Hoppa till innehåll

Etikett: insomnia

Mitt i natten är lärarvikarien minsann vaken

När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.

– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.

Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)

Så här blev det förstås.

Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag  fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på

  • det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
  • det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
  • om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.

Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …

I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!

 

Share
29 kommentarer

Om en ändå sluppe sova

Det är ju bedrövligt, detta med sömnen.

Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)

Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.

Gah!

Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!

Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.

Ska vi demonstrera?

Skriva debattinlägg?

Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?

”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare

Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!

Och så en förstående Jules Verne på det!

”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne

Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.

Share
40 kommentarer

Att prata telefon i nattmössan

ringring– Pling plong ding dong klinkeriklonk! sa min mobiltelefon vid halv ett inatt.

(Det är en underlig melodi som bara plonkar när okända personer ringer. Signalen har kommit att bli riktigt ångestskapande – när okända personer ringer till mig är det nästan alltid något besvärligt som krävs i luren.)

– Förlåt att jag ringer så sent, sov du? sa en röst som jag varken kände igen eller inte kände igen.
– Ja.

Det här är faktiskt en mognadsfråga: när man har kommit till en viss ålder slutar man väl att låtsas att den som ringer inte stör? Förr sa jag alltid – oavsett hur brutalt jag väcktes – att jag var vaken.

– Förlåt, ursäkta. Men lastpallen har hittats, den är i Örebro nu så ni kommer att få allt till i morgon bitti som det var lovat.
– Vad bra.

Nej, det var förstås inte snällt att låtsas att jag ville ha en försvunnen lastpall med okänt innehåll, men jag var liksom inte på banan än. Jag tänkte inte klarare än att jag blev glad över att lastpallen hade hittats, oavsett till vem den skulle eller vad den innehöll.

– Vill ni ha ersättning för besväret med …
– Ja, egentligen vill jag ha ersättning, men i så fall bara för att du har väckt mig mitt i natten eftersom du har ringt fel.
– IGEN? DU ÄR DEN TREDJE!

Stackars karlkillen (som lät som en 24-åring i mitt sömniga öra) förklarade att han hade ett mobilnummer, men att lappen som numret stod på hade legat ute i regnet och alla siffror var suddiga och han kunde inte annat än chansa. Han bad om ursäkt och vi lade på.

mystiska pallenOch sedan kunde jag inte somna om. Så då låg jag och fnissade åt en av mina basketkompisar – den person i Eskilstuna Basket som gör mest och detta med det allra gladaste humöret: Pedda. (Som jag har berättat om tidigare.) I lördags under basketcupen föll han ner i en soffa (som turligt nog stod i hans eget hem) och somnade klockan sju på kvällen. Hans fru Sara såg till att han låg bekvämt (men borstade inte hans tänder, vilket ju är alldeles bedrövligt med tanke på tandtrollen) och såg sedan detta fantastiska ske:

Peddas telefon ringde och han svarade och talade i flera minuter på detta vis med en av de många basketungdomar som hjäper till under cupen:

– Ja, mhm. Ja. Kan du ta det igen? Mmm. Mhm. Jaså. Kan du ta det en gång till? Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.

Sara lyssnade med ett halvt öra på Peddas repliker tills hon hörde avslutningsfrasen:

– Okej. Puss puss!

Och eftersom det bara är hon som är på pussnivå med Pedda, ryckte hon till och telefonen ur handen på honom. Tonåringen i andra änden av telefontråden, som alltså hade talat med en sovande människa, hade problem med massa soppåsar som skulle placeras på ett för honom okänt ställe och ett par nycklar som skulle forslas till någon på ett annat ställe. Så här:

– Hej Pedda! Vi står här och vet inte vart soppåsarna ska forslas!
– Ja, mhm.
– Vet du?
– Ja. Kan du ta det igen?
– Alltså soppåsarna efter att alla har ätit kvällsm…
– Mmm. Mhm.
– … vi vet liksom inte var de ska vara. Och nycklarna ska till nån som heter …
– Jaså. Kan du ta det en gång till?
– SOPPÅSARNA! VAR SKA DE VARA?
– Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.
– Pedda? Hallå? Var ska vi sätt…
– Okej. Puss puss!

Och nu till något som inte alls har med detta att göra, men jag tyckte att bilden var så rolig att ni får den på köpet. Engelska fopollsklubbarnas namn kan ni, väl?

nottingham

Share
34 kommentarer

Mina senaste 24 timmar

– FÖRBASKADE FULLMÅNE! skrek jag, hoppade upp ur sängen och viskade ”Somna om. Det var inget!” till min djefla man som skräckslaget och nyvaket satte sig upp med händerna som till skydd mot ett slag eller en fallande fullmåne.

