Författare: Lotten Bergman

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?

(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)

Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.

Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.

– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.

Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.

Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.

– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.

Så ung och ändå så klarsynt.

Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.

– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.

När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.

– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.

Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:

– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.

Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.

– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!

En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.

Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!

4 kommentarer

Här sitter jag och funderar. Det där med att äta stenåldersmat för att förbättra hälsan begriper jag mig inte på. Visserligen var stenåldersmänniskorna smala och smäckra, men hur var det med deras medelålder? Och frisyrerna! Vilken hårkultur!

Stenåldern — när man tydligen bara kunde köpa fisk, kött och frukt — sägs ha varat till 1800 f. Kr. (Räkna till 3 804 sekunder så förstår ni hur jättelänge sedan det var.) Sedan kom bronsåldern, som avlöstes av järnåldern och rätt som det var kom någon på att man kunde mjölka korna och göra gräddtårtor och så blev vi tjocka.

Jag hör på tv att ”människan inte är gjord för mat som tillkommit efter lantbrukets inträde”. Trams, jag är som gjord för geléhallon, pommes frites och semlor. Jag läser tvärtom i en tidning att ”människorna idag lever inte alls som på stenåldern”. Nonsens, säger jag som vänder kappan efter vilken vind som helst. Visst gör vi väl det! Hör här:

1. På stenåldern jagade männen älgar, ullhåriga noshörningar och mammutar, lade ner och styckade sina byten, åt morrande upp allt kött på resan och kom sönderrivna hem med muskelvärk, sotiga näsor och flottiga fingrar. De överlämnade horn och betar som trofé och tröst åt kvinnfolket som satt vid elden och födde barn.

Idag åker ena familjeförsörjaren på affärsresor och kommer hem med mut-gåvor från flygplatsen (horn, betar och kanske whisky).

2. På stenåldern samlade kvinnorna grodor, mullvadar, ätliga rötter, nötter, bär, kåda samt en näve myrägg och kokade soppa på spikar.

Idag samlar ena familjeförsörjaren på femtiotalsmöbler och gympaskor och kokar … eh …. hrm … te. Äsch. Nu kom jag av mig.

Stenåldersmänniskorna åt möjligtvis kött och fisk i mängder — men frukten? Varifrån kom stenåldersbananerna? Och om de inte hade mjölkprodukter, led de väl av benskörhet? Men vänta! Barna Hedenhös mjölkade ju sin ko, kossan Mura! (Å andra sidan åkte de i ett mammutträd till månen och Mars. Hm. Något stämmer inte.) En sak är i alla fall säker: nuförtiden firar vi jul, och det gjorde man inte på stenåldern eftersom granarna inte kom till Sverige förrän under bronsåldern.

Jag läser vidare att arkeologer och osteologer, som dyrkar krukskärvor och putsar forntida skelett med tandborste, har konstaterat att män har större tänder än kvinnor, som dock — tack och lov — kompenserar med ett bredare bäcken. Vidare har de funnit att stenåldersmänniskor inte led av välfärdssjukdomar som diabetes och högt blodtryck. De led förvisso inte heller av fetma, men hade det himla trist under köldknäpparna. Som ibland varade i hundra år. Smala och smäckra på grund av den trista kosten var de — och det är ju det vi vill vara. Okej — om vi köper hamburgare minus allt … och äter pizza med varken botten eller ost … samt unnar oss lördagshallon ibland? Nej hu.

Nu väntar jag på nästa matmodenyck. När stenåldersdieten sänkt vår medelålder och gjort alla tandläkare överflödiga, kommer det fåtal människor som är kvar på jorden att leva efter någon av följande doktriner:

Romar- och uteliggardieten — horisontellt vinintag.
Brottnings- och backhoppningsdieten — bastubad i galonställ och ingen mat alls.
Robin Hood-dieten — extrem transplantationsteknik där fett som tenderar att samlas i buk och bak intravenöst leds via inopererade slangar till ställen som enligt modet bör vara större.

Vilka ställen bör ha större omfång i framtiden? Ja, inte är det byst och snopp som nu. Jag tycker mig ana mänsklighetens önskan om att ha allt längre tår och bredare hälar. För att stå stadigare med båda fötterna på jorden förstås.

