Hoppa till innehåll

Etikett: reda

Husfru Bergman rapporterar

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

  • rivit upp plastmattor
  • rivit ner vävtapeter
  • installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
  • byggt garderober av upphittat källarvirke
  • konstruerat ett kök
  • satt upp paneler i både tak och på väggar
  • stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

Före …
… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)
Före …
… efter.

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Knypplad spets, väl?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

 

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.
Blaa skulle alltså vara ”blåa”.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

Share
72 kommentarer

Hur funkar en almanacka?

Det är ingen ordning på allting. Jag kommer inte ihåg vartenda dugg. (Fritt efter Pippi Långstrump.)Jag hänger i almanackslimbo där jag försöker fylla i vissa saker i en Bamsealmanacka på väggen, andra i ett öppet mejl i dator, åter andra i en digital almanacka som delas med hela familjen och dessutom massa viktiga kom-ihåg-detaljer på lösa lappar i köket.

Lite så här ser det ut. (Redan 1983 var det ingen ordning.)

Det är alltså kaos. Stök. Slarv och glömmabortångest. Än så länge har det ”funkat”, men det är ju så oerhört dumt att inte effektivisera. En gång för fem år sedan missade jag en Rotarygratisföreläsning för att den digitala almanackan hade kajkat ihop. Men annars har detta dumma system bara klyddat till allt.

Nu kommer jag att under de närmaste veckorna – inspirerad av lillasyster Orangeluvan – att testa ett helt annat system. På olinjerade papper (som ungdomarna kallar ”blanka sidor”) i en stor, rosa anteckningsbok ska jag skriva hur och vad jag vill i vilken ordning eller design som helst. Jag satte igång igår och rafsade ner

  • datum
  • korta anteckningar
  • namn.

Orangeluvan såg mitt verk och konstaterade att jag ju var den tristaste personen i almanacksvärlden. Så hon förbättrade lite genom att pynta med några rutor och moln:

– Åh ja, vad fint! Lite klotter! Tack!
– Klotter? Du ska få se på klotter! log Orangeluvan och vände blad.

– Oj! Men ska jag verkligen sabotera dina fina …
– Här kommer en till!

– Wow. Är … är det en nytandad bebis med molluskögon?
– Titta, här är en till, med stegar och pinnar.

Och så fortsatte hon. Hela tiden hördes små lyckliga pip om pennans kvalitet.

– Den gör linjerna precis som man vill ha dem! Åh, den är så bra! Iiih!

Efter bara en liten stund sträckte Orangeluvan på ryggen och sa:

– Såja, nu har jag gjort till vecka 10 år 2018. Här är vecka 5:

Inte vet jag hur jag ska våga närma mig papperet med mina mycket sämre pennor, yvigare handstil och stökigare hjärna. Undrar om söstra mi kommer att avkräva mig rapporter eller om jag kan riva ut sidorna och kanske rama in och sätta upp dem på väggarna istället?

Är ni analoga eller digitala – eller kaosartade som jag?

Share
80 kommentarer

Fjantiga fjölkorven i Finspång

Uppdatering 16 december 2016:
Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.


Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.

Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.

Nu ska jag försöka vara dumpositiv.

– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?

Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!

När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?

Jo, det kan man!
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!

In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?

Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.

Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!

Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.

I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.

Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.

Såja.
Såja.

Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.

Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.

Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.

En liten … rökbalkong?
En liten … rökbalkong?
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Share
35 kommentarer

Kan inte! (Vill inte?)

Fyra saker som jag är dålig på!

  1. Jag är hemskt dålig på att lägga matvaror och ställa vinflaskor med streckkoden åt rätt håll och är därmed skyldig till mången kassörskas och kassörs nacksmärtor och utslitna leder. Vänster och höger kan jag däremot skilja på eftersom jag sög på höger tumme när jag var liten och fortfarande känner att det är den som kan stoppas in i munnen.
  2. Jag kan inte installera och uppdatera datorprogram. Hur jag än gör, klickar jag fel, släpar ikoner åt pepparn och glömmer att slänga gamla versioner. Soppåsar har jag tvärtom inte något problem med, de kan vara läbbiga och överfulla med teblad på toppen. Jag bara nynnar en stump, ler mot solen och rycker upp påsen, släpar den till soptunnan och installerar en ny påse.
  3. Jag ser inte att skor är fula eller gamla eller oputsade och kan inte för mitt liv finna tålamod att ens skölja leriga stövlar. Konstigt för en som en gång i tiden funderade på att göra lumpen. Broder Jakob är tvärtom väldigt duktig på att ha snygga skor och ville alls inte göra lumpen.
  4. Jag är urdålig på att damma. Mirakeltrasor i all ära, men jag (och min syster) ser inte ens dammet. Hm, detta verkar falla under samma kategori som skoputsning. Hjälp. Jag är puts- och gnoanalfabet.
Share
28 kommentarer