Hoppa till innehåll

Etikett: bloggträff

Jag är inte Zlatan

Jag håller på att läsa Zlatans bok. (Vilket hade faktiskt varit en bättre titel eftersom man säger så och inte “Jag är Zlatan”, som den ju heter egentligen.) Det är – som ni säkert har läst om på annat håll – en bok om hans innehållsrika liv och ett par uppgörelser med några personer som han inte riktigt gillar.

Det struntar jag faktiskt blankt i. Så vaddå, Fredrik Ljungberg ditten, Pep Guardiola datten. Pfah. Tssst. Barnsligt. Ge mig hellre

  • långa beskrivningar av hur det känns att träna skiten ur kroppen – att orka springa ett varv till trots blodsmak i munnen och mjölksyra upp till öronen
  • tips på hur man hanterar de mörka stunderna när bollen inte studsar som man vill
  • utläggningar om hur man tänker när man är så nervös att spelet påverkas
  • bruksanvisning för hur foten ska vinklas för att den där finten ska funka och hur man dämpar en stenhård passning.

För säkerhets skull: jag menar alltså allvar. Jag vill verkligen läsa det som jag beskriver här ovan och är inte ironisk. Lite mer om den här känslan, direkt ur boken:

Det är väldigt intressant att läsa om hur Zlatan alls inte var ett bollbegåvat underbarn som liten parvel – han var ordinär, om än träningsflitig. Under några år ansågs han så besvärlig och dribblingstokig att föräldrarna till killarna i hans lag gjorde en protestlista för att han skulle kickas.

Skäms på er, idioter! Vuxna människor! (Nu är jag allvarlig igen: de där figurerna ska skämmas.)

Meeeeeeeeeeen. Maken till sensation seeker har jag då aldrig stött på. Dumma, dumma, dumma Zlatan som i tonåren stal cyklar på löpande band. Alla cyklar som vi har fått stulna har trasslat till vårt liv så vansinnigt att jag, när jag läser om Zlatans tjuverier, läser morrande, grymtande, huffande, puffande och väldigt ilsket. Och så kör han fort med sina bilar också. Dummer. Grrrr, huff, puff. Inte coolt – inte ett dugg coolt. Och inte oskyldigt. Grrr.

Men jag ska minsann inte vara sämre. Nähedå. När jag ger ut mina memoarer i 95-årsåldern, ska jag faktiskt berätta om hur jag satte mig upp mot samhällsreglerna och bröt mot konventionen i en hotellbar tisdagen den 15 november 2011:

 

Det var jag, Staffanåallan, Dieva, PK, Pysseliten, Skogsgurra, hakke med litet h och Hyttfogden. Skogsgurra var så skön. Han tog på sig spenderbyxorna och bjöd laget runt säkert femti gånger. Plötsligt stoppade hakke fingrarna i munnen och bara blåste till. En busvissling. Skogsgurra ville inte vara sämre och visslade till. Utan fingrar till och med. Pysseliten skulle precis till att visa hon också, när värsta monsterkyparen dök upp som en bredbent kung med armarna korsade över bröstet.

– Va? VAD GÖR NI? röt han.
– Vi har bara en liten busvisslingstävling, skojade Skogsgurra.

Vi hade ingen busvisslingstävling. Hade vi haft en busvisslingstävling hade vi överröstat både musiken och sorlet. Och jag hade vunnit förstås. Jag är en mästare på busvisslingar.

– Det är förbjudet att vissla. Det är förbjudet att ha busvisslingstävling. Förbjudet. Hör ni det? FÖRBJUDET! FÖRBJUDET!

Han knep ihop ögonen samtidigt som han stirrade på oss. Rent hat. Vi bara log tillbaka eftersom vi trodde att han drev med oss. Sedan vände han och klampade iväg. Bam bam bam sa det i golvet.

 

Känner ni stämningen? Ser ni framför er hur vi som har så trevligt tillsammans blir osäkra och ser på varandra som för att söka stöd? Och hur vi tittar på våra till munnen halvvägs lyfta fingrar som för att fråga dem: Får man? Ska vi? Vågar vi?