©Lotten Bergman 2004

2 kommentarer

Jag tänkte bekänna några synder:

1. Jag bakade mitt livs första kanelbullar vid 36 års ålder.

(Hrmpff! säger ni. Kan människan inte baka? Ungdomen av idag! )

2. Jag stryker så sällan att jag mellan varven glömmer hur man gör … och har inte en aning om hur man slätar ut en skrynklig slips eller får en kjol plisserad.

(Vafalls? hör jag er mumla. Går den lilla snärtan ut i ostrukna fleecetröjor och jeans utan pressveck? Sådan lättja!)

3. Häromveckan började det lukta mögel ur dammsugarpåsen.

(Osannolikt! ryar ni. Mögel hör hemma i franska ostar, ingen annanstans! Världens undergång är nära!)

Men till bekännelser hör alltid en mängd ursäkter och förklaringar, och de kommer nu. (Jag tar ett djupt andetag och berättar jättesnabbt så att ni inte ska tröttna och stoppa fingrarna i öronen och blunda.)

1.

Jag är uppvuxen i ett hem där det inte bakades bullar. Vi åt grovt linfröbröd och grönsaker … samt färdigköpta, frysta småkakor som hette nötrosor och var höjden av förtappelse och onyttighet. Nötrosorna intogs otinade, stenhårda och snabbt eftersom de åts i smyg och utan tillåtelse.

Kanelbullar fick jag bara hos kompisar, vars förklädesmammor stod och log i förkläde och mjöl på näsan. Jag var alltid storligen imponerad av dessa mammors tålamod, eftersom jag såg framför mig hur de i sitt anletes svett och rosiga kinder kämpade med sin deg. Där satt jag vid deras köksbord och tittade noggrant på den färdiga, ugnsvarma bullen som låg framför mig och ångade. Jag tog en klunk blandsaft och listade ut att man

• först hade en stor deg
• sedan klippte långa, smala degremsor – ungefär som väldigt bleka, utdragna wienerkorvar
• därefter snurrade ihop remsorna en och en till platta, liggande spiraler
• slutligen i dessa spiraler stoppade in kanel, socker, äppelmos, mandelmassa och nötter – förmodligen med ett specialverktyg i rostfritt stål beställt från Västtyskland.

När jag var 36 år föll fjällen från mina ögon. Med min svägerska Katarina kavlade jag i flygande fläng deg, i stora, svepande rörelser smetade vi på smör och annat kladdigt gott, sedan rullade vi ihop och skar av bullskivor som vore de rulltårta! Ritsch, ratsch! Storögt förvånad – men inte längre särskilt imponerad av de forna förklädesmammorna – granskade jag mitt livs första lilla kanelsnurra. Så lätt!

2.

Värre är det med strykning. ”Jag vill inte!” skriker jag som en femåring när det kommer på tal. Men jag har ändå inte skrynkliga kläder på mig eftersom man idag kan gå i ostrukna jeans och ostrukna t-shirtar utan att se krinklad ut över hela kroppen. Man kan ha dem lager på lager också, så döljer den ena skrynklan den andra.

Ja, och skulle det knipa har jag ju en man som är en hejare på att stryka skjortor så att de ser plisserade ut. I ottan släpar han fram den vingliga strykbrädan, knakbrak väcker han mig och alla barnen, ursäkta säger han och rusar ut till bilen och kommer på tok för sent – men struken – till alla viktiga slipsmöten.

3.

Dammsugaren är det – om möjligt – ännu värre med, där har jag inga ursäkter. Bara förklaringar.

Så här är det: dammsugaren är som en val utan barder (en bard är en plankton-sil som bara släpper igenom tillräckligt liten mat). Vår dammsugare sväljer glupskt hela hajar och delfiner i form av köttbullar och fiskpinnar. Väl nere i valfiskens buk (dammsugarpåsen), gosar köttet och fisken ihop sig med makaroner och ris och kanske ett par ärtor och skapar en näringsriktigt sett komplett måltid för mögelsvamparna.

