Hoppa till innehåll

Etikett: Runmarö

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.

De senaste fem dagarna har innehållit:

1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.
2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.
3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.
4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.
5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.
6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.
7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!
8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.
9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.
10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.
11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.
12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.

Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.

Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?

12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.
12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.

Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.

Selfie med en fästing mitt på halsen.

Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.

Share
22 kommentarer

Här ligger jag i August Strindbergs sovrum

Jag har tidigare berättat att jag understundom åker till ett visst hus på Runmarö i Stockholms skärgård, för att där idka skörlevnad och frottera mig med August Strindbergs ångor. Här hyrde han nämligen rum runt 1890 när han var i tvist med Siri von Essen och skrev novellen ”Silverträsket”.

Och inatt sov jag i hans rosa sovrum.

Förr om åren har jag slagit läger i hans blåa arbetsrum, men det har inte hjälpt det minsta lilla; min fantastiska generationsroman/lärobok/poesisamling har inte alls knattrats fram på mitt lilla tangentbord.

Se så fint renoveringarna har dokumenterats!

Nu är jag här på herrmiddag i dagarna tre med karlar som heter Glappis, Bocken, Muther, Drottningen, Schanslö, Vört, Draggen, Morbide och Fylle. Själv heter jag bara Lotten.

Här finns tidernas häftigaste 90-talsgrill från Kalifornien. Man tänder den med hjälp av blott tidningspapper i ett hål i stammen, liksom. Huruvida den går att mata även med mobiltelefoner och paddor i detta digitala tidevarv återstår att se.

Vad kan denna heta? Finns den att köpa?

I smyg går jag omkring och rotar i högar och petar i bokhyllorna för att finna spår av litterära giganter. Nyss hittade jag istället en liten, liten ask med ett förtjusande handtag på locket.

Underbart!

Nu ska jag ut och åka flakmoppe!

Den oerhört koncentrerade minen beror på att jag bara har kört moppe en enda gång förut, och det var i ungefär en minut 1979. (Jag körde rakt in i ett träd med en Puch Dakota.)
Share
31 kommentarer

Att idka skörlevnad som skörlevnad bör idkas

Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:

– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –

Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.
Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.
Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.
Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.
Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.
Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.

Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:

Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:

Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …

Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:

Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium
) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C16 H22 O5). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.

Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.

Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.

Share
64 kommentarer

I Strindbergs rum

August Strindberg hyrde ett rum på Runmarö i Stockholms skärgård runt 1890. Han var 41 år, arg på Siri von Essen, arg på kompisar och ovänner och i största allmänhet mest arg. På Runmarö – i rummet där jag befinner mig just nu – skrev han novellen ”Silverträsket”.

Se här – en anakronism. (Det där suddiga är inte pelare utan tygremsor i dörröppningen. Tygremsor som signalerar ”hoho, slå inte i huvudet här”.)
Se här – en anakronism. (Det där suddiga är inte pelare utan tygremsor i dörröppningen. Tygremsor som signalerar ”hoho, slå inte i huvudet här”.)

Jag citerar några av hans välkomponerade ord, skrivna där jag läser dem:

”Konservatorn, som ursprungligen ej velat föra den sörjande kvinnan tillsammans med sin fru, af skäl han icke kunde säga, kände sig nu af lika osägbara grunder manad att göra dem bekanta och låta dem utgjuta sig för hvrandra, ty han anade, att något kunde springa fram härur, som vore av värde för båda.”

Där ser man. Jag har funnit en frände. Vi Som Gillar Långa Meningar. Fast när han var lika gammal som jag är nu, hade han redan skrivit långa meningar i bl.a. Mäster Olof, Röda Rummet, Hemsöborna, Fadren och Fröken Julie. Och snart skulle han börja tillverka guld.

Själv ska jag tillverka mig en stor frukost och skriva ett generationsromansdeckarpoem som ska slå världen med häpnad. Måste bara hitta någon att vara lite arg på först, eller hur?

Share
14 kommentarer