Självklart vågade vi inte busvissla mer. Vi stjäl inte cyklar och kör inte bil i 250 heller. Men lite är vi som Zlatan trots allt, för vi kan kramas:

Så nu har vi förklaringen till Tommy Söderbergs något underliga, hjulbenta, vaggande gångstil; han kunde inte gå ordentligt för att han gick ju omkring med ständigt brutna revben.

– Aj. Aj. Aj. Jag håller mig här borta på kanten. Aj. Aj. Aj.
– Aj. Aj. Aj. Jag håller mig här borta på kanten. Aj. Aj. Aj.
Share
45 kommentarer

Bokmässan: bildsafari från bloggträff, SM i minne och en matta med generande hårväxt

Typisk bloggmiddagsbild.
Typisk bloggmiddagsbild.

Igår var det bloggmiddag med större uppslutning än på länge. Jag kom direkt från ett finkalas på Börsen, som tvingade mig att ha högklackat, urringat och uppslitsat. Jag såg därmed ut som svanen bland de fula ankungarna när jag väl sällade mig till bloggpöbeln. Som var:

Stellan
Christina Stielli (inte med på kuvertet nedan)
Kalle Blomqvist
Karin med K
Vampyr/Drivhus-Markus
MikuMaria Gustafsson
Tomas Arfert
Hillevi Wahl
Sanna Stefansson
Gnesta-Pelle
Victoria Qvarnström (inte med på kuvertet nedan)
Anna Toss
Anna-Carin Carnebro
Johan Lange
Charlotte Björk
Judit Burda
Studiomannen
Cruella
Niclas Holmqvist (inte med på kuvertet nedan)
Lotten

(Säg gärna till om jag har missat någon, för det gör jag alltid.)

Och för en gångs skull kom vi ihåg att tillverka en bloggservett. Men eftersom alla restauranger numera har svarta servetter, tänkte jag att vi skulle övergå till en ny tradition: att skriva på restaurangens meny. Det tyckte restaurangen inte alls var en bra idé eftersom de hade ”ont om menyer”. Motvilligt och muttrande tog vi istället fram ett gammalt kuvert.

Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.
Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.

Två meter under oss satt Christer Fuglesang och blev beundrad eftersom han är en dyrkad människa. MikuMaria pratade med honom och blev fotograferad med honom medan Johan Lange köpte ett stort fint glas vin till honom som tack för mattelektionerna på KTH för snart 30 år sedan. Jag hade kunnat sätta mig i hans knä och klia honom i polisongerna och påminna karln om när jag intervjuade honom, men istället var jag diskret och höll mig i bakgrunden. (Förmodligen håller jag på att bli vuxen.)

Börsen i bakgrunden, skitigt vatten och blombukett i förgrunden.
Börsen i bakgrunden, skitigt vatten med blombukett i förgrunden.

Finfesten ägde rum på Börsen, som har röda mattor och kristallkronor, hala, knarrande parkettgolv – och där stod jag som en stork på styltor i mina fina klackar. Och kände ingen.

Här stod jag finklädd, blyg och ensam och skulle hälsa på värdarna.
Finklädd, blyg och ensam skulle jag snart få hälsa på värdarna.

Att jag över huvud taget var bjuden berodde på att jag har jobbat som moderator på Bokmässan – men nu måste jag ha som mål att få jobba även på nästa års Bokmässa eftersom jag på festen fick en ny bästis: Peter Örn. Han kom in i lokalen, satte full fart mot maten och såg sig sedan om för att hitta någon att prata med. Och där stod jag och vinglade. En halvtimme senare var vi åtta personer som stod och åt med Peter Örn, som bara pratade och skrattade och konverserade. Alla var vi Peter Örns bästa kompisar. Förmodligen träffar jag honom aldrig igen, men vet ni vaaaaad? Han är lång han också! (Uppdatering efter faktakontroll: 1,96 m.)

Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (=Ulf Granberg.)
Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (Ulf Granberg.)

Efter bloggmiddagen (ser ni, bruten kronologi!) gav vi oss som vanligt iväg till Park för att gnida oss mot kändisar och förhoppningsvis komma in i en och annan svit för att … för att … för att … Oj. Hm. Jag har glömt varför detta var så viktigt. Misslyckades gjorde vi också: inget gnid, ingen svit.

Närmare än så här kom vi inte sviterna.
Närmare än så här kom vi inte sviterna.

