Är idag intervjuad hos The Critics. Skriv gärna följdfrågor i mitt kommentatorsbås här. Men glöm inte att lyssna på Beatles också. (Hur ni även ska hinna jobba? Simultanförmåga, govänner!)
den skrattande språkpolisen
Lotten Inlägg
Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.
Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.
Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!
Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)
(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.
Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.
Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.
En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.
Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)
Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)
Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.
Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.
42 kommentarerDe morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.
Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.
Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
– Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
– Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).
Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.
Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.
– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?
Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.
Gummisulorna måste ha smält.Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.
Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?
En ko vid korsningen.Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.
Vilken stor skälla!Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.
Skidor i väldigt kort backe.Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.
Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:
– Ok! Finns det batterier i kameran?
Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna … var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.
En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.
– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.
Eller nej, det där är ju ”bara” en rubrik. Men plötsligt hade vi igår här hemma i huset inte tillgång till nätet, som tydligen hade brakat samman i stora delar av staden.
Och vad händer?
- Sjuttonåringen paniksomnade mitt på blanka eftermiddagen.
- Fjortonåringen skrev en dikt om vad man tänker på när man inte har internetvågor.
- Elvaåringen satte sig ner med armarna i kors och filosoferade om datorspel.
- Fjortonåringen väckte Sjuttonåringen och tillsammans bakade de kakor och städade köket.
- Nioåringen och Sexåringen samlade skalbaggar (dykare) som ideligen hamnar på studsmattan i tron att det är en vattenspegel.
Här bor Carl Bagge och hans vänner.
Jag känner mig illa till mods av diskussionerna om hur vi blir latare, dummare, imbecillare och allt mer inskränkta av att ständigt ha internettillgång. För jag kräver ju ständig internettillgång. (Och tog förstås fram mitt modem under avbrottet.) Men visst kan även jag se att det finns en gräns – man kan ju t.ex. inte blogga i duschen. Än.
Några av er slutar förmodligen att läsa nu. Ni tror att ni vet vad jag ska skriva och känner att det är lite stressigt eftersom det finns så himla mycket att läsa någon annanstans och när ni sneglar neråt så ser ni att det inte ens finns en bild, en bildtext, en simpel faktaruta eller en punktlista och då är det förmodligen inte någon idé att läsa resten – kanske blir det tid att återvända och läsa mer, men bara om det är jättemånga kommentarer inskrivna, för det betyder kanske att det har hettat till i kommentatorsbåset. Åh, så himla lång och jobbig den där meningen var då mitt i alltihopa. Men … (å ja ba, äh, lissom) så här gör man ju även när man läser böcker som tråkar till det med en mesig naturbeskrivning mitt i alla de spännande likmaskarna. Man skummar framåt.
(Den där artikeln om det här av Nicholas Carr borde jag förstås lusläsa. Men det var värst vad den var lååång.)
______
Fotnot
Internetavbrottet varade inte alls länge. Det som barnen gjorde i punktlistan här ovan är helt normala sysselsättningar varje dag.
Som bloggare går man i cirklar runt sig själv och sina ämnen. Varför kan jag inte förmå mig att skriva mer om speedway, artros, kisel eller Sydafrika istället för dessa ideliga basket- barn- och bokstavsinlägg?
För att inte taaaala om återvinningsstationsbilderna. Jag tar bilder på min bortskänkta ungdoms klädnostalgi (mammas zebrabikini!) och redovisar egna flaskinsamlingar som är så roliga att krossa samt tar foton på mig själv när jag släcker eld i pappersinsamlingen.
Återvinningen är faktiskt ett gissel. Som man måste återkomma till. Kartongerna stinker först under diskbänken, sedan i bilen och slutligen i tröjärmen. (Som för övrigt var ett ord med lustigt utseende. Tröjärmen. Kolla på alla prickar där. Tröjärmen. Hihi.)
Men hörni, vad gör ni när ni vaknar en solig helgdag och upptäcker att ni har för många och för skrymmande tv-apparater, tre på tok för gamla stereoapparater, femton par gamla skor och fyra uttjänta dammsugare?
