Författare: Lotten Bergman

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù (’Cevdet Bey och hans söner’, 1982) och Sessiz ev (1983; ”Det tysta huset”) – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; ”Den vita borgen”), Kara kitap (1990; ”Den svarta boken”), Yeni hayat (1994; ”Det nya livet”) och Benim adùm kùrmùzù (’Mitt namn är rött’, 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; ”Istanbul: Minnen av en stad”) väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

Alla är väldigt upprörda, har ni sett det? Det rasas och talas ut och kritiseras från alla håll och kanter. Själv kan jag inte utan att kasta sten i glashus kritisera en enda människa emedan jag är en lögnaktig fuskare. Tänk vilken kompetent kultur- och idrottsminister jag hade varit om jag … tja, för det första kanske … hade varit politiker.

Men då skulle jag först se till att bli ren. Jag skulle bli tvungen att erkänna

• snattning av liten godisburk av plåt i oktober 1977, hetsad av de coola tjejerna i klassen
• oavsiktlig stöld av stort vällingpaket 1992, som liggandes på barnvagnens underrede helt enkelt glömdes bort vid betalning
• lögn och förbannad dikt i flertalet för en spottstyver sålda kåserier sedan 1999
• vansinnesutbrott och kränkande mjölkuthällning på den blivande maken 1988
• anlitande av polsk, under bordet betald städare tre gånger 1992
• anlitande av svensk, under bordet betald städare i tre ljuvliga månader 1994
• egenmäktigt i mig själv utan läkares order hälld receptbelagd hostmedicin med röd triangel.

Å andra sidan kanske det jämnas ut av

• aldrig utnyttjad möjlighet till skatteavdrag och jämkning
• bortglömd ansökan till starta-eget-bidrag
• mången på grund av slarv outnyttjad föräldrapeng
• vård av sjukt barn utan försäkringskasseanmälan, endast löneavdrag
• anlitande av överbetald, väldigt vit och öppet deklarerad samt skattepålagd städfirma som inte städade utan bara slog sönder våra saker.

Nej, jag får nog inse att jag är en oförbätterlig brottsling. Jag har ju glömt att berätta det allra värsta. Ibland mutar jag barnen och ibland är jag helt inkonsekvent i min uppfostran av dem. Dessutom erkänner jag mycket sällan att jag foular under basketmatcherna.

Man skulle kanske kunna inrätta ett renande stålbad med automatisk botgöring i de avlagda valstugorna? Bakom återanvända (i och för sig lite väl sladdriga) valbås kunde tilltänkta ministrar, blivande landslagscoacher och tilltänkta melodifestivalartister gå in och skamset viska:

– Förlåt mig ty jag ska bli offentlig person.

Bättre dammsugare, säkrare bilar, effektivare astmamediciner och mindre musikspelare i all ära, men om det är någon uppfinning jag idag saknar, så är det en tidsmaskin.

Nu har omgivningen insett denna min fäbless för dåtiden och ger mig det finaste de har: de senaste dygriparna är en Expressen från 1976 och Husmodern från 1943. Jag läser, fnissar, gapar, pekar och vill lära mig mer.

År 1943 – mitt under brinnande världskrig – var bekymren nästan som dem vi tampas med idag:

• förkylningar (tag en Tulo-kur – 6 à 8 Tulotabletter i kokhett te eller mjölk)
• maskliknande kryp på fuchsiorna (trips eller larver av vita flygaren, försvinner med nikotinsåpa)
• missprydande hår under armarna (tas bort på tre minuter med hjälp av Veet-crème i 1 mm tjocklek)
• den lämpligaste gördeln under grossessen (18 kr, uppge livvidd vid beställning)
• svarta börs-kött med trikiner (ät istället grävlingkött, det är fett och bra och låter sig stekas härligt utan smör)
• impotens (”könssvaghet hos män”, botas av homeopaten Dr Sven Borggren)
• brylépuddingssmet (man kan i ransoneringstider dryga ut receptet med vetemjöl)
• fulhet (hav tröst, Dr Næslund kan bota till och med kylskadade näsor med en enkel operation).

