Etikett: frustration

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2025 23:04

Jag är på mördarstråt.

Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Hibiskusen. (Njut, för resten av bilderna i detta blogginlägg är inte riktigt lika vackra.)

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.

Snäll snigel som får leva. Om jag inte får för mig att äta upp den.

Verandan just nu: de för tillfället snigelsäkrade plantorna.

Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.

Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Mina två snigelvapen. Den röda spaden kräver precision, den buckliga snöskyffeln skulle behöva slipas.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Leopardsnigeln skonar jag, för den äter upp döingarna. (Lundsnigeln fick korrekt namn efter proffskommentarer i kommentatorsbåset.)

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter

styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.

Dessa liljor ska med alla upptänkliga medel skyddas från mördarsniglarna. Jag har lagt kottar vid stammarna och hällt på kanel och grillkrydda samt planterat lavendel runt dem. (Om ni anar ett handskrivet bindestreck på grillkryddan ser ni alldeles rätt.)

Mördarsnigeln ålade sig obekymrat medelst hasning över kottar, kanel och grillkrydda och klättrade som en soldat under Vinterkriget upp i telefonstolpen som ju var en lilja. Och ÅT UPP KNOPPEN!

Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Ser ni en magnumflaska Crémant de Bourgogne Brut där borta? Jahadå. Tallriken med giftet har jag placerat i ofokus för det ser bra läbbigt ut.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.

Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?

(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Men det finns hopp. Denna lilla bebissnigel kryper sakta upp mot den obrukbara men fortfarande stolt vajande tv-antennen. Helt i onödan – men den ger fan inte upp.

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?

Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.

24 kommentarer

Det var en gång en bil

Det var en gång en bil

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2025 17:47

När man som jag är komplett idiot när det gäller bilskötsel, är det inte särskilt konstigt att denna döende (?) blogg används till primalskrik vad gäller det senaste årets investeringar i

avgassystem
ljuddämpare
ny framruta
batteribyte
komplett lampbyte
service.

På listan finns inte ”biltvätt” eftersom bilen på hygienfronten lever som en troglodyt. Nu när jag tänker efter, uppträder den även som en saboterande troglodyt – som gnager hål på sitt inre genom att släppa in rost där den behagar.

Distraherande bild på en bilutställning i Kungliga Tennishallen 1944. [CC]

För att vara på den säkra sidan när besiktningsdatumet närmade sig, lämnade jag in bilen på service precis som en normal vuxen. Swopp, fladdrade tre tusenlappar iväg, men bilen var ju i alla fall okej.

– Tack, hurra, nu är bilen äntligen otrasig!
– Nej, du har läckage i servostyrningsoljeslangen.
– Jag har vaaaa?
– Men det gör inget, du måste bara fylla på olja lite oftare.
– Men besiktningen …?
– Äsch, de kommer inte att märka det.
– Okej.

Besiktningsdatumet hade jag noggrant antecknat i almanackan. Men … på helt fel dag en månad in i framtiden, så jag fick beställa en ny tid hos den enda besiktningsfirman som hade en tid innan bilen skulle få körförbud pga. obesiktning.

– Jahaaaaa, du är här i sista minuten ser jag? sa besiktningsmannen utan något som helst medlidande tonfall.
– Ja, hehe. Imorrn får den körförbud om den inte går igenom! tjoade jag som den trallande jänta jag ju är.

Tjugo minuter senare stod jag på samma ställe utan minsta lilla trallande, eftersom bilen blev underkänd. De hade upptäckt att

servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
en blinker hade fel färg
ett bromsljus var trasigt.

– Men bilen var ju nyss på service?
– Ja, den firman skulle jag inte lita på. Tjingeling!

(Besiktningsmannen var i samma generation som jag, och då betyder ”tjingeling” ungefär hejdå, men med pilsnerfilmsfeeling. Nästan ”tji fick du”. Här skulle jag förstås kunna ha helt fel i min tolkning. Men det har jag inte.)

I grannskapets bilmekanikerverkstad var det vid denna tid full rulle med däck- och hjulbyten, puts av stänkskärmar och dubbla förknasare – så jag fick vänta en vecka på en ledig tid. När bilen sedan hade legat inne i tio dagar utan att lagas, åkte jag och hämtade hem den och beställde en tid för reparation på Bilia istället. (Det kan jämföras med att med benbrott flyttas från en kass vårdcentral till privatvård på Sophiahemmet.) Betänk att bilen inte hade kunnat köras på en månad, så dess öde vilade tungt i händerna på de skickliga mekanikerna – som bedömde att lagningen skulle komma att kosta runt 3 500 kr.

