Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Idag 3: Liten dagsrapport

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2007 23:53

I en två kvadratmeter stor monter var det mingel för Sveriges alla översättare. De fick inte plats utan läckte ut i alla gångar och montrar i närheten. Vinet och ölen flödade och roliga översättarhistorier blandades med jordnötter, wasabigodis och svåröversatta ord.

Var står jag nu? Hur hamnade jag här? Njuter jag?

Här står tjifen Ewa Swartz och pratar och välkomnar en miljard minglande människor. Vad man inte ser på fotot är att jag när hon började tala satt precis nedanför henne, på scenkanten med datorn i knät. Med stråkastaren i ögonen. Snabbt gled jag ner på golvet och satte mig bredvid Marika Lagercrantz och applåderade och tänkte att jag nog var osynlig i alla fall.

10 kommentarer

Idag 2: Hur man inte får dricks

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2007 15:01

Vi sitter ett gäng bloggare och kränger räkmackor som är störst i Sverige.

Trulsa och Studiomannen och min macka. Jag sitter mot alla regler och brandföreskrifter på golvet.

Allt var synnerligen trevligt och gott, även om Salt-Stellan och Översättarhelena var överens om en skum bismak på majonnäsen. När det var dags för betalning, levererades notan för tolv personer tillsammans med en miniräknare.

– Kan vi inte få den splittad?
– Nej. Använd miniräknarn.

18 kommentarer

Idag 1: På tåget (uppdat. korv)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2007 11:18

På väg mot Göteborg åker jag med tre så utmejslade karaktärer att om jag hade placerat dem i en roman hade recensenterna kallat dem ”överdrivna” eller ”orealistiska”.

En är två meter lång och nästan lika bred. Hans underarmar ser ut som mina väldigt muskulösa basketvader. Han är helt snaggad och har grov, svart skjorta och svarta byxor med fler fickor än jag har om jag så slår ihop alla i hela min garderob.

Smygtagen bild 1.

På hans skärp sitter åtta (8) skinnbehållare som var och en är lika stor som en proper aftonväska. Nu har han säkerligen inte läppstift, rouge, huvudvärkspulver och näsduk i dem utan snarare handgranater. Två par handklovar hänger också och skramlar. Både kängorna och nacken är grövre än Sportknäcke.

Den andre mannen är 100 år och har en orienteringskarta av rynkor i ansiktet. Hans kläder är nog inköpta för ett par decennier sedan och gjorde av något material som slutar på -on och på huvudet sitter en rutig hatt. Med sig har han en otympligt stor bur med två undulater.

Smygtagen bild 2.

Nu kommer den tredje – en rastaman i dreadlocks och grön-gul-röd mössa som hade passat på en treliterstekanna. Han vill prata med den gamle.

– Du har fåglar med dig?

Ingen reaktion.

– Fina fåglar du har, man!

Fågelmannen tittar med knipande läppar upp mot rastalockarna och två världar krockar utan ljud.

Och däääär hällde jag kaffe över mig. Aj. Jag som var så snygg och proper nyss.

Men! Rastamannen bluejackar mig! Och kallar sig Bob Marley! (Det ploppar alltså upp en ruta på min dator där det står att jag antingen kan acceptera en invit av honom eller inte.) Och nu pratar högtalaren! Stopp, alla intryck krockar i huvudet!

– Knaster knaster. Vi har problem med korvvagnen. Ni kanske känner att det gungar ovanligt mycket idag. Det är pga. problem med korvagnen men handlar inte om säkerheten utan bara komforten. Använd lock på kaffemuggarna och sitt ner så mycket som möjligt. Jag upprepar: det är bara fel på korvvagnen. Knaster klick.

Hon kan inte ha sagt korv. Korg? Kurv? Tjorv?

——-
Uppdatering
Ah. Tack! SJK mejlar en förklaring:
”Det var fel på korglutningen – det där som lutar vagnskorgen i kurvorna så att det inte ska kännas att tåget går så fort som det faktiskt gör.”

