Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.
Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.
Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.
Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.
Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?
Uppdatering
Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.
Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?
Uppdatering 2
Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:
– Varför kom de inte av tåget?
Uppdatering 3
Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.
Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!
Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.
Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:
Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
Hon räddade hela kursen!
Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
Otroligt trevligt och roligt framförande
Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Detta är inte en dator.Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet ”trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)
Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:
Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.
Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:
1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.
Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.
4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.
9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!
12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.
26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.
27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.
39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.
Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)
När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …
Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)
Jag har verkligen örnkoll. Idag var jag hos optikern för att kolla om jag ska ha pincené, monokel eller förstoringsglas. Det visade sig att jag är halvblind på 10 cm avstånd men att den samlade optikerskaran aldrig någonsin förut hade uppmätt synfelet på stora avstånd till 0,0.
Men nu är det en annan örnkoll jag vill dela med mig av. Det är nämligen så att alla tidningar har gått i spinn över skolsituationen: skolan säljer med braskande rubriker samtidigt som själv yrket är av lågstatusvariant samtidigt som alla föräldrar ju skickar iväg sina barn till alla dessa institutioner varje dag. Igår pratade jag med några av alla mina kompisar som är lärare, och de hade ingen örnkoll alls. Någon hade hört talas om skolan som var så dålig i Sköldinge ..? Skävling..? Skövling..? En annan hade hört talas om den där braiga skolan i Umeå. Som en annan lärare sa var skitkass.
Därför som service till alla som jobbar som lärare eller känner en lärare eller lämnar sina barn till en lärare eller som har varit lärare (och nu har jag väl ringat in 90 % av Sveriges befolkning) kommer här och nu en länklista som hjälp: Lottens lathund kan vi ju kalla den eftersom jag gillar allitterationer.
Det finns andra sammanställningar av länkar, men det här är mitt val — måhända inte alldeles objektivt eller fullständigt. Men intressant.
Journalisten Maciej Zaremba (polack som kom till Sverige som 18-åring och är gift med Agneta Pleijel, vilket är sådant där typiskt trams som fastnar i mitt huvud istället för kungalängder och landskapsblommor) har skrivit ett gäng artiklar på skolämnet i DN:
Artiklarna har många kommentarer och många bloggar länkar till dem. Alla är inte odelat positiva och jag är inte människa att bedöma om allt som skrivs är sant. Men jag känner igen mig. (Den nuvarande Nittonåringen blev som tolvåring nedslagen inne i klassrummet när läraren gick ut för att hon inte orkade vara kvar. Min son fick skulden och ombads att be om ursäkt eftersom han ”var för glad”, vilket tydligen irriterade mobbarna.)
I dagarna har Aftonbladet lanserat Skolraset — en undersökande artikelserie som kallas ”gräv” av oklara orsaker. Om något ska ”grävas fram” ska det väl vara dolt och jag vet inget som diskuteras så öppet som just skolan. Hur som helst blev jag nyfiken på Skolraset, som i någon slags programförklaring skriver så här:
Jag vet inte i vilken tidsålder det var. Vet ni? Vilket eller vilka år gäller detta? Skolraset inbjuder till kommentarer och frågor – men denna fråga har jag inte fått svar på. Uppdatering: Sajten bytte 13/4 namn till Skolgranskning. Slut på uppdatering.
Som en reaktion uppstod igår Skollyftet efter idésprutning på Twitter. Där vill man ”sätta ord på, och lyfta fram, det som är positivt i skolan” och ”vara en inspirationsplats för förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer och andra skolintresserade”. Kanske är jag dum, men det låter väl bra? Men Skolraset/Skolgranskning ifrågasätter agendan genom att påpeka att en av Skollyftets initiativtagare är anställd av ett friskoleföretag.
Är då friskolor av naturen onda? Nej.
Är då alla kommunala skolor av naturen onda? Nej.
Finns det dåliga friskolor? Javisst.
Finns det dåliga kommunala skolor? Javisst.
Nu har jag serverat er grundplåten till vidare studier, för precis som små barn som går i skolan vill vi ju lära oss mer, mer, mer och mer. Vi vill följa länkar in i evigheten och läsa på skärmen till klockan blir 02 trots att vi måste gå upp klockan 06. Läs Britta Svenssons minnen från skolan och fundera över detta citat:
”Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.”
Två ord står i fokus under diskussionerna: ”flumskolan” och ”katederundervisning”. Problemet är bara att orden är så svåra att tolka – vi lägger in våra egna värderingar och definitioner och då blir diskussionerna outhärdliga och fulla av både flum och pekpinnar. Som en perfekt avslutning lutar vi oss nu mot Tage Danielsson igen. Ur Grallimatik, 1966:
”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”
Ni stackare som struntar i skoldebatten ska förstås inte gå lottlösa ur detta inlägg.
