Vet ni att det finns ett ord som heter laura? En laura, flera lauror – se där borta kör ju lauran bortitok!
Inte? Jomenvisst. Man kan till och med lägga laura i Wordfeud. (Laura och kasjunöt är mina favoritord.) Nu ska jag rota fram en definition.
SO – Svensk ordbok – är en utmärkt app.
Det var väl roligt? Även om ingen numera kallar någon ens vimsig – än mindre laura – tycker jag att det låter lite förlåtande.
– Men blinka ut ur rondellen, hattgubbe!
– Lugn, andas. Det var bara en laura.
– Jahaja. Men dåså.
Den där hönan Laura som i år fyller 80 år, och som vad jag vet inte har förekommit i trafiksäkerhetskretsar sedan 1936, står tydligen dessutom staty på Norrmalmstorg.
Hönan Laura, som flyr från den hetsiga trafiken. Foto: Bengt Oberger. (CC BY-SA 3.0)
Det var alltså Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (så heter sällan föreningar numera) som år 1936 använde sig av vimsiga Laura för att påtala farligheter i trafiken. Men Laura fanns redan ett år tidigare i en kåserisamling som handlade om att köra bil i storstäder: ”Laura i London” av Greta Molander.
Och varför nämner jag detta just nu? Jo, för att jag än en gång har lagt märke till en farlig massa vimspottor i trafiken. Mopedister och cyklister utan hjälm (och dessutom utan vantar!) som kör mot enkelriktat eller helt sonika på vänster sida – rakt mot mig. Jag tvärnitar så att mina 30 km/h förvandlas till 2 km/h på blott 10 meters grushalka och tar mig åt hjärtat medan vettvillingarna sorglöst bara åker vidare.
Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.
Bryssels centralstation var väldigt söndagsstängd.
Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.
Rena medeltiden! Precis överallt!
Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:
– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!
Näe.
Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.
Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.
Vaaad är detta för idrott? Man slår till den lilla, lilla bollen jättehårt med en handskbeklädd hand och ingen i publiken verkar vara det minsta lilla rädd.Så här ser spelaren som står längst bort från mitten ut.
Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.
Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.
Och museet hade tidernas största hiss – med två soffor och massa benutrymme!
Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.
Propert klädd belgare?Vacker fontän?
Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:
En liten belgisk våffla med vispgrädde för 35 kr.
Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?
Häromdagen klättrade jag och Anna omkring på Arvid Källströms bronsstaty föreställande Mose(s) i Oskarshamn. Det låter måhända underligt eftersom man inte vanligtvis bör klättra på statyer, men å andra sidan gick vi även på nötter och pallade (lyssnade utan att fråga om lov) pianokonsertljud. Dessutom är nyss nämnda Källström ju Håkan Juholts morfar, så på det hela taget är statyklättring alltså inte så konstigt.
Men det var faktiskt något konstigt med statyn. Den restes 1952, läste vi på den nästan inte åtkomliga baksidan. Jahaja.
Mose, Anna och ett stup.
Den allmänbildade läsekretsen anar nu att det som är underligt med statyn är att Mose ju saknar horn. Jag citerar Minerva:
Traditionen att avbilda Moses med horn härrör från en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner från berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrålad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strålglans från hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Mencoronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo.
Men nej. Det hade ju varit konstigare om han faktiskt hade haft horn, anser jag. Här kommer det konstiga:
I ringen: avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
Jag lämnade Anna vid stupet, hängande som Rödöga (visst är det han som hänger i en liten trädgren?) för att galoppera in i den närliggande Folkhögskolan och fråga någon om det var sabotage, slitage och kablage. (Ni tror att jag överdriver när jag skriver ”galoppera”? Tsst, jag skulle kunna skriva ”älgade som i galopp” utan att överdriva det minsta. Ni tror att jag överdriver och att Anna inte alls hängde från stupet? Ja, okejrå.)
Inne på expeditionen fick jag veta att Mose-statyn från början hade fungerat som en fontän. Det hade helt enkelt kommit vatten ur Mose från början! Men att någon hade fattat beslutet att klippa av alla ledningar och strypa vattentillförseln eftersom ”folk kunde associera till att Mose kissade på sig under kjorteln”.
