Hoppa till innehåll

Etikett: skolavslutning

Psalmsång, religiositet och konstiga ord

Så okyrklig och ickereligiös som jag är, borde jag ju inte bry mig särskilt mycket om psalmsång på skolavslutningar. Men tjosan, så tvärtom jag känner!

skolslut1977
Broder Jakob, Orangeluvan och jag 1977. Jag hade designat min outfit helt själv, tryckt mönstret och sytt på förlängningen på jeansen. Och jag ansåg mig vara vansinnigt flott! I träskor.

Fly mig genast en kyrka och en falsksjungande församling så att jag får ta i från tårna i:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
––
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.
––
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.

Nu ser ni framför er hur jag när jag sjunger, rynkar pannan vid orden som jag inte riktigt förstår – jag är ju liksom bara åtta år här, på min första skolavslutning:

Värmaaa? Ah, det måste vara felstavat.
SIG solens strålar närma … vem närmar sig och hur? För om det är solens strålar som närmar sig är det ju felskrivet.
Fagrrra? (Med skånskt uttal, för detta var i Lund.) Faaaagrrrra?
Lunden? Hm, då sjunger man förstås ”luleåt” i Luleå.
Håvor? Hallå, nu har de skrivit fel igen.
Salomon, det är ju skidor. Jättekonstigt.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag inte alls är särskilt irriterad över de små religiösa inslagen som vi stöter på vid jultid och skolavslutningarna. Äsch, se det som lite allmänbildning bara!

skolslut1980
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan på skolavslutningen 1981. Våra tröjor (inklusive pappas röda som skymtar i höger bildkant) hade jag köpt på JC, där jag helgjobbade och lärde mig att med en snabb blick bedöma storleken på folks rumpor.
Share
69 kommentarer

Rektorns tal på skolavslutningen – några tips och ett färdigskrivet

På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)
På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)

Jag tänkte att jag skulle hjälpa alla rektorer och liknande inför skolavslutningen med några hålla-tal-tips. Vi börjar konkret med ett tal som jag skrev nyss, på sju minuter – bara för att jag satte en deadline till mig själv på just sju minuter eftersom jag har märkt att jag gillar att skriva under tidspress. (Det är naturligtvis mycket bättre att lägga ner mer tid än så, men det begriper ni alla.)

Rektorns sommarlovstal skulle kunna se ut så här:

——————————–

Hej allihop! 

Tyvärr måste jag meddela att ingen av er – utan undantag – kommer att få gå i skolan under de närmaste tio veckorna. [paus]

Däremot kan jag glädja er med att ni kommer att få en läxa tills ni börjar igen i höst. [paus] 

Läxan är fem saker som ni ska göra. Det är fem olika saker, bara fem. Titta på er ena hand nu och försök komma ihåg vad jag säger, ok? Följ med nu, vi börjar med tummen!

  • Tumme – titta på stjärnorna och försök nå dem. Antingen genom att sträva uppåt eller bara genom att lära er en stjärnbild.
  • Pekfinger – prova på något som är lite läskigt. Prata med någon ni inte känner, provsmaka mat som verkar mysko eller plita ner ett kärleksbrev.
  • Långfinger – laga något som är trasigt. Allt går sönder hela tiden och antingen får det vara trasigt eller så slänger vi det. Men prova att laga istället!
  • Ringfinger – rusa omkring som en galning en gång per dag. Kanske rusar du bara runt ett hus, runt en bil eller fram till en lyktstolpe. Rusa!
  • Lillfinger – läs en liten, liten bok. Eller en lång bok. Eller en lustig bok. Läs!

Jag upprepar nu och ni försöker hänga med:

  • Ttttttitta på stjärnorna!
  • Pppppprova nåt läskigt!
  • Llllllaga något!
  • Rrrrrrusa omkring!
  • Llllllläs en liten bok.

Hejdå! Vi ses i höst!

