Hoppa till innehåll

Etikett: Lund

Förvirrade fantasier om flytt

Ni vet hur gräset alltid är grönare hos grannen och hur man ständigt kommer på att det ju hade varit bättre om …… (fyll i själva) än att …… (fyll i själva) eftersom det om tre eller tio år kommer att …… (fyll i själva). Alltså att hur glad och nöjd man än är med sitt liv, så längtar man efter den där karriären, miljonen eller pälskappan samt …… (fyll i själva)?

Och nu är jag jätteförvirrad. Jag bor i ett underbart knasigt hus i en ände av Sverige som jag verkligen tycker om, men har på två dygn vrålat mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA!

I Kisa (nej, inte Kinna eller ens Kina) har Kisa Magnusson, Magnus Samuelsson, Gerda Antti och Inger Nilsson bott. I den senares barndomsträdgård har det alltid stått en Lilla Gubben-häst – som vi ju ville se. Men den var borta! Ack, ack, ack! Jag ropade:

– SKAM OCH SKANDAL! NU KÖPER JAG EN HÄST TILL VÅR TRÄDGÅRD! HIT VILL JAG DOCK INTE FLYTTA!

Sedan åkte vi till kompisen som på somrarna bor så här:

Så här vill jag ju egentligen bo.
Så här vill jag ju egentligen bo. Tror jag.

Där var vi i ett par dagar redan för femton år sedan, när man på gården närde världens största gris. Det var meningen att den skulle slaktas och ätas upp, men var så besvärande gullig att ingen nändes ta död på kraken. (Den var så lagom gullig när den hade blivit världens största gris.) Jag vandrade nu omkring på de grisfria ägorna, klämde på 100 år gamla lantbruksverktyg och vrålade mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA! JAG VILL VARA BONDE!

På väg från Kisa, fastnade vi på Telemuseet i Virserum, som jag rekommenderar varmt. För det är helt vansinnigt. En telefontok som heter Anders Joelson har samlat på sig telefoner och allt som har med telefoner att göra och i förlängningen allt som har med tangenter eller knappsatser att göra. Det är proppfullt, det är trångt, det är varmt och det saknas information – men det är underbart!

Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen drabbades sådana här män av snedbelastad rygg.
Tydligen drabbades sådana här män under 80-talet av snedbelastad rygg.

Jag vandrade omkring i de smala museigångarna och klämde på telefoner och tryckte på knappar fastän man egentligen inte fick det och så skrattade jag oct tio kilo tunga ficktelefoner och så vrålade jag mot det låga taket:

– JAG VILL HA ETT EGET MUSEUM!

Men bo i Virserum vill jag kanske inte.

Sedan åkte vi till paradiset som heter Olseröd & Juleboda & Haväng. Där i krokarna finns nämligen en fyra mil lång strand med så finkornig sand att stegen låter som i knarrsnö.

Ingen Lundell eller måne över Haväng.

Ibland kommer hästar, får, lamor och långhåriga kossor ner på stranden och håller badgästerna sällskap. Om stranden är paradiset är alltså de lösspringande djuren förmodligen på rymmen från Noa. (Som jag vill kalla Noak.)

Mums, en träsko.

Vi sov under snedtak till fläktars surr och tittade ut över nejden och undrade var vi hade hamnat. Italien? Spanien? Grekland? Solen stekte och flugorna flög och det arkitektoniskt perfekta huset som våra vänner bor i, var vackert som i en inredningstidning. (Fast befolkat.)

Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugare uppe i tak och fönster.
Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugarrör uppe i tak och fönster.

Jag kände på sanden, njöt av de öppna fälten, hejade på bönderna och så tog jag i för allt jag är värd och vrålade mot natthimlen:

– SÅ HÄR VILL JAG ALLTID HA DET! JAG VILL OCKSÅ HA ETT RUNT FÖNSTER!

Och så körde vi mot Lund, mitt Lund som jag tycker så mycket om. Där bor vi nu hos kompisen som bor mitt i stan, han som är skotte och som gladeligen på uppmaning tar på sig kilt och stoppar en smörkniv i strumpan och …

... sitter på golvet och leker med lego i timmar ...
… sitter på golvet och leker med lego i timmar och  …

 

... som i badskor går på stadsvandring och ...

... kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.
… som kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.

Han trollar fram presenter till alla och säger till barnen att duscha med fingerfärg. Dessutom låter han oss sova så här:

Femstjärnigt!
Femstjärnigt.

Jag är förstås nästan hes av allt vrålande mot himlar och tak. Men jag tar en till:

– JAG VILL BO MITT I LUND OCH LÄSA PÅ UNIVERSITETET OCH SOVA I RUTIG SÄNG!

