Hoppa till innehåll

Etikett: åsikt

Åsikt: skippa läxorna!

Om jag skulle lista sådant som mina föräldrar ALDRIG har sagt till mig skulle detta komma överst:

– Har du några läxor?

Men om jag samtidigt skulle lista min vanligaste fråga till mina egna barn är detta en av topp tio:

– Har du några läxor?

Jag hade ALDRIG läxor. Aldrig. Om det berodde på att jag bodde i den ytterst vänstervridna Luleå där allt just 1973–79 skulle vara tvärtemot etablissemanget eller om det bara var ett tidens tecken, vet jag inte. Jag har aldrig valt läxor eller annat skolarbete före basketen, kompisar, väder eller släktkalas. Lottens mantra under hela livet:

Prio 1: det som är kul.
Prio 2: det som är trist.

Men under ungefär femton år satt jag och min djefla man hela helgerna med barnen och tragglade läxor med med dem. Eller vaddå femton år … Vi började 1998 och håller fortfarande på … Tjugotvå år!

(Hej alla lärare, nu ber jag om ursäkt. Men det här är min käpphäst.)

Eh … var var jag … jo … bort med läxor, som är idiotiska i sin utformning. Som vi väl inte ska behöva kämpa med för att fatta. Som de här:

  1. Skriv ner allt du vet om Leonardo da Vinci.
  2. Här är en blindkarta över Sverige. (Deluppgift: Måla länen i olika färger. Måla Norrbotten gult. Måla Västerbotten rött. Måla Norrland svart. Var ligger Liverpool?)
  3. Gör fem valfria matteuppgifter som utmanar dig och dina kunskaper.
  4. För träningsdagbok i en månad.

Jag vet i alla fall att runt 1489 målade Leonardo da Vinci en grotesk profil. [CC]
Exemplen ovan har jag tagit ur minnet – och de är på intet sätt påhittade. Men varför är de då inte bra?

  1. Den vetgiriga sitter i fem timmar och googlar sig blå för att sedan skriva en tiosidig uppsats om da Vinci med prestationsångesten i nackskinnet. Den obrydda skriver ”jag vet ju inget” och gör nåt annat den kvällen. Föräldrarna sliter sitt hår.
  2. Man kan inte sabba de gula och röda områdena med svart färg! Föräldrarna sliter sitt hår.
  3. Den obrydda räknar ut 5+5, 2+2, 1+1, 4×4 och 3×3 och gör nåt annat den kvällen. En annan elev vill ha en definition på ”utmanar dig” och sover blott två timmar den natten. Föräldrarna sliter sitt hår.
  4. Den som idrottar kopierar basketdagboken (t.ex.) och är färdig på två sekunder. Den som inte tränar förtvivlar och vet inte hur man ska bli godkänd i idrottsämnet. Föräldrarna sliter sitt hår.

Samtidigt som föräldrarna sliter sitt hår, förtvinar idrottsrörelsen för att alla ungdomar måste prioritera (de ofta obegripliga) läxorna framför kroppsliga övningar. (Jag hittar inte på. Av de tjejer som slutar idrotta i gymnasiet anger 84 % att läxorna är orsaken.)

Scarrys gamla bild på skolan.

Så nu tänker jag mig att alla skolor i hela Sverige skippar läxorna under ett år. På försök! Alla lärare fokuserar på att lära ut sitt ämne, inte på att uppfostra och samla in läxor som

  • eleverna inte har gjort
  • eleverna har lagt ned för stor möda på
  • föräldrarna har gjort.

Varje lektionsmål är i min fantasi att eleverna har lärt sig X antal fakta.

 

 

x + y = -1, x = -1 -y

3x – y = 5
3(-1 -y) – y = 5
-3 – 3y -y = 5
-4y = 8
y = -2

Eh. Men X är än så länge okänt.

Fem kanske? Och så ställer läraren fem frågor i slutet av lektionen – fem frågor som markerar vilka de fem viktiga parametrarna är, som sedan kommer på provet med de andra X  antal fakta som läraren har fokuserat på? Allt är jättetydligt med inget annat mål än att LÄRA UT KUNSKAP.

Av Peter Tillberg 1971–72.

Nejnej, men vem är väl jag att ha åsikter om skolan, jag som höll på att chockdöden dö i höstas när jag vikarierade på högstadiet under blott en dryg månad. Eller vänta.

Jag får visst ha denna åsikt.

Skippa läxorna! Gå med i en idrottsförening! Knyppla mer! Läs en bok! Lös ett roligt mattetal! Hälsa på dina farföräldrar! Gå vilse! Rym hemifrån en liten stund!

Scarrys nya bild på skolan.

Uppdatering

I ekvationen ovan är X tyvärr 1, vilket inte alls stämmer med mina tankar om fem.

x + y = -1
x + (-2) = -1
x = 1

QED.