Fylligt kaffesurrogat, äkta liljemjölk för vackra händer, bot mot elaka svärmödrar och den unge skådespelaren Gunnar Björnstrands råd till ogifta kvinnor varvas med otaliga artiklar om trötthet. (Det var inte bättre förr.)

Dunderkuren över alla andra dunderkurer var Phospho-Energon. Pharmacia (grundat 1911 ur apoteket Älgen i Stockholm) hade under flera decennier haft stor framgång med detta ”energigivande näringsmedel”. För er som är skumögda (och inte vill klicka på bilden eller har råd att köpa Idozan som stimulerar blodnybildningen som ju ger bättre syn), kan jag tala om att det i texten står att medlet ”framställs av frisk hjärn- och nervsubstans”.

Det fanns då en allmän uppfattning om att fosfor var bra för hjärnan (Man blir ju så klok av fisk, t.ex.) Ämnena som nämns, är sådant man hittar om man med 1943 års labbteknik analyserar hjärngegga – och det man hittar i hjärnan, måste ju vara bra för hjärnan, resonerade man.

Nu är jag ju inte någon kemist eller ens naturvetare, och rätta mig gärna om jag har fel. Förmodligen handlar detta om att man gjorde piller av slaktavfall – från i och för sig (till synes) friska djur.

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Ni förstår? Inte? Men asså dagens ungdom, det var bättre förr, yada yada.

Förklaring nummer ett:
Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Förklaring nummer två:
När man gör lumpen har man förstås skjutövningar. (Jag har inte gjort lumpen, men min pappa har berättat.) Alla skjuter på en given signal, vilket skapar ett s.k. herrans oväsen. När alla har slutat panga, beordrar en mild röst med ett ord kontroll av hur pass väl pojkarna sköt på sina pricktavlor :

– Maaaarkeeera.

Av R Skriverier har jag lärt mig ett nytt uttryck som ingen begriper:

vilket antyder att något är alldeles fantastiskt förträffligt. Lär mig mer! (I mars bad jag om något liknande.)

Uppdatering.
Jag vet att man nu ska bloggdiskutera de nytillsatta ministrarna, men jag har inte tid. Istället serverar jag en helt sann historia från alldeles nyss.

Jag balanserade på en stege för att plocka ner 15 äpplen till kvällens äppelpaj (som Bästisgrannen ska tillaga), och märkte att stegen började tippa åt sidan. Inte glida, som de ju annars brukar göra, stegarna. Jag kände mig som Charlie Chaplin eller Helan eller Halvan eller lite som Harold Lloyd, fastän jag på tyska ropade :

– Hiiiilfe …

Lite lamt var det, jag visste att ingen skulle komma till min undsättning. Så föll jag då. På en brun plasttunna, som tappade balansen och föll på tre cyklar. Krasch boohom, knaster knak. Och:

– Maaaarkera.

Språkpolisen har fått en fråga per mejl från Eva i Östersund. (Hon påpekar dessutom att man inte kan kommentera om man inte skaffar ett Bloggerkonto. Det är ju heltokigt och bara vi som har gjort fel i inställningarna.)

1. Vad är det för skillnad på prova och pröva? Finns det någon
överhuvudtaget? Prova ett par skor, pröva ett nytt recept? Är det kanske dialektalt?

Svar:
Att pröva innebär att man (nu citerar jag NE) ”utför prov på något abstrakt eller mer komplicerat” medan att prova är ett lite simplare test, som i att prova kläder – alltså att ”använda på prov”. När man söker in till en speciell skola med inträdesprov, ”prövar man in”. Fast nu är ju inte alla så noga med att välja o och ö i rätt formuleringar idag. (Inte ens Språkpolisen.)

2. Vad hände med opp? Nu skriver man ju upp.

Svar:
Men det är faktiskt helt ok att skriva opp! Det kanske är lite mer vardagligt och kan kännas som ett dialekt ord – men det står med i SAOL (om än med en markering att det räknas som ett lite mer vardagligt ord). Opp, Amaryllis!

Men varför heter Oppfinnar-Jocke Oppfinnar-Jocke och inte Uppfinnar-Jocke?

/Lotten

Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)

För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)

Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?

Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:

– Man.

Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.

Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.

Jo, jag …. äh, ni får läsa hos Bästisgrannen.