Vaaaad sjunger Gunwer Berggqvist efter ca 40 sekunder?
Alla tjatar på mig och berättar hur man blir en ny människa om man påtar i trädgården. En ros här, en lök där, en finskuren gräskant där. Och så visar de hur de har bränt sig på näsan redan i april och hur ont de har i ryggen och vilken träningsvärk man får i armarna. AV ATT PÅTA I TRÄDGÅRDEN?
Låt mig och min trädgård nu vara ifred så ska jag inte tvinga er att spela basket, twittra, skaffa konto på Facebook och eget företag när ni ändå håller på. (Jag ser att jag redan för elva år sedan kände likadant i kåseriet ”Saven stiger” – och tänk att jag och grannskapet har överlevt ändå.)
Men jag är inte den som är den. Nu outar jag mig och min trädgård i projektet:
Plåta i trädgården!
Ser ni att det här är en av mina favoritpjäser av Ionesco? ”Hrnf. Jag litar bara på veterinärer. Hrnf.”Att pynta sin trädgård är ett kapitel för sig och kan göras på många sätt.Min djefla man har ett sedan tio år pågående stupränneprojekt. Det går sådär.Hett tips: cyklar utan sadel blir inte stulna ens om de är olåsta.Vi är inte säkra, men vi tror att det är en triffid.Lilla Dino har bosatt sig i ett trasigt tefat.Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studsmatteskyddet är en orm.)Apropå det, se hur ormen så klatschigt matchar pulkan i bakgrunden.Godzilla sjunger en serenad till fåglarna. ”Tjo vad det var livat …”Men så fint jag har fångat både jul och nyår på en och samma bild!Stackarn. En King Kong-wannabe på äventyr.Har mina barn sett ”Nybyggarna”?
Ehum, finns det i krokarna någon landskapsarkitekt som behöver öva på hopplösa projekt? Eller något tv-program som heter ”Swedish Garden Makeover”? Jag är den förste att erkänna att det här inte ser bra ut. (Fast snart blir det ju insynsskyddande blad på våra tremetershäckar, så det kanske är OK ändå?)
Om de inte är som Henke Larsson, så kommer de verkligen att pensionera sig i höst – grabbarna i The Ark. Och eftersom jag är på jakt efter minnen för livet och ”jag var där när det hände-ögonblick”, blev jag väldigt nöjd när biljetterna i eftermiddags levererades vid vår dörr av vår ambulerande biljettpatrull.
VIP står det ju med stora bokstäver!
Det här med att det var VIP-biljetter tyckte jag var lite coolt. Men jag tänkte inte mer på det, utan ställde mig i den jättelånga, ringlande kön och frös som alla andra. Väl framme vid vakten pekade jag på VIP-gästerna som inte behövde stå i kö och som liksom blev välkomnade på ett lite extra smörigt sätt. Och så sa jag något om att jag minsann ska bli VIP-gäst när jag blir stor och världsberömd.
– Jamen ni har ju VIP-biljett! Vad står ni här för? Välkomna! sa vakten och skrattade så skägget hoppade i takt med pöbeln i fryskön.
Ola Salo berättade från scenen att The Ark hjälptes på karriärtraven av vår stads stolthet – Kent – för elva år sedan, när de fick vara förband. Och för tio år sedan såg jag dem på en klubbspelning där Ola Salo i mina ögon klädde sig så underligt i tajts … eller om det var cykelbyxor? Jag måste verkligen ha vant mig, för inga av ålskinnen som han for omkring i idag såg särskilt underliga ut.
I svarta änglavingar.Fast kläderna trillar av honom hela tiden, lite som på Hulken-manér.
The Ark spelade både de gamla hitsen och de mer okända B-sidorna samt några nyare låtar. Ola Salo for fram och tillbaka och upp och ner på scenen och blev förmodligen lite inspirerad av Krakel Spektakel eller Kusin Vitamin, när han plötsligt hängde och slängde uti en gardin.
Är det ett flygplan? Är det en fluga? Nej, det är Ola Salo som klättrar på väggarna.
Mobiltelefonerna gick varma hela kvällen – The Arks avskedskonsert i Eskilstuna lär ligga ute på Youtube i flera hundra versioner. Och alla sms:ade vi till varandra och mms:ade filmer till dem som inte hade fått biljetter och lade ut bilder och twittrade. Eftersom vi satt längst fram på VIP-läktaren fick jag mobilen full av ”Jag ser dig!” och ”Vinka nu!” samt ”Men hur hamnade du där?”. Då är frågan förstås:
– Men Lotten. Upplevde du verkligen konserten om du var sådär splittrad med teknikens under och dessutom tog bilder hela tiden?