21 kommentarer

Jag vill aldrig bliva stur

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2007 08:39

Nyss åkte jag taxi med en gigantisk chaufför. Hans händer var stora som målvaktshandskar och hans röst mörk som Lurchs. Han körde taxi, men bara tillfälligt sedan tio år. Och så suckade han.

– Jag är 45 år och vet inte vad jag ska bli när jag blir stor!

Fast nu hade han äntligen utbildat sig inom alternativ medicin.

– Ja, jag ser på dig vad du tycker om det, men du ska veta att jag är superseriös! Jag skulle aldrig som alla andra beordra en patient återbesök bara för att få pengar till hyran!
– Men du, har du spelat basket? tvärvände jag och så pratade vi inte mer om alternativ medicin eftersom taxichauffören plötsligt var en gammal, stor baskethjälte.

När jag var liten ville jag bli skådespelerska. Sedan blev jag redaktör. Nu föreläser jag om skrivregler. Broder Jakob som jobbar tillfälligt på Systemet sedan 20 år, konstnären som är lärare och poeten som säljer skor … vad kommer de att bli när de blir stora?

Plötslig insikt:
Hjälp, jag vill ju fortfarande bli skådespelerska! (Fast bara om jag slipper kritik, inte behöver jaga jobb men får hutlöst betalt och bara behöver arbeta lite då och då. Jag är i sanning den borne realisten.)

23 kommentarer

Studieteknik

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2007 09:27

Att jag faktiskt lyckades plugga mig till en examen (fil.kand., applåder tack) är ett under med den bedrövliga studieteknik som jag har.

Procrastination, thy name is Lotten. Eller så är bara my middle name Procrastination. Fast kanske är bara planering och Lotten en contradiction in terms. (Hjälp, jag har fastnat i den engelskspråkiga dubbelvolten.)

Vid tio- eller elvasnåret på kvällen vaknar alltid mina läs- och pluggandar till liv. I högstadiet och gymnasiet sov jag middag efter skolan, tränade basket, kollade på tv, lyssnade på kassettband med Dr. Hook och ELO, drack te och skrev dagbok och ringde Bästisgrannen tills det dåliga samvetet fångade in mig i sitt ångestlasso. Då satte jag mig med böckerna och skrev ner frågor till mig själv.

Sedan somnade jag.

Aldrig hann jag repetera frågorna, aldrig hann jag ens besvara frågorna, aldrig kunde jag be mina föräldrar om hjälp eftersom de ju sov. Särskilt ett prov minns jag tydligt: biologiprovet om klorofyll i åttan. Eftersom Trettonåringen idag har just detta klorofyllprov, var det klorofylligt här i huset igår.

Jag:
Jag tog fram biologiböckerna sent en söndagskväll efter att Plannja förlorat mot Alvik, vilket i sig var en anledning till att världens alla biologiprov borde ställas in. Frågor, frågor, skriv, skriv.

Vid halv två-snåret kom pappa in i mitt rum och gav mig order att sova. Jag började gråta och visa att jag ju bara hade 113 frågor och att jag måste svara på dem innan jag kan somna och varför är livet så orättvist och förresten är biologifröken för mesig för min smak och dom där jävla bladen skiter jag i, kan ingen spränga hela skolan? Jag somnade sedan med tårar rinnande ner i öronen och klarade dagen efter provet galant eftersom det där med att formulera frågor till sig själv faktiskt är ett ypperligt sätt att plugga. Det visste inte jag – jag trodde att jag hade duperat läraren med mitt svammel.

Trettonåringen:
Planerade redan i helgen för veckans biologiprov så att pluggandet inte skulle krocka med basketträning och barnvaktande. Skrev ner alla fakta i en vacker anteckningsbok. Läste koncentrerat i ett tyst rum. Bad om att bli förhörd. Lade sig att sova klockan nio.

Ska vi ta Femtonåringens pluggteknik också? Ok:
– Är det någon som har sett min kemibok?
– Har någon sett min mattebok?
– Kan någon hjälpa mig att leta efter spanskan?
– Ligger min fysikredovisning här?
– Jag undrar om vi har prov i morgon eller på fredag.
– Vad konstigt, jag fick inte med mig italienskan hem!

