Lotten Inlägg

Jag trodde inte att så många skulle klara dagens lucka. Fel hade jag! Görel var först med att pricka en ledtråd: ”L är en nyckelbokstav. L = landet, London, Lycksele. Ena eller andra Linköping?” (Men Lycksele är ju bortitok.) Sedan kom Ökenråttan och hade korrekt svar: ”Han som skrev om Val, valen, du minns. Han nås bara via pappersbrev. Och skriver mycket om sin mormor.”

(Lång historia, detta om valen. Del 1, del 2.) 

Stackars Örjan trodde däremot på femöringens värde och utgångsdatum och googlade sig alldeles vilse trots att de kamouflerade tipsen öste in. (Ni är väldigt väluppfostrade allihop!) Men nu går vi mot lösningen – och nu rynkar jag pannan.

Ibland tar jag mig i Julkalendern friheten att fara ut mot en författare eller skribent. Jag vågar mig på att kritisera och vara ogin och ha åsikter om deras alster. Några exempel (det finns fler) är:

Läckberg 

Marklund 

Majlard

 Detta kan jag göra för att mitt yrke faktiskt är redaktör. Problemet är bara att jag ju då i min kritik samtidigt klankar på de tusen triljarder läsare som faktiskt gillar sådana där (erbarmliga) texter. Så, alla ni: förlåt. Dagens hemlisbloggare är tyvärr ingenting för mig. Men nu har vi ju en sorglig sak gemensam, han och jag.

 Stefan Andhé (f. 1944) är nämligen kåsör. Men där slutar det gemensamma. Dels är ju han fortfarande kåsör medan jag inte är det, dels är han enligt min enkla mening inte rolig. (Ok, kåserier måste inte vara roliga, ok då. Så underligt att jag plötsligt känner att jag vill kursivera massa ord.) Om vi tar kåseriet om den försvunna rovan (eller ”guldklockan” som jag skrev i texten), så handlar det om hur han letar och letar och inte hittar den. Och han hittar den verkligen inte. Det är inte så att det finns en enkel poäng som att han kommer på att han ju har den i fickan, att den har blivit pantsatt, att han faktiskt aldrig har haft den eller att rovan egentligen är en rotfrukt. Nej, kåseriet slutar så här:

”Men inte ett skrymsle återstår som jag inte redan har finkammat. 

Jag är så ledsen, tänk om farfars rova är borta för alltid. Och så skäms jag. En virrpanna och en klantskalle är jag. Hur dum får man bli?”

Jahaja. 

Vem är han då, Andhé? (Liten brasklapp: all information har jag hittat i tidningsartiklar utan möjlighet till faktakontroll.) Jo, en Linköpingsbo som bor i en etta i London sedan länge, länge. Han skriver på skrivmaskin och gillar inte datorer och inte internet och är vansinnigt nostalgiskt lagd när det gäller den gamla femöringen – den som var stor som en modern femkrona. (Så tolkar jag det i alla fall när jag läser mer än ett kåseri där femöringen har en huvudroll.) Han har gett ut en bok nästan varje år sedan mitten av 1980-talet – debuten var ”Mormor och jag” 1986. 

Här har jag hittat ett helt normalt foto från Damernas Värld.

 Ja, Lena Olin matar Stefan Andhé. Det är mars 1974 och man kan inte se sig mätt. 

Jag har förresten hittat en chatt med honom från Bokmässan 2001 (jag har tagit bort namnen på de olika personerna som ställer frågorna), där han svarar så här (mager stil):

Vem är Ethel Brown?

läs min bok får du veta

Jag har läst att du har fått stora journalistpriset. Hur kändes det och varför fick du det?

jag var överlycklig, jag vet inte varför jag fick det – det undrar jag ofta över dom kanske tyckte att jag är bra

Men du föredrar det journalistiska förhållningssättet till dina texter?

tänk jag tycker inte att jag har ett journalistiskt förhållningssätt

Hur visste du att du ville ägna ditt liv åt att skriva?

jag kan inget annat och jag är tacksam så länge orden är snälla och kommer

tack för idag det här var kul – jag har aldrig tagit i en dator förut

Måtte jag slippa bli berömd och tvingas chatta. Jag har fel fingersättning och skulle drabbas av ruelse och ånger om mina meningar utan versaler och skiljetecken lätt skulle gå att hitta åtta år efter att jag i alla hast knattrade ner dem. Men nu tar jag fram Stefens bok ”Det oändliga blå” igen och slår upp ett annat kåserislut:

”Pojkstreck, är benämningen. Det är minsann inte bara pojkar som är busfrön. Varför finns inte ordet flickstreck? Nu finns det.”

