Hoppa till innehåll

Etikett: vår

Basketpromenad längs Gyllenhielmska leden

Sedan drygt ett coronaår går jag på basketpromenader nästan varje dag. Att promenera är enligt mig inte så intressant, men med en boll blir det riktigt kul. Det går förstås inte att dribbla bollen ute i skogen, så jag slänger den än hit, än dit, men mest mellan mina egna händer.

Detta eviga gående har gjort mig till något av en promenadkändis här i trakten. Vissa ber om en passning, särskilt barn frågar vaarföööööör jag bär på bollen, medan hundägarna suckar ”min hund älskar bollar” samtidigt som de drar hårt i kopplet.

När pappa var här och hälsade på för två veckor sedan, invigde jag även honom i basketpromenadernas ljuva värld. Han dribblade så han dribblade och fnittrade och var helt frälst. Tills …

… han plötsligt stod på näsan.

Med all denna nya promenadkondition var det en baggis att häromdagen gå ”Gyllenhielmska leden” med två kompisar i sex timmar. Bollen, regnkläder och en rejäl matsäck var förstås med. Sammanlagt hade vi

  • två hälsenetrassel
  • tre dåliga knän
  • en hälsporre
  • en Mortons neurom
  • en opererad hallux valgus.
Ibland var det en bred grusväg.
Ibland var det en slingrig stig mitt i skogen.
Ibland stötte vi på konstverk.
Ibland analyserade vi bajs.
Ibland beundrade vi all björkpollen.

Vi satt på ett förtjusande kalhygge och åt massa mat och svarade på telefonsamtal och sms som pockade på uppmärksamhet; vi är inte alls renläriga vandringsmuppar som stänger av yttervärlden. Där satt vi med mat i munnen och skötte både det ena och det andra i mobilerna:

– Nja, nej, gör kopior av kapitel 3 och 4 istället.
– Ja, både kungens farfar och farfarsfar blev 92 år.
– Javisst, personalmöte klockan 10 på måndag.
– Ett lager med häftgrund, sedan lackfärg.
– Nej, synonymordlistorna står i röda hyllan.
– Barista? Nej, du menar arborist.

Mot slutet av vandringen började det regna rejält. Plaskplask, kluck-plippade skorna. Plötsligt  i en nerförsbacke kände jag igen mig. Jag ropade glatt:

– Nämen! Där har jag ju varit! Min kompis äger det huset! Va! Va! Haha! Kolla på det bruu…

– KLATJOFS! –

Så föll jag som vore jag min fars dotter. Jag tappade bollen, vred mig i luften och landade på ett knä, en armbåge, en axel och skrapade upp båda handflatorna. Bollen rullade iväg jättelångt och allt jag kunde få ur mig var:

– Huff. Bah. Gah. Jag är ju precis som pappa.

Såret var mycket mer imponerande en liten stund senare, när blodet rann ända ner i strumpan.

Efter två mils stilla vandring kom vi fram till Sundbyholms slott, som stängde restaurangen precis framför våra tre blöta näsor. Vi måste ha sett ut som tre besvikna kattungar, uppfiskade ur en bäck runt 1902, för vips trollade köket fram tre underbart värmande …

… öl.

Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650), som gav namn till denna vandringsled, var oäkta son till Karl IX och Karin Nilsdotter. Han arbetade i rikets tjänst på alla positioner som tänkas kan, och satt dessutom tolv år i fängelse i Polen med Jakob De la Gardie. När Gustav II Adolf dog i Lützen 1632 var det Gyllenhielm som lugnt och försiktigt förde liket till Sverige. Han hann med så mycket under sin levnad att man bir trött av att bara läsa om honom.

Men han gick faktiskt aldrig och bollade med en basketboll sex timmar i sträck.

Share
24 kommentarer

Premiärdopp och ännu ett fall

Om jag har förstått rätt och har tolkat väderlekskartorna korrekt, var det idag fint väder i hela Sverige. Över kommungränserna hördes därför föräldrar ropa precis som alla generationers föräldrar:

– Uuuuuuut, barn! Det är ju så fint väder!

Känns det igen? Spanjoren som bor i vårt hus just nu har lärt sig ett och annat om det svenska kynnet, och just detta att springa ut och ta vara på varje liten solstråle förstår han numera.

– Ajajajaj! Det känns som i Spanien! sa han och hackade tänder.
– Hackade tänder? säger ni och funderar på vad det är för en fjant till spanjor som inte pallar en riktigt varm dag i mellersta Sverige.

Well. Eh. Vi tog verkligen vara på vädret och åkte till vår älskade badsjö (som jag har skrivit om förut) för att premiärbada tidigare än vi brukar.

Borsöknasjön!
Borsöknasjön!
Elvaåringen, Fjortonåringen och Julian.
Elvaåringen, Fjortonåringen och spanjoren.
Och fyra sekunder senare upp ur vattnet!
Och fyra sekunder senare upp ur vattnet!

Eftersom vi har viss vana av att fotografera trill, snubbel och fall och inte alls drar oss för att arrangera dylika bilder, gjorde vi en stund senare hemma i trädgården just detta. Men för att ni ska känna historiens vingslag, får ni först se den nuvarande Nittonåringens fallkonst när hon var 15 år:

Den dåvarande Femtonåringen på midsommar 2009.
Den dåvarande Femtonåringens konstfall på midsommar 2009.
Fjortonåringens konstnärliga fall idag.
Fjortonåringens konstfall idag.

Och vad tycker en gästande spanjor om sånt här trams?

Han spände förstås för stora eken och tog en skateboard utan hjul för att så snabbt som möjligt fly landet.
Han spände förstås för stora eken och tog en skateboard utan hjul för att så snabbt som möjligt fly landet.

Share
29 kommentarer