Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Så, vad tar man med sig när det brinner?

Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.

Blomma från en bloggläsare!

Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:

– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
Oersättligt, upprepade jag och log.

Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)

Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen

  • en burk med sladdar till kameror och datorer
  • en Rowells-katalog från 1967
  • en Melodifestivalsbilaga från 2003
  • tre smutsiga t-shirtar
  • fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
  • en barbiedocka utan hår
  • en ickefungerande digitalkamera från 1998
  • min mössa
  • 16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.
Bevingade ord, tandborstar, skor, sladdar och en  gammal kamera.
Rowells, tidningsurklipp och Carola 2003.

Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?

Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.

Nu rensar saneringsfirman huset från skräp och sängar samt böcker. (Antalet lådor är perverst stort.) Saker som de inte ska ta med sig, hamnar slumpmässigt i övriga rum.

Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)

Vi kommer att fortsätta att bo hos Bästisgrannen så länge de står ut med oss. Iakttagelserna och lärdomarna är många.
  • De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
  • Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
  • När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
  • Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
  • Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.
Men tänk om de inte vill se på landskampen ikväll! Fasa! (Man återgår snabbt till att vara bekymrad över petitesser.)
Share
35 kommentarer

Dagen efter branden: stink och plask

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på …
– Och han i …
– Just det, där var  vi också, på …
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.
Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?
Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.) 

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och …

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

Share
53 kommentarer

Ring brandkåren!

– Va? sa jag lite lamt.
– Ring 112! ropade min djefla man från taket.
– Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka.
– Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!

Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.

 

Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.

Rökdykarna såg ut som Dustin Hoffman i Outbreak.

 

Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.

De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avancerade matteuträkningar och välformulerade bokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.

Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.

Share
80 kommentarer

Hjälp oss, snälla rara!

Om prick en vecka, den 19/11,  håller jag och min djefla man ett fantastiskt seminarium i Lund, kära Lund (som jag berättade för två veckor sedan).

Men Lund! Vad har hänt? Trots alla hurrarop och tjolahopp, har vi bara fått in hälften så många anmälningar som vi skulle vilja. Naturligtvis genomför vi allt oavsett antal deltagare – för så dumma och oekonomiskt sinnade är vi. Men om ni, kära läsare, kan muta någon, övertala en chef, tjata på en kompis och … öh, trolla med knäna och hjälpa oss så kommer jag att återgälda vänligheten med extra välformulerade ord i bloggen.

Läs mer här och boka plats här. (Eller mejla mig om anmälningsformuläret känns läskigt.)

1. Informatörens verktygslåda med Olle Bergman (09:00–12:00, Lilla Hotellet) – en förmiddag med snabba tips
Skrivteknik och publicering
Skriv notiser, webbtexter, pressmeddelanden, foldrar m.m.
Bild & text i samspel
Redigering och korrekturläsning
Medielandskapet
Bloggar, Twitter, Facebook – hur kan de användas?
Värt att veta om Google
Bra att tänka på när du möter media
Presentationsteknik
Tio tips för bättre PowerPoint-bilder
Retorik i tredje årtusendet

2. Moderna skrivregler med Lotten Bergman (13:00–16:00, Lilla Hotellet) – värdefullt vetande för dig som skriver
Vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Krångel- och kanslisvenska.
Vanliga misstag
Skiljetecken, förkortningar, datum m.m.
Litteratur & fortbildning

3. After Work
(19:00, plats meddelas senare)
Kom som du är, ta med dig vem du vill, mingla loss och ställ alla de frågor du glömde ställa under seminarierna.
______________
Nä, nu ska jag öva på mina talade, välformulerade ord eftersom denna torsdag ska spenderas i Stockholm – på ett äldreboende. Enligt uppdragsgivaren ska jag kåsera om mig själv i en timme, men komma ihåg att ta hänsyn till alla som inte kan höra vad jag säger. Jag funderar på att strippa medan jag dansar jenka.
______________

Uppdatering. Det kom ett mejl med en skärmdump från Twitter. Jag är mållös.

Share
36 kommentarer

En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

  • slutade gå i skolan när han var 14
  • skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
  • blev stridspilot när han var 19
  • filmade London när han var runt 25
  • dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Share
20 kommentarer

Känsliga bilälskare varnas

Ah! Bilälskare var ju ett intressant ord.

Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.

Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.

– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken.
– Mhm, vi gillar den skarpt.
– Nämen nåt fel kan jag inte hitta.
– Inte? Så trevligt!
– Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska.
– Tack!

(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)

– Men … sa bilmecken och rynkade pannan.
– Ojoj, vad har du hittat?
– Nämen alltså när tvättades bilen senast?
– Öh. Tjugohundr…
– Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det.
– Ok!

Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.

I biltvätten såg det ut som vanligt, fast bilen åkte framåt av sig själv i en tvätt-tunnel och stod inte stilla som det brukar vara. (Jag sitter faktiskt och fnissar som ett skrämt barn i detta läge.)

När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.

Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.

Det växer något på bilen!
Nej! Vad händer där bakom listen?

Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)

Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som  förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.

Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?

Share
21 kommentarer

Vad händer månne under en basketspelares lördag?

Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.
Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)

Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.

Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!

Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.

Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.

I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.

Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.
Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)

Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:

– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?

Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.

När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.

Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)
– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)
Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)

Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.

Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?

____________
Språklkorigerigsuppdattering
:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________
Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)

Share
28 kommentarer

Fem tips om intervjuteknik (uppdat.)

Holyfield har precis vunnit över Tyson och kan inte sluta prata om Gud och Jesus. Men reportern ger inte upp.

Då och då – med väldigt underliga intervall som inte alls verkar förtroendeingivande – skickar min djefla man och jag ut ett nyhetsbrev med fem tips om något bokstavsrelaterat. Idag försöker jag sålla bland mina 396 tips till alla som någon gång måste intervjua någon.

– Intervjutips? Vabaha? Ska du som inte är journalistutbildad ge tips i ett ämne som du ju inte på några villkor kan behärska?
– Javisst. Det finns så mycket som jag tror att jag kan.

För även om man inte är journalist, kan man ha nytta av att känna till intervjuteknik. Det kan handla om att skapa nya kontakter inom eller utanför företaget, att finna rätt person till en ny tjänst eller bara om en presentationstext till intranätet. Eller ett blogginlägg för tusan bövlar!

1.
Se till att intervjuoffret (som man verkligen inte borde kalla ett offer egentligen) känner sig bekväm i situationen. Om det kräver att du sitter synnerligen obekvämt på ett bord i skräddarställning, så ok.

– Vad roligt att du sover i en vattensäng, får jag lägga mig bredvid dig medan vi fortsätter att prata?

– Visserligen brinner det lite i ditt hår fortfarande, men här – ta en isbit på.

2.
Eliminera störande element. Det kan vara omkringrusande kolleger, gråtande barn i bakgrunden eller en ständigt sms-pipande telefon. Men tänk också på att de störande elementen kan fungera lugnande för att ”allt är som vanligt” med dem i närheten. Det finns människor som till och med mår dåligt och inte kan fokusera om de blir tvungna att stänga av mobilen eftersom de då får en känsla av att de står utanför ”verkligheten”. Eliminera alltså inte nödvändigtvis det som stör dig, utan sådant som stör den som intervjuas.

– Ni flackar med blicken, är det något som är fel, herr Pirat?
– Ja, jag saknar min papegoja så. Kan han få sitta på min axel under intervjun?

3.
Ett självklart tips som passar i alla tänkbara situationer i livet, är att man bör förbereda sig. Alla tipslistor med självaktning har med punkten ”förbered dig”. När det inte går att förbereda sig, kan man i alla fall skriva upp frågor som kanske kommer att ställas – hur självklara de än är. Men bara för att det finns färdiga frågor, kan man inte slappna av helt: du måste vara vaken och lyssna på svaren så att du inte missar självklara följdfrågor. Så här t.ex.:

– Ja, det var ju då jag förstod att min mamma … inte var … som andra mammor … 
– Och vilken är din favoriträtt?

4.
Formulera frågorna så att de varken är vinklade eller mesiga. Tyvärr definierar alla jag känner ”vinklad” och ”mesig” på olika sätt, men ungefär så här menar jag:

Vinklad fråga
– Tycker du att det är rätt att stora, starka, rika ishockeyspelare ska få bättre träningstider än stackars små, fattiga konståkningsflickor?

Mesig fråga
– Blev du inte ledsen då? Och kränkt?

Dum fråga (som tyvärr ofta funkar bra)
– Hur känns det?

Öppen fråga utan vinklingar och färdiguttänkta svar
– Jag är lite nyfiken på den nya landskapsflaggan som har ett spöknippe i mitten. Berätta hur den kom till!

5.
Våga använda din egen personlighet. Är du en slarver med ägg på slipsen eller en petimäter med benan i raka vinklar kan du kanske göra en grej av det. (Men förvänta dig inte att den som du intervjuar hurrar och älskar dig bara för att du är dig själv.)

– Titta, jag har förberett mig med 125 frågor, en bandspelare och sjutton nyvässade pennor med perfekt hårdhet. Sådan är jag!
– Jag har då rakt inte tid att svara på 125 frågor.

– Oj och hoppsan, spillde jag rödbetssaft på din vita klänning igen?
– Jag har inget ombyte och måste åka hem och byta, du har fem minuter på dig från och med nu.

Såja.

Det sägs att Ulf Elfving (som inte stavas med w) fortfarande är Sveriges skickligaste intervjuare. Jag tycker att det är svårt att bedöma numera, när man inte är riktigt säker på om det finns en intervjufrågemakarstab i bakgrunden. Själv gillar jag Ruby Wax och Michael Parkinson, men det känns ju sådär lagom originellt.

Uppdatering
Har nu fått från säker källa (kollega till Ulf) höra att han inte har hjälp med frågorna utan sköter vjuandet helt själv. (Ja, i branschen skippar man ”inter-”.)

Share
13 kommentarer

Stenografen, Riksdagshuset och ett scoop!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!

Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)

Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Cruella har här tolkat sina kråkor.

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.

Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).

Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)

Nu till scoopet!
Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?

Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?

Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:

Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.

OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) kommer att intyga äktheten.

Share
32 kommentarer

Att vara stenograf

Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!

Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.

Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.

Share
Lämna en kommentar