Jag stoppade häromdagen ner mitt röstkort i ryggan med tanken ”jamen om andan faller på så kan jag kanske avlägga min röst före söndag” och , si vad som hände. Alla stora valaffischer var jätteirriterande och budskapen så banalt larviga att jag satte näsan i vädret och fnös nåt om att politikerna verkligen inte hyser större tilltro till undersåtarnas tankeförmåga.
”Make EU lagom again” – en parafras på Trumps budskap … och då måste det ju vara ironiskt? Men vad i hela jävla friden betyder ”lagom” i så fall?
”Inga terrorister på våra gator” – vem håller inte med om det?
”Kanelbullar till alla” – dem ska jag rösta på!
(Den där sista kanske inte var riktigt sann.)
På Centralen i Stockholm stod valförrättare och vinkade in oss. ”Om du inte har ditt röstkort, fixar vi det ändå” stod det på enorma skyltar och … ptja, då var det väl bara att ramla in och do the deed.
Sa jag i ena sekunden – och i nästa var det gjort. Ploff, bara.Idag den 24 maj är det 100 år sedan man beslutade om kvinnlig rösträtt i riksdagval. Sedan var man ju tvungen att göra en grundlagsändring 1921 och så var det ju inte nåt val förrän 1921, så om två år kan vi uppmärksamma rösträtten igen. Men även om kvinnor 1921 fick rösta, var det ännu inte fritt fram om man
inte hade fullgjort värnplikten
inte hade fyllt 23
inte hade betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet
var förklarad omyndig
var satt i konkurs
var varaktigt försörjd av fattigvården
hade dömts enligt strafflagen att förlora sin rösträtt.
Det är enklare 2019, får man säga.
Spring och rösta – men skit verkligen i valaffischerna och valkompasserna och tänk efter istället. (Säger jag till er som vore ni mina barn. Det är fritt fram att fnysa i min riktning.)
Kuriosa
Tänk att i Liechtenstein kan man inte fira samma 100-årsjubileum förrän år 2084.
Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.
– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!
Så här kommer han. The stage is yours, son!
Tack! Nu ska vi se …
En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.
Nummer ett.
Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat. Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.
Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.
Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.
Nummer två.
Den amerikanska rösträkningen är underlig. I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?
Till exempel drog Clinton i delstaten Florida in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.
Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.
Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?
Nä.
Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.
Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen
1. klassisk konservatism (George W. Bush)
2. progressiv konservatism (Donald Trump)
3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)
4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)
Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.
När det vankas val i Sverige, somnar jag omkull av purt ointresse. Eller så raljerar jag om hur de bara tjafsar och fnyser och muckar gräl. Jag är med andra ord inte en politiskt insatt person, så när jag röstar borde jag egentligen tryckas upp mot en vägg och avkrävas bevis på att jag vet vad jag håller på med och dessutom fås att motivera varför jag röstar som jag gör.
Men USA:s politik … det är något helt annat, det. Jag kom igår på mig själv med att läsa massa amerikanska valanalyser eftersom folk igår försökte rösta fram en republikan (åt höger, men röda) och en demokrat (lite mer i mittfåran, och blåa). Jag kan egentligen för lite om det här (även om jag har gått på high school och läst ämnet ”government” i ett helt år), så ni får gärna bidra med mer intressant info!
Under ”super-Tuesday” röstade man i tolv av staterna, och resultatet ser ut så här och kan analyseras fram- och baklänges hur länge som helst. Men inte av mig.
Fast … det är då ett himla bängel om man ska lyckas lägga sin röst – Moment 22 är en blek kopia i jämförelse.
I vissa stater måste man ha fotoleg (eller körkort) för att få rösta. Men inte i alla. Och ett fotoleg utfärdas inte var som helst utan bara på vissa legitimerade ställen, dit det är svårt att ta sig om man inte har bil. Om man inte har körkort, har man inte bil, och då måste man skaffa ett fotoleg på det där stället som ligger så avigt till – och dit måste man ju åka buss. I vissa stater måste valförrättarna fråga om fotoleg, men om personen inte har ett, får de ändå rösta. I andra blir det blankt nej även om man har ett fotoleg för att fotolegitimationen som man har, är av fel sort.
Om man har registrerat sig som röstberättigad, kan ju datorerna som registrerade alla krascha. Det skedde i Georgia 2008, när 98 000 nyregistrerade plötsligt blev tvungna att bevisa att de var amerikanska medborgare.
Om man är en dömd brottsling, har man i 13 stater förlorat sin rätt att rösta för all framtid. I andra kan man få rösta, men inte förrän man har muckat från fängelset. Mer än 5 miljoner amerikaner får alltså pga. sin kriminalitet inte rösta i år.
Vallokalerna skiljer sig vansinnigt mycket åt. I vissa stater är det plättlätt att ta sig in, rösta och gå hem igen. I andra stater måste man ta ledigt från jobbet för att ta sig till vallokalen som ligger i tjottahejti och sedan stå i kö i flera timmar, ibland upp till tio. At köa i tio timmar! För att få rösta. I en demokrati …
Man lägger i USA inte ner papper i kuvert. Nej, man trycker på knappar i en maskin. Och det är så krångligt och tar så lång tid att president Obama när han röstade hann flirta ett bra tag med … Äsch, ni får se själva:
Tryckitryck, pratiprat, trarajadiraaaa …
Att det är svårt att veta hur man ska rösta, beror på att USA har indirekta val. Man röstar alltså inte på presidentkandidaterna, utan på lokala politiker som har sagt vilken presidentkandidat som de gillar.
Och så har vi ju detta med Donald Trump. Jag har inte ord … Jag har verkligen försökt förstå, se bakom fasaden och frisyren och flamset … Men inte har jag lyckats. Se här när ett gäng religiösa ledare ber för Donald Trump och ber Gud att göra Donald klok.
Det kan behövas. Han har hittills bl.a. propagerat för tortyr, sagt att terrorister når man bara genom att först döda deras familjer, föreslagit att USA ska vara helt stängt för muslimer, sagt att vissa (namngivna) kvinnor är feta, fula och ointelligenta – och värst av alla är tydligen Rosie O’Donnell. Henne vill Donald Trump helt enkelt nita med en rak höger.
Men så finns det tack och lov humorn, som firar nya triumfer. Här är en påhittad runa:
Och nu återvänder vi till valresultatet i staterna ovan. Trots att Donald Trump nog är spritt språngande galen och trots att det är lättare att hitta lagom mogna avocador än att faktiskt lägga sin röst i dessa för-val, har Trump alltså vunnit över andra republikaner och fått flest röster i sju av tolv stater.
Den ”riktiga” valdagen ligger långt bort: så här roligt kan vi (jag) ha det ända till den 8 november …