Vår dammsugarpåse innehåller sand och mat, men sällan damm eftersom vi inte dammsuger; vi mat– och sandsuger. Dammråttorna fångar vi i flykten när de vågar sig fram från sina gömställen under skåp och sängar.

Vi måste ställa oss några frågor. Och svara på dem.

• Var det alltså bättre förr när alla bakade redan i koltåldern? Ja, alla borde baka mer till mig, det borde de.
• Är detta av lättja framkallat? Ja, vi latar oss bara med mobiltelefoner och datorer och tvättmaskiner och … nej, vad säger jag?
• Kommer världen att gå under? Javisst! Fast inte än på ett tag.

©Lotten Bergman 2004

1 kommentar

Jag blev förra helgen uppraggad av fem karlar i mustasch.

Vi var på en kursgård i Mellansverige. Jag gick till dukat bord och njöt av att sova i en säng helt ensam. Mustaschmännen kom från företaget Norsk Kartong, och var lindrigt nyktra redan när de stötte på oss vid sjusnåret på kvällen. Jag och mina åtta kompisar hade just avslutat förrätten.

1.
– Guuuuuuud vad du är vacker! sa en tangorabatt när jag satt och synade min servett, som jag just snutit mig i.

(Snyter hon sig vid middagsbordet? undrar ni i den äldre generationen, ni som uppfostrats väl.)

– Schäkta? sa jag, och stängde servetten.
– Va? sa tangorabatten och försökte få ögonen att sluta rulla i sina hålor.

Ni förstår väl att vår relation slog gnistor redan från början? Jag och tangorabatten har förstås framtiden för oss och kommer att fortsätta våra djupsinnliga diskussioner på ålderdomen? Mhm.

2.
– Du. Jag. Mitt rum. Om en kvart. 070-782 53 … sa en fjunmustasch som satt på en man, som borde ha slutat fjuna sig för 30 år sedan.
– Vill du att jag ringer innan jag knackar på? avbröt jag.
– Va? sa mannen och fäste blicken på lampan bakom mig.
– Varför ska jag ha ditt telefonnummer om … jaha, det var ditt rumsnummer, vad sa du, 070 … vaddå?
– Vaddå? sa mannen.

(Är hon alltid så här bitsk och elak? Förstår hon inte hur vi har det? undrar ni män som kämpat med hopplösa tjejer ute på krog och lokal.)

3.
– Du … du … du … ser ut som … du ser ut som Liza Marklund! Får jag lov? sa en Stalinmustasch av den mer oborstade typen när vi fick in varmrätten. (Samtidigt spelade orkestern upp till första dansen.)
– Nej, jag ser ut som Goldie Hawn och hon dansar inte ikväll, sa jag bestämt och knyckte förnärmat på nacken så att det knäppte till lite i fjärde halskotan som numera är så känslig för drag.

Jag har då aldrig hört på maken! Liza Marklund är visserligen blond och blåögd som jag, har bott i USA som jag, har några barn som jag och har bott i Luleå som jag. Men hon är ju minst två år äldre än jag!

4.
– Jag behöver en vän. Min fru har lämnat mig. Min chef är en kvinna … ja, du förstår. Får jag bjuda på en drink? sa en perfekt ansad mustasch som satt ihop med ett perfekt ansat skägg som satt under en mun som dröp av snus av den ickeportionerade typen.
– Nej tack, jag äter nu. Det rinner … sa jag och pekade på de brunrostiga tänderna.
– Ringer? sa snusmunnen och försvann snabbt, klappande sig på bröstfickan, innerfickan, kavajfickan och bakfickan.

(Får man inte ens snusa nu då? undrar ni snusare som är övertygade om att snus är ofarligt och luktar gott och inte alls stör som till exempel cigaretter och … öh … dagen efter-pruttar.)

