Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Snedstreckens varande eller inte

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2009 09:13

Det kom en fråga. (Det kommer faktiskt många frågor, men vi är bara lite vårsega. Nu ska vi ta oss i kragen.)

Hej!

Har nästan blivit osams med maken till min kollega. Har för mig att jag lärt mig att ordet eller även kan ha betydelsen och. Minns även att det var helt självklart att man aldrig behövde skriva och/eller i sina texter, utan bara eller.

Hur jag än funderar, kommer jag inte på något bra exempel så att han blir tyst.
Han bara krånglar med ”… om du frågar om jag vill ha ett äpple eller ett päron, höhö, menar du att jag får båda …”

Hjälp!

/K. i Örnsköldsvik

Vad lattjo, att bli osams med maken till en kollega över ord! (”Maken till kollega” låter bara det väldigt roligt.) Maken till kollegan har rätt: eller kan inte betyda och. Det som förvirrar kanske är det myckna användandet av snedstreck som i och/eller.

Men nu kan det sägas. Jag hyser en aversion mot snedstreck. Lika mycket som jag älskar semikolon, tycker jag illa om snedstreck – eller som många säger: slash.

Snedstreck kan nämligen betyda

Det finns säkert fler betydelser – stoppar man in ett snedstreck i en smiley, kan det väl tolkas som både hatten på sniskan och en men-åh-vaddå-mun.

Jag fick en gång ett mejl med ärendemeningen ”Utbildning/Kurs”.

Jaha. Hm. Va?

  • Utbildning och kurs?
  • Utbildning eller kurs?
  • Både utbildning och kurs?
  • Utbildning i en kurs?
  • Kursutbildning?

Här, resonerar jag, handlar det om att den som skrev inte riktigt visste vilket ord som var lämpligast och därför garderade sig med båda. Är det en utbildning eller en kurs och – för böveln – vad är det i så fall för skillnad på en utbildning och en kurs?

Nu till ”och/eller”. Det jag rekommenderar är att man undviker snedstrecket och funderar ut vad det egentligen är man vill ha sagt. Alltså: skriv inte ”och/eller” utan tänk efter om du menar och eller eller. För läsarens skull.

Allmän rekommendation!
När du har skrivit ett snedstreck: lyft blicken, titta ut genom fönstret, tänk lite på det du ser och titta ner på texten igen och säg högt vad du egentligen menade med det där snedstrecket. Och skriv det ordet istället. (Naturligtvis behöver du inte radera snedstrecken i solklara fall som km/h.)

Kolla, här kommer ett användbart snedstreck:

/Lotten Bergman

Share
11 kommentarer

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2009 12:18

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changin’ so much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.
Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

Share
36 kommentarer

Stoppa världen, jag är förkyld!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2009 11:53
Här ligger jag (och min fot) hela dagen. Det blir bara stökigare och stökigare. (Den konstiga garderoben där borta är inte riktigt färdigbyggd eftersom jag bara har hållit på med den sedan sommaren 2007.)

Jag är inne på nionde dygnet som dunderförkyld och funderar på att anmäla mig till någon rekordinstans. Man skulle om inte annat kunna

  • väga snorpapperet
  • mäta nästippens rodnad
  • jämföra trumhinnornas buktningar och göra en graf
  • räkna hostningar per dygn.

Sedan kan man ju ställa de olika värdena i relation till varandra. Efter hur många gram utsnutet snor övergår näsans rodnad till skrapsår? Många frågor blire.

För första gången på 15,5 månader sjukskrev jag mig idag från radiosändningen. Vilket ju var hur frustrerande som helst. Det var precis som att sitta med kryckor på spelarbänken under en SM-final. (Som om jag skulle veta hur det känns.)

Alltså överöste jag den stackars programledaren med mejl under hela sändningen, skrev frågor som skulle kunna ställas till Christina Jutterström (som var i studion, fatta vad jag missade!), kommentarer om Albertus Pictor och information om personer som intervjuades ute på stan – som jag råkade känna.

Kan någon vara snäll och köpa en tvångströja till mig?

Uppdatering
Mobilen ringde. Från papperskorgen eftersom jag hade slängt den i senaste högen med snorpapper.

Bilden är inte arrangerad. Jag hann inte svara eftersom 1) jag har lock för öronen 2) allt därför får en lätt metallisk ton 3) jag inte förstod att ringningen verkligen var metallisk och kom från papperskorgen.
Share
18 kommentarer

Till alla som är trötta på att blogga (ibland)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2009 09:05

Studiomannen (ojojoj så tokigt, nu länkar jag till honom fastän han nog inte vill blogga mer, tänk så det kan bli) har drabbats av bloggsvinspest, kombinerad med galopperande, galna grissjukan med bloggtwist:

Han orkar inte blogga.