Share
44 kommentarer

Pappa är liksom inte poet

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder
Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men  alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

poetry

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

  • se skillnad på olika märkeshandväskor
  • känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
  • skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

greygreygrey
Vilka vackra färger!
Share
66 kommentarer

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

Share
28 kommentarer

Oj, vilken tur att jag inte är affektinkontinent

Varning. Detta är ett av mycket få personpåhopp av undertecknad bloggare.

Hahahhhhahahahahahahahaaaaaaaaa!

Liten andningspaus.

(Egentligen hade det väl räckt med ovanstående för att ni skulle förstå. Men vet ni vad jag sa innan jag fick barn? Jo:

– När jag får barn, då ska det inte ligga leksaker överallt på golvet.

Jag måste nog upprepa. Jag sade: ”barnen ska inte ha leksaker på golvet”.

Tankepaus.

Var i hela friden skulle mina blivande barn ha sina leksaker då? På hatthyllan? I blöjhinken? Under diskbänken?

Claes de Faire, journalist, ett hett namn inom journalistkretsar, en sådan där som kallas ”darling” av sina kolleger, han ska bli pappa den 23 november. Ja, inte den 17 november, inte den 1 december, utan prick den 23 november. Och då ska han kaaaaaaaaaanske låta sig bli överbevisad. För till dess är han övertygad om att det visst går att jobba ordentligt när man får barn.

Har ni hört det förr?

– Jomen, nä, jag ska inte bli en mesig myspysförälder.
– Nä, fan, jag tänker gå på krogen precis som vanligt.
– Och vaddå, blir ungen sjuk, då får man väl kalla in en barnvakt.
– Dessutom kan jag sova var som helst och när som helst, så mig gör det inget med lite vakentimmar mitt i natten.
– Höhöhö, skulle det kanske vara jobbigare med en liten unge än en rejäl baksmälla?

Det är som om jag skulle säga:

– Tsst, skyddsdräkt när man kör rally, vad är det för trams? Som om inte bilen skulle hålla för en smäll?
– Vaddå svårt att åka slalom? Det är väl bara att svänga när det kommer en … vahettere … pinne!
– Man skulle ta och bli politiker. Sitta där och bara tycka hela dagarna, lättförtjänta pengar, trallala.

Vet ni att i så fall hade ni banne mig sagt att den där, den där Lotten, hon har en konstig inställning, lite naiv … hon ska kanske inte vara rallyförare/slalomåkare/politiker?

Claes de Faire ”tänker inte tillåta ett liv där man inte kan ge allt på jobbet” när han väl har fått ett välskapt barn utan krupp, utan ont i magen, med fantastisk dygnsrytm och där barnets moder inte har mjölkstockning.

Själv tänkte jag innan jag fick barn:

– Dagen efter förlossningen, ja dåååå, då ska jag ha linning och skärp igen.

Och så ska jag bli världens mest berömda och hyllade skådepelerska. Sen. Jag ska bara ta hand om mina fem välsnutna barn först.)

Share
23 kommentarer

Dagens åsikt

Det här med skolan.

(Suckpaus. Ni får gärna sucka ni också.)

Jag har ju bara information om

  • min egen
  • mina än så länge tre skolbarns
  • mina sju kompisar som är lärares

erfarenheter av skolan.

Min egen skolgång kan sammanfattas av ett ord: experiment. Jag har berättat om det förut, men i sexan testade de med oss genom att

  • avskaffa schemat
  • anställa mysig hippielärare
  • installera myshörna längst ner i ett hörn av klassrummet
  • ställa skolbänkarna var som helst i klassrummet
  • införa obegränsad frihet för främjande av kreativitet.

Vi hade alltså inget schema. Alla fick ha vilket ämne de ville när de ville, vi fyllde bara i staplar som angav hur många minuter vi hade haft det ämne vi hade valt att ha. Bästisgrannen fyllde i sina mattestaplar men hade aldrig matte.

Jag kunde ha svenska samtidigt som Janne bredvid mig hade OÄ, samtidigt som Lattjo (han hette egentligen Lars) därborta i hörnet hade matte, samtidigt som Gezo (han hette egentligen Micke) slängde sig i myshörnan och läste en bok om sexfrågor. (Väldigt mycket handlade om sexfrågor och där i myshörnans mörker fanns en brevlåda för sexfrågor.) Samtidigt försvann Eva, Anki, Lena och Katta ut till studiehallen för att avsluta ett grupparbete i musik.

Nu ser jag hur mina barn har det i skolan. Fjortonåringen går i åttan och … ja. Ni kanske kan fylla på? Elevinflytandet som låter så vackert funkar bra så länge eleverna vill ha färre läxor, långsammare undervisning och 1-X-2-frågor istället för essäprov. Men om eleverna vill ha en bättre lärare som behärskar ämnet och som … tja, sköter sitt jobb, nej då går det inte att påverka.

Samtidigt – på lärarnas sida – ser jag kompisar som sliter ut sig som om de jobbade i en gruva på 1800-talet.

(Suckpaus igen.)

Share
29 kommentarer