5.
– Xxxxzkkss … ja eh, ja eh … ja eh skydds … sa en jultomtemustasch med andnöd.
– Skyddsängel? sa jag hjälpande med efterrätten i mungipan och handen i ryggsäckshandväskan. (Grävande efter astmamedicinen.)
– Schkkkxxx … ja eh … JAG ÄR … oj va högt jag prata plötslit … ja eh schrryddsombuuuud. Skyddsombuuud. Ja eh de. Xxxxkkksch. Ja eh schhh …
– Skyddsombud, ja. Vill du ha Bricanyl? sa jag, och var faktiskt riktigt vänlig eftersom man måste se till att luften räcker till alla.
– Ja eh … jag eh … sch … schääääär i dej. Skyddsombudeee är schär i dej. Xxxxkkkschzz. Kom me mej till min schväng. Schäng mena ja.

Ett dyngrakt skyddsombud vill att jag avbryter taffeln för en svängom i sänghalmen. En snusare, ett Liza Marklund-fan samt två berusade va-sägare jagar en medelålders, jättegift fembarnsmamma som omedelbart skulle ha respekterat den karl som haft vett nog att inleda med raggningsrepliken:

– Hej. Jag kissar alltid sittande.

@Lotten Bergman

Lämna en kommentar

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning.

Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg.

Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den var vit, gigantisk för en sjuåring, och tjänade mig väl till den 4 juni 1974, då en lurken tjuv stal den på skolgården. Jag har alltid påstått att den var låst vid tillfället, men jag förstår idag inte varför tjuven valde ut just min låsta cykel bland 200 andra låsta cyklar. Det var näst sista skoldagen i trean och jag stod där bland cykelställen och stirrade. I en stor påse hade jag teckningar och pärmar som skulle hem och förvaras på vinden tills vi flyttade igen åtta år senare. Så fattade jag det mogna beslutet att jag ju i alla fall måste ta mig hem.

Att cykla hem tog 25 minuter. Att gå hem var det alltså inte tal om. Därför gick jag ner till busshållplatsen med min tunga packning och satte mig att vänta. En vit bil körde förbi. En liten stund senare körde samma vita bil förbi. Då beslutade jag att det var bovar och banditer i bilen, så där kunde man ju inte snurra omkring i cirklar utan anledning. Så jag antecknade registreringsnumret: CXT 703. Det rimmade! Då kom bussen.

– Min cykel har blivit stulen av tjuvar och jag har inga pengar! gnällde jag och lyckades klämma en tår ur ena ögat.
– Och det vill du att jag ska tro på? sa busschauffören. Kliv genast av! röt han och grundlade därmed min livslånga misstänksamhet mot just busschaufförer.

Jag fick däremot åka med nästa buss, men då var skadan redan skedd. Jag hade för sista gången kissat på mig. (Om man inte räknar graviditetsinkontinensen.)

Min andra cykel köpte jag av min mamma för hundra kronor två veckor senare. Det var en grön Monark, och i uppfostringssyfte fick jag köpa den för pengar som jag tjänat ihop genom att sälja DHR-rosor.

Uppfostringen funkade så där lagom bra – den där hundrakronorscykeln blev lika stulen den. Fast tolv år senare utanför Delphi i Lund, när jag inte kunde låsa den för att låset hade fryst ihop. På de två minutrarna det tog att springa in och be korridorskummisar, nej korridorkompisar menar jag, om en tändare att värma upp låset med, stals cykeln. I sju år gick jag omkring med cykelnyckeln i nyckelknippan som en påminnelse om slarvets förgänglighet … äh förresten, jag trodde helt enkelt att jag skulle hitta cykeln igen.

Cyklar komma, cyklar gå, men oftast blir de faktiskt bara stulna. Under en lunchrast hemma i tvåan på Michael Hansens kollegium stals Olles cykel rakt framför våra ögon. Var cykeln låst? Näh, men vi kunde ju se den! Näh, den stod ju så nära! Näh, det tar ju så lång tid att låsa. Och himlans krångligt är det ju också, man kan vricka handleden om man vrider nyckeln för fort.

Cykelbranschens försäkringsbedrägeri har jag också bidragit till. Jag hittade en söndercyklad, vit Crescent liggande i ett dike på väg hem från ”Döda poeters sällskap” 1989. Efter att ha lämnat den med personnummer märkta cykeln till polisen, ringde den rättmätige ägaren och tackade för omtanken. Men i nästa ögonblick sa han nej tack, han ville inte ha tillbaka den, utan lät mig få den efter karantänen i polishuset. Han tog hellre försäkringspengarna och köpte en ny cykel, sa han.

