Etikett: insomnia

Mitt i natten är lärarvikarien minsann vaken

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2019 02:19

När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.

– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.

Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)

Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på

det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.

Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …

I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!

29 kommentarer

Om en ändå sluppe sova

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2017 23:33

Det är ju bedrövligt, detta med sömnen.

Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)

Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.

Gah!

Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!

Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.

Ska vi demonstrera?

Skriva debattinlägg?

Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?

”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare

Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!

Och så en förstående Jules Verne på det!

”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne

Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.

40 kommentarer

Nära döden mitt i natten (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juni 2009 03:54

Klockan är inte bara barnet, den är knappt ens påtänkt. Men jag kan inte sova.

Då kan man gå upp, dricka varm mjölk, äta en banan, sätta sig att vänta på tidningen, meditera, rabbla neråt från 100 (brukar funka bäst) eller i fantasin möblera om i vardagsrummet. Tyvärr började jag möblera om i huvudet, och kom på att jag borde blogga istället. (Mest för att kunna säga att jag bloggade mitt i natten förstås.)

Min djefla man brukar, när han inte kan somna, tänka på att han är en soldat i amerikanska inbördeskriget. Han är skjuten och sitter under ett träd på en kulle och blöder helt enkelt ihjäl. Tanken på att livsandarna rinner ur honom är tydligen så lugnande att han somnar.

Jag är han till vänster, känns det som.

Det tricket försökte jag mig på nyss – men detaljerna irriterade. Var jag syd- eller nordstatare? Vilket år var det? Är detta egentligen en scen ur Rötter eller Familjen Macahan? Hur kom jag som nyskjuten upp på den här kullen och var är alla mina kompisar?

Jag kunde helt enkelt inte dö där.

Då kom jag på när jag var nära döden på riktigt – jag och Broder Jakob badade i havet (förmodligen inte alls i Frankrike, förmodligen 1980) och trycktes plötsligt ner under vattnet av en stor våg. Och kom inte upp igen. Vattnets krafter tryckte ner oss mot sandbottnen och höll oss kvar, hanterade oss som en hand som gör köttbullar. Det funkade som … ptja, som sandpapper mot bacon.

Efter ”vad som verkade som en evighet” (extremt slitet uttryck) spolades vi upp på stranden, där alla människor inte alls rusade mot oss utan där alla människor bara smörjde in sig med kokosolja och grävde ner varandra och åt glass och kanderade nötter som om ingenting hade hänt. Vi hostade och frustade, plockade stenar och grus ur våra sår och letade upp våra föräldrar som inte hade märkt någonting alls. Hur kunde de inte sakna oss? Upprörande! De skulle ju sitta och spana efter oss som jag ju gör med mina barn hela somrarna!

Nämen det här funkar ju bra. Åh så lugn jag känner mig. Nu kommer jag att somna på studs.
__________
Lillasyster Orangeluvan korrigerar mig i kommentarerna:

”Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettesmulor på buss-sätena.”

15 kommentarer

Mina senaste 24 timmar

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2007 00:11

– FÖRBASKADE FULLMÅNE! skrek jag, hoppade upp ur sängen och viskade ”Somna om. Det var inget!” till min djefla man som skräckslaget och nyvaket satte sig upp med händerna som till skydd mot ett slag eller en fallande fullmåne.

Jag bytte säng. Vred mig ett par varv och fastnade i påslakanet. Bytte till en annan säng. Läste ut Frank McCourt-boken. Sneglade lite på datorn som jag bär med mig som en snuttefilt, men öppnade den ståndaktigt nog inte. Bytte säng igen. Fastnade i örngottet. Tänkte på Herkules Jonsson.

”Överliggande kramaxel och kalasvev och dubbla förknasare” säger de inte just här.

Jag ryckte ut ett näshår och tittade ut på fullmånen som såg ut som en halväten tortilla och därmed ju var spik nykter. Fick en tår i ögat eftersom näshårens utryckande har den effekten på mig.

Jag bytte till en obäddad bäddsoffa. Drack varm mjölk, åt en banan och borstade tänderna och hittade en finne i mungipan. Kliade bort en fästing i armhålan och beslutade att det var den som hade hållit mig vaken eftersom månen var oskyldig. Bytte till min egen säng. Somnade klockan fyranånting, vaknade klockan åttanånting, målade ett halvt staket, två fönster och tre barn samt tränade basket och sträckte en rumpmuskel ungefär som Per Elofsson.

Nu känns det som om rumpan sitter i ryggslutet och lite i blindtarmen. Jag tror att det bådar gott inför natten, ungefär som hokus pokus abrakadabra filiokus sim sala bim.

——
Redogör för era senaste 24 timmar! Det jag åt och gjorde på toa är utelämnat, så om man är helt sanningsenlig kan det bli hur långt som helst. (Sedan kan vi dessutom lägga alla redogörelser i en tidskapsel och se om de håller i 50 år.)

Före och efter. Då och nu. Hihi och aha.