Pfah och prrbbffft. Envar får bli salig på sin fason, bara det inte sker på andras bekostnad.
Carolaposen!
Strax innan allt tog slut fick vi höra ”One of Us is Gonna Die Young” med Alphavilles ”Forever Young” inflätat och under några förvirrade ögonblick skulle Ola Salo spela bas medan Leary gick på toa och Olas gitarr var svårstämd och basen fick inte kontakt med högtalarna och alla sjöng på begäran av publiken plötsligt ”No Woman No Cry”.
… ”för Learys skull” står det. Hm.Leary och Ola. (Skriver jag sådär så att det låter som om jag känner dem.)
Glamrock är en kul genre. Hit med mera fjädrar, glitter och halvnakna karlar som sjunger som Ola Salo, tack! Särskilt om de som han hjular och äter banan på scen. (Med orden ”dags för mellis!” som förklaring.)
Hejdå, The Ark.
Piiiiiiiiiiiiiip säger det i mina öron nu. De musikanpassade öronpropparna verkar inte fungera om man inte använder dem på korrekt sätt. Nästa gång ska jag stoppa in dem i öronen.
Uppdatering:
Förresten tycker jag att vi ska sprida ut att The Ark är pigga på att interagera med publiken, svara på tilltal och hejaramsor samt plakat. Hitt’ på nåt om ni ska dit!
Uppdatering igen:
Efter att överraskande engagerade läsare har mejlat mig, lägger jag ut tre bilder till.
Ola Salo och Henric de la Cour (förr sångare i Yvonne) i en duett.Ola laddar för en av två hjulningar.Fyra av de sex i The Ark bildar scenhög.
Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.
För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.
Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.
– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?
Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.
(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)
Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)
Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?
Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.
När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!
Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.Handfatet var nästan större än själva toan.De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.
Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?
Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.
Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!
En proffsig rubriksättare hade satt kaffet i halsen och skällt ut mig om jag hade frågat om råd nu. Rubriken här ovan är varken intressant eller informativ och trycker dessutom på aversionsknappen hos just dem som jag vill nå: alla som inte har Facebookkonto eller som skyr de nya digitala medierna som pesten.
Men det är dags att hoppa på tåget nu, hörni. Facebook är inte en fluga, det är inte något som går över som halsont eller hjärtklappning. FB (nu blev jag plötsligt trött på att skriva ut hela namnet) är inte en underhåll(ning)skrävande blogg eller en larvig Rotaryklubb (förlåt min värdering där, men jag har traumatiska upplevelser att luta mig mot).
Men om mitt budskap ska gå fram, måste jag nog sluta skriva parentetiska och gå pang på rödbetan med konkreta exempel.
(Bara en till parentes. Jag sitter hemma och skriver och någonstans inne i huset eller utanför på gatan gnisslar något som en rostig, i vinden svajande vägskylt i en svartvit film från 1950-talet. Jag kan inte hitta gnisselkällan och kan inte sätta på distraherande musik eftersom jag inte kan se tangenterna när jag headbangar. Skriiik, gniiiiiiissel, gnäääääll låter det. Påminner om någons morgonhumör. Men nu vidare.)
I min basketbubbla till fritidsliv kan jag säga ”nej, inga straffar, det var en offensiv” och alla fattar. Om någon kommer med en ny hälta tänker man bara ”jaha”. Efter en hel helg med bollar överallt kan man förledas att tänka att det nog inte har hänt något i världen eftersom alla har varit upptagna med basket.
I min språknördiga yrkesgärning vet jag att vi är en liten bubbla med kunskapsfascister. Vi kan säga ”dubbelt supinum” till den dumma nyhetsuppläsaren på tv och fnittra tillsammans för att sedan skratta åt skämtet som går ut på att SAOL och SAOB är samma sak.
Och i bubblan med människor som lever och andas och försörjer sig på sociala medier tror man lätt att alla är på Facebook. Att alla har sagt upp prenumerationen på morgontidningen. Samt att alla egentligen vill twittra.
Och jag vet att så inte är fallet. Om jag föreläser inför 100 läkarsekreterare, finns knappt en tredjedel på Facebook. Ingen twittrar. Statistiker kan naturligtvis klaga på urvalet och hur jag har ställt frågorna, men tendensen är klar: många står helt utanför. Och det frivilligt. Eller så tvekar de bara för att det verkar så krångligt och läskigt och kontaktsökande när de faktiskt står på helt egna ben och klarar sig bra utan hjälp av idioter till gamla klasskompisar och på inga villkor vill bli kompis med sin svärfar.