Den cykeln stals igen 1995. Låst! Och den fina, låsta 1930-talscykeln som jag köpte på auktion stals 1997. Och den låsta sjuväxlade stals 1999. Och i somras stals två låsta barncyklar i vår trädgård. Enda trösten i sammanhanget är att alla cyklarna senare hittades sneda, demolerade och förstörda i diverse diken, sjöar och kanaler. Trösten består i att det väl betyder att tjuven först stal, sedan cyklade iväg och slutligen trillade våldsamt och gjorde sig riktigt, riktigt, riktigt illa?

/Lotten Bergman

4 kommentarer

Min baddräkt är verkligen jätteful. Själv är jag jättesnygg förstås, det är bara baddräkten som är ful.

Den saknar uppfluffningsmekanism för bysten, den är flammig för att den har blekts av badhusklor och tvättmedel och högra benhålet har tappat resåren medan den vänstra inte åldrats det minsta. Den följaktligen höga skärningen på högersidan var högsta mode på 80-talet. Alltid nå’t.

Min mans badshorts har däremot bara tappat sin innerbyxa, vilket lär vara bra för fertiliteten. Det är synd att vi tjejer inte brukar sukta efter blottande karlar, annars hade han haft klasar av tjejer runt anklarna. Alla skulle de ha spanat upp i makens badbralla och skrikit av förtjusning då och då.

På stranden vid vår svarta badsjö sitter jag som en Bauersk mö och stirrar ner i vattnet. Barnen hoppar och skuttar runt mig. Jag räknar:

– 1-2-3-4-5 med melodin till City Boys låt 5.7.0.5 från 1978. Bra, alla mina barn lever.
– Mamma jag vill bajsa!
– Moa har sand i håret!
– Nej, det är inte sand, det är bajs!
– Uääääh. Moa har bajs i håret!

Det har hon inte alls. Jag har nämligen en ful baddräkt och sitter stadigt där jag sitter. Inga barn behöver min hjälp just nu, så är det.

– Mamma! Oskar hostar!

Där ute i vattnet står en naken Oskar, snart sex år. Han hostar så det kommer sjövatten ur näsan. Han håller helt klart på att kvävas. Utan att jag hinner tänka på fula baddräkter och stelnande resårer, hoppar jag upp, älgar fram till sjöbrynet så att jag skvätter sand i leverpastejmackor och kaffemuggar runt omkring. Det känns som om jag rör mig i slow motion samtidigt som jag utstöter ett urmoderligt ultrarapidsljud:

– Uuuiiiiååååskaaaarrrrrrr!

Oskar tittar förvånat upp på sin ömma moder, som står framför honom i ful baddräkt. Nu är ju Oskar inte en man som bryr sig om huruvida mammas baddräkt är ful eller ej, eftersom han ännu inte ens insett poängen med badkläder. När han i höst börjar på lekis kommer han att ha klasskamrater som konstaterar att de såg honom nakenbadandes under sommaren. Nåväl.

– Vad är det mamma? svarar Oskar och torkar leende upp snoret i håret på sig själv.
– Du fick en kallsup, va? säger jag och låter helt lugn och inte det minsta orolig.
– Nej, den var väldigt varm.
– Vad bra, säger jag och tänker på varma supar med ärtsoppa samtidigt som jag går upp mot vår filt, handdukshög, äppelskrott, vattenflaskor och 144 sandaler.

Väl framme sjunker jag ner och lägger mig så att endast den fina sidan av baddräkten syns. 1-2-3-4-5. Bra, alla lever.

Jag fortsätter att räkna till fem samtidigt som jag får en lysande idé. Tänk om jag skulle ta av mig topless! Då lär väl ingen lägga märke till min flammiga baddräkt, ihopvikt under magen? Under hela 1980-talet var ju alla utan bikiniöverdel! Ja! Fast vad skulle omgivningen säga? Kanske:

– Tanten har glömt att klä på sig!
– Men mamma! Klä på dej!
– Ammar du fortfarande Sigge?
– Men Lotten, vad snygg du är … är det någe nytt med håret?