Under universitetstiden var det omtentorna som räddade mig – första tentan motsvarade frågeskapandet medan andra tentan var på riktigt. Liksom.

Hur gjorde ni? (Eller: hur gör ni?)

Uppdatering med lite allmänbildning
Jag hade skrivit ett mellanslag för mycket: ”fil. kand.”. Alla liknande titlar (fil.mag., jur.kand., fil.dr) ska skrivas ihop precis som de flesta andra förkortningar (fr.o.m., t.o.m. t.ex.). Men tänk på att när det gäller osv. och pga. samt dvs. får man (om man vill) strunta i punkterna.

27 kommentarer

Gästboken, ta fram gästboken!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2007 00:04

Jag skulle vilja slå ett slag för gästbokens återinförande.

A. (De lånade vårt hus när vi var borta.)

Alltså gästboken som har tomma blad och som man skriver och ritar i med en penna som man håller i handen. (Ja, håll andan, detta sker helt utan dator.)

B. Jag var gravid och någon ritade av mina secondhandklänningar som passade perfekt. På galgar i alla fall.

När min pappa pluggade i Stockholm, hade han en gästbok. (Han bodde på ett studenthem som hette Domus, där det inte fanns kylskåp så alla studenter hängde sina matvaror i plastpåsar utanför fönstren. Idag hade det nog kallats kränkande att bo utan kylskåp.) Fullständigt sagolikt fantasifulla människor ritade och skrev i gästboken – och där kan man även läsa min mammas inträde i pappas liv:

Jag är inte spirituell ikväll, men jag återkommer.

Inspirerad av detta har jag sedan jag flyttade hemifrån haft en gästbok. De har oftast ickelinjerade sidor och är i A4-format.

C. Videokväll. (En av alla tusen miljoner videokvällar.)

Min djefla mans inträde i mitt liv är dokumenterat: han skrev fem fulla sidor för att imponera på mig när jag suckade att ingen ville skriva. Jahapp, jag föll som en fura. (Hans texter är närapå oläsliga eftersom han, som den konstnärssjäl han är, kryssade över, strök, skrev på diagonalen och kletade ut allt till en geggamoja.)

D. En lulebo hälsade på oss skåningar.

Nu bläddrar jag i några av våra gästböcker från 80- och 90-talen. Det är rim, det är noggranna redogörelser för husmålning och barnafödande och spaghetti och köttfärssås på nästan varje sida.

E. Olle är nykterist.

Det är förstås också många ”Jag var här” och ”Jag kan inte komma på något att skriva”. Mot slutet av 90-talet började jag även klistra in mejl som kom dagen efter, alltså: ”Förlåt att jag inte skrev i gästboken, men du kanske kan klistra in detta mejl istället?”.

F. En av gästboksritarna gillar fisk. I alla dess former.

När jag själv stöter på gästböcker ritar jag erbarmligt fula teckningar och skriver dialoger och berättelser som man inte för sitt liv bara ett enda år senare begriper ett dugg av. Men jag skriver!

G. Vi har alltid – även innan det blev hippt – haft melodifestivalsbaluns. (Minns ni – vi vann hockey-VM och Eurovisionsfinalen samma dag. )

Vad tror ni att det blev av ungdomarna som ritade alla dessa teckningar? Jo, en arkitekt, en grundskolelärare, en civilingenjör som gillar designvetenskap, en bokförlagsredaktör, en AD med egen firma, en regissör i Hollywood. Och så har Broder Jakob och Orangeluvan gjort varsin teckning. (Två av bilderna är gjorda av en och samma person.)

H. Självporträtt.

Men huga så svårt det är att idag få prestationsvåndande kompisar att skriva i gästboken. De får plötsliga handsmärtor, har bråttom hem, drar i sig ett extra glas vin och springer på toa.

I. En gäst ritar av mig och min djefla man. (Nej, vi poserade inte.)

Och – förlåt – inte gör jag det lättare för alla presumtiva gästboksklottrare när jag nu outar några här.

