1.
Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:
”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”
Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)
2.
Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.
Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)
3.
Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:
- ”91:an Karlsson fick permission.”
- ”Hon betalade med check.”
- ”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”
1: Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.)
2: Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.)
3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)
Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)
Uppdatering
Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”
Uppdatering 2
Språkmakargatan kommenterar också ämnet.
Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna(!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.
Knasfröken (kan hon inte få lite grammatik- och språklektion av dig? Eller var det det hon inte ville besvara?).
Kvarsittning tycker jag man kan ha om det innebär att man kompenserar för sena ankomster och bortbluddrad tid. Men det känns förstås fel att hela klassen ska drabbas av vad enstaka eftersläntrare och sabotörer har för sig.
91:an är en kul tidning.
Men vilken jäkla nöt till lärare!
Och vad ÄR det med lärare och läxor egentligen?
(När min tonåring gick i mellanstadiet fick hela klassen ta hem en lapp: ”Säg åt ditt barn att vara tyst i klassrummet och sitta still. Han/hon lyssnar inte på mig.”
Kanske läge att byta jobb..?)
Regler finns häroch här.
Jobbet är inte alltid så lätt och det behövs samarbete mellan skola och hem, speciellt när det är problem. Det kan man ju sköta på mer eller mindre smidiga sätt. Jag skulle ta kontakt med rektor om jag vore du, helst samråd i med andra föräldrar.
Jag skriver inte alltid rätt, (speciellt inte i bloggkommentarer) men jag ser att det blir allt vanligare att lärare både stavar fel och behandlar språket fel på andra sätt. Trist, och oprofessionellt. Men var ligger felet? Är det för låga krav för att komma in på lärarutbildningen, för låga krav under utbildningen eller är det en dålig grund som är orsaken?
När det gäller prov så kan jag bidra med några lysande exempel ur material som används i svenska skolor.
Ur avläsningsprov för åk 2:
En röd buss far full med folk.
Ur stavningsprov åk 2:
Köp litet mjöl åt mig.
Ur stavningsprov åk 1:
Mor har bakat.
Barbro matar duvan.
Det är alltså inte någon enskild knaslärare som överkonsumerat film från fyrtiotalet som har åstadkommit dessa exempel. De kommer ur vedertagna, normerade diagnosmaterial. Innehåll och satskonstruktioner är ibland totalt obegripliga för ett nutida barn och därför mäter man en hel del annat än vad som avses. Det är tyvärr snudd på omöjligt att föra en diskussion om detta inne i skolvärlden.
Det är säkert olagligt eller åtminstone osolidariskt att sprida sån här information, därför gömmer jag mig i anonymiteten i dag.
När en grundskola vill visa sina nya ”kapprums hus” under en kväll där intäkterna går till ”englands resa” och berättar att de satsar på ”föräldrar samverkan”, då blir man lätt betänksam. Tydligen satsar skolan inte på att lära ut korrekt svenska? Eller på att samarbeta – någon borde väl kunna korrekturläsa? Om jag haft en sexåring kanske denna lapp skulle avgjort mitt val av skola.
Från Vincents läxa ”Han kom från förra detta Sovjet Unionen” skall jag skratta eller gråta? Materialet hämtat på lektion.se. Särskrivningar förekommer i minst 50% av alla veckobrev och på skolan hade de tema ”Mattematik” i det andra spåret för ett tag sedan.
Jag vill läsa ditt arga brev!
Jag skrev för inte alltför längesen till en lärare och bad att de förtydligade läxorna, gärna skriftligt, eftersom det invandrarbarn som ständigt bad mej om hjälp inte riktigt visste vad som egentligen efterfrågades.
Fick ett svar om att de inte ens hade läxor… ändå får jag hjälpa till att artbestämma blad och skriva resebroschyrer.
Aha, det var det jag misstänkte: kollektiv bestraffning ÄR förbjuden i skolan. Tack, Översättarhelena.
Den enda kvarsittning jag råkat ut för var orsakad av blodpudding… Jag har aldrig i hela mitt liv ätit blodpudding. Jag har smakat några gånger men klarar inte av det.
