Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Förbaskade tisdag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2006 06:16

Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.

– Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
– Men strunta nu i bloggen!
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET!

Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.

Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet … runt åttasnåret ikväll.

lottendead — Vad är detta? Filifjonkan, Mårran eller Misan? Och vems klänning är det?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning … eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)

Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.) Slut på uppdatering!

dukning in kitchen — Vad är detta? Ett sjöslag? Bästisgrannens kök? En scenbild ur Fanny och Alexander?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser. Slut på uppdatering!

Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)

Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju. Slut på uppdatering!

21 kommentarer

Förbaskade måndag

Publicerat av Lotten Bergman den 6 november 2006 00:01

1.
Jag har gula, utstående tänder och ska till tandläkaren idag. Då kommer h*n (aldrig samma person, nej) att titta på mig och humma lite om att jag nog borde ha haft tandställning som liten.

– Underkäken är ju, oj, du biter ju dig själv i gommen, jag har då aldrig varit med om maken till överbett, kom här får jag mäta, ojoj.
– Jag hade tandställning när jag gick i fyran, men den hjalp inte, brukar jag svara (och hoppas med den där konstiga tempusumlautsändringen förvirra tandläkaren såpass att h*n slutar prata om min tandställning och överbettet som skulle kunna platsa i Guinness World Records).

Jag hade alltså en tandställning – en sådan som bara satt på under nätterna. Den var av genomskinlig plast och snäpptes på plats i gommen och om man inte sköljde av den och lade den i ett vattenglas på morgonen luktade den kvalmiga polyper på kvällen när den skulle in i munnen igen. När jag gick i sjuan tog jag mod till mig och beställde själv en tid hos tandläkaren för att be om en fast tandställning – en sådan de ju hade på barnen i amerikanska filmer. Tandläkaren (som hette Ulf, aktarej, jag är långsint) böjde huvudet bakåt och skrattade så spottet yrde och jag kunde se alla hans amalgamfyllningar.

– Du? Tandställning? Moahahahaaaa!
– Du? Tandläkare? Med de lagningarna? Hahahaha!

Nej, så svarade jag inte alls. Men det hade varit coolt. Jag sade något i stil med:

– Jamen jag vill, jag ska bli skådespel…
– Lyssna här. Men tillräcklig talang blir du det ändå. Titta bara på Lill Lindfors och Björn Skifs, de ser ut som hej kom och hjälp mig i munnen, men är stora stjärnor ändå!

Därför har jag utstående tänder. Det är ett släktdrag (tack, pappa) och en av mina kusiner har till och med opererat sig och haft tandställning i vuxen ålder. Eftersom hon såg ut som jag gör. (Alla inhyrda gråterskor vrider sina händer och snyftar ”Tulliduttan, stackars Lotten”.)

Men jag har fortfarande inga lagningar! (Ta i trä nu, alla gråterskor.) Fast jag erkänner i samma ögonblick att jag borstar för hårt och kommer att drabbas av det synnerligen läbbiga uttrycket ”blottade tandhalsar” och därefter följande tandlossning som träden i Småland efter stormen Gudrun. (Men jag har redan planerat att löständerna inte ska ha överbett.)

2. Alla barnen har drabbats av en skrällhosta som irriterar mina trumhinnor.

3. Jag har försökt gå över till Bloggers Betaversion men blir inte godkänd om jag inte skapar en helt ny blogg. (Jag vet, det är förstås jag som gör fel, men jag som är så smart, envis och erfaren borde fatta precis hur man ska göra. Så nu surar jag.)

4. Jag har laddat ner en ny version av den bästa webbläsaren: FireFox. Nu visar den bara asiatiska skrivtecken, vilket komplicerar bloggandet.

5. Efter en rejäl rensning och städning ser mitt datorskrivbord ut som våra besticklådor ungefär:
Ingen censur här inte. Ingen självbevarelsedrift heller. Jag blottar mina skrivbord, hallröror, trasiga tånaglar och tandhalsar utan tvekan eller kontroll.

