Hoppa till innehåll

Etikett: bok

Helgrapport med skratt, korvlåda och böcker

När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.

Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.

Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)

När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.

Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?
Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?

Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.

Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.

I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:

Han påminner ju om Mary Poppins.
Han påminner ju om Mary Poppins.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.

Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?

En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.
En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.

Jag frågade en man som satt på en bänk:

– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.

Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.

– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?

Petra Jankov Pischas praktiska bokväska.
Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)

Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.

Share
44 kommentarer

Mingelpinglan i mysko storstad

Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.

För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.

Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.

– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?

Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.
Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.

(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)

Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)

Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?

Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.
Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.

När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!

Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Handfatet var nästan större än själva toan.
Handfatet var nästan större än själva toan.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.

Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?

Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.
Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.

Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!

Share
26 kommentarer

Barndomsböcker och nostalgi

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.

 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

Share
39 kommentarer

Öl och macka på 70-talet

I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.

(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)

Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.

Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).

Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.

Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.

Hm. Ölvisan som sjunger av sig själv.

Är texten på baksidan en experimentell dikt som deklarerar att boken innehåller ängsliga och trötta värdinnor eller bara i all hast nedtecknade stödord? Nä, nu är jag mer än lovligt sugen på öl i ymnighetshorn. (Öl som jag ska dricka på ett hotell i Katrineholm, tror jag.)

Några andra böcker:

Blindtarmen.
Böcker 1973.
Drutten & Jena.
En konstig bok.
Att sätta bo.
Småtips.
Huvudbonadsdagen.
Kroppskultur.

Share
24 kommentarer

En gammal underlig bok med foton (receptuppdat.)

Vabaha? (Svaret kommer längre ner.)

Jag har hittat en femton är gammal kokbok med recept som (till synes) har slängts ihop av diverse kändisar. Det var på den tiden Lill-Babs åt vitt bröd, Lili och Susie stavade sina namn på engelska och Christer Sjögren sjöng i skogen. Författarna till ”Förgyll din dag” ser ut så här:

– Vi har jättemånga vänner, det är därför vi är så glada.

De heter Kicke och Uffe och de gick hem till alla de kände som var med i svängen och lagade mat med dem. Amelia Adamo hjälpte dem att få rubbet publicerat i Aftonbladet och hennes make Thorbjörn Larsson har skrivit förordet till den storslagna boken som alltså består av dessa tidningsartiklar. Maten som man kan laga kanske är vansinnigt god … men huuuu – hela boken är full av stela bilder. Kändisarna poserar med sked halvvägs in i munnen, glas höjt till en skål mot kameran och ben i konstigt obekväma vinklar.

Pernilla och Emilio visar upp sitt nya hus, Ma Oftedal är kompis med alla som var med i ”Varuhuset”, Peter Dalle och Tommy Körberg är bästisar med familjen Dominique och alla känner Birgit Nilsson. Utom Elisabet Söderström, som å andra sidan får posera i en rosa sidenpyjamas.

Kepsen bakåfram! Ja, jättecoolt! Och en sådan där picknickväska som är så praktisk att balansera med när man halkar omkring på skärgårdsklippor!

 

– Aj laaaav joooo … joooo … joru! Nä, det saknas något, vakandeva, vakandeva …

 

Lill-Babs och grabbarna samt den mystiska … armen. Men … jag känner ingen som skär ost på det där hållet. Gör man det?

 

Uppdatering
Frågor om själva recepten uppstod i kommentatorsbåset. Inte så konstigt, så har jag nu läst dem också. (Snöade totalt in på enbart bilderna igår.)

Jag tycker att det ser ut som helt vanliga recept på de vanligaste rätterna som kanelbullar, helstekt fläskfilé, parfaiter och småkakor. Men de heter liksom:

  • Birgit Nilssons legendariska bullar
  • Hovsångerskans bärtarte
  • Sagotantens goda kuvertbröd
  • Midsommarlax på Wibbles vis
  • Gäddfärstimbal Staël von Holsten
  • Crêpes von Segebaden
  • Solveig Fälldins gudomliga tunnbröd
  • Lilla Emelies läckra petis-chouxer
  • Anitha Bondestams goda maränger
  • Höstdessert à la Anna-Greta Leijon
  • Laberos magiska entrecôte

Och så förstås ”Gunilla Åkessons förförare”:

Tag ut rundlar av vitt formbröd med ett glas.
Bred på jordnötssmör och strö på knaperstekt bacon i småbitar.
Servera dem varma eller kalla till drinken.

 

Iiooouh.
Share
26 kommentarer