En dag i årskurs 2 på Lulsundsskolan (visst har även du gått där?) blev jag sittandes en hel matrast med blodpudding på tallriken. Jag skulle inte få lämna matsalen förrän jag hade ätit upp maten. Och det klarade jag inte.
Så efter 45 minuter blev jag hämtad av fröken, fick kvarsittning efter lektionerna samma dag och fick med mig ett brev hem till mina föräldrar.
Nästa dag hade jag ett brev med mig till skolan från min mamma där hon skrev att hon befriade mig för resten av livet från att tvingas äta blodpudding. Min mamma ringde även upp fröken och ifrågasatte vad de höll på med när de försökte tvinga barn att äta viss mat.
Och jag äter fortfarande inte blodpudding…
Du hann före, Lotten. Jag har varit så sugen att skanna skolstartsbrevet från Sexåringens blivande fröken och lägga in det på min blogg.
Sjuåringen har fått lära sig att Kuba stavas med ”C”. Han har dessutom tagit hem bakläxa på en misslyckad matteövning som det krävdes komplexa tal för att lösa (vi fick sedan en felaktig lösning av fröken, men den var ”nästan rätt”).
Jag säger som far min: ”Matte och geografi kan de lära sig hemma, men att tas med folk kan bara en hederlig, skitig folkskola lära dem.”
Oj, jag glömde ju det bästa exemplet från vår lilla kommun: På en vägg i en förskola står det
FRIHET OCH JÄMLIGHET
med stora bokstäver.
Utanför har för övrigt några småkriminella ynglingar graffitiskrivit ”The more that you fear us the bigger we gets” på en vägg. De har säkert gått i den förskolan.
På dem, Lotten! Makalöst hur opedagogiskt (och olagligt!) en lärare kan bete sig.
Min mamma är lärare och hjälpte fram till pensionen en svensklärare med att korra hans veckobrev till föräldrarna … Det är inget skämt när jag säger att de flesta dyslektiker jag känner stavar överlägset bättre än många av mammas yngre kollegor.
Jag skulle inte vara så säker på att kvarsittning alltid betraktas som kollektiv bestraffning. Tror vi har att göra med en gråzon här, small surprise.
Fandel! ropar wv harmset och jag håller helhjärtat med.
Hoppas du skickade tillbaka det bedrövliga brevet vederbörligen rättat. Jag blir helt chockad av av att läsa det. Kontakta rektor, begär lärare som vet vad (i helskotta) de sysslar med!
cruella: Kvarsittning för hela klassen för att några missat något ÄR kollektiv bestraffning.
På äldste sonens Fiiiina skola får eleverna kvarsittning om de glömt penna eller linjal till lektionen. Om de slår en annan elev händer …. ingenting. Det gäller att ha prioriteringarna klara för sig.
Ett annat exempel: NO-läraren skriver ett brev hem till alla elevers föräldrar i årskursen att 80% av eleverna har gjort dåliga resultat och att hon vill ha bättre styrning hemifrån (?). Min tanke är att om så många elever misslyckats kanske läraren borde ändra metod? Men jag är ju bara förälder, pedagogiken är lärarnas sak, talade studierektor om.
Nåja, grabben trivs förträffligt, vill absolut inte byta skola och har lärt sig hålla reda på småsaker. Mor får vara rar och hålla tyst.
Jag har faktiskt inte kvar brevet till läraren, Suvi — jag skrev det i affekt för hand.
(Läraren kanske inte lyckades tyda kråkorna?)
ab: Ja, men det är nog inte alltid så enkelt som det verkar i Lottens exempel ur verkligheten. Säg att hela klassen utom fem stycken kommer i tid till grupparbetslektionen i geografi. Arbetet kommer svårligen igång förrän alla är på plats, det vet alla som försökt starta en lektion där det förekommer drop-in…
Även de som kommit i tid har alltså missat en väsentlig del av lektionstiden = kvarsittning för allihop.
Detta används, vågar jag påstå, betydligt oftare än som den typ av bestraffning som Lotten tar upp. Allas ansvar för helheten och det där.