Idag har jag stått och beundrat minnesmästarna som deltar i SM – eller Swedish Memory Open, där även ytlänningar med väl fungerande hjärnor får deltaga. Det är så fantastiskt fascinerande och imponerande att jag inte kunde slita mig och missade alla seminarier och föredrag som jag hade tänkt gå på.

Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.
Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.

I just det här momentet får deltagarna memorera en sifferserie och sedan skriva ner så många de minns. Några har öronproppar, några har hörselskydd, några både och och några ingenting. Några memorerar och repeterar så länge att de inte har börjat skriva förrän de snabbaste är klara. Och Mattias Ribbing där borta vid väggen vinner oftast.

Killen i mitten med blont hår och hörselskydd heter Simon Gustafsson och han är 21 år. För en vecka sedan fick han höra talas om detta, och efter att ha övat lite kastades han brutalt in i hetluften. I grenen ”ansiktsigenkänning” kom han tvåa efter Ribbing.

– En gubbe kände jag inte alls igen så då skojade jag till det och skrev ett politikernamn och då drog de av poäng! Man får inte skoja. Jag ska aldrig mer skoja, sa Simon.

Sandra, Svedd och Maskrosungen.
Sandra, Svedd och Maskrosungen.

I en liten minnesmästarpaus sprang jag till Sandra och såg när hon intervjuades på så sätt att intervjuaren berättade vad hon hade skrivit och sedan inte ställde någon fråga.

Intervjuaren:
– Boken handlar ju om … bla bla bla där man får veta mycket om … bla bla bla och då känner man som läsare att … bla bla bla.

Sandra:
– Jaaaa, så är det.

Sedan sa hon massa mer och kanske är jag bara ogin för att jag vill sitta där på scenen också – men visst blir väl intervjuer med författare lite intressantare om författaren får prata mest?

I en monter, har de en illgrön matta. Som har drabbats av hypertrikos.

Veet, anyone?
Veet, anyone? (Personalen i montern berättade att den gröna hade smittats av den svarta i montern intill.)

Nämen kolla, Jane Austen har gett ut en bok!

Eller ... nej.
Eller … nej.

Just nu sitter jag och päser i VIP-rummet med bl.a. Gösta Ekman, Peter Englund och Alexandra Pascalidou. En av dem går på Bokmässa i sådana här skor:

Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Där inne ligger tårna som mosad pommes frites.
Share
29 kommentarer

Bokmässan: räkmacka och lite jobb

Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)

Men nu lite rapport:

Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.

Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)
Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)

Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.

Alldeles färdigt, liksom.
Alldeles färdigt, liksom.

Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.

Vi bara tar ett bord och hugger in!
Vi bara tar ett bord och hugger in!
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.

Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:

Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!
Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!

(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)

Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.

Share
18 kommentarer

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- och bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

 

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…

 

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

 

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

 

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
Share
35 kommentarer

Bloggtr… nej, digitala medier-träff

Stellans fina skylt och fina frus fina frisyr.

En helt annorlunda träff fick vi uppleva idag, eftersom frågan ”vad heter din blogg?” inte funkar på twittrare. Vi testade den här istället.

– Vad twittrar du om?
– Öh. Du vet. Livet. Inte så mycket. Det som händer.

Alla digitalisar. Eller vad vi nu är.

Men precis som vanligt satt vi och fnissade i gröngräset och stod i toakö, stod i kaffekö och köade till allt som man kan köa till på Rosendal. Men att jag inte hade med mig champagne var inte som vanligt, att Anna Toss cyklade omkull på väg till träffen (se blodbild) var annorlunda och att Stationsvakt inte dök upp alls, var väldigt ovanligt.

Vi talade alls inte om skillnaden mellan Bloggy och Twitter, vi nämnde inte ens Facebook och sa bara ”blogg” när jag försökte berätta om något roligt som hade hänt mig.

– Du behöver inte berätta, det där skrev du ju om på bloggen.

Jag har inget att prata om!

Närvarokontroll:

Bloggservetten blev en digitalavänner-kartong.

 

Anna Toss
Annika Bryn
Lotten
Ökenråttan
Gnestapelle med Åsa
Therese
Rektorn som bloggar
Joachim /kimme100
Staffan Huss (som jag gång på gång kallade ”Gunnar Hall”)
Mira
Anna Fridlund (annasan?)
Suzannes /suzannes
Raz
Malin Östbring (malinkristina)
weconverse (Richard Gatarski)
Salte Stellan salt.se/stellan.me
Freddegredde
Kicki (IT-mamman)

(Hjälp mig gärna att fylla på det jag inte kan läsa eller bara missat.)