Nej, yuk, me no like. Vredens barn känner som jag: ”Idag kan jag endast gissa med insikten om att om jag skulle ge mig på att läsa hemlisbloggaren på riktigt skulle jag förmodligen få spader.” 

Men alla ni i kommentatorsbåset – me like! Igår träffade jag en av er – Saom – och jag föll henne om halsen och grät av tacksamhet för hennes fantastiska, nostalgiska blogginlägg.

– Men hur hittar du dina klipp? sa jag.

– Du vet, internet är rätt stort, sa Saom och måttade en enmeterslax mellan händerna. 

Ja. Och där i utkanterna finns även de gamla chattarna. 

Men nu drar vi oss en liten vinnare! Jag har fortfarande det ställföreträdande plommonstopet och kommer inte att dra extraprisvinnare förrän jag kan börja skicka tröjorna. Som inte har kommit från tryckeriet än. Vi taaaaaaaaaaaaaaaaaaar, nähedu, där blev det fel, min djefla man har inte gissat idag och skulle ha tagits bort … tadaaaa: Gitto Den Skaldande. Då publicerar jag gladeligen hennes senaste alster:

Näe, det är inte bra att vara tvungen att jobba i december. Här kommer ni med gissningar, lustiifikationer, sonetter och rim. Och så måste jag dels jobba, dels (stackars mig) rulla hatt ute på lokal. Men nu kommer facit!

Oavsett gissning, ska Aequinoxia har en eloge för följande: ”Jag har fastnat på ’han som satt bredvid mig gick fel’. Det är nu jag ska googla runt på alla olika akademier och herrar som kan tänkas ha avvikit från den rätta vägen, och se vad deras grannar hette hemma på mammas gata.”

Men svårt var det ju inte idag. Übergissarinnan från fordom – Översättarhelena – gissade rätt, men misstänkte att det var fel. TBFKAEM trodde inte sina ögon, först i luckan som hon var. Två av de snyggare rättgissningarna idag, var Fru Decibels: ”generalmajorens i Skövde barn” och Katts: ”hon, som övertog stolen från den tidigare frånvarande Obscura-ledamoten”. Och så bugar vi och tackar Susanna för den ypperliga sammanfattningen av ledtrådar som fladdrade lösa utan mål.

Jag måste säga att jag känner lite för Cecilia N, som är envis och flyttar vänstra delen av webbfönstret utanför skärmen så att hon inte ska råka läsa någon annans gissning innan hon skriver själv, och som när hon väl skriver är rädd att hon bryter mot etiketten när hon de facto tar bladet från munnen och nämner ett namn.

Så, nu avslutar vi mina hyllningar till er med att rekommendera ett besök i båset för att läsa hakkes och Gittos alster. (När kommer förresten boken med citat ur Julkalenderns kommentarer?)

Svaret på gåtan var idag alltså Kristina Lugn (f. 1948) debuterade som 24-åring, röker som en borstbindare, har en trivselfrisyr och skriver dikter. I alla källor nämns dikten som hon fick publicerad i Kalle Anka som sexåring, men ingenstans står själva dikten. Och jag vill läsa! (Man kan köpa hela Kalle Ankas årgång 1954 för ett par hundralappar, men nu är hon ju född i november och var sex år nästan hela 1955, så då måste man köpa den årgången också. Och jag som prioriterar att vara ute på galej hela nätterna har ju inte tid att läsa Kalle Anka.) 

”Med tanke på att hennes invigningstal i Svenska Akademien är 20 000 tecken långt, måste det ha tagit ett bra tag att läsa upp”, kan man ju skoja om man är på det humöret. Eftersom Kristina Lugn talar långsammare än andra människor.

Men si, det gör hon inte alltid, så att sådär ska man inte alls skoja. När jag var redaktör för litteraturområdet på Nationalencyklopedin, såg jag till att ringa upp alla författare som hade det minsta lilla tveksamhet när det gäller faktainnehåll. Naturligtvis ringde jag till Kristina Lugn – men hon pratade i normalfart, så jag var inte ens riktigt säker på att det var hon. (Sedan ringde jag till Kent Andersson istället och låtsades att jag skulle kolla något bara för att jag ville prata med honom.)

