Hoppa till innehåll

Etikett: trilla

Falleri, fallera och några trill

När jag var ungefär 4 år trillade min 66-åriga mormor över dammsugaren. Hon landade (naturligtvis) på lårbenshalsen och hamnade i sträck på Lunds lasarett.

Plötslig insikt! I sträck på Lunds lasarett borde hennes memoarer ju ha hetat. (Om hon bara hade skrivit dem.) Hon tillfrisknade, och dog inte förrän 23 år senare.

I vintras trillade min mamma på rumpan pga. en kombination av

  • väderlek
  • S:t Eriksplan
  • dåliga dobbar.

Vurpan resulterade i en kotförskjutning och morfintabletter som nu ställer till det för henne såpass att hon får besök av hemtjänsten flera gånger om dagen. Om mamma hade gett ut sina memoarer, hade de kunnat heta Härliga hemtjänsten i Rollatordalen.

Men nog om släktingarnas fall – nu ska vi tala om mig. För jag är en jävel på att trilla! Om lårbenshalsen och kotorna ställer till det för mig i framtiden, ska gudarna veta att jag gjorde allt för att rusta dem.

Buster Keaton, 66 år gammal:

Ni som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, hur jag effektivt stannfaller i Vasaloppet och hur jag har legat på rygg med en stekpanna i handen inne på Coop. Och då har jag inte ens tagit med alla baskettrill i uppräkningen.

Den där bollen är på väg rakt mot mitt huvud. Tjong, så föll jag omkull – kanske av ren självbevarelsedrift.

Men inte faller man väl under en enkel skogspromenad? Johodå. Kanske beror det på den allestädes närvarande basketbollen som distraherar mig? Kanske är jag bara en fladdermaja? Under de två senaste av corona framtvingade promenadåren har jag bl.a.

  • gått baklänges ini ett träd och där fallit omkull (orsaken var en plötsligt uppdykande älg)
  • tagit ett steg rakt ut i luften och fallit ner i en en meter djup grop som faktiskt inte fanns där dagen innan (sa jag om fornminnet som har legat där sedan 1100-talet)
  • som Bambi tagit mig fram på nedisad stig, halkat till, huggit tag i närmaste träd, gliiiiidit ner mot marken och sedan med ett brultalt sprätt kastats ett par meter bort när trädet gick tvärt av
  • bara häromdagen mitt i en intressant mening om tingens beskaffelse handlöst halkat av en snömoddsstig utan att slå huvudet i en enda de sju stora stenar som omgav mig.

Nu slumpade det sig så att det sistnämnda fallet sammanföll med en nysattack som pågick i 24 timmar. Jag nös, nös, nös, snöt mig, nös, nös och nös och snöt mig så imponerande brutalt att man hade kunnat ha mig som ett nummer på cirkus. Nysningarna gav mig en ruskig träningsvärk i magen, medan snömoddsfallet bara gav mig blöt rumpa, smutsiga brallor, massa skratt och trasiga glasögon.

Ni ser? Jag är Buster Keaton! Det är mycket mer ansträngande att nysa än att trilla!

Men här tog jag mig fram säkert som en bergsget! (Broddar på fötterna och dubbar på cykelhjulen.)

Hurra, det är vår! Ut och trilla med er!

(Vad borde mina memoarer heta?)

Share
38 kommentarer

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
52 kommentarer

En affär och en liten flirt

De har möblerat om något alldeles otroligt i storaffären som jag storhandlar i sedan tolv år. Jag handlar så mycket att kassörskorna (på den tiden som det fanns kassörskor) brukade säga ”ojojojdå” när jag kom gående. Sedan kom självbetjäningen, så nu säger de ”ojojojodå, nu får vi hoppas att det inte blir avstämning” och då brukar jag höhöhöa och svara ”nä, för det vet vi ju hur det blir med stämningen då”.

Efter den senaste ommöbleringen har de anordnat hyllorna efter gatumönstret i New York. Man ska inte längre kunna gå i en vid cirkel med små instickare in i mitten, utan måste gå som i en kantig labyrint i varenda liten gång och banne mig finns inte jordnötssmöret på tre olika hyllor. Kan det vara en medveten strategi, sprungen ur välmenande hälsoaspekt?

Tre olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.
Olika sorter på olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.

Men om vi nu återvänder till N.Y., så är det ju sedan urminnes tider känt att människor möts i korsningar. Om inte annat så ställer de sig att vänta i stadens korsningar för att få träffa någon och umgås lite. Detta sker även inne i affären! I varenda hyllkorsning står folk och pratar minnen och jag vet inte allt! Gah! Stick! Schas! UR SPÅR!

På kartan här nedan har jag ringat in korsningarna där jag antingen har kört på eller varit tvungen att med skrikande vagnshjul väja för någon.

Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.
Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.

Kryssen på kartan markerar ställen där jag har tagit kurvorna för snävt och vält omkull hyllor eller i enstaka fall endast gått in i väggen.

Det stora krysset uppe till vänster markerar det som hände idag. Jag skulle bara gena lite när jag såg en synnerligen trevlig sopborste för ”endast 49 kr bara idag”. Så här ungefär såg det ut – jag har gjort en efterkonstruktion, förstår ni:

Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!
Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!

När knät fastnade och resten av kroppen fortsatte framåt, svajade hela jag av motstridiga krafter. Jag kände att jag höll på att falla, och famlade efter första bästa sak att hålla i. Och fann en stekpanna!

Plötsligt ligger jag på rygg med en stekpanna i handen!
Plötsligt låg jag så här på rygg med en stekpanna i handen.

 Nu syns det ju ganska dåligt hur dramatiskt det hela var. Men så här så det ut:

Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort?
Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort när jag landade på rygg? (Okej, en liten piruett i alla fall?)

Jag skulle preciiiis resa mig upp och borsta av mig samt skratta lite förläget och visa allmänheten hur jag inte alls hade gjort illa mig, när en man på ungefär 87 vårar böjde sig ner och högg mig under armarna och lyfte upp mig. Schwåpp! Han njööööt.

– Hoppsan! Så det gick! sa den okände mannen och log.
– Men jisses vad stark du är, lyfta upp mig på det där viset bara … oj! sa jag, mycket imponerad.
– Alltid beredd för en dam i nöd!
– Tack!
– Vet du. Så här nära en kvinna har jag inte kommit på säkert 20 år.

Sa mannen. Och så skrattade han och jag högt tillsammans och jag skulle precis kontra med något riktigt ekivokt, när jag hörde en dam bakom oss säga:

– Tjugo år var väl att ta i.

Hon såg arg ut. Den gamle mannen slog då ut med armarna och ryckte på axlarna på en gång (vilket kallas simultanförmåga) och försvann sedan med den arga runt hörnet mot alla skor i plastläder. Själv snubbelkrockade jag mig vidare mot utgången och checkade ut för 3 200 kr.

Share
60 kommentarer