—
Stort och fantastistiskt – dessa har lämnat redogörelser på egna bloggar:
Ewa
VBK
Anna
Solusfemina
Trulsa
Jessika
Studiomannen
Heléne
Lady Stalker
Den djefla mannen
Ica
Flinn
Moster Mjölgumpa
Jolie Suédoise
Gitto

Man kan som bl.a. R Skriverier skriva i kommentarerna också, förstås.

34 kommentarer

Så dags att bli sömnig … nu?

Publicerat av Lotten Bergman den 31 maj 2006 09:24

Det finns saker man bara måste få ur sig. Man och man, förresten, det är ju olika för alla. Olle måste ju få ur sig en massa fakta om andra världskriget ideligen, Broder Jakob måste få ur sig massa politiska åsikter hela tiden (vilka som helst, bara de inte överensstämmer med någon annans åsikter) medan treåringen ständigt rapporterar om antalet och längden på sina egna nyproducerade bajskorvar.

Jag vill berätta om min nattsömn. Och smärtor. (Ja, jag är ungefär 82 år idag.)

1. Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra underverk i.
2. Fåglarna i gamla köksfläkten verkar nu ha kommit in i förpuberteten eftersom de är uppe och grälar och röjer på nätterna.

Krafs krafs, krafsar jag på min armbåge, medan krafs krafs, krafsar fåglarna runt i skorstenen.

– Ta upp den där pinnen, väser pappafågeln. Kräää.
– Ska jag? Kraaaaaaväääs. Det var ju hon som tappade den!
– Ska du säga, du som kraaaaahäääääää kackar i eget bo!
– Roligt, hörru, det där var ett gammalt skämt. Väääskrahaa.
– Piiiiväääskraaaa på er allihop, gör nu som jag säger så att människorna får sova, säger mammafågeln som en fin medsyster.

Men inte somnade jag. Jag bytte säng och bytte säng (vi har trots inhysingarna flera sängplatser lediga), men somnade inte. När jag väl vaknade i morse sade jag förstås till alla att jag inte hade sovit en blund, vilket måste vara osanning eftersom jag de facto vaknade.

Hade jag varit en fotbollsturnering eller en travhäst hade man nu kunnat satsa pengar om (på?) vilket klockslag jag kommer att somna med pannan mot tangentbordet så att det i mina inkomstbringande försäkringsspråksredigeringar bara står sdkljööööd ööösdklf jöööööööf …

14 kommentarer

Att somna och inte somna om

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2006 09:00

Åh, den boken skulle jag vilja skriva. ”Att somna och inte somna om” – en mystisk thriller som utspelar sig i de mörka, svenska skogarna före mobiltelefonens inträde. En ytterst elak karl försvinner, och dyker upp i drömmarna hos en ytterst trevlig tjej (ytterligheter är bra) som egentligen bara bryr sig om basket men för att kunna somna om, måste hon lurka reda på vem karln är och varför han gick in i den mörka skogen och … och … så dör hon! Och då kommer hjälten! Ja! Och han har en mobiltelefon, för han har rest i tiden och … jaha, inte det?

Så här var det med titeln egentligen: jag somnade redan klockan 22:45 igår. Det är lika vanligt som att jag äter näringsriktig kost flera dagar i rad eller lika vanligt som att jag planterar rosor. Det vill säga inte vanligt. Inte alls vanligt. Men strax efter elva väcktes jag av Treåringen som hade ”drömt fel”.

Trots att jag ju är världsbäst på att ge råd till alla som har svårt att somna, kunde jag inatt inte ge självhjälp. Jag räknade baklänges, slappnade av, muttrade mantra, tänkte på orange, drack lite mjölk … Eftersom det är förbjudet att titta på klockan när man försöker somna, vet jag inte när jag verkligen lyckades söva mig.

Men vad gör jag? Sitter jag här och skriver efter för lite sömn och före frukost? Det kan ju inte vara nyttigt.

Återkommer senare med en bild från Ikea. De har en ny produkt!

6 kommentarer

Sömnen

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2006 17:29

Ibland kan jag bara inte sova. Som med alla andra människor går det i perioder, jag är helt enkelt en sovperiodare. Under tiden på Nationalencyklopedin sov jag nästan bara i bilen på väg dit, vilket var opraktiskt när det var jag som körde. Sedan en månad tillbaka sover jag inte. Om jag nu var nära en konkurs eller hade råkat ut för något annorlunda som att föda ett barn för prick en månad sedan, hade jag ju kunnat skylla den magra sömnen på det. Men inte hände det något i början av december?

När jag väl har somnat under denna månad (vid tresnåret på natten), har jag sedan drömt trista drömmar om hur jag sjunker med Titanic, brinner inne med Kurt Russell, trillar av tåg med Buster Keaton och vrickar fötterna på hantlar samt klipper av tårna på en giljotin. (Jag var felvänd alltså.)

Men nu stundar nya tider! Igår somnade jag strax efter midnatt genom att räkna baklänges från 100 och så sov jag och vaknade av mig själv sju timmar senare! Visserligen hade jag denna natt lagt mig utom hörhåll från det äktenskapliga sovrummet, där Olle kämpade med en treåring och sin egen snarkning. Men i alla fall.

2 kommentarer