Extra röd om kinderna och faktiskt lite upphetsad blev jag när en fotbollsspelare dök upp, bredaxlad och hjulbent. Mattias Jonson!

Det var han som gjorde det oerhört viktiga 2-2-målet mot Danmark, vilket gjorde att vi gick vidare från gruppspelet i EM 2004. I kvalspelet till samma EM gjorde han dessutom ett hat-trick (tre mål i en och samma match) borta mot San Marino.

Jag är inte så bra som efterhängset fan som inte kastade mig fram eller bad om autograf och en krambild. Istället var jag diskretionen personifierad – och fick en bakhuvudsbild. (Måste ju tänka på hans känslor, det kan inte vara sådär jättelattjo i Djurgården i dessa dagar.)

Share
11 kommentarer

Tågtid och bloggöl

Pseudonaja och Stationsvakt. (Typisk bloggölsbild.)

Pyttipannabloggare som jag kan blanda vilka ämnen som helst. Jag skulle kunna göra inläggen till en trerättersmeny och avhandla ett ämne åt gången och därmed blogga flera gånger om dagen. Men si, det vill inte jag.

Tågtid

Jag sitter just nu på 10:51-tåget på väg hem. Men när jag kom till Centralen blinkade NY TID! på alla skyltar och tavlor. Den nya tiden var 11:00. Vis av tidigare erfarenheter (vilket inte alls behöver vara en sanning, man kan fortsätta vara hur ovis som helst hur många erfarenheter man än samlar på sig), gick jag till informationen för att höra hur pass säker den nya 11-tiden var.

– Ja, det står ju dessutom ”preliminär tid” under ”ny tid”, så jag är lite orolig för hur sent det här tåget kommer att bli eftersom jag har ett oerhört viktigt möte som jag inte får missa i eftermiddag. (Möte = basketmatch.)
– Ojoj, sätt dig här och vänta, sa den väldigt tillmötesgående informatören och sprang bort till en kollega i ett helt annat rum.

Jag väntade. Klockan blev 10:47.

– Tåget står [min kursivering] just nu i Solna, så det kommer faktiskt inte att bli mycket senare än 11:00! sa den tillmötesgående när hon kom tillbaka.
– Tusen tack, jättebra, sa jag och släntrade mot spår 12a när klockan var 10:48.

Sedan hände allt väldigt snabbt:

10:50 sa högtalarrösten att mitt tåg ”strax kommer in på perrongen”.
10:51 kom tåget, som tydligen hade körts ganska snabbt från Solna.
10:53 ändrades NY TID! till 10:55.
10:55 avgick tåget.

SJ kan nog räkna med ett antal ilskna resenärer som missade tåget eftersom de stod inne i värmen och kallt räknade med 11-tiden. Det är ju liksom inte ofta man får vara beredd på att tåg inkommer tidigare än vad som sagts, även om det står ”preliminär tid” på skyltarna.

Bloggöl

Bloggservetten. Den får man förstås publicera på sin blogg, om man vill.

Igår samlades vi i Birkastan (Stockholm) för att klämma och känna på varandra lite mer. Närvarande var:
Lotten (så dumt att ange mig själv bland de närvarande, hur skulle jag kunna rapportera om jag inte var där?)
Stationsvakt
Anna Toss
Christina
AB
Månhus
Pseudonaja
Dieva
Mrs Li
Comvidare

 

Vi började på Café Giljotin, vandrade vidare till Restaurang Rabarber och fortsatte till Toy, där vi tog det lugnt. På Rabarber beställde halva gänget kalvfilé, men fick kalvlever. Nu är det ju alls inte samma sak, så vi knorrade, fick ny mat – och åt alltså i olika omgångar. Servitrisen fungerade precis lika förvirrat som jag hade fungerat om jag hade varit servitris:

– Dina musslor kommer strax!
– Nej, jag ska inte ha mu… hallå!