31 kommentarer

Gravstenarnas poesi

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2006 12:31

Jag har förstått att jag denna dag borde skriva om döden. Om begravningar och om brinnande ljus på kyrkogårdar. Eller … ja! Om berömda texter på gravstenar.

Sveriges mest fyndiga är förstås Fritiof Nilsson Piratens:

Här under är askan av en man som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen den 31 jan. 1972.

På engelska finns det fler – men de är ofta fantastiskt högtravande och … vad är det för ord jag söker? Överdrivna? Extremt sorgliga? Patetiska? Äh, jag vet inte. Här är i alla fall ett exempel, den för mig inte alls bekante filmskaparen Jesse L. Laskys gravstenstext:

Beloved Son of California
who in 1913
headed the company that produced
the first feature length motion picture made in Hollywood.
His greatness never lacked simplicity.
Carry the song along the passage
you, the soul of all there is
in glory forevermore.

Forevermooore. Ok, men så finns det de som – precis som Fritiof – för säkerhets skull hittar på egna innan de trillar av pinn, t.ex. Emily Dickinson:

Called Back

Hm. Trilla av pinn. Dö. Gå bort, hemkallas, gå ur tiden och ta ner skylten. Nu börjar jag förstås fundera på vad jag själv vill ha skrivet på min gravsten. Kanske så här?

Jag ville sitta på en pinne
i ert goda minne
… men jag har ju trillat av pinn

Där kan man sedan fortsätta med fler nödrim som ”välkommen hit in” eller ”ett sånt jädra svinn”. Eller så skriver jag bara att golgatavandringen på legobitar äntligen är över.

Fast när jag nu på min vandring snubblar över Benjamin Franklins geniala gravsten, inser jag att jag nog bör överlåta skaldandet till någon annan. Njut:

The Body of
B. Franklin, Printer
Like the Cover of an old Book
Its Contents turn out
And Stript of its Lettering & Guilding
Lies here. Food for Worms
For, it will as he believed
appear once more
In a new and more elegant Edition
corrected and improved
By the Author

Jag vet! Jag ska nog ha en text med jätteroliga korrekturtecken som ingen förstår! (Mitt öde: jag tror att jag är fantastiskt fyndig och lustig och möts bara av oförstående blickar.)

Två snarlika, svårtolkade och analyseringsperfekta gravstenar har Helan och Halvan fått.

Helan (Oliver Hardy, död 1957):

A genius of comedy
His talent brought joy and
Laughter to all the world.

Halvan (Stan Laurel, död 1965):

A master of comedy
His genius in the art of humor
Brought gladness
To the world he loved.

Satt Halvans släktingar och jämförde med Helans text och vred den ett extra varv eller kom grabbarna överens innan de dog?

– Men om du är ett geni, då vill jag vara mästare och ha en rad mer än du, annars börjar jag gråta!

Nej, jag ska anlita ett proffs – som Isaac Newton gjorde när han hyrde in Alexander Pope:

Nature and Nature’s laws lay hid in night:
God said, ’Let Newton be!’ and all was light.

Edgar Allan Poe var så himla smart att han redan fyra år innan han somnade in för alltid skrev något som skulle kunna passa bra när han slutligen gav upp andan. (Ja, nu har jag synonymlexikonet uppslaget.)

Quoth the Raven,
”Nevermore.”

Fast jag har ju förhoppningsvis några år på mig att hitta djupingpoetiska nödrim och dubbeltydiga sentenser. Eller så blir det bara:

Lotten, kom tillbaka!
Jag kan inte hitta mina glasögon!

40 kommentarer

Fredagens föredrag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 3 november 2006 00:01

Hur i hela friden kunde jag glatt tacka ja till morgondagens föredrag? I en timme ska jag inför 100 personer göra detta (jag citerar ur programmet):

”Under föreläsningen kommer Lotten Bergman, på sitt eget underhållande sätt, att fundera och fantisera över hur informationsflödet i samhället kommer att fungera i framtiden.