När sonen gick på högstadiet för något år sedan fick han kvarsittning eller inte tillträde till lektionen om han var någon/några minuter försent. Men dök inte läraren upp 10 min efter lektionens början hände ingenting. Eleverna själva fick ta reda på om lektionen var inställd eller det skulle komma en vikarie.
cruella: Låter fullkomligt hårresande. Läraren kan väl gruppera om dem som kommit och sätta eftersläntrarna i en egen (ev kvarsittande) grupp? Fungerar kanske inte i 100% av fallen om det är grupper som jobbar över längre tid, men nog låter det lite slött.
Mind you, jag avundas inte de duktiga lärare som hamnat mitt i en slöhetskultur.
Jag har en lite knasig pappa men när gick i lågstadiet så bestämde den pucko lärarinnan att de ungar som besvärade sig med att åka skridskor på rasterna och sedan kom försent. För varje minut de var försenade, så länge skulle hon förlänga skoldagen. Min pappa gick i taket, ringde upp lärarinna och skällde ut henne efter noter som bara min pappa kan göra. Så gick det med de planerna på kollektiv bestraffning för nästa dag var alltsammans ett minne blott. Hon kröp inte till korset men nästan. Såhär 25 år senare kan jag inte låta bli att tycka att det var rätt åt henne. Hon var en jävla satkärring.
Om jag vore du (dig?) Lotten, så skulle jag ringa och uttrycka mitt missnöje.
Samtidigt är just de ständigt sena ankomsterna med indroppande ungar alltifrån fem minuter till en kvart sent till lektioner på 40 minuter ett jäkla gissel. Jag förstår om lärarna vill att ungarna dels ska fatta att det lönar sig att komma i tid, dels vill ge tillbaka den förlorade tiden till allihop – givet att de gör meningsfulla saker på kvarsittningen förstås.
I många avseenden är just skolan en kvarleva från en förgången tid. Man har problem med pedagogiken. Lärare och skolledning mörkar problem och arbetar för att långvarig mobbning, inte sällan ihop med misshandel, ”löses inom skolans väggar” och inte polisanmäls.
Jag tycker att det är bra att föräldrar reagerar och sätter ner foten.
Apropå drälla in sent — när jag har föreläst på Mälardalens Högskola har det till nu i vår varit helt ok att komma en kvart sent och gå en kvart tidigt för att ”tågen till Västerås bara går en gång i timmen”.
Sanslöst.
Jag har varit lärare hela mitt liv och jag kan intyga, att det är si och så med stavningen hos många lärare, inte bara bland de yngre utan även bland mina jämnåriga. Att kritisera en kollega, som dessutom är svensklärare, det är ett delikat problem kan jag försäkra. När Göteborgs Komvux ”Studium” gick omkull, skulle vi lärare placeras ut i kommunen. En kollega, som var grav dyslektiker, blev språkhandledare på Lärarhögskolan i Göteborg. Förstår ni varför de unga lärarna inte kan stava? Det är dessutom nästan det enda stället man kan komma in på utan jättebra betyg. Väldigt få vill nämligen bli lärare nuförtiden, vilket inte är förvånande alls.
Jag måste bara i sammanhanget få delge er historien om när min äldste son gick i sexårs och fick veckobrev varje vecka. Det var en fantastiskt bra tanke. MEN. Inte om sexårsläraren är en ordbajsare, som aldrig kan komma till punkt (felstavningar och felsyftningar var bara en liten del av det jag irriterade mig på). Värsta exemplet var i samband med luciatåget. Då var veckobrevet på två (2!) sidor. Detta utan att det framkom vilken tid man skulle vara där och kontentan av det hela var att man skulle se till att luciakronan inte var för liten, för den kunde skava på öronen, som då skulle bli röda. Ångrar faktiskt att jag inte sparat det brevet, men jag var så irriterad på det hela just då att jag inte ens sparade det tills luciatåget var över. Min son hade förövrigt en mycket välsittande tomtemössa det året 😉
Frågan det gällde och som min far och mamma också för den delen reagerade så starkt emot var tanken på och implementerandet av, om det så bara var i två dagar, av kollektiv bestraffning. Det var inte tillåtet ens på den tiden. Och är inte tillåtet nu heller. Om en unge kommer för sent, ta tag i den ungen, kommer en unge 40 minuter för sent, ja då har man ett problem på halsen. Ta itu med det men man ska inte straffa de som sköter sig. Jag var skötsam hela min skoltid men har många exempel på hur det var dem som inte gjorde det som på ett eller annat sätt drog fördelar eller som tog de allmänna utskällningar hela klassen fick ta del av med en klackspark.