Såja. (Det här med att skrika och skriva av sig är inte helt fel.)

Share
31 kommentarer

Uppsamlingsheat (uppdat.)

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

 Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats. 
 Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

 

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade. 
Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.
När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra?
– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)
 Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

 Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?
Share
5 kommentarer

Ett minne från Lund

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

  1. lättklädd person i bakgrunden
  2. medlem i sexmästeriet
  3. allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

Share
11 kommentarer

Förlovningsminne

Eftersom jag och min djefla man träffades redan när vi var 20 år och snabbt som ögat bytte ringar, har vi snart varit förlovade i 21 år. Ok, om förlovningen annuleras i och med giftermål är vi ju inte förlovade längre, men så vaddå. (”Så vaddå” ska uttalas på skånska, det vet ni väl? [seuh vhädde’åh] Det betyder ungefär samma sak som det nutida ”orka!”.)

Den 21 (eller 22?) november 1986 kunde man i Sydsvenska Dagbladet läsa att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen i Lund. Detta rum är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson och på det hela taget är det väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen. För annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

Min djefla man gick på kryckor efter en orienteringsvrickning och jag var ful i håret eftersom jag är det i november. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i innerfickan. För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet.
– Vi ska förlova oss där.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Jesperspexare …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa min djefla man och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

——-
Ännu mer värdelöst vetande
Jag är numera Facebookad. Nu är frågan … är det blott och enbart skoj eller kan man ha nytta av något? Kan man skapa opinion för mataffärer över nätet eller ordna bättre basket för alla?

Share
28 kommentarer

Lilla lillasyster

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

LOTTEN BERGMAN!
Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

Share
33 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Share
32 kommentarer

Att flytta

Min pappa har nyss flyttat för säkert 175:e gången i sitt liv. En orolig själ? Nej, bara lite rastlös.

Själv (nej, inte ensam) har jag flyttat 15 gånger i mitt liv, den senaste (sista?) gången var julen 1998. Någon skrev någonstans att en flytt påverkar en människa lika starkt som ett dödsfall i den närmaste familjen. Det är naturligtvis inte alltid lika sorgligt, men förfärligt jobbigt. Det spelar ingen roll om man hyr folk som både packar, lastar och packar upp – det vänder ut och in på inte bara garderober och källarkontor utan även själen.

När vi skulle flytta 1998, valde vi som vanligt det allra billigaste alternativet. En man med blanketter, anteckningsblock och glasögon på nästippen kom och mätte, hummade, skrev, räknade och kom på att vi nog skulle behöva en lastbil på 50 m3 som då skulle rymma extremt klumpiga möbler och böcker till förbannelse. (Här nämner jag stoiskt i förbifarten även att jag är en sakletare, hamster och nostalgisk icke-slängare så att ni förstår att 50 m3 inte på långa vägar räckte.)

När flyttgubbarna hade fyllt lastbilen och tryckt in det sista som om de jobbade i Tokyos tunnelbana, fanns detta kvar i huset:

När jag nu tittar på bilderna, känns det som om detta ägde rum i ett annat århundrade. Vilket det ju gjorde.

Flyttfirman skrapade fram en annan lastbil på hela 10 m3 som de körde fram och tillbaka till ett ställe där våra saker magasinerades i två veckor. Under tiden bodde vi hos Olles föräldrar och jag krockade med deras bil, barnen blev sjuka i influensa och feberkramp, jag fick halsfluss, pengarna tog slut och städfirman kom för sent och glömde sedan att det var en flyttstädning vi hade beställt och tog 6 000 kronor för att vifta lite med en dammvippa på ytan. Och så gick kylskåpet i vårt nysålda, skånska hus sönder. Förstås.

När vi kom fram till vårt nya hem i Sörmland och började packa upp, fann vi bl.a. att

  • skrivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den hade forslats nerför en trappa och uppför en trappa inuti en köksbuffé
  • hantlarna hade skramlat runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten (hantlarna luktar fortfarande som en nyrakad man)
  • planscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
  • innehållet i kylen (filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fryst fläskfilé) hade dumpats huller om buller i en låda
  • den enda garagenyckeln till det sålda huset låg i en strumplåda
  • en naken marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
  • en tavla låg nertryck på en cykelhjälm
  • det nya huset inte hade en enda garderob
  • alla lampor fortfarande var på vift i magasineringsutrymmet.

Jag skrev en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman (som utan att knota drog av 50 % på priset), fick priset på städningen sänkt med 60 %, blev gravid, försökte försörja mig som frilans och … trivs sedan dess som aldrig förr.

Men ska vi flytta igen, så ska i alla fall jag vara medvetslös eller i alla fall rejält nerdrogad.

Share
36 kommentarer