Kanske inte ändå. Jag sneglar runt omkring och kollar vad badfolket har på sig. Upptill har tjejerna bikiniöverdelar med geléinlägg, nertill har de ofta fladdriga shorts. Killarna slipper gelé, men ska ha enormt långa badbrallor som har dålig midjeresår och därför halkar ner så att kalsongerna syns. Kalsongerna? Javisst, man ska ha kalsonger under badbyxorna numera. (Olle – och hans bihang – är på alla sätt och vis helt ute.)

Nu vet jag vad jag ska göra för att framstå som cool med min dassiga baddräkt. Jag ska ha heltäckande trosor under baddräkten, och så får dessa benkläder skymta fram i det stora benhålet. Asymmetri är stort på catwalken i Paris, har jag hört.

©Lotten Bergman 2003

6 kommentarer

Jag står på en kulle på Romeleåsen mellan Dörröd och Veberöd och ser mig om – kontrollerar så att ingen är i närheten. Jag sätter händerna till munnen som en tratt, och sedan vrålar jag:

– Det var bättre förr!!!

För jag har just varit på ”Posten” och skickat iväg en liten bok till min kusin i England. Det är en ytterst behändlig, liten bok med mjuka pärmar, grå utsida och roligt innehåll. Men jag hade inget kuvert, ingen tejp, inga frimärken och inte en susning om vad en dylik transport skulle kunna kosta.

– Hallå …? sade jag lite försiktigt i en dörröppning i min affär, som inte bara har grönsaker och blöjor utan även en postavdelning.
– RING PÅ KLOCKAN!!! röt en basröst.
– Ding dong, sa dörrklockan när jag tryckte på en vit knapp med lite majonnäs på.

På gamla, riktiga posten var det aldrig majonnäs på prylarna, tänkte jag. Majonnäsklockan hade dock ingen vidare pondus; ingen kom och tog hand om mig.

– Hallå igen! skrek jag, och något som lät som ett jetplan inne på charkuteriavdelningen tystnade.
– Vad är det? sa basrösten som dök upp i dörröppningen.

Basen tillhörde ett sprött kvinnoblomster med plasthandskar på händerna och köttfärsgegga på hela sig. Hon höll upp händerna som om hon just hade desinficerat sig och var på väg in till operation.

– Jag vill skicka den här boken till England, sa jag.
– Du måste skriva på en sån där adresslapp som finns där ute! sa köttfärsbasen och pekade mot kexhyllan med hela vänsterhanden – som droppade blod.

Jag gick på adresslappsjakt och tänkte ”potatisnäsa, blomkålsöron … köttfärshänder”. Lustigt. ”Blooodet droppar, blooodet droppar …” mumlade jag också, men kom inte på hur resten av den historien går. Adresslappen fanns nära chokladfingrarna och visade sig vara större än boken jag skulle skicka. Så dumt.

– Hallå, ursäkta, sa jag till en man som gick förbi, knuffandes en lastpall med kaffe.
– Jag jobbar inte här! sa mannen.
– Jag vill bara skicka en bok … fanns det inte något gult kuvert som hette ”bokpost” förut?
– ANNIKA! ropade kaffemannen (som ju inte jobbade i affären) in mot köttfärsavdelningen. NÅN VILL SKICKA PAKET!
– SÄG TILL BETTAN! ropade köttfärskvinnan Annika.
– BETTAN!!! tjut-ylade kaffemannen och försvann mellan hyllorna.

Paket …? En sådan här liten bok måste man ju kunna skicka i ett kuvert – som ett vanligt brev – även om det ska hela vägen till England? tänkte jag, när en ung kille hux flux dök upp i dörröppningen.