Stackars Kristina, fotografer ska hålla sig lugna när man säger ssssccchh. 

I gårdagens Hemlisbloggartext sprängde jag in några titlar, t.ex. genombrottet Bekantskap önskas med äldre, bildad herre och föregångare i Akademien (Gyllensten och Ragnar) samt Allan Edwall. För han gav ju henne en teater. Jag har aldrig varit där, men oj så fint alla skriver om Teater Brunnsgatan 4 – där Kristina Lugn sätter upp både egna och andras pjäser när hon inte ligger hemma och tittar på tv, vilket hon tydligen gör nästan hela tiden. Garanterad författarpeng har hon resten av livet, så försörjningen är det inga problem med (vilket ju är tur med tanke på den inte så lukrativa poesibranschen). Resten med t.ex. antalet ledamöter och att hon inte har någon karl bredvid sig, löste ni själva. Men de här två raderna var kanske svårare?

En teater kom och tog mitt 
hyreshus och sjöng den till en låt av han, Waits. 

Det var så här:

– Det började med att vi skulle göra en kabaré på Angeredsteatern, baserad på Kristina Lugns texter, minns Gerhard Hoberstorfer. Vi satte ihop hennes dikt I ett hyreshus med Tom Waits In the Neighborhood och tänkte ”det här var intressant!”

De tog alltså ”Ganska nära himlen” och sjöng till denna låt.

(Cornelis hade absolut inget med saken att göra.)

Trots allt är mitt främsta minne det av henne, Bert Karlsson och Jörn Donner, när dessa tre udda figurer tillsammans hade en rökig talk show i tv (”Oförutsett”, våren 1987). Det är ju synd, eftersom Kristina själv inte alls vill att vi ska minnas det:

– Tanken var att vi skulle intervjua författare, men hela idén föll på
att Bert Karlsson bara kände till Maria Scherer och Astrid Lindgren. Vi
blev osams och innan inspelningarna satt vi i var sin loge och vägrade
prata med varandra. Det var en ren katastrof.

Nu sitter jag i en lägenhet i Gamla Stan (jag känner fint folk, jag) endast 50 meter från Svenska Akademien på Stortorget. Och ur den vikarierande hatten (med nya lappar som tog en halv evighet att tillverka) draaaaaaaar jag … oj, en ny en: Fru R! Ni som vinner mejlar mig era kroppsstorlekar så kommer det tröjor – men inte förrän i slutet av nästa vecka eftersom inget numera sker när det bör ske. Facitpubliceringar, tex.

Lucka 5 kommer inom kort!

Det är förunderligt, detta. Fredrik I kom till lucka 3 på rätt svar redan strax före sju och var såpass diskret att endast ett fåtal hängde på. Översättarhelena sammanfattade så fint att jag trodde att hon hade kommit på rätt svar, medan Mikael nog var inne på samma spår som Fredrik I och sedan Smultronblomma. Kolla:

Fredrik I: ”För vi ska till ett grannland, tror jag. Åka över en bro. Få sig en pils kanske?”

Översättarhelena: ”Minsta gemensamma nämnaren mellan Yoko Ono, Linda Evangelista och lejonet Elsa alltså? ”

Griskindspatrik: ”Tyra, Linda, Nadja och Emma då. Lennon och lejonet Elsa står jag fast vid. Mycket frihet, död, kärlek, tvärvända. Måste hemlisen skriva böcker?”

Mikael: ”Man kanske vill ersätta grädde för att det inte är så fräscht?”

Och så Smultronblomman, som jag inte riktigt är säker på är på rätt spår eftersom jag inte har kollat var hon jobbar: ”Finns här en koppling till Linda Evangelista? Någon som har med med samma land som mitt nya jobb ligger i? Mjölkprodukter?”

Helt fel har däremot nästan alla andra, inklusive Citronen: ”Samtliga ledtrådar är nu nedtecknade på ett blädderblock i form av en "mindmap" och jag har därmed lyckats att klura ut följande:
Modellens mamma jobbar(ade?) inte långt från BG i Sanda vilket gör Lottens referens naturlig. Huskvarna är synonymt med tändstickor som görs av träd. Kalle har troligtvis ingen koppling till modellen, men hon är fin. Kollegan till modellens man har samma förnamn (50%!) som Selmas påg. Selma och Semla innehåller samma bokstäver och 1961 fick Ture Sventons upphovsman Nils Holgersson-plaketten! "Wiklundskan" bodde dessutom inte långt från A6, som är en motorväg i Tyskland där författarens pappa var soldat. En ståndaktig sådan.”

