När jag går omkring i N.Y. ser jag ut som en turist. För jag är en turist. Jag har bekväma skor, stor ryggsäck, glasögon och anteckningsbok och kameran lättillgänglig. Klick, klick, och så fram med pappers-tunnelbanekartan!
Men trots detta kommer folk fram till mig för att fråga mig om vägen, var man ska byta från de gröna 4, 5 och 6 till de gula R och M eller var man kliver av om man vill åka till Ellis Island. Det är oerhört konstigt, men ännu konstigare är ju att jag nu kan svara på frågorna – men inte på några villkor peka ut riktningen.
Igår morse frågade ett irländskt par hur man kommer till sydligaste tippen på Manhattan. Och sedan pratade vi såpass att jag glömde att stiga av och för andra gången hamnade i Brooklyn, som jag ju inte gillade häromdagen. Jahaja, då ska jag väl ge Brooklyn en chans till? tänkte jag och klev av tunnelbanan.
Jag förstod aldrig vad poliserna gjorde, men på blott tio minuter stötte jag på
- två män som skrek på varandra
- två kvinnor som skrek i varsin telefon (dock inte på varandra)
- fem barn som gick bakom ett sjätte barn och skrek okvädinsord
- en säckpipespelare.
Just den sistnämnde kunde ju ha fått mig att stanna längre, men jag bestämde mig än en gång för att Brooklyn får vänta tills jag har någon som kan guida mig och hålla mig i handen samtidigt.
Så jag åkte över till Manhattan igen.
En liten stund senare befann jag mig i Soho, där jag hittade en nätt liten handväska som kanske skulle kunna ersätta alla mina ryggsäckar och bagar och plastpåsar.
Sedan shoppade jag loss! Fullständig lycka! Ett par basketskor!
Uppfylld av basketdojjorna satte jag iväg mot okända trakter.
Det finns en spännande pub på Manhattan som jag har läst om flera gånger, McSorley’s Old Ale house. (Läs på Wikipedia!) Dit skulle jag idag. Jag gick och gick (vilse som vanligt, vilket – jag upprepar – är bra) och blev så glad när puben plötsligt dök upp!
Puben blev främst känd för att soldater som åt kyckling där (sista gången innan de skeppades över till Europa för det förnicklade kriget som pågick där), hängde upp ”the wishbone” på bjälkarna i taket. När de kom hem igen, hämtade de sitt lilla kycklingben. Alltså fanns massa, massa ben kvar för att så många av soldaterna dog. Och inte förrän 2013 tvingades de dåvarande ägarna att damma av allt gammalt skräp. Här kommer två bilder tagna från nätet:
Så jag klev in på puben. Jag ställde mig vid baren och såg fram emot att få köpa en öl. Men det tog lite tid, så jag tog fram kameran och klämde av ett par bilder på måfå upp i taket utan att sikta, utan att fokusera och utan att ha på blixt. Så här:
Då kom en man och tog tag i min arm:
– YOU ARE NOT TAKING PICTURES OF MY GUESTS! sa han mycket, mycket allvarligt.
– No, I’m no…
Och så pekade han mot dörren. Sammanbitet och utan att se mig i ögonen.
– I’m not, I promise, I took pictures of the thi…
Mannen bara pekade och pekade. Så jag lommade ut. Och istället in på en på-hörnet-pizzeria, där jag slickade mina sår med en slice som konstigt nog hade salami och philadelphiaost.
Så tog den dagen slut. Jag och mina två par fina basketskor (fast Artonåringen ska få ena paret) vaggade hem i natten.
Suveränt att bli utkastad för att man plåtar grunkorna i taket!
De där kycklingbenen var riktigt, riktigt äckliga innan damningen.
Men bokhandeln verkade mycket intressant, gicks det in där?
Det gicks in i bokhandeln! Det var sådär fantastiskt som en tårta som är nyttig som sallad och tomater, men mäktig på samma gång – så att jag bara stod i ett hörn och flämtade. Sedan klappade jag på massa folianter och gick ut.
Det amerikanska indiebandet Low Anthem har gjort en sång inspirerad av kalkonbenen i skyn:
https://www.youtube.com/watch?v=UEZLlRij0W4
Oj, vad texten passar in väl här!