Hon kommer att ta upp frågor som:
• Kommer vi att lita mer på ickebetalda nyhetsbloggare eller kommer vi fortsätta att köpa seriösa kvällstidningars nyheter?
• Vad händer om alla får välja sin informationskanal själv?
• Är vi i framtiden verkligen villiga att betala för information?”

Va? Underhållande? Jag kan prata om gasugnars funktioner, om trasiga bilar, om basketskador, om pluskvamperfekt och mejl. Men om framtiden? Eller seriösa kvällstidningar? (Contradiction in terms?)

För att kunna fundera och fantisera om framtiden måste jag vända tillbaka till förr i tiden, den så inspirerande dåtiden.

”Avmagringskur” i Husmorslexikon (1957).

Människorna för 60–70 år sedan har ju faktiskt mycket gemensamt med oss idag, på samma sätt som människorna i framtiden kommer att fungera ungefär likadant som vi gör idag.

Vi vill få saker gratis.
Vi vill vara vackra.
Vi vill ha roligt.
Vi vill sova.
Vi tycker inte om sådant som krånglar.

Varje tid har sin framtidsprognos. På 1920-talet handlade det om flygande städer (allt skulle flyga) och på 1950-talet handlade allt om atom-någonting. På 1980-talet var det väldigt få som funderade över mobiltelefonernas utbredning och internet. Men bara för att något kan uppfinnas i framtiden, är det ju inte säkert att det uppfinns. Någon måste ju vara villig att betala för det.

Kollektiva frysfack i Husmorslexikon (1957).

När det då gäller information i framtiden … så kanske det inte är ett dugg intressant då. Informationsflödet kanske kommer fullständigt naturligt på något enkelt sätt, vi kanske betalar för nyheter och fakta på något enkelt sätt … fast visst kommer vi väl att vilja ha informationen gratis? Det kanske blir en inkomstfråga: de som har pengar får faktakontrollerad information, medan de som vill ha gratisinformation får texter fulla med frågetecken och kommentarer som ”stämmer detta?” i marginalerna.

Nej, vet ni vad. Jag tror att framtiden måste lösa problemet med ”det krångliga”. Tiden räcker inte till för att hitta alla finesser i mobilen, för att lista ut hur sladdarna ska löpa för att videon ska funka (igen) eller för att man ska hinna svara rätt på alla varningsrutor som dyker upp i datorn hux flux.

Man tror att framtiden ligger så nära. Jag tror inte den gör det. Jag tror att framtiden ligger långt bort. Och att de som satsar på förenkling kommer att få igen sina satsade pengar.

Men jag passar ändå på tillfället att önska mig några uppfinningar: självsorterande garderober och återuppståndna mataffärer på internet (alternativt en pipeline direkt från ett storlager).

Nu är frågan: vad tror ni om framtiden?

Uppdateringsbild!
En sak är i alla fall säker. Framtiden haltar. Det som är nu – här och idag – är framtiden någon annanstans.

I kommentatösen Ökenråttans ökenhem ser internet- och telefonledningarna ut så här … just i detta nu. Rena öken.

Uppdatering så här post föredrag:
Jag tror vi i framtiden helt struntar i hur vi får tag i information! Eller om vi ens får tag i … vi kanske inte bryr oss för att den hela tiden serveras i silverfart. (Jag skulle faktiskt skriva ”på silverfat”, men sådär blev det ju lagom dubbeltydigt.)

De som lyssnade på mig tyckte att mobil-Tv, 3G-telefoner och (!) mobiltelefoner egentligen är rätt onödiga uppfinningar. (Alltså, de är ju visserligen bra att ha ibland, men nog skulle vi klara oss långt utan dem.)

De trodde att allt i framtiden kommer att bli sladdlöst (och även batterilöst, hoppas jag) och att man kommer att kunna valrösta via internet. (Ja, så slipper vi ju träffa de där hemska valarbetarna eller – hu – andra människor som röstar.)