Extra guldstjärna till Gitto, som gissar i sonettform och alla som rimmar och Pysselitens karlslok (numera PK) som deklarerar vad han ska rösta på i nästa lucka. Och så önskar vi alla nyko(m)lingar välkomna!

Och vet ni: i skrivande stund står det inte kommentatorsbåset vem det är vi har klurat fram.

Men det var alltså Suzanne Brøgger (f. 1944) som hemlisbloggade. Fast egentligen har hon tre efternamn:  Preis (efter pianist/direktörpappan) Brøgger (efter adoptivpappan) Zeruneith (efter författarmaken). Själv gifte jag mig med Den djefla mannen så att jag skulle få heta som Ingmar. Men nu vill jag ta mig några fler namn och byta ut Charlotte mot Lotten även i kyrkböckerna. Lotten Stenson von Kræmer von Düben Bergman kanske?

Brøgger (se studentbild från 1964), som är journalist i botten (därav intervjustilen), måste vara rätt nöjd med sin uppväxt med tanke på omväxling, upplevelser och den skiftande karriären. Tänk vad man kan skriva mycket om mögel och konstiga toaletter om man ideligen flyttar och far mellan Danmark, Colombo, Sri Lanka, Thailand, Indien, Afghanistan och Algeriet med en suicidal, vänstrande mamma, en icke närvarande, omogen biologisk pappa och man dessutom har en gift, fransk diplomat som älskare. När hon så småningom – efter att ha provat på skådespeleri och modellande – blev journalist, reste hon på 60-talsvis till Laos, Vietnam, Sovjet, Uzbekistan, Israel och Libanon. Och skrev och skrev.

Som 29-åring debuterade hon med en bok om hur äktenskap och
barnalstrande fjättrar kvinnan och hur kärnfamiljen med alla till buds
stående medel bör undvikas. (Fräls oss ifrån kärleken.) Sedan
fick hon en dotter när hon var 42, gifte hon sig när hon var 47 och …
och så ändrade hon sin åsikt. (Har det hänt förr, har det hänt förr?)
Som ung propagerade hon för fritt och experimentellt sex – sedan
ändrade hon sig och skriver nu om hur kärlek och död i dessa tider går
hand i hand och hur man bör vara återhållsam med sina drifter. (Har det
hänt förr, har det hänt förr?) Obegripligt nog upplever många att hon
när hon ändrar åsikt sviker dem och sina egna ideal. Det
begriper jag inte alls – om man aldrig är beredd att ifrågasätta sina
tidigare val och göranden, är man väl bara stelbent och jättetrist?
(Fast min mamma hade en kusin som var en hyvens karl tills han på
ålderns höst sadlade om och blev en elak, synnerligen aktiv nazist. Det
hade varit bättre om han hade varit stelbent och jättetrist.)

Den där klänningen vill jag ha när den har torkat.

SvD intervjuade henne förra året, och hon fick då frågan om hur hon har förändrats av att bli mamma:

”Först efter en lång, lång betänketid säger hon att dottern lärt henne att hon är mer märklig än hon själv trodde. Efter en ny, lång tystnad fyller hon i – med rinnande tårar:

– Det är en djup kärlek.[—]

Hon själv har blivit jazzsångerska, vid sidan av författarskapet.
– Jag orkar inte läsa högt ur mina böcker längre. Jag orkar inte resa runt och hålla föredrag. Vad ska jag då komma med? Att sjunga är mycket roligare, särskilt som jag skrivit texterna själv.”

Stackare. Ojoj. Hon orkar inte. Måste sjunga istället. Hur står hon ut? (Så här elak blir jag av avund.)

Ni som blir nyfikna och vill läsa vidare, ska inte börja med denna artikel i 00-tal, där Jan Henrik Swahn (Jan-Öjvinds brorson) får till det så här djupt i sin intervju med Brøgger:

Swahn:
– Hur är det egentligen med könsskillnaden i själva [sex]akten, vem är långsam och vem är snabb, går det att säga något generellt om det?
Brøgger:
– Det är ju lite svårt att tala utifrån alla sovrums synvinkel. Det går inte att generalisera.

