Hoppa till innehåll

Etikett: trilla

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
51 kommentarer

En affär och en liten flirt

De har möblerat om något alldeles otroligt i storaffären som jag storhandlar i sedan tolv år. Jag handlar så mycket att kassörskorna (på den tiden som det fanns kassörskor) brukade säga ”ojojojdå” när jag kom gående. Sedan kom självbetjäningen, så nu säger de ”ojojojodå, nu får vi hoppas att det inte blir avstämning” och då brukar jag höhöhöa och svara ”nä, för det vet vi ju hur det blir med stämningen då”.

Efter den senaste ommöbleringen har de anordnat hyllorna efter gatumönstret i New York. Man ska inte längre kunna gå i en vid cirkel med små instickare in i mitten, utan måste gå som i en kantig labyrint i varenda liten gång och banne mig finns inte jordnötssmöret på tre olika hyllor. Kan det vara en medveten strategi, sprungen ur välmenande hälsoaspekt?

Tre olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.
Olika sorter på olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.

Men om vi nu återvänder till N.Y., så är det ju sedan urminnes tider känt att människor möts i korsningar. Om inte annat så ställer de sig att vänta i stadens korsningar för att få träffa någon och umgås lite. Detta sker även inne i affären! I varenda hyllkorsning står folk och pratar minnen och jag vet inte allt! Gah! Stick! Schas! UR SPÅR!

På kartan här nedan har jag ringat in korsningarna där jag antingen har kört på eller varit tvungen att med skrikande vagnshjul väja för någon.

Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.
Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.

Kryssen på kartan markerar ställen där jag har tagit kurvorna för snävt och vält omkull hyllor eller i enstaka fall endast gått in i väggen.

Det stora krysset uppe till vänster markerar det som hände idag. Jag skulle bara gena lite när jag såg en synnerligen trevlig sopborste för ”endast 49 kr bara idag”. Så här ungefär såg det ut – jag har gjort en efterkonstruktion, förstår ni:

Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!
Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!

När knät fastnade och resten av kroppen fortsatte framåt, svajade hela jag av motstridiga krafter. Jag kände att jag höll på att falla, och famlade efter första bästa sak att hålla i. Och fann en stekpanna!

Plötsligt ligger jag på rygg med en stekpanna i handen!
Plötsligt låg jag så här på rygg med en stekpanna i handen.

 Nu syns det ju ganska dåligt hur dramatiskt det hela var. Men så här så det ut:

Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort?
Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort när jag landade på rygg? (Okej, en liten piruett i alla fall?)

Jag skulle preciiiis resa mig upp och borsta av mig samt skratta lite förläget och visa allmänheten hur jag inte alls hade gjort illa mig, när en man på ungefär 87 vårar böjde sig ner och högg mig under armarna och lyfte upp mig. Schwåpp! Han njööööt.

– Hoppsan! Så det gick! sa den okände mannen och log.
– Men jisses vad stark du är, lyfta upp mig på det där viset bara … oj! sa jag, mycket imponerad.
– Alltid beredd för en dam i nöd!
– Tack!
– Vet du. Så här nära en kvinna har jag inte kommit på säkert 20 år.

Sa mannen. Och så skrattade han och jag högt tillsammans och jag skulle precis kontra med något riktigt ekivokt, när jag hörde en dam bakom oss säga:

– Tjugo år var väl att ta i.

Hon såg arg ut. Den gamle mannen slog då ut med armarna och ryckte på axlarna på en gång (vilket kallas simultanförmåga) och försvann sedan med den arga runt hörnet mot alla skor i plastläder. Själv snubbelkrockade jag mig vidare mot utgången och checkade ut för 3 200 kr.

Share
60 kommentarer