Jag skrev dagbok mellan jag var 9 och 29 år. De sista fem åren var jag så upptagen med att vara yrkesquinna på Nationalencyklopedin att dagboksanteckningarna mest såg ut så här:

  • 25/3 1988 För tre månader sedan blev vi uppsagda från lägenheten på Skolgatan.
  • 31/5 Översvämning i köket.
  • 10/1 1990 Oj vad länge sedan! Vi har köpt en lägenhet för ruskiga 390 000. Räntan är uppe i 24 %.
  • 31/12 1991 Har inte skrivit sedan i september. Men allt är som vanligt. Är gravid förresten.
  • 2/10 1994 Har sålt lägenheten för 395 000. Köpt hus för ruskiga 600 000. Jag vill aldrig bliva stur.

Sedan slutade jag att skriva dagbok. För så är det ju – även om bloggar inte alls är dagböcker egentligen. Ibland skriver man mycket, ibland läser man mycket, ibland tränar man mycket, ibland reser man mycket. Och ibland inte. Och då är det bara att gooo with the floooow, gilla läget och acceptera.

Men om man nu vill skriva, men bara inte får till det? (Studiomannen vill inte.) Ja, då har jag några råd. Förstås. (Jag vill ju att alla i hela världen ska blogga alltid och hela tiden eftersom jag tror att gemene man och världen mår bra av bokstäver.)

1. Utsätt dig för något.
Det behöver inte vara en jordbävning eller ett brutet ben. Det kan räcka med att du tar bussen till stan istället för att cykla. Tänkbart resultat: ”Wow, en gubbe på bussen hade snus i öronen!”

2. Fundera inte på vad du ska skriva utan sätt dig bara vid datorn och knappa.
Detta funkar fantastiskt bra på mig. Jag inleder med:

”Prutt och fiiis vad trist väder. FIS kommer att för alltid få mig att tänka på Ingemar Stenmark. Vad är det som gör Björn Borg-trosor så himla poppis fastän de inte är skö…”.

Pang! Så sitter jag plötsligt och skriver om min mormors mamelucker och stryker allt ovidkommande i början. Om denna metod ska ha ett namn, väljer jag att kalla den ”Stationsvaktsvarianten”.

3. Läs på om något som är nytt för dig och gör en liten utredning i ämnet.
Det här tar förstås tid. Men det kanske är det som behövs för tillfället? AB vandrar runt i Stockholm och tar bilder på miljöer som hon har hittat gamla foton på, och så skriver hon.

4. Läs någon som sammanfattar snackisar i bloggvärlden.
Exempel: Bloggvärldsbloggen (som skrivs av Mymlan), Deeped, Knuff, Beta Alfa. Den här metoden funkar inte alls på mig.

Jag läser mycket intresserat texterna och lär mig en himla massa om Ipred, Piratpartiet, fildelning, politisk vinkling, Spotify, Twitterrykten och det senaste inom mobiltelefonitekniken. Sedan skriver jag i alla fall bara om mormors mamelucker.

5. Fotografera tv-skärmen, ta skärmdumpar av kvällspressen, googla fram en fånig bild.
Och filosofera och associera sedan fritt. Ni ser – man behöver inte ens lämna sängen, hemmet eller den tryggaste av vrår.

De två ytterligheterna i den här listan är alltså nr 1 och nr 5. Listan kan utan problem göras 22, 37 eller 101 punkter lång. This is just the beginning. I shall return. (Se där – kan man skriva ett helt blogginlägg som är vettigt fastän allt består av berömda citat?)

Men det allra, allra, allra bästa rådet från mig är att inte bry sig om statistik. Kolla inte hur många som läser. Räkna inte kommentarer. Skit i om ingen länkar.

Nu ska jag hes som en sköldpadda åka till Stockholm och föreläsa! (Det kan man säkert blogga om. Om inte annat kan jag ju råka trampa i hundbajs, träffa en tossig tant på tåget, missa tunnelbanan med två jävla sekunder och bli tvungen att – ve och fasa – få vänta på nästa i en hel minut. It’s a jungle out there.)

Share
45 kommentarer

Än en gång har jag tappat rösten

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2009 16:54

Man kan helt enkelt se det som att jag har fått mitt straff för att jag förvandlades till häxa. (Men det har jag i så fall fått förut också. Det är ett extremt effektivt straff.)

Dagen har tillbringats i ett basketsekretariat. Där kan man ju trycka på en mistlursliknande tuta så fort man vill något – sedan blev det förstås värre när jag som varande Harpo skulle förklara mig för domarna eller coacherna. Då tog jag fram mitt jag-är-hes-notisblock.