Klart man inte ska straffa dem som sköter sig, men de hamnar i skuggan och missar en massa lektionstid de också när ett litet antal kommer för sent, mycket eller lite (kanske för att de åkt skridsko…).
Kvarsittning som kompensation för förlorad lektionstid reagerar jag inte ens på längre, ej heller mina ungar. Men helst såge jag, och de förstås, att problemet aldrig eller sällan uppstod.
relegi – sorgesång över ett förlorat disciplinredskap?
Jag läser till min glädje och förfäran att jag inte är ensam om att ha fått veckobrev där det talades om ”matte matik” och ”föräldrar möte” eller dylikt.
Däremot hoppas jag vara ensam om att ha fått reaktionen jag fick när jag nån gång nändes säga att det kanske är lite skevt att folk som skriver så illa förväntas lära barnen skriva…
Vad svarade fröken? Jo, hon sa till dottern (!), inte till mig, att hon nu förstod hur dottern blivit en sån näbbgädda, det hade hon ju efter mor sin.
Efter det har jag inte sagt mer om saken, vare sig till fröken eller ledningen, särskilt som rektorn kanske är den som skriver allra sämst på den skolan… 🙁
Lotten, jag skulle ta ett snack med Skolverket eller Skolinspektionen faktiskt. (Just nu är jag för trött för att klargöra för vilka som sörjer för vad, vilket jag vet i vanliga fall. Tror det är Skolverket som är det rätta just här.)
Det går bra att bara fråga vad som gäller, alla behöver ju inte alltid anmäla allt, även om jag gärna såg att fler gjorde det. Självom till straff och androm till varnagel…
http://www.skolverket.se/
http://www.skolinspektionen.se/
Men vilken marknad för en språkpois.
Hoppas bara att pengarna finns någonstans
Noterar att jag tydligen är den i det här sällskapet som själv har suttit kvar.
Är alla här verkligen så välartade, om än med k-sittande telningar?
Jag tänker mig, efter att ha haft åtskilliga lärare som inte borde ha varit lärare, att lärare är en sån grej som man antingen passar som eller inte. Det hänger inte på hur mycket pedagogik man har läst. Man kan ha läst pedagogik men ha usla kunskaper i det ämne man ska lära ut.
En kompis fick arbete som s.k., obehörig lärare. Eleverna älskade henne. Hon hade en magister i det hon undervisade i, men nej, hon hade inte läst pedagogik men hade en fallenhet för att lära ut. När det kom till kritan senare anställde skolan en behörig lärare som hade fyrtio poäng i det aktuella ämnet men med pedagogisk kurs.
Vem vann på det?
Jag var extremt understimulerad i grundskolan. Dessutom bodde jag i vad som skulle benämnas som ett socialt utsatt område. Saker började bli intressanta på gymnasiet. Roliga på universitetet, om man bortser från de ständiga frågorna på de lägre kurserna när folk alltid kom med frågorna: ”Kommer det här på tentan?”, så fort föreläsaren hade öppnat munnen. Kunskap ska aldrig fördömas, det är det rikaste man kan erhålla, erhållandet av den samma ska inte heller förminskas till att nu-har-ni-minsann-inte-ansträngt-er-tillräckligt. I nionde klass kunde jag japansk historia som ett rinnande vatten. Inte normalt kanske, men kul.
Plastfarfar: Jag tror inte kvarsittning var så gångbart på det flummiga sjuttiotal (brukar det ju heta) där jag framlevde min grundskoletid.