– Jaha! sa killen, som hade prao-skylt på bröstet. (Jag sätter tusen spänn på att han inte var Bettan.) Nu ska vi se, fortsatte han … 248 gram … högst 1 kilo … höh … 230 kronor borde det kosta enligt den här tabellen.
– Men kan man inte skicka den som ett brev? sa jag.
– Visst tusan kan man det … 100 kronor, vaffan. Kolla här, hur ska man läsa den här portotabellen tror du? Har dom tagit bort andra klass…? Express tar längre tid än första klass. Eller … du kanske är beredd att betala jättedyrt?
– Nej, jag vill skicka den här lilla boken i ett kuvert! Där står det 35 kronor! Storbritannien ligger väl fortfarande i Europa? sa jag och viftade irriterat med portotabellen.
– Skulle den inte till England? Äh, bryr mig inte om EMU och sånt. Tur man inte behöver rösta än. Sex femkronorsfrimärken och fem enkronors. Här!

Utan att protestera mot denna logik gick jag hem och tapetserade ett stort kuvert proppfullt med frimärken. Frimärkena var tyvärr så tunga att brevet plötsligt vägde mer än 250 gram.

Nej, det var bättre förr. Då betalade jag som postkund vad jag skulle. Numera luras jag och skickar olovandes brev som väger flera gram för mycket.

©Lotten Bergman 2003

PS. Jag anklagar inte den stackars, stackars affärspersonalen på något vis i denna text, vilket faktiskt en läsare av Sydsvenskan trodde. DS

1 kommentar

Granen står så grön och grann och barrar.

Det spelar inte någon roll om jag gör ny snittyta eller häller magnecyl och socker i det ljumma vattnet till vår julgran –– den börjar ändå barra så fort jag närmar mig med en julgranskula. Det lilla, lilla snöret trär jag på en grentopp – och så jag har tröjärmen full av barr.

Våra bästisgrannar har plastgran med femtio meter glitter i olika färger. Och blinkande julgransljus i olika färger. Samt snö av bomullsbollar i olika pastelliga färger. (Vilket vår glada fyraåring trodde var marsmallows.) Grannarna tycker att det är irriterande med dammråttorna mellan låtsaspaketen under granen.

Den finaste gran jag någonsin sett hade bara en enda prydnad: hundra röda gelékrokodiler. De var ungefär en decimeter långa och hängdes upp med björntråd som syddes fast i gelékrokodilernas stjärtparti. Denna gelékrokodilsfamilj sitter högst på min gran-minnes-piedestal. Tänk er julgransplundringen på tjugondag knut! (Nu suckar jag lyckligt och tittar med simmig blick bort i fjärran.)

Hemma hos min mormor är julgranen fullständigt livsfarlig – den tänds som alltid med enbart levande ljus, som sitter fast i små metallhållare vars fjäderklämma blir allt slakare. Särskilt livs- och brandfarlig är denna tradition eftersom min barrningsförbannelse nog kommer från min mormor från början: redan på julafton är granen torr som fnöske. Endast ett par minuter om dagen orkar mormor med oron över att julgranen snart står och brinner som ett majbål i december. Resten av tiden står granen mörk och tyst i skamvrån, precis som min mamma och hennes syskon när de var små.

Tillbaka till vår barrande, vackra, enormt stora och halvdöda gran. I år står den likt ett italienskt torn alldeles snett. Julgransfoten har nämligen drabbats av halvsidig förlamning: två av de fyra skruvarna glappar i gängorna. Med tre plasttvingar som jag felbeställde på postorder för tre år sedan – och förstås aldrig returnerade – har vi rätat upp granen fem-sex gånger per dag. Detta jobb måste göras med helt oberäkneliga mellanrum, ibland tre gånger i timmen, ibland bara till morgon, middag, kväll. Vi utser granvakt varje morgon.

– Granen! Det är dags! skriker ordningsamma Ida, sju år, när hon vaktar.
– Kom! NU! Det hänger på sekunderna! vrålar jag när jag är granvakt (och lägger in lite panikkänsla i skriket för att få en snabb reaktion av resten av familjen).
– Grrrranen. Rrrrrr. Grrrrrranen trrrrrrillar snarrrrt! säger vår fyraårige Oskar, eftersom han precis har fått kläm på hur man säger rullande R med tungspetsen.
– Kan vi inte köpa en ny julgransfot? ropar min man inifrån grenverket, vilket jag tolkar som en grov förolämpning mot mina farföräldrars antika, sirliga järnfot med inbyggd blyklump i botten.
– Oj, granen trillade nyss, säger vår nioårige granvaktare Erik, som för var dag blir allt mer lik Professor Kalkyl.