Jag bytte säng. Vred mig ett par varv och fastnade i påslakanet. Bytte till en annan säng. Läste ut Frank McCourt-boken. Sneglade lite på datorn som jag bär med mig som en snuttefilt, men öppnade den ståndaktigt nog inte. Bytte säng igen. Fastnade i örngottet. Tänkte på Herkules Jonsson.

”Överliggande kramaxel och kalasvev och dubbla förknasare” säger de inte just här.

Jag ryckte ut ett näshår och tittade ut på fullmånen som såg ut som en halväten tortilla och därmed ju var spik nykter. Fick en tår i ögat eftersom näshårens utryckande har den effekten på mig.

Jag bytte till en obäddad bäddsoffa. Drack varm mjölk, åt en banan och borstade tänderna och hittade en finne i mungipan. Kliade bort en fästing i armhålan och beslutade att det var den som hade hållit mig vaken eftersom månen var oskyldig. Bytte till min egen säng. Somnade klockan fyranånting, vaknade klockan åttanånting, målade ett halvt staket, två fönster och tre barn samt tränade basket och sträckte en rumpmuskel ungefär som Per Elofsson.

Nu känns det som om rumpan sitter i ryggslutet och lite i blindtarmen. Jag tror att det bådar gott inför natten, ungefär som hokus pokus abrakadabra filiokus sim sala bim.

——
Redogör för era senaste 24 timmar! Det jag åt och gjorde på toa är utelämnat, så om man är helt sanningsenlig kan det bli hur långt som helst. (Sedan kan vi dessutom lägga alla redogörelser i en tidskapsel och se om de håller i 50 år.)

Före och efter. Då och nu. Hihi och aha.

 


Stort och fantastistiskt – dessa har lämnat redogörelser på egna bloggar:
Ewa
VBK
Anna
Solusfemina
Trulsa
Jessika
Studiomannen
Heléne
Lady Stalker
Den djefla mannen
Ica
Flinn
Moster Mjölgumpa
Jolie Suédoise
Gitto

Man kan som bl.a. R Skriverier skriva i kommentarerna också, förstås.

Share
34 kommentarer

Jag kunde inte sova

Jo, för ibland blir det så – att jag inte kan sova. Det har jag ärvt av mamma, som har en sådan där sömn som om man nyser i huset bredvid hennes, rusar hon in i morgonrocken och säger med höttande fingrar ”jag sov faktiskt”. Sedan kan hon förstås inte somna om, för hon är ju så väldigt upprörd.

Farmors oroliga nerver har jag kanske också ärvt, för hon sov visst oroligt. Orolig är jag dock inte. Det har jag ärvt av min pappa, som aldrig är orolig – och som kan somna överallt. Hade han varit cowboy, hade han varit den piggaste av dem alla eftersom han utan problem hade kunnat sova på hästryggen under sina långa färder över Amerikat. När han jobbade på Kemikum i Lund, blev han en eftermiddag lite pömsig och kröp ihop under sitt skrivbord. Sedan utöste han storlarmet när han vid midnatt försökte ta sig ut. (Så kemister får alltså inte nattjobba?)

När jag ligger där klockan 01, klockan 02, och till exempel klockan 03:27, är jag sådär pissed off så att jag egentligen vill lägga mig raklång med armarna i kors och muttra ”det är dittt fel” till någon. Någon vem som helst. Nu är det ju oftast min djefla man som ligger bredvid mig – han, vars sömn är snäppet bättre än min pappas. (Ja, pappa är en kemist med bra sömn och min man är en kemist med bra sömn. Freud har säkert ett bra namn på detta.)

Men jag bytte säng. (Vi har alltid några lediga i huset.) Sedan bytte jag säng igen, och hamnade i en med härliga lakan, tjocka och med brodyr och insydda, egenknypplade spetsar. (Mormor knypplade, inte jag.) Sedan gick jag upp och åt en banan. Sedan började jag fundera på att kanske blogga om att inte kunna sova. Sedan räknade jag baklänges. Det är oslagbart:

Jag räknar baklänges från 99, men måste visualisera siffran innan jag får gå vidare. Jag har valt att se siffrorna på basketlinnen som hänger på tork i en för mig okänd trädgård. (Min egen är för stökig för att visualisera.) När jag ser 99 försöker jag att låta bli att tänka på Wayne Gretzky, för då tappar jag räkningen. Tröja 98. Tröja 97. Tröja 96. Tröja 95. Aha, jag kommer ihåg en resa 1995, vi åkte väl till … Stopp! När jag börjar tänka på andra saker än tröjorna, måste jag som straff börja om. Wayne Gretz…. nej! Stopp! 99 … 98 … 97 … 96 …

Och nu har jag vaknat. Lakanen, bananen eller räkningen gjorde susen.

Jag har faktiskt aldrig kommit ner till 0. Inte ens till 33 har jag kommit – tyvärr – för Larry Bird skulle jag gärna tänka på. Och efter gårdagens träningslandskamp mot Tyskland funderar jag på att börja visualisera fotbollströjor istället. Snacka om sömnpiller.