I gymnasiet satt vi kvar av egen vilja, för då var det ju stundtals ganska roligt.
Hade jag gått i grundskolan i dag hade jag garanterat fått sitta kvar av både det ena och det andra skälet, misstänker jag.
Mitt mellanstadium genomgicks på 60-talet. Mot slutet därav var kvarsittning plötsligt no-no.
Flummet gjorde sitt intrång.
Jag har heller aldrig fått kvarsittning. Men det beror inte på att det var ett no-no, det beror på att jag var ett under av ordning och skötsamhet.
Inte förrän i ettan på gymnasiet misskötte jag mig och skolkade på 38 % av lektionerna. (Ja, de räknade ut det.) Då kallades jag till ett möte, där lärarna bad mig om bättring och högre närvaro. ”Jaha” sa jag, och lydde.
Rebellen i mig har det inte lätt.
Ja själv är man ju född 90, men har ändå blivit kollektivt bestraffad. Däremot aldrig på lördagar och som oftast fick man kakor 😛
Plastfarfar: Jag har faktiskt suttit kvar.
Brottet: Snöbollskastning på skolgården.
Jag har aldrig blivit kvarsutten, det fanns inte i min moderna och progressiva skola på 60- och 70-talet. Jag har heller aldrig riktigt förstått hur skolan kan vilja få eleverna att se skolan som ett straff. Borde det inte vara tvärt om? Att ge eleverna kvarsittning som straff slår ju bara fast att de utför straffarbete hela dagarna.
idist – idealist(?) tycker wv.
Av punkterna ovan är det 1 som jag reagerar mest på, och framför allt lärarens misslyckade ton som säkert gjorde flera barn besvikna och ledsna. Det är en sådan sak som hade kunnat få även mig att skriva arga brev till lärare och rektorer.
Skrivfelen är bedrövliga, men där är jag lite kluven. Jag har träffat flera personer med mer eller mindre grav dyslexi som pluggar för att bli lärare i svenska, och även om jag inte fattar hur de tänker är det ju rätt att en funktionsnedsättning inte ska behöva begränsa en människas yrkesval. Samtidigt blir jag sorgsen i hjärtat när jag tänker på de barn som ska lära sig svenska av någon som knappt kan skriva begripligt. Vad gör man? Vad ska jag göra om det är mina barn som får den läraren?
Svenska skolan skulle jag kunna säja mycket om. Men inget snällt, tror jag. Träffade en gammal mattefröken på en buss häromdan och vi föll i varandras armar, praktiskt taget, när vi upptäckte att vi båda anser att skolan slösar med barnenes tid. Jag har inte längre några egna barn i skolan, man följer ändå skoldebatten, för skolan är viktig (tycker vi gamla perukstockar).
På min arbetsplats tog vi ofta emot studie besök av skolklasser t. ex. Lärarna skrev ofta och frågade om det gick för sej att komma och se hur vi hade det. Svenskan var det, likt Lottens exempel, lite si och så med, vilket i början chockade mej, men så småningom blev jag van. I början var jag ölite pedagogisk, tyckte jag. När läraren undrat om de kunde vara ”välkommna” på studiesök skrev jag tillbaka att de var ”välkomna” då och då. Senare har jag förstått att läraren säkert tänkte: ”Tänk att de inte kan stava på Högsta domstolen!”
Men h-lv-te!!!!! Det blev särskivning på studiebesök. Nu går jag och dränker mej! Här ska jag gå på och rätta andra och så blir det världens mest idiotisk felskrivning. Ja det ”blev”; inte 17 skriver jag så där.
Nejdå. Särskrivningen tillkom för att du skulle visa upp ett pedagogiskt exempel. Du visste helt klart vad du gjorde, Ökenråttan!
För övrigt vill jag tacka er alla för det trevliga engagemanget trots att jag själv inte var så närvarande i kommentatorsbåset!
Funktionsnedsättning ska visst hindra vissa yrkesval! Dyslektiker ska INTE undervisa i svenska, liksom blinda inte ska bli körskollärare och migränbenägna eller folk med narkolepsi inte framföra bil, rymdraket eller jumbojet. Det är väl självklart?