Men hör här. Att jag nu gör reklam för och försöker få er att förstå att Facebook är något nödvändigt (ok, luuugn, kanske inte i samma utsträckning som vatten), beror inte på att jag själv är en särskilt aktiv Facebookare utan på att alla signaler säger att mycket på internet kommer att utgå från, imitera eller finnas på Facebook:
ett filmbolag har visat film PÅ FB
en tidning skippade pappersversionen för att finnas PÅ FB
företag som Gröna Lund lägger bara ut sina platsannonser PÅ FB.
Så kliv ur jagvillinte-bubblan och ta hjälp av mig. Följ antingen instruktionen här nedan eller mejla mig så får du privatlektioner.
1.
Gå in på facebook.com. Förhoppningsvis ser det ut så här:
Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid. Bara för att det ALLTID är gratis måste du inte vara med för ALLTID.
2. Välj namn. Nej, du måste inte heta det du heter. Du kan ljuga om precis allt som man kan ljuga om. Du kan heta Snurre Sprättsson eller Lisa Olsson fastän du egentligen heter Professor Balthazar. Men du kan också heta det du heter. Och du kan skapa en Facebooksida åt någon annan – jag har ju till exempel blivit förärad en alldeles egen kampanj.
3. Leta efter ”vänner”. Det är inte som på skolgården när man med svansen mellan benen gick fram till coola Jeanette och bad om att få leka med henne och hon tog upp ett veckoschema och sög på underläppen för att snabbt meddela att ”nä, det är fullt hela veckan”. Det där med ”vän” kan vara allt från bästisar till flyktigt bekanta. (Eller en föreläsare som man träffade i 40 minuter för tre år sedan.)
I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.
3.
Eller ägna dig åt att lägga upp bilder som ligger på din hårddisk redan. Profilbild och andra bilder. Husbilder! Blombilder! Skobilder! Många bilder! (Men inte nakenbilder, för Facebook har en nitisk antinakenpolicy.)
3.
Eller öva på att skriva statusrader. (Som ingen ser: så länge du inte har Facebook-vänner är grundinställningen på Facebook-kontot att bara Facebook-vännerna ser det som du skriver.) Vad kan man skriva?
”Lagade köttbullar. Det blev gott.”
”Får inte längre plats ens i förstaklassfåtöljerna.”
”Nej, SAOL är inte samma sak som SAOB.”
När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)
Kom ihåg: möjligheterna är tusen gånger tusen när det gäller Facebook. Du gör vad du vill av det!
Du kan välja att bara vara vän med släktingar.
Du kanske vill vara vän med alla utom just släktingar?
Du kan bli vän med alla, men sedan ta bort dem som vänner – eller bara gömma (dölja) dem i listan.
Du kan om du har ett alias mejla folk och tala om vad du heter på Facebook så att de vet att du finns även om de inte hittar ditt namn.
Du kan bli vän med enbart kändisar som ofta blir vän med alla.
Bli inte arg på det som i dina ögon är banala statusuppdateringar eller you-had-to-be-there-skämt som du struntar i. Ignorera bara – eller vänd på det och tänk ”nämen jahaja, det visste jag inte”. Klicka på gilla-knappar och skriv kommentarer till andras statusar.
Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!
När du har blivit varm i FB-koftan, skaffar du dig en mobil som hjälper dig med statusuppdateringar på toa eller i systemkön. Eller så struntar du i den delen också och använder ditt konto via datorn bara för att som jag säger vänja dig vid gränssnittet.
Jag är alltså inte något vidare Facebook-freak; jag uppdaterar statusen i genomsnitt en gång per dag. Jag har till och med stängt av chatt-funktionen – som visar när man är online – eftersom jag blev så distraherad av alla som tjohooooade ”är du dääääär?” och ville småprata. Man kan trixa jähättemycket med inställningarna.
Fråga mig om ni vill ha hjälp! Skicka de nyfikna men räddhågsna hit! Eller skriv i kommentatorsbåset om era erfarenheter och tipsa om något som ni har hittat på Facebook.
Fotnot lite inom parentes
(Jag hör inte det ovan nämnda gnisslet längre. För på trottoaren utanför huset vrålar en sopmaskin som måste vara en av de fånigaste maskinerna i världen. Istället för att sopa med musklerna, blåser fullvuxna och med muskler försedda människor med en motordriven tvärtomdammsugare alla gruskornen framför sig. Men det kan jag ju nämna lite på Facebook.)
Brrrhhhrrrruuuummmm!
Förresten:
Glömde att min djefla man också gjorde Facebook-reklam häromåret. Och idag gör DN:s nye krönikör Emanuel Karlsten detsamma. Eller, nästan i alla fall.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.