Ledtrådarna i min hemlisbloggartext var dessa:

1. NN är två N, som man kan tolka som NamnNamn, men ett N är det kemiska tecknet för kväve, och Brøggers bok hette just det: Kväve. (Långsökt, ja.)
2. När John Lennon på Yoko Onos utställning hade klättrat upp på den vita stegen och med ett förstoringsglas läst ordet YES, blev han kär. Brøggers bok heter Ja.
3. Man kan ersätta grädde med crème fraîche, som är ett helsickesord när man är noggrann men inte så bra på fnuttar och hakar. På danska skriver man bara cremefraiche, så är det bra med det. Vilket är en titel på en Brøggerbok: Creme fraiche (med mellanslag ibland, ibland inte).
4. Lejonet hette Elsa och Brøggers bok hette Lejonspår.
5. I George Michaels ”Too Funky” är både Emma Sjöberg (som är gift med Hans Wiklund och inte Nils-Petter) och Linda Evangelista med. Brøggers bok hette Linda Evangelista Olsen.
6. Njutningen och paradoxen handlar om hedonism, som Brøgger förknippas starkt med.

Förvirringen i intervjun var faktiskt bara till för att förvirra och roa. Er alltså. Och där ser man än en gång: fokusera inte på det uppenbara. Vad som dessutom är ytterligt förvirrande är att DRT är extremt otydlig och svag idag.

Nu kommer en fotnot som ni kan sortera in under ”sådant som jag inte behöver lägga på minnet”. Jag skrev 1988 de drygt 100 artiklarna om kemiska tecken för grundämnen i Nationalencyklopedin. Se bara så bildat:

Det har verkligen en Lottensk klang, va?

Nu tänkte jag ju egentligen sätta mig på tåget mot Stockholm och där dra lappar ur ett vikarierande plommonstop, men vad sjutton – jag kan ju göra det här vid frukostbordet! Så … där drar jag en … en … Niklas! Hurra! Vänta nu, han var ju en av alla ölyrare. (Ja, för så kan det gå: man skriver en julkalender och plötsligt sitter hela kommentatorsbåset och vrålar att de vill ha öl på blanka förmiddagen.)

Lucka 4 kommer snart till en blogg nära dig. Jag ska bara …

Lucka 2 stökade till det för mig. Eller er, kanske. Nästan alla gissare hängde upp sig på vad en rejäl hög med felgissare hade bestämt sig för. Då ville jag rusa in och skrika:

– Vaddå Astrid?
– Hasse & Tage? Men hur tänkte ni nu?
– SAAB, Vem vill bli miljonär och Tore Skogman och var ju roliga, men så himla fel!

Så här kan ni tänka – som AB:

”Knut-Pers pärser och äventyr” – Pärser? Perser? Per ser?
”Lundholms bravader”. – Bra vader?

Nu var hennes tankar visserligen helt åt pepparn, men rätt tänkt är kanske en promille vunnet?

Så, vilka var det då som klarade dagens lucka? Jo, den hemlighetsfulla Dammråttan var först, sedan dundrade Soph in på Hans Perssonskt manér kl 09.27: ”Jag tycker det känns väldigt Gösta Knutssonskt jag… ” Eller ska det vara Pelle Svanslös då? Det är ju han som är historien …

Helena kom med en dellösning utan att förstå det: ”Lundholms bravader" leder ju självklart (via Wikipedia) till Lars Bill Lundholm som skrev manus …”

Och (min) Femtonåring (wow!): ”Ja, det här är verkligen en julkalender.”

Dagens kanske stoltaste kommentator var HeMo: ”Nu vet jag. Nu vet jag. Nu vet jag. Tror jag. Och hur ska jag skriva det här. Vi går en liten bit norrut. Och den tredje saken på S är inte alltid så lång.”

Saom gjorde som Soph, fast kl 16:23: ”Pelle Svanslös! Han har inget slut. Och svansen är en lång sak på s.”

ZKOP satte spiken i kattkistan med: ”Det var en gång en … Inte en sådan där märkvärdig långhårig … med konstigt utländskt namn utan en vanlig svensk …”

För visst var det Pelle Svanslös, vilket flera luskade ut senare på kvällen medan andra med härlig envishet höll fast vid stollegissningar.  (Eller om det nu var Gösta Knutsson kanske. Ja, vi tar författaren idag eftersom det finns så mycket mer fakta om honom än om en påhittad katt.) Så här byggde jag luckan:

1. Historien symboliserar katten.
2. Det saknade slutet symboliserar den saknade svansen.
3. Knut = Knutsson.
4. Per = Pelle.
5. Lundholm = Lars Bill Lundholm.
6. Replikskiftet om tre långa saker (som jag minns att Björn Kjellman sade).
7. Beskrivningen av Pelle Svanslös som en katt med sunt förnuft, men kanske lite aningslös.

