Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Rim och mystik

Konstnärlig frihet, trallatjoho!

Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger.

Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med pussel (motiv: Europa) kan det på julafton stå:

Här du får, i små portioner
några geografilektioner

Eller om den andre skriver:

Ett paket fullt med bitar
som du kan lägga ihop här

Tillbaka till Stenmarcks låt (som jag med min erbarmliga musiksmak finner ytterst trallvänlig eller så tycker jag kanske bara om hans utseende, han påminner om någon, vem kan det vara, vem kan det vara). Han rimmar på uttalet, nämligen.

”… ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt …”

Vänta nu, hur, logiskt sett, om man tar tjuren vid hornen håller man väl inte … nej, men ok, vi går vidare. Rimmet är:

”… kväva all gråt …”

Coolt, va? Ett gråt som uttalas med tjockt t! Som om man var lite tjock och ihopsnörd i halsen, lite gråtmild förstås.

… sparka bakut …
… göra nåt sjukt … [schuuut]

… hårt straff …
… stunder vi haft ... [haaaaaffff]

… byta land … [laaann]
… vara han som försvann …

Nämen det där, det där känner jag igen! När jag var liten, blond och synnerligen blåögd ville jag vara ”den som försvann” och så fantiserade jag om hur alla skakade på huvudet och sade ”for hon inte till Inre Mongoliet” och ”nämen var hon inte hjälparbetare i Brasilien” och andra som vred sina händer och suckade och mumlade ”så synd på så rara ärtor”.

Men oj, vad jag inte försvann. Jisses, vad jag inte är mystisk eller gåtfull. (Fast nu åker jag till Nyköping utan att berätta vad jag ska göra där! Ha!)

”Var det inte i Nyköping hon försvann?”
”Ja, väldigt konstigt, vad skulle hon där och göra?”
”Synd på så rara ärtor.”

Share
29 kommentarer

Fyraåringen är lite sjuk

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen … och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-… eh, vad ska man kalla det … hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” … får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?


Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

Share
29 kommentarer

Basket och stavning

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 kg i bänkpress.

När det var fem minuter kvar av matchen var läget detta:

  • Jag var (som alltid) o utfoulad.
  • Den enda tjugoåringen vi hade med oss var utfoulad.
  • Den allra äldsta i laget var utfoulad.
  • En tjej låg vid kortlinjen med en panikattack och stukad fot (och en barnmorska ur publiken som viskade ömma, lugnande ord).
  • En tjej satt på bänken med stukad armbåge.

Detta gav oss tre spelare kvar på planen (man är fem egentligen). Dessa var:

  • En Bästisgranne med för tillfället förfärligt dålig kondis.
  • En halvgamling med ont i ett knä.
  • En tjej som inte hade spelat basket på tio år.

– Helplanspress! ropade motståndarcoachen.

Detta innebär att man spelar man mot man på hela planen; man backar inte hem i försvar. Våra tre spelare kom inte över halvplan ens, och vi förlorade med ungefär 100 poäng.

Detta bryr man sig som ickespelare inte alls om. (Ni förstår att jag fiskar efter ojojanden och tips på positivt tänkande?) Därför ska jag nu berätta om ett annat bekymmer.

1. Det heter omständlig – med ett L där på slutet precis som i ”krånglig”. Omständighet är en helt annan sak.
2. Det heter öppenhjärtig – utan ett L där på slutet. Hjärtlig är det trevligt om man är, men det har inget med öppenhjärtig att göra.

Fakta 1: Det är viktigt att man är korrekt om man vill att ens budskap ska gå fram.
Fakta 2: Mer än hälften av alla som använder dessa två ord säger och skriver fel (enligt min egen helt ovetenskapliga undersökning).
Frågeställning: Ska man då börja skriva och säga fel själv för att inte irritera majoriteten …?

Share
28 kommentarer

Högskoleprovet

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.

Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:

– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.

Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!

Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.

Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!

– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (14 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern.

Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text.

