Etikett: sport

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2009 01:51

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!

57 kommentarer

Det här med sport

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2009 12:01

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.

15 kommentarer

Majlardiska

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2009 10:27

Det är inte ofta jag lägger ut två blogginlägg inom en timme. Men nöden har ingen lag.

Jan Majlards krönika idag är nämligen måsteläsning. Ni som inte vet vad jag pratar om, kan läsa ett gammalt lottenskt julkalenderfacit först. (Kom tillbaka hit sedan.) Jag citerar nu ur dagens Majlard-krönika:

”Den store tysken passerade mållinjen förnedrad, till synes slagen med ett sportlov fast det i verkligheten bara var ett par sekunder.

Det var sättet han fick stryk på som sved.

Inte ens om lagkamraten Franz Görings avlägsne släkting, nazisten Hermann Göring, hade uppenbarat sig i målområdet och rytande beordrat slutmannen att omedelbart sträcka fram näven tror jag inte att Teichmann lytt.”

Orkar ni en till?

”Den 186 centimeter långe tysken krympte nu istället för varje kilometer med ett norskt häftplåster som psykologiskt betungande börda.

Det är lika svårt att ta sig in i Petter Northugs huvud som att försöka hänga med i hans gränsöverskridande tempoväxlingar.”

Floskler och obegripligt långsökta liknelser samt total förvirring. Tack, det här faktiskt helt bedrövligt och jättekul.

(Klicka här för att läsa hela artikeln om ”Norges Zlatan”.)

13 kommentarer

Foppa, darling Foppa

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2009 14:22

[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

12 kommentarer

Säkerheten framför allt?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 mars 2007 11:28

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm– och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?

Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?

—
Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär ’låta (folk) göra (som de vill)’.

21 kommentarer

Å nu blir det lite sport

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2007 10:40

Har ni upplevt ett Buster-ögonblick?

Tidningen Buster var en serietidning som bara handlade om idrott. Från början var det blott och enbart fotbollsserier, sedan handlade det om alla möjliga idrotter. Jag läste den och Fantomen – inga andra serietidningar. Numera sneglar jag inte åt en enda serie, inte ens om jag har seriesidan uppslagen och i en halvtimme sitter och stirrar på en sudoku strax bredvid dem. För tusen år sedan läste jag Mafalda … ibland skummar jag över Ernie … men, nej.

Tillbaka till Buster. För drygt ett år sedan lades tidningen nämligen ner (efter 38 år och 719 nummer) eftersom ingen köpte den. Helt logiskt. Men Super-Mac och Benny Guldfot (efter Benny Söderling på bilden till vänster, han som 1962 sköt AIK upp i Allsvenskan) saknar jag lite. Och alla dessa historier om den okände, den fula ankungen, den klumpige, den osynlige och den bortglömde – som plötsligt gör succé – gör mig lycklig. (Åshöjdens BK, ni vet?)

Nu har jag ju aldrig varit särskilt bortglömd eller osynlig. Men under en basketmatch i Ängelholm runt 1990, spelade jag riktigt uselt. Jag hade ont i knäna; förmodligen gick jag på dem. Jag passade bollen i famnen på motståndarna och blev utskälld av en elak tjej i mitt lag och jag gjorde klumpiga klatjofs-foul. Det var inte kul. Efter full tid stod det lika – och en basketmatch kan inte sluta oavgjort. Då blir det förlängningar om fem minuter tills ett lag vinner.

I den första femminutersförlängningen lyckades jag stoppa i åtta poäng. (Lidnersk knäpp?) Det var helt fantastiskt – men tyvärr var det lika många poäng som motståndarlaget stoppade i. Ny förlängning.

I den andra femminutersförlängningen lyckades jag sätta två långskott trots att jag ju inte skjuter så bra. Det var också helt fantastiskt – men avgjorde inte matchen. Ängelholm ledde nämligen med ett poäng när det var en sekund kvar av förlängningen.

En av deras spelare foulade då mig (knuffade omkull mig när jag var på väg mot korgen) och jag fick två straffar. Om jag satte den första, skulle det vara oavgjort igen. Om jag satte den andra, skulle vi vinna eftersom det andra laget på en sekund vanligtvis inte hinner göra några poäng.

Jag studsade bollen tre gånger, siktade, snurrade bollen i handflatan, sköt … och satte bollen – swåååsch – utan att den nuddade ringen. (Det spelar egentligen ingen roll, bollen får nudda ringen hur mycket den vill, men det ser snyggt ut med skott utan ljud.)

Jag fick tillbaka bollen av domaren, studsade den tre gånger i golvet och hörde den elaka tjejen säga ”fan, hon klarar det inte”, siktade, snurrade bollen i handflatan, siktade igen, tänkte ”fan, jag klarar det inte”, sköt … och såg bollen landa på ringen. Den studsade upp, landade på ringen igen, rullade på ringen nästan ett helt varv … och gick i!

Vi vann! Och jag var en vacker svan!

När Anja Pärson efter en bedrövlig säsong slår alla med häpnad under VM i Åre, när den uträknade gamlingen Järbyn ”kniper” en pallplats och när en för mig helt okänd Maria PH slår sig fram och tar silver, är det Busterkänsla och bara underbart.

Nu förekommer ju sådana här ögonblick inte bara inom idrott. I fängelsefilmen Brubaker får Robert Redford stående ovationer av alla fångar, i lärarfilmen Döda poeters sällskap får Robin Williams det, i luktfilmen En kvinnas doft får Al Pacino det. Listan över filmer med applådslut kan göras lång.

Nytt ordspråk:
Hellre ett Busterögonblick med applådslut än ett slagsmål i omklädningsrummet.