Men ni anar inte vad som hände då! [Håll i er.] Bilia gjorde en felsökning för drygt 3 500 kr som underligt nog visade att

servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
en blinker hade fel färg
ett bromsljus var trasigt.

Bild som illustrerar mina känslor vid detta besked. (Ur filmen ”Maniac” (1934).) [CC]

Ni vet hur kundservice oftast inte alls funkar särskilt bra? Well, Bilias kundservice funkade [håll i er] JÄTTEDÅLIGT! Först fick jag prata med en människa som sa ”ojojojoj” och bad mig ringa till verkstan. Som inte hade något telefonnummer. Sedan fick jag tala med en annan människa som sa ”ojojoj, jag kopplar dig till verkstan”, tackar tackar. Då hamnade jag hos en skrikande man som stod i en centrifug med en motorsåg bredvid någon som drog med spikskor på en gammaldags svarta tavlan.

– Vaaaaa? sa jag tio gånger.
– HUR SKA VI KUNNA VETA VAD DET ÄR FÖR FEL OM VI INTE GÖR EN FELSÖKNING?
– Genom att läsa mina instruktioner där jag talade om vad det var för fel på bilen och titta på besiktningsprotokollet som jag bifogade!
– MEN HUR SKA VI VETA VAR FELET SITTER UTAN ATT GÖRA EN FELSÖKNING?

Samtalet tog brutalt slut när jag mycket otrevligt lade på luren och bad Tjugosjuåringen kontakta den där kompisen som ju är så bra på bilar. Kompisen kom, sa att han inte begrep vad det var för fel på lamporna och att servostyrningsoljeslangen såg hel ut – men att packningen nog var trasig och att det skulle han fixa. Och förresten:

– Åk och besiktiga bilen i Flen. Alla mina bilar går igenom i Flen.

Några dagar senare åkte bilen in till en besiktning i Flen med sprillans ny servostyrningsoljepackning. Och skickades hem utan att vara godkänd eftersom servostyrningsoljeslangen ju läckte.

– Dessutom varnar bilen för att en lampa är trasig utan att den är det, tiddelipom.

Det kan hända att besiktningsmannen inte alls sa ”tiddelipom” utan ”vilket vi inte tycker om”, men jag vet inte.

Stackars, stackars bilen hade nu haft körförbud så länge att den började hosta vid uppstart. Jag körde den i smyg sent på kvällarna ner till skogsbrynet och tillbaka, medan jag på dagarna googlade bilmekaniker och fnulade på hur alla andra människor hanterar sina sekrutter.

Men under över alla under – plötsligt fick jag tips om en verkstad som har

vitt golv
varm och trevlig miljö
trevlig musik på lagom volym
jättetydliga skyltar vid entrén
samma höga priser – men som tar mina pengar på ett trevligt sätt.

Läckaget fixades, alla lampor lyste så vackert i rätt färg och blinkern (som inte alls var trasig) funkade – utan ingrepp.

Det mest förvånande var att varningen för den icke-trasiga lampan var borta! I hela 100 meter såg det så här vackert ut – sedan återkom varningen, så nu vet jag inte vad klockan är eller om några säten är bältade.

Jag körde på darriga hjul till den tredje besiktningsomgången på nästan två månader och … blev äntligen godkänd.

Relaterat! På temat kommunikationer kan jag berätta att kommentatösen Karin idag pratade i radio pga. SL som tar betalt för dubbla resor: lyssna!

19 kommentarer

En synnerligen frustrerande dag

En synnerligen frustrerande dag

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juni 2023 23:47

Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.

Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)

Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.

Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.

Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.

Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.

Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.

1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.

Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …

2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln. En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.

Under radiopratet utredde jag bl.a.

om oxfilé är detsamma som nötfilé
fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
kompareringen av få
byracka
sybarit
varför och vart man drar åt pepparn.

3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?

Sa jag inte i radio. Grr.

Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.

4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.

Grr.

Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.

Se på fan, jag manglar till och med på avigan!

Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).

5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.

– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.

6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.

Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!

Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräckblandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.

7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.

Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.

8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!

Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.

40 kommentarer

Att gå på bostadsmäklarnas visningar

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2020 10:37

Sedan nästan tio år går jag på hus- och lägenhetsvisningar åt kompisar och släktingar.

Det gör jag dels för att jag är så vansinnigt road av att folk ska flytta till min närhet att jag liksom inte kan låta bli, dels för att det är roligt att komma in i fantastiska hus med brutet tak och finurliga inredningslösningar.

Men … nu är det inte lika kul längre. Det är hemskt!

Visningarna varar blott en halvtimme, sedan rusar mäklaren iväg till nästa visning med sin lilla skylt under armen. Och under denna halvtimme handlar det väldigt lite om fysisk distansering. Redan före corona kändes det lite väl tajt i de smala trapporna och den lilla tvättstugan.

Inredningsdetalj som andas kvalitet och estetik.

Det är alltid trångt som på en 50-årsfest redan i entrén, och ibland tar de blåa tossorna slut så att de presumtiva husköparna måste ta av sig skorna och klafsa omkring på parkettgolvet med tåbiran skvättande.

Jag är förstås väluppfostrad och diskret och tar massa bilder med klickljudet avstängt. Som vore jag James Bond on a secret mission.

”Måla snabbt nu, visningen börjar om en timme!”

Andra kommer i flock, knackar i väggarna och skriker att DEN HÄR ÄR BÄRANDE och HOPPLÖS BETONG samt HÄR SÄTTER VI IN ETT VALV! (Tror jag. Det är inte alltid jag förstår vad som skriks.)

En lampknapp nästan osynligt placerad i dörrfodret.

I och med att det alltid är så många på visningarna, hinner mäklaren inte småprata – vilket väl är mäklarnas superkraft annars. Så här låter det:

– VARFÖR SÄLJS HUSET?
– Ägarna har flyttat till sin sommarstuga.
– Skumt! Varför det?
– … knack-knack-knack …
– KAN JAG FÅ SE PÅ KRYPGRUNDEN?
– Javisst, men jag hinner inte n…
– … knack-knack-knack …
– HALLÅ! DET ÄR SANKMARK HÄR MITT PÅ GRÄSMATTAN!
– Nämen det tror jag inte, det är en grop efter ett träd som fä…
– MÖÖÖÖGEL. *sniff sniff* JAG KÄNNER EN KLAR OCH TYDLIG MÖGELDOFT.
– Husets besiktningsprotokoll finns i köket.
– … knack-knack-knack …

Men det hemskaste är att det finns så rysligt mycket som avgörs i hemlighet och i lönndom. Igår krånglade jag med tossorna i hallen medan min djefla man rusade rakt genom huset och ut i trädgården i strumplästen eftersom han verkligen inte står ut med knackandet och skrikandet. Då hörde jag hur mäklaren av en kvinna fick ett bud. (Att jag hörde det beror på att kvinnan viskade, och sånt som viskas hörs ju hur tydligt som helst.)

– Ja hoho. Vi vill lägga ett bud. Nu. Ett dolt bud. Femtitusen under.

Under vaddå? Bordet? Hallå, etiken, reglerna, lagarna och vad tusan är det här för maffiafasoner? tänkte jag och stukade tummen på den blåa tossan.

– Ja … alltså under utgångsbudet? sa mäklaren.
– Ja. Men dolt.
– Det ska alltså inte synas att ni har lagt ett bud.
– Precis.
– Då ordnar jag det på kontoret i morgon.

Där lärde jag mig nåt nytt. Dessutom försvinner många hus från nätet och det enda man får veta är: ”borttagen före visning”. Då har någon hostat upp pengarna snabbt, lätt och över utgångsbudet så att säljarna lättade tackar sin lyckliga stjärna för att de slipper ha knackande, skrikande, tossklädda spekulanter i huset som fotograferar kleggiga trösklar, kvarglömd maskeringstejp och halva golvlister.

Tar jag då blott fula bilder på misslyckanden? Nejdå, men jag vill ju inte visa upp alla med skräp fyllda bastur, alla mystiska armaturer och på legobitar upp-pallade kylskåp. Men sånt här skulle jag kunna sälja mina barn för att ha i mitt eget hus:

Gårdagens visning led mot slutet av sin halvtimme och jag kom på att min djefla man inte hade synts till sedan han galopperade ut i trädgården. Jag gick ut på gatan, och si. Där låg han.

Komplett slut med husfoldern bredvid sig.

34 kommentarer