När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.
Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.
Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)
När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.
Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.
Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.
I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:
Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?
Jag frågade en man som satt på en bänk:
– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.
Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.
– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?
Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.
44 kommentarer