– Vad har ni beställt? Ni är ju åtta men jag har bara sju beställningar!
– Ja, det är riktigt, han där ska inte äta.
– Men ni andra då?
– Jo, vi ska äta.
– Jamen då stämmer det … väl? Vad var det ni ville ha, sa ni?

Men när vi nekades rabatt trots debaclet med levern, var vi inte lika förvirrade, jag och servitrisen.

– Ni måste betala fullt pris. Ni fick ju maten.
– Till slut, ja. Men vi fick inte äta samtidigt, vilket är väldigt viktigt för oss.
– Vi kan inte ge er maten billigare än den kostar.
– Då skulle jag vilja tala med din chef.
– Ska jag ringa till honom menar du?
– Ja.

(Ringpaus.)

– Ni får kalvfilén [fnys] 35 kronor [fnys] billigare.
– Tack!

På Toy fick AB två olika, oätbara maträtter. Där kunde vi däremot prata, vilket är vad vi (annars skrivande personer) tycker om. Till nästa bloggträff ska vi banne mig göra en lista på lämpliga lokus med öl, vin, kaffe, mat och lämplig akustik. Bloggare har nämligen enligt de senaste, vetenskapliga rönen selektiv och dålig hörsel samt pratar med icke justeringsbar volym.

Tavla på Rabarber. Det är Fru Justitia som s/m-bödel, tror vi. (Restaurangens inredning speglas i glaset.)
Share
24 kommentarer

Gurkburk? (uppdat.)

Sniglar! Igen! (Foto: Lisa Förare Winbladh.)

Bloggburk?
Burkblogg?
Gurkblogg?

Nördbloggträff!

Jag har hamnat i ett kök där man talar om att man kan hysa otillständig åtrå till sin nästas burk. Alla har med sig floder av vin, röda kinder, enorma smaklökar och en i mystiskt papper inslagen burk. Alla lämnar en burk och får ta en ny – men man får när som helst under kvällen approchera någon och ta dennes burk. Lisa rabblar burknamn som får mig att känna mig som en Tomas Brolin i ett bibliotek.

Några av burkarnas innehåll är: pickled mud fish (poisson mud prepare), finska inlagda riskor (som fick hela församlingen att gå i spinn och kliva över lik), kastanjer, amla in sugar syrup (som smakar som ett omoget plommon och när barnen i Indien inte får äta godis, tar de en tugga av detta och sedan när de dricker vatten, smakar vattnet socker, naaaaw!) gräsgelé, inlagd bananblomma, black balsam, krabbpasta, italienska minimusslor och apelsinmarmelad från mormors skafferi samt inlagd gurami.

Mitt nästa projekt måste vara lika absurt som detta. Jag kan kanske nästla mig in i ett omklädningsrum för hockeyspelare? Spionera under ett pokerbord? Dansa naken på Eiffeltornets topp?

Glömde ju att rapportera om picknicken. Närvarande: Anna, Annika, Stationsvakt och Kulturbloggen.

Detta (och annat) åt jag på bloggpicknicken: runda saker. (Korvarna i bakgrunden var bara halvrunda.)

Det där champagneglaset släpade jag på (och använde) hela dagen. Det höll för allt – ända tills jag nu satte mig på det. Hemma i sängen. Knäckebröd på lakanen är ingenting mot detta.

Om man jämför Lisas matbild allra längst upp med min matbild här, kan man lägga märke till att Stationsvakts snus inte är med på hennes.
Share
34 kommentarer

På bloggparty på Mosebacke

Jag sitter på bloggkalas för att fira att My Markup-Erik och Blind Höna har bloggat i sammanlagt tolv år. Om jag slår ihop mina bloggår med t.ex. hakke, Annika Bryn, Översättarhelena, Trulsa och Ica, kommer vi också upp till dryga dussinet, så det så.

Nu ska vi se här. Coola Morsan bjuder mig på Ramlösa eftersom hakke bjöd henne på en öl. En man som oblygt kallar sig perfekt (hittar inte bloggen!), flirtar med Annika Bryn. Kommentatorsboken vandrar laget runt.

Typiska bloggare.

Servitören försöker hjälpa mig med lösenord, men beklagar eftersom det faktiskt bara är artister som uppträder på Mosebacke som kan få tillgång till internet. För de vill säkert ju bombis blogga strax innan de går på scen. Eh, hrm. Jag pratar med intressanta människor med okända bloggar, jag hinkar öl och hittar trådlöst internet och allt jag kan tänka på är:

Jag åt senast klockan 11:57.