Tell me who was it told you ’bout the broken bones
The broken bones in the sky (LOTTEN NATURLIGTVIS!)
’Cause I’ve been all over the whole goddamn world
And over the world am I (LOTTEN TILL ER TJÄNST – ER VÄRLDSUPPTÄCKANDE SUPERBLOGGARE!)
Now the moon it ain’t nothing but an old rotten bone
Hung from the ceiling so high (MÅNSKENET HAR NI SÄKERT NOTERAT NU PÅ KVÄLLARNA)
It reminds kids to grow and reminds them to dream (FEM STYCKEN!)
But over the world am I
So my friends if you’re worried
Don’t worry about me (LOTTEN ÄR OK – HON HAR ETT VARMT PANNRUM!)
The grasses are green here (CENTRAL PARK)
The winters are mild (KAN DISKUTERAS …)
And the hunger is passing
It’s just a sensation (PIZZA SLICE TO THE RESCUE!)
And over the world am I
Up in the city it’s panic and toil
In every fiber and vein (BULLRIGT I NY!)
All dressed up like kings in their robes of desire
The poets are going insane (ATT PRODUCERA UTMÄRKT PROSA GÅR DOCK)
But I’ve been to the ocean her salts they do heal
And washed me anew in her tides
And now I ride easy down her cool wide waves (BÅTTUREN HÄROMDAN)
And over the world am I
Jag är galen i väskor. Den där svart/röda var verkligen läcker. Men prislappen var i häftigaste laget. Även för mig.
Nyfiken i en strut undrar: vad kostade basketskorna? För övrigt väldigt road av NY-berättelsen!
Apropå boklådor, du har väl varit på Strand Bookstore, hörnet av Broadway och 12th Street?
Och så hoppas jag du passat på att gå vilse i SoHo (South of Houston Street) runt Broadway! Många små roliga butiker att titta i och på. Och varför inte en lunch på Balthazar, 80 Spring Street (alldeles nära Broadway)?
Men – Balhazar ser ju ut på pricken som Balzar, Rue des Ecoles i Paris!
Nämen titta vad DDM (som nu kallar sig Olle Bergman) har hittat på fint. Det är kanske så att alla låtar i hela världen egentligen handlar om mig?
Hej Blink och välkommen in i båset! Basketskorna heter Hyperdunk (2017), vilket ju måste betyda att min karriär som dunkare är på uppgång. De kostade $69, vilket med omräkningar och skatter (alla priser är såååååå luddiga) väl blir ungefär … 690 kr.
Niklas – dina tips är toppen! Igår åt jag den där hamburgaren bakom draperiet! (Rapport kommer.) Strand ska jag till idag (har precis vaknat) – men Balthazar tar ju 110 kr för en tallrik havregrynsgröt …
Ökenråttan: Kan du hjälpa mig till vattenhålen i Paris om jag skulle få för mig att åka dit? (Är ju så rysligt rostig vad gäller det franska språket.)
Japp, Balthazar tar betalt. Men Det Är Där Man Äter Helglunch När Man Vill Bli Sedd Av Rätt Människor. Träng dig in i baren och titta dig omkring när du ändå är i närheten! Ta ett glas vin och en löksoppa om du känner för det. Strunta i det annars men det är ett kul ställe att ha sett! Och en märklig förflyttning till Paris precis som ÖR påpekar.
Café de la Paix är annars ett säkert kort i Paris. Sitter man där en halvtimme så kan man vara säker på att träffa minst en bekant. Det är det som Tommy Berggren kanske missförstod lite grann när han i Kvarteret Korpen säger ”Men inte tänker jag sätta mig på nåt jävla fik”.
Man kanske inte träffar någon bekant där. Men man träffar en massa människor som går dit för att se vad som händer. Och alltid händer det något. Ofta lite skoj grejer. Men det råkar ju Lotten ut för var hon än sätter sin fot. Eller sina fötter.
Haha! En bekant i båset: Hej Blink! Jag följer också med i NY med stort nöje, om än med delay i läsningen. Känner min alldeles jet-laggad efter ett par inlägg och måste pausa några dagar.
Man tackar för varmt välkomnande (Hej Pysseliten!) och både omräknad och beskattad prisuppgift!