/Lotten Bergman

Share
Lämna en kommentar

Högskoleprovet idag

Nejnej, jag ska inte göra det. Det närmaste jag har kommit Högskoleprovet är denna text, som tydligen används i undervisningen på skolor runtom i landet. Men nej, jag har aldrig gjort Högskoleprovet och kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Men … liiiite sugen är jag allt. Att få ett mått på allmänbildningen är ju inte fy skam. Förmodligen tycker jag detta för att jag inbillar mig att jag hade klarat provet galant med stjärnor i kanterna och för att jag äntligen skulle få anledning att besöka den där inramningsaffären med den himla stilige rammakaren. Jag kikar runt på internet och läser gamla prov …

Vid kast med häftstift kan stiftet hamna med spetsen upp eller ner. Om man kastar två likadana häftstift vilken är då sannolikheten för att båda ska hamna med spetsen upp?
a) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner är 0,40.
b) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner och det andra med spetsen upp är 0,48.

Kast med häftstift? Nu kommer vi till mitt största problem med essäfrågor: jag hakar upp mig på oväsentligheter. Istället för att konstatera att jag ju behöver känna till häftstiftets tyngdpunkt för att svara på frågan, börjar jag fundera på vad det är för mystiskt folk som kastar häftstift på detta vis. Och så kommer jag att tänka på en film med Alice Babs, där någon lade häftstift på någons stol … och så är provtiden slut …

Det finns ett delprov som innehåller relativt långa texter. Man ska läsa och sedan svara på komplicerade frågor. Texterna har följande överskrift:

Kvinnor och Omsorg
Grundvattnets Kemi
Egensinniga Arbetare

Well. Är detta en slamkrypande luring till retorisk kuggfråga? Hur kan de begära att jag ska tänka på kvinnor, kemi och arbetare när rubrikerna är skrivna med alldeles på tok för många versaler? Hallå, vi skriver inte substantiv med stor bokstav för vi är inte tyskar och det är bara på engelska som man drösslar versaler omkring sig som vore de något som växer på trän och dessu…

Ni ser? Provtiden tog slut igen.

Glukos är en viktig beståndsdel i blodet. Hur stor andel av blodets vikt hos en normalperson utgörs av glukos?
a) En normalperson väger 75 kg.
b) Det finns 750 mg glukos per kilogram blod hos en normalperson.

Humdidum, suga på pennan, trallala. Jag väger alltså mindre än en normalperson. Är det en finne jag har i nacken? Hur hittar man då en normalperson bland alla galningar i denna värld? ”Sökes: en normalperson utan tungt vägande abnormiteter.” Den där, där borta i hörnet, han väger nog mer än en nor… oj, är provtiden slut?

En annan sak som oroar mig är att alla resultat tydligen är officiella handlingar. Vem som helst kan begära fram mitt resultat, men eftersom jag bara har suttit och drömt mig bort och inte hunnit svara på mer än tre-fyra frågor, får jag stå med skammen med ett resultat som … förresten förstår jag inte resultatsiffran heller. Den sägs vara normerad, men jag fattar ändå inte hur så många frågor kan ge endast två poäng och jag tänker inte svara på dem om jag inte belönas med minst 200 sådeså.

Slutligen slänger jag ett öga på orddelen, där jag är bombsäker på alla ord tills jag läser alternativen. Triptyk, dikotomi, knappolo… åh! Ett favoritord! Knappologi! Visst är detta ett användbart ord? (Källa: NE.)

knappologi, meningslös och pedantisk systematik. Termen härrör från Strindbergs novell ”De lycksaliges ö” (i ”Svenska öden och äventyr”), där det berättas om en man som upprättar en systematik över knappar och blir professor i knappologi; satiren är riktad mot Oscar Montelius och den typologiska metoden inom arkeologin.

Berätta nu för en Högskoleprovsoskuld hur det är att göra det!

Share
29 kommentarer

Fascinerande dialog på tåg

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

  • Magnus Uggla (Varning på stan)
  • Gyllene Tider (Sommartider)
  • Style (Dover-Calais)
  • Beatles (She Loves You)
  • Gloria Gaynor (I Will Survive)
  • City Boy (5-7-0-5)
  • Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
  • Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

… fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär … och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! … stoooormviiiind …

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

Share
32 kommentarer

Jag är fortfarande arg (uppdat. med bilder)

På våren i trean i gymnasiet försökte jag komma in på Scenskolan. (Den heter officiellt Teaterhögskolan i Stockholm, men har kallats allt möjligt … mest kanske Dramatens scenskola.) Helena Bergström (ser ut lite som jag) och Katarina Ewerlöf (ser ut lite som jag) kom in det året, men inte jag. Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag kom också in, men de två ser ju inte alls ut som jag. Denna kull fick ut sin examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin.

Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.

I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.

På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.

På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.

Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.

På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.

(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)

Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon … alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.

Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.