Javisst! Ni lämnar dem strax bredvid pappersinsamlingen! Klump-tv-apparater är ju så himla svåra att få in i det lilla containerhålet.
En stövel som jag underligt nog inte tog med mig hem, trots att det hade ökat min coolhetsfaktor med åtskilliga procent.När vi i kommentatorsbåset diskuterade detta för ett år sedan, kom vi fram till att bevakningskameror var en idé, men att det skulle kunna vara lite kränkande och … öh, övervakande. Översättarhelena föreslog raskt ”ansiktsoigenkänningsfunktion” medan Cruella krasst konstaterade att ”det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet”.
Men det finns även återvinningsstationer som fungerar som paradis. Kommentatösen Ingrids man-om-hon-hade-varit-gift gick nämligen en morgon iväg med ett gäng tomma vinflaskor och kom hem med en flaska hemtillverkad olivolja och en varm skinkstek.
16 kommentarerUnderliga tider.
Alla är rädda för att bli övervakade samtidigt som alla hela tiden berättar vad de gör. (FRA/Ipred kontra Bloggy/Twitter/Jaiku.)
Alla åker rulltrappa och kör bil för att orka/hinna träna sina muskler på gym.
Alla äter smör/broccoli mot sin vilja för att genväga sig till Beach 2009.
Släpp fångarne loss det är vår, men släpp förresten inte loss dem.
Eländes elände.
Själv är jag motsatsernas kontrast. Ät upp fångarne och smöret, dumpa FRA och broccolin samt cykla i motvind.
(Nej, jag försöker alls inte vara djup och svårsvart. Jag är bara påsklig.)
Typisk påsk hemma hos oss: Den djefla mannen gnager på lamm. – Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.
- Tvätta? Nä, det hjälper inte.
- Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
- Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
- Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
- Beställa tid för klippning och slingning? Ja!
(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)
Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?
I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.) Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.
Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)
Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar … och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.
Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.Tillägg:
”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)
Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.
Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)
Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.
Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):
Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______
”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.
Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.
Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.
Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:
”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”
Slut på uppdatering.
Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)
I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.
I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)
Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!
Tut! [Tu-u-u–u-u-u-u-u-u-u-u-t …]
23 kommentarer Jahaja. Inte nog med att glasbitar på ett mystiskt sätt har letat sig in i både färska och frysta kycklingbitar. Nu bor de även i äggen!
Förmodligen inte glasägg.Eftersom det här var en lika stor nyhet för oss i Radio Sörmland som någonsin ockupationen på Västtysklands ambassad eller Frank Anderssons sensationella VM-guld via en halvnelson, satte vi in alla våra jannejosefssonska grävkrafter och hittade
1. en förvånad äggätare
2. en informatör på Jordbruksverket.
Allt kan höras här. Men om ni inte orkar lyssna:
1. Erica Hermansson åt som vanligt ägg i morse och dränkte ägget i kaviar. Plötsligt bet hon i i en lillfingernagelstor glasbit som liksom satt fastkilad mellan gulan och vitan.
2. Erik Berggren verkade helt skärrad, men kunde meddela att de på Jordbruksverket skulle ha krismöte, och att allmänheten så länge skulle kunna känna sig säker om alla stekte äggen istället för att äta dem kokta.
____
Naturligtvis hade vi hittat på allt. Och naturligtvis blev folk arga. På telefonsvararen (ni måste lyssna!) fick vi skäll för att vi på detta sätt skrämmer upp både gamla och unga och det hela var barnsligt, dumt, taffligt och jag vet inte allt.
Själv tycker jag att det var lysande: man blir ju lurad bara så länge som man inte tänker sig för. Alla som klagade gjorde det dessutom å någon annans vägnar – alla stackare som ju blev lurade. Själva var de inte alls lurade, så det så.
_______
Den som föreställde Erica bloggar om det här.
Den som föreställde Erik bloggar om det här.
Många skämt blire.