34 kommentarer

Sport tycker jag om

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2006 09:34

Kanske började det med de där stunderna i skolan när vi fick se Stenmark fastän vi egentligen skulle ha matte. Jo, kanske var det också buttre Björn Borg som bara vann och vann som bidrog. Eller så var det Ralf Edströms enorma polisonger.

Hur som helst: jag tycker mycket om att kolla på sport på tv. Landskamper i fotboll och hockey, alla OS och VM, vissa EM – jag sitter där, klistrad. Förfärligt slöseri med tid egentligen, jag kunde ju istället ha putsat silvret eller tvättat bilen. Eller i alla fall se på idrott på riktigt. (Ser endast basket live, men blir gärna ivägdragen på mitt livs första fotbolls- eller hockeymatch, hörni.)

Igår råkade jag fastna i en tennismatch. John McEnroe spelade i par med Jonas Björkman mot några som jag inte brydde mig det minsta om. (Ok, de hette Aspelin och Perry. Gäsp.) McEnroe servade som förr trots att han såg mager ut i axelpartiet och stönade och såg ruskigt besviken ut hela tiden och jag var swooooosch ungefär 15 år igen. Fast publiken hejade helt klart på McEnroe, vad han än gjorde – och så var det ju inte förr. Tänk er nu en berättade, lite hes, dämpad dokumentärröst, återhållen av spänning:

Det är tie break. Mcenroe tar emot servereturen med foten. Publiken vet inte till sig av glädje trots att bollen är lika förlorad som när Olof Mellberg stoppar en boll med handen. De räddar två matchbollar. Björkmans serve hade fått böter på vilken motorväg som helst men går ut. Publiken hejar och jublar ändå. Kameramannen zoomar in f.d. dokusåpastjärnor som tydligen har drabbats av det stora tennisintresset, särskilt dubbel. Dessutom oldboy.

McEnroes enhandsbackhand är plötsligt lysande – den som alla alltid annars har föraktat till förmån för Borgs dubbelfattade. Björkman missar och missar men McEnroe sköter sig.

Tror jag. Kommentatorerna (som vet bättre) är kritiska mot att McEnroe inte lyckas döda sin boll. Stoppboll, ville de ha, en stoppboll! Sedan kommer strålande servereturer av den dumme Aspelin, som känner Björkman som sin egen ficka, tydligen. Fusk.

Aspelin? Vilken jävla Aspelin? Jag vill ha kvar McEnroe i turneringen! Jag vill hålla honom på bra humör så att han inte slår omkull vattenflaskor och skäller på domaren. Jag tycker att kommentatorn Janne Gunnarsson (som inte alls var en lattjo spelare på sin tid, så det så) är onödigt kritisk mot mina favoriter, men ”servrarna avgjorde en oerhört jämn match och nu ävar det sista gången vi fick se John McEnroe i Kungliga hallen”. McEnroe intervjuas två sekunder efter att han förlorat matchen:

– Jonas is a great player, but I need to inspire myself. I apologize, I didn’t play good enough.

(Borde det inte heta ”well enough”?)

Well, well. Raskt och utan övergång över till fotboll. Ica är en bloggande fotbollsmålvakt, och jag har bett henne om en analys av de stora svenska landslagsmålvakternas kvalitéer eftersom min egen är så här larvig:

Ravelli var sprattlig och lajbans men ojämn.
Shaaban är oerhört respektingivande pga. sitt coola utseende.
Isaksson är Shaabans motsats. Skrämmer ingen och måste därför vara en bättre målvakt egentligen.
Bengt Andersson är ett underskattat unikum.
Ronnie Hellström hade mustasch.

14 kommentarer

Lite sport igen kanske?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2006 10:47

Johodå. Protestera inte, handlade det om klänningar och festutstyrslar igår så måste jag ju styra upp det hela med lite idrott idag. (Jag lägger in förklarande parenteser till Aequinoxia och min mamma.)

Särskilt lämpligt med fotboll är det idag eftersom helsingborgaren Henke Larsson på egen hand (fot) faktiskt såg till att Barça (FC Barcelona – hans klubb i Spanien, där han är proffs sedan två år och fast han har varit jättemycket skadad är han himla poppis) vann Champions League.

(Det är så fint att vinna Champions League att det bara är sju svenskar genom tiderna som har varit med om det, så dem pratar man också om idag. Champions League är alltså ”vinnarnas liga” – en cup där alla vinnarlag från Europas fotbollsligor är med. Nu är detta inte riktigt sant, för att från några länder får fler än ett lag vara med. I årets Champions League var 32 lag med från början – och det främsta av dessa var alltså Barça. Och Henke passade fram till alla mål utom motståndarnas.)

Nu ska vi se här, i hockey-VM har jag bara detta att rapportera: vi är framme vid semifinal mot Kanada. (Om vi mot förmodan vinner mot dessa råbusar och slagskämpar, spelar vi final. Om man har svårt att skilja på semi och kvart, får man tänka att det ord som kommer först alfabetiskt – kvart – kommer först även kronologiskt.)

Jag tycker att det är precis som det ska vara trots att vi förlorade med 0-5 mot Ryssland och 0-3 mot Slovakien. (Ryssland och Slovakien är bra lag, mycket bättre än USA som vi slog med 6-0 igår.) I brist på favvospelarna (t.ex.) Mats Sundin (trött), Peter Forsberg (på kryckor) och Börje Salming (nu skojade jag till det lite, för Börje är ju jättegammal och spelar inte längre) har jag nu spanat in en annan: jag tror på Jonas Nordquist.

Andra som är lika glada som jag: Goesta och Degrell. Isobel är lite besviken, dock.

38 kommentarer