Hoppa till innehåll

Etikett: tänder

Det isar i tänderna!

När fan blir gammal, får hon ilningar i tänderna och knastriga knän samt dålig syn. Särskilt de två sista tecknen skaver lite extra eftersom de försvårar en tripp till ättestupan.

Men hur är det med tänderna egentligen? De må vara utstående och väldigt synliga, men de har tjänat mig väl och gjort varje besök hos tandläkaren till ett stort nöje.

– Hej! Äntligen!
– Jaså?
– Ja, det här är jättekul! Jag har ju aldrig haft hål och får alltid så himla mycket beröm.
– Du har gått här … sedan [koll i journalen] … eh … 1999 …?
– JAPP!
– Konstigt att jag inte minns dig.

Äsch, spik i foten, tandläkare komma och gå och just den här kanske bara hade dåligt minne, trallade jag i tankarna och satte mig ner.

– Jo förresten. Det isar i tänderna.
– Mhm. Det är åldern. Tandköttet åker upp och blottar tandhalsarna och orsakar ilningarna. Gapa.
– ÖRK! Men jag har ju köpt rätt tandkräm och så borstar jag försiktigt med en eltandborste och inte äter jag godis eller dricker läsk.
– Men du äter väl mat och dricker vin? Det är lika illa det. Gapa.

Äsch, sicken tramsa, klart att godis är sämre än mat. Ska jag byta så att jag äter proteinpulver och dricker öl istället va, haha?

– Okej, men kan jag dra ner tandköttet som en halsduk så att tandhalsarna slipper på barhalsade genom livet?
– Nehejdu, nu sitter det där det sitter. Gapa.
– Kan du se att jag har varit jätteflitig med tandtråd?
– Faktiskt inte. Gapa.

Förbaskat. Ättestupor är det ont om idag, och förmodligen fanns de inte ens förr eftersom det enda skriftliga belägget är en isländsk saga – Gautreksagan. Och tandkrämen som enligt reklamen ska göra underverk funkar inte.

Men äsch, nu kan jag tydligen käka godis, strunta i tandtåden och faktiskt borsta tänderna helt galet fel tvärs emot alla rekommendationer eftersom inget hjälper!

Kolla! Inga hål! (Än.)

 

Share
34 kommentarer

Glöm inte att borsta tänderna …

Varken mina syskon eller jag har haft hål i tänderna. Mamma säger att det är hennes förtjänst eftersom hon var oerhört envis med vårt tandborstande – hon och pappa har ju som 1930-talister mer amalgam än emalj i munnen. Själv tror jag att det handlar om att vi barn har fått magiska tandkrafter – min djefla man har inte lagat tänderna sedan han träffade mig och våra fem barn är vita som snö i munnen; tandtrollen göre sig icke besvär, hokus pokus.

New Scientist berättade plötsligt förra veckan att dålig munhygien är orsaken till Alzheimers.

Enligt studier är boven i sammanhanget alltså bakterierna som orsakar blödande tandkött och blottade tandhalsar och i förlängningen skäll från tandhygienisterna. Hur ska vi nu göra för att slippa Alzheimers?

  • Man ska borsta tänderna, men inte för mycket.
  • Man ska använda tandtråd, men vara lätt på handen.
  • Man ska dessutom inte röka, inte äta kass mat men motionera lagom, fast även om man sköter sig kan man drabbas av den hemska bakterien och även om man inte sköter sig kan man slippa drabbas av den.

Om detta stämmer och inte är ett påhitt av världens alla tandhygienister (som känner av minskad kundtillströmning för att folk faktiskt är noggranna med att mota bort tandtrollen), kommer jag att … eh. Fortsätta sköta mig?

– Men förr i tiden, hur var det då?
– Ja, alla stackare som på fattigstugan satt med ont i tänderna?
– De hann inte bli så gamla att de drabbades av Alzheimers, säger forskarna.

Här dras det utan bedövning ut tänder i början av 1600-talet. (Theodore Rombouts.)

Det verktyg som man förr använde för att dra ut ruttnande, trasiga, håliga, värkande tänder var inte ett långt snöre och en Emil i Lönneberga – och oftast inte heller en tång – utan en ”nyckel”. Man krokade fast tanden och vickade och drog och hade sig tills den lossnade.

Gamla tandutdragarnycklar. (Den längst ner gick nog till tandläkarmottagningens dörr.)

Själv har jag dragit ut två visdomständer som inte fick plats. Efter den första – den 30 mars 1981 – sköts Ronald Reagan. Efter den andra – 28 februari 1986 – sköts Olof Palme. Mina två kvarvarande visdomständer får sitta kvar.

Kommen så här långt känner ni kanske alla ett obetvingligt behov av att springa och borsta tänderna? Off you go!

George Washingtons sammanbitna min sägs bero på att han inga tänder hade kvar och att löständerna var fula som stryk.
Share
43 kommentarer

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

Det smakar lyktstolpe i min mun!

  1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
  2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
  3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
  4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

Share
50 kommentarer

Med ansiktet på halv stång

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

Share
17 kommentarer