Share
17 kommentarer

Den hopplösa kampen … (uppdat.)

Inter arma silent leges
(’Under krig tiga lagarna’)
Cicero

Tänkte bara tala om det. Nu är det slut på barmhärtighet och känslan för arternas överlevande. Survival of the fittest verkar ha fått rena nippran. De ska inte överleva denna gång. De kan helt enkelt inte vara de fittest.

Casus belli (krigsorsak) är bananflugornas ständiga återkomst. Vi är inne på ”Bananflugorna anfaller, del VI” nu. Men med tanke på att de är många och att varje höna, nej jag menar hona, lägger 500 (ja, fem hundra) ägg, är det inte så konstigt. De förökar sig inte som kaniner utan som bananflugor och lever dessutom i 20 dagar om de får hållas. Vi har helt enkelt inte sett till att effektivt förhindra kopulering utan ständigt matat dem med små vinslattar samt berett bostad och livsutrymme på bananer och de underligt nog väldigt populära (men näringsfattiga) hushållspappersrullarna.

– Arte et Marte! utropade Olle.

Detta betyder ”med id och krigisk bragd” och i retorikens och logikens namn borde jag nu ha höjt mitt svärd och förklarat krig med ett lika kraftfullt slagord.

Rubus arcticus! var dock det enda jag kom på i hastigheten.

(Eftersom det betyder ’åkerbär’ kanske jag fick en och annan fruktsugen bananfluga intresserad, men inte mer än så.) Följande åtgärder har vidtagits:

  • slaskhinken står ute på verandan
  • de sköljda mjölk- och filkartongerna står ute på verandan
  • PET-flaskor för återvinning står ute på verandan
  • öppnade vinkartonger (ja, plural) står ute på verandan
  • diskhohålen har proppats igen
  • bananerna bor i kylskåpet
  • äpplena sitter kvar på träden
  • diskmaskinen är alltid stängd
  • dammsugaren ligger i bakhåll.

(Verandan ser ut som en soptipp.) En fälla med saft (= bete), ättikssprit (= bete) och diskmedel (= ytspänningsborttagare) har vi hällt i ett glas. Underligt nog vandrar bananflugorna en stund på glaskanten, umgås och talar om vädret innan de sedan kastar sig ner i den goa, goa dödsdrycken. Och drunkar.
Eftersom de små liven lär gilla gult, försöker vi även denna variant.

Tyvärr glömde någon sent igår kväll en banan framme. Det var en av de brunfläckiga som ingen ändå vill äta eftersom de grön-gula lite träiga, halvmogna är så mycket godare. Den övermogna bananen utsöndrade fruktsyra som lockade bananflugorna mer än saftättikan. Under natten valde de bananen. Inga drunknade. Bananflugorna har återkommit i miljarder.

Vi är med andra ord tillbaka till status quo ante bellum (samma tillstånd som före kriget).

Uppdatering!

Try it, you’ll like it?

Share
32 kommentarer

Sport tycker jag om

Kanske började det med de där stunderna i skolan när vi fick se Stenmark fastän vi egentligen skulle ha matte. Jo, kanske var det också buttre Björn Borg som bara vann och vann som bidrog. Eller så var det Ralf Edströms enorma polisonger.

Hur som helst: jag tycker mycket om att kolla på sport på tv. Landskamper i fotboll och hockey, alla OS och VM, vissa EM – jag sitter där, klistrad. Förfärligt slöseri med tid egentligen, jag kunde ju istället ha putsat silvret eller tvättat bilen. Eller i alla fall se på idrott på riktigt. (Ser endast basket live, men blir gärna ivägdragen på mitt livs första fotbolls- eller hockeymatch, hörni.)

Igår råkade jag fastna i en tennismatch. John McEnroe spelade i par med Jonas Björkman mot några som jag inte brydde mig det minsta om. (Ok, de hette Aspelin och Perry. Gäsp.) McEnroe servade som förr trots att han såg mager ut i axelpartiet och stönade och såg ruskigt besviken ut hela tiden och jag var swooooosch ungefär 15 år igen. Fast publiken hejade helt klart på McEnroe, vad han än gjorde – och så var det ju inte förr. Tänk er nu en berättade, lite hes, dämpad dokumentärröst, återhållen av spänning:

Det är tie break. Mcenroe tar emot servereturen med foten. Publiken vet inte till sig av glädje trots att bollen är lika förlorad som när Olof Mellberg stoppar en boll med handen. De räddar två matchbollar. Björkmans serve hade fått böter på vilken motorväg som helst men går ut. Publiken hejar och jublar ändå. Kameramannen zoomar in f.d. dokusåpastjärnor som tydligen har drabbats av det stora tennisintresset, särskilt dubbel. Dessutom oldboy.

