Jag håller på att läsa Zlatans bok. (Vilket hade faktiskt varit en bättre titel eftersom man säger så och inte ”Jag är Zlatan”, som den ju heter egentligen.) Det är – som ni säkert har läst om på annat håll – en bok om hans innehållsrika liv och ett par uppgörelser med några personer som han inte riktigt gillar.
Det struntar jag faktiskt blankt i. Så vaddå, Fredrik Ljungberg ditten, Pep Guardiola datten. Pfah. Tssst. Barnsligt. Ge mig hellre
- långa beskrivningar av hur det känns att träna skiten ur kroppen – att orka springa ett varv till trots blodsmak i munnen och mjölksyra upp till öronen
- tips på hur man hanterar de mörka stunderna när bollen inte studsar som man vill
- utläggningar om hur man tänker när man är så nervös att spelet påverkas
- bruksanvisning för hur foten ska vinklas för att den där finten ska funka och hur man dämpar en stenhård passning.
För säkerhets skull: jag menar alltså allvar. Jag vill verkligen läsa det som jag beskriver här ovan och är inte ironisk. Lite mer om den här känslan, direkt ur boken:
Det är väldigt intressant att läsa om hur Zlatan alls inte var ett bollbegåvat underbarn som liten parvel – han var ordinär, om än träningsflitig. Under några år ansågs han så besvärlig och dribblingstokig att föräldrarna till killarna i hans lag gjorde en protestlista för att han skulle kickas.
Skäms på er, idioter! Vuxna människor! (Nu är jag allvarlig igen: de där figurerna ska skämmas.)
Meeeeeeeeeeen. Maken till sensation seeker har jag då aldrig stött på. Dumma, dumma, dumma Zlatan som i tonåren stal cyklar på löpande band. Alla cyklar som vi har fått stulna har trasslat till vårt liv så vansinnigt att jag, när jag läser om Zlatans tjuverier, läser morrande, grymtande, huffande, puffande och väldigt ilsket. Och så kör han fort med sina bilar också. Dummer. Grrrr, huff, puff. Inte coolt – inte ett dugg coolt. Och inte oskyldigt. Grrr.
Men jag ska minsann inte vara sämre. Nähedå. När jag ger ut mina memoarer i 95-årsåldern, ska jag faktiskt berätta om hur jag satte mig upp mot samhällsreglerna och bröt mot konventionen i en hotellbar tisdagen den 15 november 2011:
Det var jag, Staffanåallan, Dieva, PK, Pysseliten, Skogsgurra, hakke med litet h och Hyttfogden. Skogsgurra var så skön. Han tog på sig spenderbyxorna och bjöd laget runt säkert femti gånger. Plötsligt stoppade hakke fingrarna i munnen och bara blåste till. En busvissling. Skogsgurra ville inte vara sämre och visslade till. Utan fingrar till och med. Pysseliten skulle precis till att visa hon också, när värsta monsterkyparen dök upp som en bredbent kung med armarna korsade över bröstet.
– Va? VAD GÖR NI? röt han.
– Vi har bara en liten busvisslingstävling, skojade Skogsgurra.Vi hade ingen busvisslingstävling. Hade vi haft en busvisslingstävling hade vi överröstat både musiken och sorlet. Och jag hade vunnit förstås. Jag är en mästare på busvisslingar.
– Det är förbjudet att vissla. Det är förbjudet att ha busvisslingstävling. Förbjudet. Hör ni det? FÖRBJUDET! FÖRBJUDET!
Han knep ihop ögonen samtidigt som han stirrade på oss. Rent hat. Vi bara log tillbaka eftersom vi trodde att han drev med oss. Sedan vände han och klampade iväg. Bam bam bam sa det i golvet.
Känner ni stämningen? Ser ni framför er hur vi som har så trevligt tillsammans blir osäkra och ser på varandra som för att söka stöd? Och hur vi tittar på våra till munnen halvvägs lyfta fingrar som för att fråga dem: Får man? Ska vi? Vågar vi?
Självklart vågade vi inte busvissla mer. Vi stjäl inte cyklar och kör inte bil i 250 heller. Men lite är vi som Zlatan trots allt, för vi kan kramas:
Så nu har vi förklaringen till Tommy Söderbergs något underliga, hjulbenta, vaggande gångstil; han kunde inte gå ordentligt för att han gick ju omkring med ständigt brutna revben.
45 kommentarer