Slutligen önskar vi oss tvättvikare, teletransportörer och matshopping med pipeline rakt in i huset. Och kanske görs allt med en sådan här spejsad dator.

30 kommentarer

Att bo ensam

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2006 08:50

Jag har nästan aldrig varit ensam hemma.

Efter gymnasiet flyttade jag direkt från hemmets trygga famn till ett kollektiv (i min kusins lägenhet) med Bästisgrannen och klasskompisen Marit, som kallades Gudrun. Vi bodde på Skånegatan 66 på Söder i Stockholm och jag jobbade heltid som vårdbiträde på Danderyds Sjukhus. Bästisgrannen jobbade på JC på Drottninggatan och Marit jobbade i en restaurang på Centralen. Vi hade (som jag minns det) gott om pengar, gott om vänner och gott om fester. (En naken, hårig, full skådespelare sov i vår Klippansoffa och tog hela matkassan med sig när han stack på morgonen.) Jag var helt enkelt aldrig ensam.

Efter ett år föll kollektivet ihop som ett korthus; jag och Bästisgranen Bästisgrannen blev ovänner. Hon flyttade hem till Luleå igen och jag flyttade till Lund medan kollektivet fylldes av andra människor … och Marit har jag inte träffat sedan dess.

I Lund bodde jag officiellt i ett urtrist studentrum på Hallands Nation … men där var jag aldrig. Jag var hos min blivande djefla man och var helt enkelt aldrig ensam hemma. Vi flyttade sedan ihop i en tvåa, en trea, en tvåa, en fyra, en villa och en annan villa … och jag är fortfarande aldrig ensam hemma.

Men nu! Jag är ensam hemma! Ända sedan i söndags när alla åkte till Skåne, är jag ensam hemma! Problemet är bara … att jag inte är … hemma. Jag är ensam hemma men hinner inte känna efter hur det är, eftersom jag de facto aldrig är hemma. Nyvaken gick jag nyss ner till köket och fann till min fasa att jag är en förfärlig ungkarl.

Olästa tidningar ligger i drivor på köksgolvet.
Oöppnad post ligger på diskbänken. (Egentligen borde man inte längre kalla post för post för det är ju blott och enbart räkningar. När fick jag senast ett brev? Ah, vänta, det ligger ju två där på diskbänken. Ååh, så fint.)
Odiskad disk står sedan i söndags på samma diskbänk.
Otvättad tvätt ligger HansochGreta:iskt som en snitslad bana från min säng, in i badrummet, nerför trappan och in i köket.
Ohängd tvätt ligger i tvättmaskinen. (Jävlar.)

Hela mitt liv fylls av prefixet O när jag är ensam hemma. Jag bord… Hjälp, är klockan så mycket? Måste rusa till SR för att läsa in texter! Och … uäääh! (Jag sitter vid köksbordet och skriver och satte barfotafoten i något ohyggligt. Något oupptorkat.)

Uppdatering:
Vad kul att hela texten här var överstruken nyss! Studiomannen har ringt till min mobil, fem andra (för mig okända) människor har sms:at och (hör här nu!) på min ytterdörr satt det en lapp med ”Din blogg ser galen ut!” – utan underskrift.

(Jag vet inte vad som hände – jag skulle bara rätta den felstavade granen däruppe och rusa till SR innan jag hann kolla och där inne i en radiostudio får man ju inte ha mobiler på och … och … och … )

38 kommentarer

Funderingar i sängen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2006 07:43

Det största problemet när jag sover över hos okända är att jag mitt i natten inte vet om jag ska gå upp och kissa och spola, gå upp och kissa och inte spola eller helt sonika kissa i sängen och låtsas som om det har regnat.

Tsst. Det är väl bara att gå upp och kissa. Sådana dumheter.

