Hoppa till innehåll

Etikett: bloggträff

Partyminnen och bloggakustikens hemlighet

Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)

Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:

– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.

Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.

– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.

Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.

Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.

Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.

Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.

Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!

Närbild.

Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.

Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.

Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?

 

Gitta övervakar hakkes alkoholintag.

 

Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.

Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.

Share
40 kommentarer

Bloggöl, nej, bloggläsaröl!

Helt i överstämmelse med veckans bloggläsar-tema har vi nu firat bloggöl på Söder i Stockholm med inte mindre än fyra ickebloggare (men bloggläsare) på besök: Ingrid (som gav mig vackra temuggar), Cruella, Sofie och *fanfaaar* Broder Jakob. (Jag har sagt det förut: Sångaren i Kent heter Jocke Berg. Min bror heter Broder Jakob. Båda sjunger bra och ser ut som varandra. En gång blev min bror attackerad av en medelålders kvinna som skällde ut honom efter eftersom hennes döttrar inte skötte skolan utan bara lyssnade på Kent hela nätterna.)
Vi vanliga bloggbloggare var Översättarhelena (som gav mig en t-shirt och Ingmar Bergman-tatueringar som jag inte vet om jag nänns klistra på mig någonsin), RS, Petra, Christina, Ica, Anna och jag … men ingen Annika Bryn. ”Var är Annika Bryn?” skallade ropen över hela Söder.

På vägen hem lyckades jag och Ica missa noll tåg och åka taxi med en man i taximysse som han köpte 1971, när han började köra. Han var född 1948, hade en intressant familj, trivdes med sitt jobb som innebar frihet under ansvar, saknade tiden med en kvartersbutik i varje hörn, hade blivit knivhotad under en körning, kört till både Göteborg och Malmö men aldrig kört nakna människor. När jag betalade med mitt kort och visade upp min legitimation, sade han helt korrekt:

– Grattis på födelsedagen.

(Det kommer, min ovana trogen, ett till kapitel i den stora bloggläsarvärsveckan under fredagen.)

Share
27 kommentarer

Under våra korkekar

Jag längtar till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr … Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra … och så på barnen … och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss … och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att … att … att … Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

Share
16 kommentarer

Rapport från en skurhink

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

Share
33 kommentarer

Om blygsel/blyghet, rädsla och osäkerhet

Ibland har jag tagit ett djupt andetag och kastat mig utför ett stup som egentligen bara var att ta ett steg framåt och säga hej. Någon gång har jag svalt nervositeten och klivit upp till en talarstol. En annan gång skuttade jag helt tvärtom ut på en scen helt utan tvekan trots att 600 personer väntade på att jag – jaaag – skulle prestera stordåd. Flera gånger har jag med kaffeskeden grävt hål i bordsduken i väntan på att the very avslappnade toastmaster skulle säga ”å så har Lotten förberett ett tal som ….”.

Man skulle ju kunna tro erfarenheterna efter mina flyttar och alla första skoldagar i ännu en ny klass har gjort mig hårdhudad och grym på att ta kontakt. Men icke. Jag spanar i nya sammanhang in den som ser snällast ut och försöker le mycket. Tyr mig till dem som pratar mycket. Och vips, är svetten borta, tunghäftan väck och svadan ymnig.

Och därmed går vi över till inbjudan till Bloggpicknicken i Rosendals trädgård på Djurgården, söndagen den 20 augusti, ungefär klockan två på eftermiddagen. Jag tänker ta med mig en anskrämlig rosarosig filt, en Bästisgranne och en jättestor baguette som jag ska kleta Boursin på. Sedan måste jag ta med mig lite champagne, för det har jag lovat att sippa på med Petra. Dock är jag förfärligt dålig på att hantera alkohol med bubblor på blanka eftermiddagar, så vad som händer sedan ansvarar jag inte för, men jag hoppas att ni andra tar hand om mig.

Ni som inte vågar komma och liksom jag vill hålla i någon: håll i mig. Jag är snäll.

Share
21 kommentarer

Efter bajs kommer öl!


Den 22 april klockan 18.00 piiip är det bloggöl på Söders Hjärta (Bellmansgatan 22b).

Sprid ut ryktet, låten djungeltrummorna ljuda och röksignalerna missfärga den blå himlen!

(I kommentarerna kan de blyga och försagda uttrycka sitt tvivel och i retur peppas till morskhet och skinn på näsan av mig.)

(Bilden togs i Brighton strax före jul, och jaaa, jag har mesig ölsmak tydligen.)

Share
22 kommentarer