (Bra, då har jag åtta år på mig att skapa min motsvarande megasuccé. Oj, nej, hon skrev tydligen det första avsnittet av Herrskap och tjänstefolk när hon bara var 40 år. Jävlar.) Boken handlar om en bitter toka som vansinneshämnas på sin man och hans älskarinna – som bor i ett Fyrtorn. Titta nu på bilden, är inte Fay lite lik Debbie Harry?

När Fay Weldon i sin ungdom jobbade som copywriter, föreslog hon – precis som Wickmanskan kommenterade – inför en alkoholrelaterad reklamkampanj denna slogan: ”Vodka gets you drunker quicker”.

– Jamen jag bara tyckte att de som ville bli fulla fort behövde få veta detta! förklarade hon.
Egg
I ett annat skede var hon boss över copygruppen som skulle få engelsmännen att äta mer ägg, precis som att vi i Sverige skulle äta en farlig massa bröd varje dag. 
”Go to work on an egg” blev en jättesuccé, men är numera totalt nedgjord och funnen olämplig eftersom man ju då inte förespråkar ett varierat ätande och samtidigt kränker de andra matgrupperna i kostcirkeln. (Det är inte bara här hemma som det händer underliga saker.)

Efter att nästan hela livet ha varit ateist, har hon på äldre dagar funnit gud och dessutom funnit detta positivt. Med glimten i ögat berättade hon om när hon för ett par år sedan var med om en nära döden-upplevelse. Hon hade då de facto sett ”ljuuuset”. Men tyvärr var det hela ruskigt vulgärt utformat i glitter och bjärta färger, så det kanske var helvetet i alla fall.

I intervjuer från 2000-talet talar Fay Weldon väldigt mycket om kvinnor, kvinnans frigörelse (från männen) och hur hon på ålderns höst hatar alla unga kvinnor som är precis så som hon ville vara som ung kvinna: ung och kvinna samt trevlig människa.

– Men det är inte förrän man får barn som man inser att man inte alls är en trevlig människa utan bara en självisk översittare! säger Fay nu.

Boken som jag hemlisbloggade (ja, det är ett nytt verb) skrevs av Weldon när hon slogs av tanken att kvinnor ju var så himla vana vid att vara ”trevliga människor” att det faktiskt inte skulle skada om de kunde lära sig att vara lite, lite … mindre trevliga. Och alltså bränna ner hus, lämna bort sina barn, lura maken i fängelse, stjäla hans pengar och förvandla sig till makens älskarinna. Bitterheten och hämndbegäret såg ni – botulinumtoxinet kom sig av att Weldons karaktär ville att någon skulle drabbas av botulism. (Som inte är botoxsjuka.)

Jag läste boken anno dazumal och såg sedan tv-serien som BBC gjorde 1986. Den var ruskigt välgjord och 80-talig. I huvudrollerna sågs Patricia Hodge och Julie T. Wallace, som jag förstås döpte om till Patric och Julian (vilket Ö-helena listade ut!). Den amerikanska filmversionen som kom tre år senare var någon slags absurd komedi med överdrivet agerande – som i en stumfilm med prat. Regissören till USA-versionen (Susan Seidelman) hade inte blivit underrättad om att det fanns en brittisk tv-version förrän långt in i produktionen. Jag tror att hon då sa:

– Shiiiit. But ours will be bigger, better and jättemegaöverdriven. Hoppa högre, Meryl!

Fay
Fay Weldon som jag minns henne – i randig kavaj 1988.

Cecilia N är farligt nära ett hederspris med denna helt felaktiga slutledning:

Patric = Isaksson = Isaks son = Jakob
Julian = Lennon = John = Johannes på svenska.

Två av lärjungarna hette Jakob och Johannes. De var dessutom bröder och frågade ivrigt om de fick sitta på varsin sida om Jesus i Himmelen.

Judas Iskariot tog saken i ena händer.

Alltså: Judas Iskariot.

Men idag blir det bara en vinnare. Dagens lapp drar jag nu ur plommonstopet, som för övrigt hade behövt
renoveras. Det blir … aaaaah, en av rättgissarna (det är alltså inte
alltid fallet) – Bokmoster! Grattis! (Mejla lotten@bergman.com med adress och t-shirt-storlek.)

Gå mot utgången och kliv in i lucka nummer två … i morgon bitti. (Ser ni att jag månar om er nattsömn?)

Share
6 kommentarer

Skolfoton och vad de kostar

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2008 15:37

Med fem barn blir det en hel del klassfoton, skolkataloger, storporträtt och småbilder. De kostar feerruktansvärt mycket, men man behöver ju inte köpa alla?

Så här sätter vi upp skolfotona i köket varje år.

Vi tar Svenskt Skolfoto som exempel – den firma som fotograferade bl.a. Sextonåringen. Om man köper alla bilder, får man en finfin rabatt och kommer upp i endast *host* 378 kronor. Om man väljer bort en försvarlig mängd bilder, kommer man ner i ungefär 350 eftersom man samtidigt förlorar mängdrabatten.

Klart som korvspad att man då inte orkar krångla utan köper rubbet – även om man har fem barn och en 20 år gammal bil samt halm i träskorna och ligger inrullad i en matta på motorvägen.

Men vad händer nu när man har brutit en tå, blivit bestulen på sin identitet, dator, kamera, alla betalkort och dessutom är gift med en professorstyp som kan rabbla fakta men inte hålla tider eller ha koll på förfallodatum?

Man glömmer förstås att betala i tid.

Med blixtens hastighet kommer då en betalningspåminnelse där de 378 kronorna omedelbart har förvandlats till 460 eftersom mängdrabatten försvinner när man är sen. Med diverse andra tillägg (restavgift, exepditionsavgift och påminnelseavgift) är vi nu uppe i 609 kronor.

378 = 460 = 609 = €%&#&€§!

Skulle bara berätta det. I morgon ska jag ringa till Svenskt Skolfoto, men jag har inte riktigt beslutat mig för vilken taktik jag ska ta till.

  1. Hej, jag har snyyyhyft blivit bestuhuhuleeen!
  2. Snälla, rara, gulliga gör ett undantag för bara oss.
  3. Vi har betalat! Jahadå! Något har blivit fel!
  4. Jag ber om ursäkt för min man, men han tog hand om mig som det ju är så synd om istället för att betala räkningarna och med tanke på hur många foton vi har köpt under åren och kommer att köpa i runt tio år till och vilken makt just vi har över vilken fotofirma som väljs av skolorna och jag dessutom har en mycket välläst maktblogg som varje dag avslöjar skurkar och bandite…

Mitt eget skolfoto från sjuan i repris:

Hej PUL!

Förresten.
I morgon är det den 1 december och vi ska öppna den första luckan i Julkalendern. Det blir inte vid midnatt utan någon gång på förmiddagen så att ni drar ner BNP ordentligt.

Share
25 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2008 14:51
I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Share
16 kommentarer

Jag kom, jag såg, jag bloggade …

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2008 23:28

… står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [—]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

Share
34 kommentarer

Jag mötte Lassie och alla andra

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2008 23:05
Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar …

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre… åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

Share
25 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?
Share
38 kommentarer

Olycksfåglar

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2008 23:11

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

Share
28 kommentarer