——————————————————

Grundreglerna när det gäller rektorstal eller andra tal där många människor inte är på plats för att de facto lyssna på ett tal utan mer för att de är beordrade fastän de hellre vill åka hem och dricka te och mysa i en fåtölj, är enligt Lottens Lathund:

  • Håll det kort! Två till tre minuter är lagom, fem funkar om det är ett bra tal. Skriv ett långt tal och stryk om du har gott om tid, eller skriv bara kort från början om du är så där stressad som alla säger att alla är.
  • Se till att du hörs! Acceptera inte glapp i micken!
  • Var originell! Dra inte till med floskler, självklarheter och slitna fraser som ”vad trevligt att ni är så många” eller ”tänk att inte fler kunde komma” samt ”oj vad det regnar”.
  • Försök att få åtminstone ett skratt. Fler skratt är bättre, men ett skratt är faktiskt jättebra. Kom ihåg: de flesta vill skratta och skrattar av ganska lite.
  • Läs citatsamlingar … om du behöver inspiration. Ibland kan ett enda citat lösa upp talknuten så att allt löser sig på en gång. Som någon sa: ”Det finns mycket ont här i livet, men det värsta av allt är rektorns tal.”

Såja! Skyll nu inte på mig om ni somnar på skolavslutningen! Bidra gärna med fler tips eller skolavslutningsminnen. Och alla som eventuellt hade nytta av detta: berätta gärna för mig eftersom jag är en sucker for success and praise.

Share
36 kommentarer

Lite sjukt är det här

Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!

Nästan i alla fall.
Nästan i alla fall.

Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.

– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!

– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!

– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!

– Kolla, mamma ligger på köksbänken!

(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)

I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.

”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”

”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”

Finskorna och en som är sin mors dotter.
Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.
Share
31 kommentarer

Lite splittrad (uppdat.)

Jag – som har internet overallt – sitter just nu i Sporthallen och väntar på en skolavslutning. Känner mig hemma, för det är här vi kollar på elitbasket i vanliga fall.Sjuåringen och Nioåringen går idag ut ettan och trean på en skola medan Trettonåringen och Femtonåringen går ut sjuan och nian på en annan. Det är helt ok, för Fyraåringen är på dagis och det var en hel timme (nu!) mellan den ena och den andra avslutningen.

Men nästa år blir det lite tuffare.

Då har vi ett barn på dagis, ett på lågstadiet, ett på mellanstadiet, ett på högstadiet och ett på gymnasiet.

Uppdatering
Och så här såg det ut. Jättecoolt.

Uppdatering
Trettonåringen satt långt bort på en annan läktare och berättade att när de släckte i lokalen och sprutade rök i dörröppningen där niorna skulle komma in, var det en människa som syntes tydligt i mörkret.

Det var jag som lystes upp av datorskärmen.

Efter avslutningen mötte vi en trevlig man som var orolig för att mitt bloggande skulle göra att jag glömmer att upptäcka världen, att jag borde leva i nuet och därför se det som händer i verkligheten.

Men det är ju det jag gör: jag upplever allt intensivare och med större koncentration med malande ordformuleringar och kameraögon. Jag är en mycket nöjd och glad bloggare som mer än gärna upplever världen dels i verkligheten, dels i bokstäver på en dator.

Uppdatering
Bilderna här ovan är förresten tagna med datorn! (Photo Booth.) Skärmen riktades mot spektaklet och så klickade jag på den röda knappen, bara.

Den glada Femtonåringen i ”cap and gown” hade på sig finskor idag: 100 år gamla kängor som hans farfars morbror bar i ur och skur. Finns det någon bland läsarna som är skoantikvarie? Nu när jag skådar given sko i sömmen, tvivlar jag plötsligt på dateringen.

Kan de vara 100 år gamla?

Eftersom skosnörena inte var uppdaterade på ett sekel, fick de krisersättas av den djefla mannens skosnören.

Dagens visdomsord:
Man bör gå med knipande tår när man inte har några skosnören.

Share
21 kommentarer