Så vem var då Gösta Knutsson (1908–73) mer än en liten rund gubbe i fula glasögon? Jo, en författare som när han var 29 år råkade skriva en radioföljetong (ständigt denna radio!) om sin sommarkatt med stump till svans. Dessutom var han den som införde frågesport i Sverige. Naturligtvis var han (som så himla många andra men inte jag) Sommarpratare och naturligtvis blev han ideligen intervjuad av Hyland i tv. Men vad han också gjorde, var att ingå i den lilla, lilla jurymajoritet som valde ut Pippi Långstrump som vinnare i Rabén & Sjögrens barnbokstävling. Tydligen var alla utom Gösta emot Pippi, men förlagsdirektören med utslagsröst blev övertalad. (Här finns ett tv-klipp från 1965, och här finns ett tv-klipp från 1970 – med samma frågor av Hyland trots de fem åren som hade passerat. Man undrar om ingen på redaktionen läste i manus, planerade, kollade fakta och gamla arkiv när de gjorde Hylands hörna.) Gösta Knutsson säger 1965 stolt till Lennart och Astrid (vi har ju lagt bort titlarna här i kalendern):

– Ja, så gick det till när jag släppte fram min värsta konkurrent!

Se vilken härlig bild! Gösta Knutsson och barn i mössa, barn med finger upp i näsan, barn med drömmande blick, barn med blicken stint i kameran, barn i polotröja och barn utan frisyrer. Kanske 1972?

En förmodad plump i protokollet och en uppseglande skandal var när man lyckades gräva fram ut att Gösta Knutsson var sekreterare under Bollhusmötet 1939. Det var studentkåren i Uppsala som då arrangerade ett möte, där man diskuterade huruvida judiska akademiker som hade flytt från Tyskland skulle släppas in i Sverige eller ej. Men lugn, bara lugn: Knutsson tillhörde den snälla sidan – sidan som dessutom vann den omröstning som avslutade mötet. (I min värld är Bollhuset bara vår baskethall, där skandalerna är på en helt annan nivå: Foul? Va? Jag? Men hon började!)

I NE står det att Claes-Ingvar Lagerkvist (vid Astronomiska observatoriet i Uppsala) 1999 lyckades med bedriften att få ge en grupp små planeter (asteroider) mellan Mars och Jupiter namn som t.ex. Pelle Svanslös, Måns, Bill och Bull. Nu vill jag också döpa asteroider. De ska heta Embryo och TBFKAEM och hakke med gemen och PK och Griskindspatrik och Pysseliten och liknande. Fint va? (Ber om ursäkt för att jag inte räknar upp er alla. Men ni ska få varsin asteroid när det blir dags, jag lovar.)

Översättarhelena frågade lite diskret om jag håller på att tappa greppet: ”Är det signifikant att bloggaren har problem med mellanslagen eller är det bara du Lotten som är lite trött?”

Faktum är att boken som jag har tagit stilen ur, har problem med mellanslagen: konsekvent saknas ett framför ellipsligatur, för det har smitit och satt sig strax före alla kolon. Vänta, vad är framför och vad är bakom i en text? Nu är jag bra trött i alla fall. Äh, kolla här:

Mellanslag och versaler. Det syns inte här, men var och varannan mening börjar med ”Nej, …” eller ”Ja, …”.

Man kan visserligen inte höra mellanslagen, men väl lyssna på de inledande Pelle-raderna, lästa av Gösta himself.

Ni som har skrollat hit ner direkt – här står det! Dagens vinnare är … gräv, gräv, gräv, snurra, snurra, röra, och nyyyyp: Kronfrun! Men hur fel gissade hon då? Låt oss se: ”Om min gissning är rätt så måste tredje s:et vara sex – inte för att det är långt, men ganska långrandigt beskrivet… Men, var finns då kaffet?”

Grattis! Det var det! Bra att detta facit inte är som en svanslös katt utan faktiskt har ett slut. Nu ska jag lägga ut lucka nummer 3.