McEnroes enhandsbackhand är plötsligt lysande – den som alla alltid annars har föraktat till förmån för Borgs dubbelfattade. Björkman missar och missar men McEnroe sköter sig.

Tror jag. Kommentatorerna (som vet bättre) är kritiska mot att McEnroe inte lyckas döda sin boll. Stoppboll, ville de ha, en stoppboll! Sedan kommer strålande servereturer av den dumme Aspelin, som känner Björkman som sin egen ficka, tydligen. Fusk.

Aspelin? Vilken jävla Aspelin? Jag vill ha kvar McEnroe i turneringen! Jag vill hålla honom på bra humör så att han inte slår omkull vattenflaskor och skäller på domaren. Jag tycker att kommentatorn Janne Gunnarsson (som inte alls var en lattjo spelare på sin tid, så det så) är onödigt kritisk mot mina favoriter, men ”servrarna avgjorde en oerhört jämn match och nu ävar det sista gången vi fick se John McEnroe i Kungliga hallen”. McEnroe intervjuas två sekunder efter att han förlorat matchen:

– Jonas is a great player, but I need to inspire myself. I apologize, I didn’t play good enough.

(Borde det inte heta ”well enough”?)

Well, well. Raskt och utan övergång över till fotboll. Ica är en bloggande fotbollsmålvakt, och jag har bett henne om en analys av de stora svenska landslagsmålvakternas kvalitéer eftersom min egen är så här larvig:

  • Ravelli var sprattlig och lajbans men ojämn.
  • Shaaban är oerhört respektingivande pga. sitt coola utseende.
  • Isaksson är Shaabans motsats. Skrämmer ingen och måste därför vara en bättre målvakt egentligen.
  • Bengt Andersson är ett underskattat unikum.
  • Ronnie Hellström hade mustasch.
Share
14 kommentarer

Utvikningsbilder? Nej, tillplattnings!

Karl XI (pappa till Karl XII) var en redig karl trots att han brände och bar sig åt i Skåne – för han försökte faktiskt avskaffa tortyren på 1680-talet. Dock dröjde det faktiskt till 1772, på Gustav III:s tid (han med kulturen och de ödesdigra maskeraderna) innan det blev förbjudet på riktigt.

Inte för att på något sätt förringa sträckbänk och tumskruvar, men idag (hurra, fredagen den 13:e) har jag varit på mammografi. Alltså bröstbesiktning eller tutt-test.

Jag placeras en liten stund i ett väntrum, lite nervöst flackande med blicken med andra bröstförsedda människor. Vi sitter lite för nära varandra för att det ska kännas riktigt bekvämt. Sedan slussas jag på ett oerhört effektivt sätt mellan rum och sjuksköterskor som med varma röster och händer pratar, klämmer och känner.

Och plattar till.

Vi snackar inte tjockbottnade, amerikanska pizzor här, vi snackar tunnpannkakor. Tillplattningsmaskinen är ganska snygg med plexiglas och kromade lister. Man poserar som för en konstnär (”lite längre till vänster, lite mer till höger, sjunk ihop i axlarna, här ska man inte ha snygg hållning”) och tittar i taket för att slippa se det där som ligger i press. Plötsligt kommer jag att tänka på ett herbarium.

Stämningen är fantastiskt god. Alla tre sköterskorna tjoar och skojar och tar på min uppmaning bilder med min kamera.

– Är du en sådan där fotografiexpert? säger en sköterska.
– Nej, men jag ska skriva om … eh, blogga om det här, svarar jag, beredd på att få förklara.
– Blogga! Åh! Jag vill ha en blogg! säger en annan sköterskorna.

Det här är jag och en sköterskas varma, tillrättaläggande hand (med flotta snygga ringar) strax före tillplattningen.

Och här breder jag ut mig som den skånska slätten. Det mest fascinerande med bilden är för mig att man så tydligt ser att min högra armbåge ännu inte hämtat sig från källartrappsfallet i våras.

Uppdatering:
De gör inte alls så ont som det ser ut, det är faktiskt mest obehagligt.

Share
44 kommentarer