Jag får nötter och choklad av hakke, jag snor tilltugg av alla jag pratar med och jag står snart inte ut. Kvällsmaten.

Jag erkänner. Jag är beroende av mat.

Skoinlägg i 90-talsfärg.

För att distrahera mina yranden om feta kycklinglår och pyttipanna med två ägg samt bakad potatis med massa vitlökssmör, plockade hakke fram sina hålfotsinlägg. Jag beundrade dem och glömde för en stund mina lidanden.

Bloggservietten. Som borde ha stavats lite modernare, kom jag på nu. (Det är inte mina fingrar – Sjuåringen har målat mina med helt förfärligt nagellack.)

Uppdatering 23:21
Jag sitter på Centralen och väntar på tåget hem. Vet ni vad som är öppet på Centralen så här dags? Inget. Jag får åka hem hungrig. Buhu.

Uppdatering 00:39
Uppvärmd pizza. Macka med ost, skinka och tomat. Varm mjölk, åhupp, spill spill inne i jackärmen, usch vad det kommer att lukta. (Nej, jag tog inte av mig jackan i hallen utan rusade med den och skorna på fötterna in i köket för att mata monstret mig.)

Uppdatering 01:16

Ligger i sängen. Med den djefla mannen, raggsockor, pyjamas både uppe och nere samt två täcken. Men ingen röst. Så här låter jag:

– Hhhhhh.

Så här låter den djefla mannen:

– Sxxxxkkkrrrzzzzzz! Kkzzzkkgh! Pfffff.

Share
18 kommentarer

Nattsudd

Ni anar inte vad vi hittade när vi efter bloggträffen på Gyllene Prag invaderade Park Hotell.

Eller ska jag börja från början?

Priset för Årets nättidskrift delades ut med buller och bång medan jag stod utan att se något och försökte slänga i mig lite mat. (Hade helt och komplett missuppfattat tiderna.) Motiveringen glömde prisutdelaren att läsa upp, så nu kommer den här:

Tidskriften Nummer.se får priset för att redaktionen på ett förträffligt sätt bryter den fjärde väggen ut mot åskådarna, som i detta fall är läsarna. Nummer för en dialog med snabba replikskiften via väloljade, tekniska finesser och öppnar för interaktivitet utan överspel. Dekoren och scenmästaren dominerar inte; de välskrivna texterna får tala för sig själva. Liksom på Shakespeares tid svarar scentidningen på tillrop både från parkett och tredje raden och levererar ständigt aktuella artiklar utan att för den skull någonsin bli teatraliskt experimentell.

Juryn applåderar ensemblen och inspireras till dagliga teaterbesök.

Sedan skulle jag och kulturtjommarna mingla till en helt ny musikstil som heter dubstep, som efter en stund övergick till steppers dub. Jag ville säga som min mamma:

– Men vad ääär det här för dunka-dunka-musik egentligen?

Vi försökte verkligen konversera varandra, men jag och röstapparaten gav upp och istället kontaktades bloggänget som satt på Gyllende Prag.

Så här roligt hade denne kille på dunkadunkafesten.

Swoooosch, kom min privatchaufför Studiomannen i sin GPS-bil och hämtade mig. Swooosch, gick vi i ett snålblåsigt Göteborg till Park Hotell där det skulle vara skönare att vara en packad sill än att försöka köpa en öl för att bli packad. Swoooosch, svepte alla väldigt långa människor förbi. (Ja, alla fulla kändisar är ovanligt långa, t.e.x. Eva Backman, Liza Marklund och Mark Levengood samt en kille som i tre minuter var en kopia av Prins Carl Philip. När han började bröla fyllevisor på bred göteborgska var han inte lik någon.)

Min ryggsäck var synnerligen populär när jag klämde mig framåt som en en Tarzan i en liantät skog.

På Park Hotell, ja. Minns ni förra året? Vi hamnade i en svit, kramade Niemi, pratade med Cynthia Lennon, spillde öl på Jarl Alfredius och diskuterade Sveriges bäste/a författare. I år … i år hände ingenting.

Och jag är en sanningssägare, det vet alla.

Share
14 kommentarer

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer