Hoppa till innehåll

Etikett: frustration

En synnerligen frustrerande dag

Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.

Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)

Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.

Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.

Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.

Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.

Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.

1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.

Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …

2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln.  En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.

Under radiopratet utredde jag bl.a.

  • om oxfilé är detsamma som nötfilé
  • fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
  • gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
  • kompareringen av få
  • byracka
  • sybarit
  • varför och vart man drar åt pepparn.

3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?

Sa jag inte i radio. Grr.

Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.

4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.

Grr.

Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.

Se på fan, jag manglar till och med på avigan!

Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).

Skit och skräp.

5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.

– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.

6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.

Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!

Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräck­blandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.

7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.

Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.

8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!

Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.

Share
40 kommentarer

Att gå på bostadsmäklarnas visningar

Sedan nästan tio år går jag på hus- och lägenhetsvisningar åt kompisar och släktingar.

Det gör jag dels för att jag är så vansinnigt road av att folk ska flytta till min närhet att jag liksom inte kan låta bli, dels för att det är roligt att komma in i fantastiska hus med brutet tak och finurliga inredningslösningar.

Hm.

Men … nu är det inte lika kul längre. Det är hemskt!

Visningarna varar blott en halvtimme, sedan rusar mäklaren iväg till nästa visning med sin lilla skylt under armen. Och under denna halvtimme handlar det väldigt lite om fysisk distansering. Redan före corona kändes det lite väl tajt i de smala trapporna och den lilla tvättstugan.

Inredningsdetalj som andas kvalitet och estetik.

Det är alltid trångt som på en 50-årsfest redan i entrén, och ibland tar de blåa tossorna slut så att de presumtiva husköparna måste ta av sig skorna och klafsa omkring på parkettgolvet med tåbiran skvättande.

Jag är förstås väluppfostrad och diskret och tar massa bilder med klickljudet avstängt. Som vore jag James Bond on a secret mission.

”Måla snabbt nu, visningen börjar om en timme!”

Andra kommer i flock, knackar i väggarna och skriker att DEN HÄR ÄR BÄRANDE och HOPPLÖS BETONG samt HÄR SÄTTER VI IN ETT VALV! (Tror jag. Det är inte alltid jag förstår vad som skriks.)

En lampknapp nästan osynligt placerad i dörrfodret.

I och med att det alltid är så många på visningarna, hinner mäklaren inte småprata – vilket väl är mäklarnas superkraft annars. Så här låter det:

– VARFÖR SÄLJS HUSET?
– Ägarna har flyttat till sin sommarstuga.
– Skumt! Varför det?
– … knack-knack-knack …
– KAN JAG FÅ SE PÅ KRYPGRUNDEN?
– Javisst, men jag hinner inte n…
– … knack-knack-knack …
– HALLÅ! DET ÄR SANKMARK HÄR MITT PÅ GRÄSMATTAN!
– Nämen det tror jag inte, det är en grop efter ett träd som fä…
– MÖÖÖÖGEL. *sniff sniff* JAG KÄNNER EN KLAR OCH TYDLIG MÖGELDOFT.
– Husets besiktningsprotokoll finns i köket.
– … knack-knack-knack …

Dyrt kök med hörnkrock.

Men det hemskaste är att det finns så rysligt mycket som avgörs i hemlighet och i lönndom. Igår krånglade jag med tossorna i hallen medan min djefla man rusade rakt genom huset och ut i trädgården i strumplästen eftersom han verkligen inte står ut med knackandet och skrikandet. Då hörde jag hur mäklaren av en kvinna fick ett bud. (Att jag hörde det beror på att kvinnan viskade, och sånt som viskas hörs ju hur tydligt som helst.)

– Ja hoho. Vi vill lägga ett bud. Nu. Ett dolt bud. Femtitusen under.

Under vaddå? Bordet? Hallå, etiken, reglerna, lagarna och vad tusan är det här för maffiafasoner? tänkte jag och stukade tummen på den blåa tossan.

– Ja … alltså under utgångsbudet? sa mäklaren.
– Ja. Men dolt.
– Det ska alltså inte synas att ni har lagt ett bud.
– Precis.
– Då ordnar jag det på kontoret i morgon.

Källa: SVT.

Där lärde jag mig nåt nytt. Dessutom försvinner många hus från nätet och det enda man får veta är: ”borttagen före visning”. Då har någon hostat upp pengarna snabbt, lätt och över utgångsbudet så att säljarna lättade tackar sin lyckliga stjärna för att de slipper ha knackande, skrikande, tossklädda spekulanter i huset som fotograferar kleggiga trösklar, kvarglömd maskeringstejp och halva golvlister.

Klegg.
Tejp.
Golvlist.

Tar jag då blott fula bilder på misslyckanden? Nejdå, men jag vill ju inte visa upp alla med skräp fyllda bastur, alla mystiska armaturer och på legobitar upp-pallade kylskåp. Men sånt här skulle jag kunna sälja mina barn för att ha i mitt eget hus:

Lycka!
Förmögenhet!

Gårdagens visning led mot slutet av sin halvtimme och jag kom på att min djefla man inte hade synts till sedan han galopperade ut i trädgården. Jag gick ut på gatan, och si. Där låg han.

Komplett slut med husfoldern bredvid sig.

 

Share
34 kommentarer