Etikett: barnen

En Sexårings plötsliga sorg

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2009 18:31

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

16 kommentarer

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2009 21:28

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
Papperspysselklipp ligger precis överallt.
Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.

Uppdatering
I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

27 kommentarer

Tragedi

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juni 2009 15:01

Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom

glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).

Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.

Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.

13 kommentarer

Hjälm i bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2009 15:21

Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.

Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.

Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma … ensamma i fem timmar.

Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?

Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)

Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.

Två bilder från just denna resa:

Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)

Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)

Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.

Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?

27 kommentarer

Internet tog slut

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2009 15:00

Eller nej, det där är ju ”bara” en rubrik. Men plötsligt hade vi igår här hemma i huset inte tillgång till nätet, som tydligen hade brakat samman i stora delar av staden.

Och vad händer?

Sjuttonåringen paniksomnade mitt på blanka eftermiddagen.
Fjortonåringen skrev en dikt om vad man tänker på när man inte har internetvågor.
Elvaåringen satte sig ner med armarna i kors och filosoferade om datorspel.
Fjortonåringen väckte Sjuttonåringen och tillsammans bakade de kakor och städade köket.
Nioåringen och Sexåringen samlade skalbaggar (dykare) som ideligen hamnar på studsmattan i tron att det är en vattenspegel.

Här bor Carl Bagge och hans vänner.

Jag känner mig illa till mods av diskussionerna om hur vi blir latare, dummare, imbecillare och allt mer inskränkta av att ständigt ha internettillgång. För jag kräver ju ständig internettillgång. (Och tog förstås fram mitt modem under avbrottet.) Men visst kan även jag se att det finns en gräns – man kan ju t.ex. inte blogga i duschen. Än.

Några av er slutar förmodligen att läsa nu. Ni tror att ni vet vad jag ska skriva och känner att det är lite stressigt eftersom det finns så himla mycket att läsa någon annanstans och när ni sneglar neråt så ser ni att det inte ens finns en bild, en bildtext, en simpel faktaruta eller en punktlista och då är det förmodligen inte någon idé att läsa resten – kanske blir det tid att återvända och läsa mer, men bara om det är jättemånga kommentarer inskrivna, för det betyder kanske att det har hettat till i kommentatorsbåset. Åh, så himla lång och jobbig den där meningen var då mitt i alltihopa. Men … (å ja ba, äh, lissom) så här gör man ju även när man läser böcker som tråkar till det med en mesig naturbeskrivning mitt i alla de spännande likmaskarna. Man skummar framåt.

(Den där artikeln om det här av Nicholas Carr borde jag förstås lusläsa. Men det var värst vad den var lååång.)

______
Fotnot
Internetavbrottet varade inte alls länge. Det som barnen gjorde i punktlistan här ovan är helt normala sysselsättningar varje dag.

12 kommentarer

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2009 22:21

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

28 kommentarer

Namnrabbel

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2009 06:04

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

pratar med Nioåringen
är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

en Inger som borde heta Kerstin
en Kerstin som borde heta Inger
en Stefan som borde heta Gunnar
en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

– Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* … äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

41 kommentarer

Klarinett-tut och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2009 05:51

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.

28 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2009 13:22

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

23 kommentarer

Olika falla ödets … äh, vi är helt enkelt orättvisa!

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2009 23:32

Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.

När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:

”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”

Läxa? Påminnelser? Vabaha?

Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.

Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:

BLODOMLOPP
DINOSAURIEFOT

10 kommentarer