Den värsta natt jag har varit med om var i tvåan i gymnasiet, när vi skulle fågelskåda och sova i tält och min termos med varm choklad gick sönder och dränkte min extremt syntetiska sovsäck. Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan två killar som jag inte alls var kär i, medan killen som jag gärna hade kurat skymning med låg utomhus i sin dunsovsäck och inte drömde om mig över huvud taget.

Värsta natt? Hon har då inte varit med om särskilt mycket, den där!

Den mest kissnödiga natten (för att nu på ett smidigt sätt sammanfoga ämnena ”kiss” och ”natt”) ägde rum när jag som nittonåring åkte ensam till Italien (Alassio) och började umgås i fel kretsar och plötsligt satt på en stulen motorcykel bakom en tjuvaktig italienare som inte ville stanna bara för att jag behövde lätta på trycket. Fullt förståeligt, för vad är väl en nedkissad bönpall mot en natt i finkan?

Är hon kriminell också? Vart är världen på väg?

Nåväl. Jag ligger i en säng hemma hos en bloggare. Sängen hyrs vanligtvis ut till en liten kissnödig fransman, men nu ligger jag här och bloggar. Ja, vart är världen på väg?

Nä, nu: ordningsfråga! Hur vet hon att fransmannen är kissnödig? Har små fransmän mindre blåsor eller vaddå?

22 kommentarer

Framtidsutsikter

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2006 00:19

Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:

– Aha! Jag är äntligen en ______!

Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:

– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.

Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.

Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:

Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (—) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.

Well, ät upp mig då! Fast … å andra sidan är jag ju inte en sådan där … slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!

”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”

31 kommentarer

En lång helgrapport, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 30 oktober 2006 08:50

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

22 kommentarer

– Ett kungarike för en klarinettist!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2006 08:58

Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som äts upp av Den Vedervärdiga Hallen. Glufs, glufs, som Gargantua bara. Den djefla mannen Olle, han har helt andra bekymmer.

– Det är en konspiration! vrålar han och sliter sitt hår.

Vår Nioåring är nämligen klarinettist. Han spelar och övar och tutar och står i. Nu skulle man ju kunna tro att det är själva ”musiken” som stör. Musiken som låter som när en 14-åring i målbrottet som försöker sjunga ”Till havs”.

– Tuuu-hiiiiiiiii-thuuuuu-iiiii-tiddeli-TUUUUUUUUUUT-ihihiiiiiiii!

Nioåringen tittar med blossande kinder upp mot oss och ler stolt.

– Var det bra?
– Underbart! säger jag och klappar händerna som Prussiluskan.

Olle står bredvid och försöker spela med. På sin gitarr. Han kan spela både klassiskt och rock’n’roll i vanliga fall … men inte ”Till Paris” med klarinettsonen.

– Det kom en skiva med klarinettboken, men kolla! Det går inte att spela gitarr! Jag tror att jag har stämt gitarren en helton fel!
– Vad konstigt, säger jag som visserligen kan läsa noter och har spelat piano i nio år, men som inte hade någon vidare värst begåvning för det.
– Det funkar inte på synten heller! Det är fel där också!
– Oj, säger jag deltagande.
– Men hela klarinettvärlden ligger ju en ton fel! Fatta! EN TON FEL! Fly mig en klarinettist så ska jag …
– Luuugn, ropar jag för att överrösta den arge mannen. Jag mejlar Översättarhelena!

Så är det nu i bloggvärlden. Vi är som en enda stor smältdegel av perfektion och expertkunskaper. Vi känner inte varandra, men vi känner till varandra. Någon mejlar mig för att fråga om de/dem/dom eller stegfel i basket. Någon mejlar Olle för att få ett saknat poetiskt citat utrett. Jag mejlar klarinettisten Översättarhelena för att få min man lugn. Hon svarar prompt:

”Olle ska sänka allting med ett helt tonsteg = två halva tonsteg = två band på gitarren. (Och då får man inte glömma att det bara är ett halvt tonsteg mellan H och C och mellan E och F.) Om klarinetten spelar i C-dur, så spelar Olle i B-dur (eller Bess-dur som vissa moderna musiklärare säger nuförtiden). Spelar klarinetten i G-dur så spelar Olle i F-dur. Spelar klarinetten ett Fiss, så spelar Olle ett E. Spelar klarinetten ett Ciss (vilket gud förbjude), så spelar Olle ett H. Varför det är så här rörigt har jag dock ingen aning om.”

Vad fiffigt. Det är ju som att tala rövarspråket när man grälar. (Eller som att följsamt dansa vals i baktakt bara för att bordsherren som man dansar med är apfull och har manchesterkostym fastän det är bal och jag är vacker som en dag och … sorry. Det är ju en helt annan historia. Vi tar den en annan gång.) Men Olle blir inte glad, trots att hans gitarr var rättstämd och han har fått en förklaring.

– Bb-dur [beee duuur] är en jävla idiottonart på gitarr! Det är bara Eb-dur [ess duuur] som är värre!
– Luugn, det är … försöker jag, men blir avbruten.
– Det är en rörbladskonspiration! Klarinettisterna försöker ta över världen! De försöker sänka alla toner med ett steg, de skrockar ”Then I will be the ruler of the wold, moahhahahaa” och vi med normala musikinstrument kommer att döden dö! Uääääääääh! stönar Olle och faller omkull som Willem Dafoe i Plutonen.

Detta är inte min klarinettspelande son.

Så har vi då fått svar på ännu en fråga. Men visst borde alla bloggare tydligt skylta med sina specialkunskaper så att vi vet vilken expert vi ska mejla när det krisar nästa gång? (Förväntar mig hinkvis med skryt bland kommentarerna idag, alltså.)

42 kommentarer

Kom ut ur nattdukslådan!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2006 10:38

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel:

L+l+x(saker)=r²
Lotten plus låda plus saker multiplicerat med antal är lika med förfärlig röra upphöjt till två.

Om man då och då öppnar Olles låda, finner man t.ex. 374 pennor som inte funkar, kapsylsamlingen från 1995, tandpetare en masse, manschettknappar, glas utan skalmar (f.d. glasögon), anteckningsblock och förmodligen sådant som inte syns men som finns ändå: baciller och snorkråkor.

Oj. Koncentrationsbrytare plöjer sig in nu och här såsom Ale, Atle, Frej, Oden och Ymer bryter sig genom Bottenviken en dag i januari:

Heter det nattduksbord eller nattygsbord? Eller rentav natt-tygsbord?

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, (hoppsan, nu tappade hälften av läsarna intresset) klargjorde redan 1946 att nattduksbord är från 1686 och att nattygsbord är ett förvirrat, felbildat ord från 1765. Damerna hade nattyg (som alltså inte har tre t:n i mitten) på huvudet (nattmössa) och nattyg på kroppen (nattlinne), men inte på bordet, för där låg det en trevlig nattduk, som kanske räckte hela vägen ner till golvet för att dölja pottan som säkerligen stod där någonstans och stank.

(Jag har en festblåsa och har aldrig behövt gå upp och kissa på nätterna och hade förmodligen förr i tiden inte behövt ha någon potta vid sängen och om man tänker på survival of the fittest så borde väl vi ickenattkissare ha större chans att överleva eftersom vi på stenåldern ju inte behövde gå upp mitt i natten och bli ihjälslagna av björnar mitt i kisseriet.)

Well. Plötsligt har Olle – inte alls på någons uppmaning – städat sin låda. Kvar ligger endast de saker som man inte kan vara utan i insomningsögonblicket.
Bilden är inte arrangerad, tillrättalagd eller manipulerad; det finns verkligen inte en enda penna här. Men tandpetare, bok, lego, bokmärke, kortläsare, peng, passerkort från en medicinsk konferens 1994, tangentbordsknappar, tandborste och fickkniv. Va? Visst måste man ha papper och penna i sitt nattduksbord?

22 kommentarer