OK – migränbenägna får köra bil. Men inte det övriga.
Javisst, SÅ var det. Ingen förstår mej som du! Tack Lotten!!
ab: Jo, jag håller ju med dig, men DO eller någon annan kanske skulle ha invändningar. Och det här ”jag är X – mot alla odds” är ju ett populärt tema i veckotidningar och annat, där folk applåderas för att de gör något som de rimligtvis inte klarar. Förresten, hur ska man hindra dyslektiker från att bli lärare i svenska? För idag är det ingen som gör det.
Det här mynnar ut i en närliggande, mycket intressant diskussion: varför ”ska” man få välja yrke efter eget humör utan att ta hänsyn till förutsättningarna?
Man kan dra upp absurda exempel som enbenta brandmän och synskadade poliser — som vi väl inte har … än?
Eller (förlåt, Konstfack) konstnärer utan (förlåt igen) t-a-l-a-n-g.
Hurra, här kommer vi in i semantikens underbara värld! För man kan inte handskas med något om man inte definierar det först. Låt oss alltså definiera skola.
Vad är skolan till för, först och främst? Jo, att undervisa barn så att de får korrekta kunskaper! Vad behövs för detta? Jo, en god miljö och motiverade och adekvat kompetenta lärare! Är en dyslektisk lärare eller en som saknar mycket goda (inte grundläggande utan mycket goda)kunskaper i svenska kompetent att lära ut detsammas riktiga bruk i tal och skrift? Nej!
Följaktligen: Ingen utan rätt förutsättningar för yrket ska kunna tas in på Lärarhögskolan eller via andra kanaler få undervisa. Är man dyslektiker och inte begriper detta, saknar man omdöme. Brinner man ändå av lust att undervisa kan man söka upp ett ämne där den skriftliga behandlingen av språket inte står i centrum. Man kanske är en fantastisk och karismatisk föredragshållare, t ex.
En kvarsittare till här. Jag fick nog kvarsittning nästan varenda dag i mellanstadiet. Det berodde på att jag absolut inte kunde komma i tid på morgonen. Det var 80-90-tal och kanske inte så flummigt längre.
Ingen som undrar varför jag fick sitta kvar så ofta? (I fyran, om jag minns rätt)
[Språkpolispiketen: Skulle frågetecknet ovan ha setat efter parentesen, eller?]
Okej plastfarfar, jag är Såå nyfiken!
Själv var jag bussbarn så jag kunde knappt komma försent.
Jag skolkade nog bara från en TTF i tvåan när Lottakåren skulle informera. Samma information som vi varit på i ettan. Ett kollektivt bestlut av alla tjejerna i klassen. (Killarna hade ledigt!)
Av samma skäl som jag är varken chef, rik eller berömd. Jag svarade på frågor riktade till andra, jag kommenterade allt som sades och jag var en verbal pest redan som 10+are.
Kort sagt: Jag lyckades aldrig hålla sladdran.
Barnens Farmor har två favoritbilder på mig. En på mig framför en ME 109 på The Smithsonian Institution (Här en BF 109G) och sen en framför en trehjulig efterkrigsMesserschmitt på motormuseet i Arvika.
Get it?
Howdy: Frihet och emlighet?
Jag var kanske ingen dussinelev. Snarare rätt udda med mina säregna intressen som jag nu ser som en styrka, både de underliga intressena samt önskan att bibehålla dem trots att kostnaden blev hög.
Jag har haft bra lärare också. En enastående lärare i svenska även om det kanske inte märks på min kommatering och en väldigt bra lärare i naturkunskap samt en tredje i historia och vad som löst kallades SO.
WV: gratis
Får lärare inte vara dåliga?
Jaa du. Hm.
”Får” brandmän vara dåliga?
”Får” chefer i största allmänhet vara dåliga?
”Får” kirurger vara dåliga?