Share
18 kommentarer

Så dags att bli sömnig … nu?

Det finns saker man bara måste få ur sig. Man och man, förresten, det är ju olika för alla. Olle måste ju få ur sig en massa fakta om andra världskriget ideligen, Broder Jakob måste få ur sig massa politiska åsikter hela tiden (vilka som helst, bara de inte överensstämmer med någon annans åsikter) medan treåringen ständigt rapporterar om antalet och längden på sina egna nyproducerade bajskorvar.

Jag vill berätta om min nattsömn. Och smärtor. (Ja, jag är ungefär 82 år idag.)

1. Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra underverk i.
2. Fåglarna i gamla köksfläkten verkar nu ha kommit in i förpuberteten eftersom de är uppe och grälar och röjer på nätterna.

Krafs krafs, krafsar jag på min armbåge, medan krafs krafs, krafsar fåglarna runt i skorstenen.

– Ta upp den där pinnen, väser pappafågeln. Kräää.
– Ska jag? Kraaaaaaväääs. Det var ju hon som tappade den!
– Ska du säga, du som kraaaaahäääääää kackar i eget bo!
– Roligt, hörru, det där var ett gammalt skämt. Väääskrahaa.
Piiiiväääskraaaa på er allihop, gör nu som jag säger så att människorna får sova, säger mammafågeln som en fin medsyster.

Men inte somnade jag. Jag bytte säng och bytte säng (vi har trots inhysingarna flera sängplatser lediga), men somnade inte. När jag väl vaknade i morse sade jag förstås till alla att jag inte hade sovit en blund, vilket måste vara osanning eftersom jag de facto vaknade.

Hade jag varit en fotbollsturnering eller en travhäst hade man nu kunnat satsa pengar om (på?) vilket klockslag jag kommer att somna med pannan mot tangentbordet så att det i mina inkomstbringande försäkringsspråksredigeringar bara står sdkljööööd ööösdklf jöööööööf …

Share
14 kommentarer

Att somna och inte somna om

Åh, den boken skulle jag vilja skriva. ”Att somna och inte somna om” – en mystisk thriller som utspelar sig i de mörka, svenska skogarna före mobiltelefonens inträde. En ytterst elak karl försvinner, och dyker upp i drömmarna hos en ytterst trevlig tjej (ytterligheter är bra) som egentligen bara bryr sig om basket men för att kunna somna om, måste hon lurka reda på vem karln är och varför han gick in i den mörka skogen och … och … så dör hon! Och då kommer hjälten! Ja! Och han har en mobiltelefon, för han har rest i tiden och … jaha, inte det?

Så här var det med titeln egentligen: jag somnade redan klockan 22:45 igår. Det är lika vanligt som att jag äter näringsriktig kost flera dagar i rad eller lika vanligt som att jag planterar rosor. Det vill säga inte vanligt. Inte alls vanligt. Men strax efter elva väcktes jag av Treåringen som hade ”drömt fel”.

Trots att jag ju är världsbäst på att ge råd till alla som har svårt att somna, kunde jag inatt inte ge självhjälp. Jag räknade baklänges, slappnade av, muttrade mantra, tänkte på orange, drack lite mjölk … Eftersom det är förbjudet att titta på klockan när man försöker somna, vet jag inte när jag verkligen lyckades söva mig.

Men vad gör jag? Sitter jag här och skriver efter för lite sömn och före frukost? Det kan ju inte vara nyttigt.

Återkommer senare med en bild från Ikea. De har en ny produkt!

Share
6 kommentarer

Sömnen

Ibland kan jag bara inte sova. Som med alla andra människor går det i perioder, jag är helt enkelt en sovperiodare. Under tiden på Nationalencyklopedin sov jag nästan bara i bilen på väg dit, vilket var opraktiskt när det var jag som körde. Sedan en månad tillbaka sover jag inte. Om jag nu var nära en konkurs eller hade råkat ut för något annorlunda som att föda ett barn för prick en månad sedan, hade jag ju kunnat skylla den magra sömnen på det. Men inte hände det något i början av december?

När jag väl har somnat under denna månad (vid tresnåret på natten), har jag sedan drömt trista drömmar om hur jag sjunker med Titanic, brinner inne med Kurt Russell, trillar av tåg med Buster Keaton och vrickar fötterna på hantlar samt klipper av tårna på en giljotin. (Jag var felvänd alltså.)

Men nu stundar nya tider! Igår somnade jag strax efter midnatt genom att räkna baklänges från 100 och så sov jag och vaknade av mig själv sju timmar senare! Visserligen hade jag denna natt lagt mig utom hörhåll från det äktenskapliga sovrummet, där Olle kämpade med en treåring och sin egen snarkning. Men i alla fall.

Share
2 kommentarer