Vår snart tvååriga Moa hade inte behövt vakta gran förrän i morse. Hon har hjälpt till på andra sätt. I förrgår tappade hon dammsugaren nerför källartrappan så den sprack (dammsugaren alltså , trappan håller än så länge). Numera får vi sopa upp våra granbarr med handkraft. Moa hjälper oss genom att sitta under granen och plocka barr med pincettgreppet (tumme och pekfinger). Barren lägger hon på vår kaktus, för där hör de ju hemma. I morse förstod vi att hon vuxit upp och blivit mogen för vuxna granvaktaruppdrag, när hon yttrade sin första treordsmening:

– Granen ligger sover.

©Lotten Bergman, 2001

Lämna en kommentar

Jag har aldrig varit med om maken till tortyr. Jag förstår då rakt inte varför det skulle drabba mig. Vad ont har jag gjort för att förtjäna detta öde?

Jag har tappat rösten. Katastrof!

Jag, som förtjänar mitt levebröd på att hålla föreläsningar, har ingen röst. Jag, som håller låda närhelst jag får en chans, kan inte prata. Jag, som kan berätta roliga historier på norrländska och citera Hamlet på finska, måste numera sitta tyst och lyssna på andra.

Det började när jag som vanligt kom hem efter en pratdag, snubblade in i huset, sparkade av mig skorna, tappade jackan på golvet. Sedan fick jag en köttbulle från gårdagen uppklämd mellan tårna, och skulle då säga till på skarpen.

– Sch… hhhhhh… fffff… (harkel) fkhhhschhhh…! andades jag fram.

Förvånad tog jag mig åt halsen som de gör i amerikanska filmer när de blivit förgiftade eller skjutna med en pil i halspulsådern. Jag försökte igen:

– Hhhhh ( – piiip – ) pffffhhhh…

Jag stod i hallen med en gammal köttbulle under foten och kände mig dödligt sårad. Ingen lade märke till mig. Ingen. Alla barn sprang omkring och skrek med väl fungerande röster, min man stod med hörlurar vid spisen och stekte fiskpinnar samtidigt som han sjöng med sin mycket starka röst:

— Waow waow waow waow rockän roll mjooooosik, tadadaaaaa ….! Oj, hej, är du hemma!

Med en knytnäve i den sjungande mannens överarm lyckades jag få hans uppmärksamhet. Och med öppen mun gestikulerade jag att han skulle kolla om jag var röd i halsen.

– Du ser ju ut som en fågelunge, jag förstår att du är hungrig, maten är färdig strax. Potatismos eller makaroner?

Jag är nu inne på tredje dagen utan röst. Ett besök hos doktor ÖraNäsaHals resulterade i den hemska domen ”akut laryngit, total röstvila”, och jag kände mig som Lisa Ekdahl, Anne-Lie Rydé och Axl Rose som också fått ställa in sina föreställningar. Fast egentligen var jag ju bara Harpo Marx.

– Mamma vill något! skriker ordningsamma Ida, 7 år, när jag frenetiskt står och knäpper med fingrarna.
– Det ser ut som om hon vill att vi ska ta varsin glass, säger påhittige Erik, 9 år, när jag med gester visar ”kan ni duka bordet?”.
– Jaaaaa! gurglar Moa, 1 år, eftersom hon tror att hon numera får applåder för allt hon gör – i själva verket betyder 20 handklappningar på tio sekunder ”ta mjölkpaketet från henne, hon är för liten!”.

Oskar, 4 år, är den som varit mest konfunderad och bekymrad över min tappade röst. På dagis berättar han om sin mamma som är sjuk och inte kan prata i telefon längre.

– Telefonen kan inte höra så bra, förklarar han.

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Oskars kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta på dej. Oskar har berättat. Har du verkligen tappat brösten?

©Lotten Bergman 2001

4 kommentarer

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

1 kommentar