Vissa lappar användes oftare än andra:

”Jag kan inte prata. Det beror inte på okunskap utan på att jag är hes.”
”Hesheten har även satt sig på ögonen. Vem var det som fick foulen?”
”Faan.”
”Jaja, jag vet. Jag har skrivit sådana här protokoll sedan 1979.”
”Du behöver inte viska. Det är jag som har tappat rösten.”

 

Den lilla högen efter bara en match. (Det är inte mina vackra naglar där borta vid pennan.)

Jag avslutar genom att citera mig själv ur ett åtta år gammalt kåseri som handlar om hur jag är helt utan röst. Observera att det är helt sant, det här:

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, men slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Fyraåringens kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta. Alla i skolan pratar om dej. Har du verkligen tappat brösten?

Share
12 kommentarer

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2009 01:51

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!
Share
57 kommentarer

Prov och läxor

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2009 11:11

1.
Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:

”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”

Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)

2.
Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.

Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)

3.
Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:

  • ”91:an Karlsson fick permission.”
  • ”Hon betalade med check.”
  • ”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”


1: Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.)
2: Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.)
3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)

Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)

Uppdatering
Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”

Uppdatering 2
Språkmakargatan kommenterar också ämnet.

Share
59 kommentarer

Det här med sport

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2009 12:01

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)

 

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.
Share
15 kommentarer

”Nä, jag läser inte bloggar”

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2009 18:23

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

Share
11 kommentarer

Marknadsföring?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 april 2009 16:26

Jag fick nyss ett mejl – ett av många ungefär likadana.

Hej!
Jag har läst din blogg och gillar verkligen den. Det vore kul och se om vi kunde få Dig att marknadsföra [företagsnamn som inte säger mig ett dyft] på din blogg (vilket gynnar både dig och oss!). Denna månad har vi en spännande tävling OCH för varje ny medlem du får att delta belönar vi dig med 2.000 poäng (20 kr)!

Påsktävlingen är gratis och man tävlar om presentkort värda 10.000 kr samt alla deltagare får poäng för upp till 500 kr. Alltså en ganska bra morot för att få dem att gå med!

Om du vill veta mer kontakta mig gärna eller besök vår webbsida (www.[företagsnamnetigen].com). Skulle du inte tycka om detta upplägg vill jag gärna se på om vi kan hitta något annat kul och kreativt sätt där du hjälper oss att synas i din blogg!

Hör gärna av Dig!

Best regards / Med vänliga hälsningar
Rulle Reklam

(Han hette förstås inte Rulle.)

Jag svarade inte att jag inte vill tilltalad med de versala Du eller Dig (som inte är konsekvent utfört) och att 20 kronor hade varit ok runt 1952. Inte heller påtalade jag det faktum att det inte är påsk just nu eller att jag inte fattar ett dugg av vad det hela går ut på egentligen. Att Rulle för säkerhets skull efter att ha skrivit ett helt mejl på svenska sedan avslutar med en engelsk hälsningsfras ifrågasatte jag stoiskt nog inte. Jag skrev bara:

Om du hade läst min blogg, hade du INTE skickat detta erbjudande till mig. När har jag någonsin marknadsfört någonting?

Hm.

För jag blev stött. Komma här och komma. Jädra spammare till att försöka fjäska. Vad gör Rulle i detta läge? Lyfter han blicken och tittar ut genom fönstret och tänker efter – som ni väl hade gjort? Mjäh. Såja, nu får ni facit:

Då beklagar jag. Trodde att det vara ett upplägg du kanske skulle gilla.

MVH,
Rulle

Rulle gillar nog inte mig.

Det är svårt att synas i mängden. Ett mejl som jag minns från i vintras var ett erbjudande om en produkt som bara skulle säljas i ”begränsad upplaga”:

Sim0n & T0mas har nu även tagit sig an ett nytt uppdrag, nämligen att ge ”T0rky 0n the G0” en helt ny design. Produkten kommer i ett svart snyggt mönster i bakgrundsfärgerna cerise, aqua och white.

Tyvärr minns jag mejlet bara för orden cerise, aqua och white. Jag såg framför mig hur jag med en nätt hushållspappersprodukt i cerise, aqua och white – som jag var en av få som fick njuta av – njöt av den ”praktiska avrivningsförmågan” och den ”härliga designen i snygga färger”. Sedan dog jag av skratt.

Underverket. Varför är pressbilden är sned? Är det en bild på en neddragen rullgardin? Är det bara jag som är trög?

Men veeeet ni vad jag tror är på gång – alltså det nya inom marknadsföring? Jo att de som syns, är de som skriver bra. Eller bara bättre. Eller kanske till och med bäst?

(Ber om ursäkt för alla ömma tår jag trampar på, förresten. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om – jag är bara en simpel, presumtiv kund.)

Uppdatering 46 timmar senare
Rulle har nyss mejlat mig igen. Med exakt samma påskbrev. Stackare, han verkar ha fastnat i vinkelvolten.

Share
17 kommentarer