Vad jag vill säga är att det är väl mindre lämpligt att man är dålig på sitt yrke när man i sitt yrke påverkar människor och ting runtomkring. Sedan är det nog inte upp mig att definiera vad som är dåligt … (Även om jag gör just det hela tiden.)
Jessika: Oroa dig inte för din kommatering. Du sätter bara ett kommatecken där det känns bra — där man behöver andas eller vila lite. Vilket man tydligen inte behöver så ofta.
OK… många kommentarer om missnöje i den svenska skolan. Jag är lärare sedan 19 år tillbaka och har under hela den tiden jobbat under sparkrav. Mycket är skevt i svenska skolan, det är sant men det finns så otroligt mycket som dessutom är bra.
Faktum är att jag älskar mitt jobb. Jag möter varje dag ett antal glada och nyfikna elever. Jag respekterar dem och förhoppningsvis får jag en viss respekt tillbaka. Vi har roliga dagar tillsammans. Visst händer tråkigheter och i första hand försöker vi lösa dem inom klassens ram. Om inte det går så får man gå vidare… och föräldrarna informeras alltid och allting försöker lösas i samförstånd. Polisanmälan är verkligen sista utvägen.
En tendens som jag tycker ha ökat under de senaste åren är att så många föräldrar vid minsta missnöje går förbi läraren och anmäler problem direkt till rektor, nämnd eller t.o.m. Skolverket. Det skrämmer mig lite. Varför inte först gå till läraren och prata om hur de upplever situationen, de allra flesta av oss är faktiskt mänkliga och tar inte ut oförätter på eleverna.
Samarbete mellan hem och skola är alltid det som främjar elevernas utveckling mest. Gnissel i maskineriet där hjälper ingen elev är jag rädd. Så ibland kanske man som vuxen får svälja sina oförätter om knäppa lärare och ansvarslösa föräldrar och gå vidare och jobba efter de förutsättningar som faktiskt finns.
Men… för att återgå till blogginlägget… kollektiv bestraffning är inte tillåtet. Kvarsittning rent löjligt, det förstärker ju bara ett negativt beteende/ovana eller vad det nu skulle kunna vara för skäl.
Prov är ganska förlegat, tycker själv att projektarbete med loggbok är roligare att jobba med och jag tror att det ger eleverna mer. Skulle jag nu ha prov så får eleverna jobba med det tills de kan det och med hjälp av boken om så behövs. Syftet är ju att lära sig något inte visa hur bra man är på att komma ihåg något utantill.
Läxor har jag… dels är det viktigt att eleverna visar vad de håller på med i skolan… att läsa för en mottagare är alltid viktigt och i skolan hinner inte läraren lyssna på 25 elever enskilt. Men jag ger aldrig någonting nytt i läxa, det står alltid i relation till det vi håller på med i skolan. Och framförallt står det i relation till vad just den specifika eleven behöver träna mer på.
För de elever som inte får ihop läxläsningen hemma så ordnar skolan läxläsning, men skälet till läxläsningen ska inte vara föräldrar inte hinner eller att idrottsträningar tar för mycket tid.
Det här är ett ämne som jag brinner för och jag är lite trött på gnället på den svenska skolan. Alla har gått i skolan och alla känner att de är experter på svenska skolan. Men handen på hjärtat, hur länge sedan var det ni besökte ett klassrum under en skoldag? Föräldrar som gör verksamhetsbesök är ganska ovanligt i min värld… trots att det är öppet att komma när det passar och att jag ibland bjuder in under en vecka och eleverna ordnar fika och liknande. Många föräldrar hinner helt enkelt inte komma…
Jag skulle kunna babbla om detta i timmar men det ska jag inte…
Jag är mänsklig, skulle ni få för er att kolla min grammatik och stavning så hittar ni säkert många fel. Att jag har svårigheter kanske gör att jag lättare kan sätta mig in i de problem en elev kan känna inför vissa saker… och vaddå… jag kanske är en sjuhelsikes pedagog istället… och jag gör alltid så gott jag kan.
Heja läraren Lotta!
Jag håller verkligen med om att man inte ska ”anmäla” och springa till rektorn utan faktiskt först ta upp eventuella problem med läraren.