24 kommentarer

Det finns platser kvar!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2007 11:01

Idag intebloggar jag. (Sitter inte vid datorn, betyder det.) Men jag kan i alla fall berätta att jag i morse vaknade av en sådan där tjock, sömnig höstfluga. I fönsterkarmen? Nej. I taket? Nej. Yrande runt lampan? Nej.

I mitt öra.

Vad annars är, är utbildning. Idag är det fem timmars föreläsande om konsten att skriva basketprotokoll. Som varande specialist i ämnet, är det min uppgift att lära upp den yngre basketgenerationen. Så här säger jag:

– Ok, fyll i alla namn och nummer. Foulerna skriver ni i med ett P, U, D eller T med en siffra för spelminut och en annan siffra för antalet straffar om det blir straffar. Alla poäng skriver ni här med spelarens nummer, poängställning och spelminut. Femton, 23, 8 betyder att nr femton ordnade ställningen 23 i den åttonde minuten. Glöm inte timeouterna och lagfoulen och vems tur det är att få inkast vid uppkastsituation. Domaren är er bästa vän och skriv inte lika fula siffror som jag. Häpp!

Och det tar fem timmar? Ja.

Den rosa kopian får vinnarna.

————-
Det finns obegripligt nog fortfarande platser kvar till min mycket roligare kurs i svenska skrivregler på onsdag i Stockholm!

7 kommentarer

Får jag vara i alla fall lite irriterad? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2007 07:42

Jag är arg på en yrkesgrupp. Alla drar jag över en kam utan att bekymra mig nämnvärt. Men får jag det?

Vilka yrkeskategorier får man gnälla på utan att åka med huvudet före i en PK-soptunna?

Ironiska tidningsbud?
Niande servitörer?
Pratande receptionister?
Rytande busschaufförer?

Jag vill att dammsugaren ska funka och om den behagar hosta och väsa utan anledning, blir jag sur och irriterad. Men kan inte göra så mycket eftersom dammsugaren inte är en levande, tänkande varelse. Om jag går till frissan, förväntar jag mig att h*n gör som jag säger. Ehum. Annars har jag rätt att klaga. Om jag … förlåt. Jag går som en sur villaägare runt en full soptunna, men nu ska jag komma till saken.

Det handlar om en enda meter.

Sopgubbarna kör ju numera sopbilar med tryckknappar och spakar och behöver aldrig gå ut ur bilen. När jag var liten åkte de två och två, hade handskar, var stora och muskliga och väldigt solbrända på sommaren. Snusade gjorde de nog också. Soptunnan stod i ett inbyggt litet fack vid garaget och hämtades av sopgubbarna, rullades till sopbilen, tömdes och rullades tillbaka till sitt lilla rum. Idag kör sopgubbarna sopbilarna tills arbetsdagen är slut, då de åker till gymmet och lyfter skrot för man kan ju inte se ut som en sparris om man är sopgubbe.

(Ja, jag drar fortfarande alla över en kam. Fly mig genast en bloggande sopgubbe som ser ut som en sparris.)

I villervallan som heter basket, barn, biltrubbel, banklån och begravning glömde vi att igår morse ställa ut soptunnan. Att alltså rulla ut den en enda meter ut på trottoaren.

Fel.

Rätt.

Vi klarar detta i runda slängar 25 gånger per år, men missar sisådär en gång vartannat år. En gång hann min djefla man ifatt sopbilen genom att springa med soptunnan på cykelvägar genom villaområdet och på så sätt genskjuta sopgubbarna. Deras kommentar var:

– Ja, vi såg att ni hade glömt att putta ut den.

Nå? Får man vara lite irriterad? Det vore ju en helt annan sak om sopgubbarna var blinda och lama – då hade jag inte kunnat vara arg. Nu står jag med en full soptunna i två veckor och massa framtida soppåsar att lura på någon.

– Jamen tänk om alla skulle ..!

Ja, tänk om alla skulle glömma att rulla ut sina soptunnor. Hur hade världen sett ut då? Tänk om jag kunde köpa mig en sopdrulleförsäkring hos ett konkurrerande sopgubbeföretag med initiativrika muskler.

Nu ska jag gå och örfila upp mig själv för att jag är arg på en yrkesgrupp som tar hand om soptunnor. Om de ändå hade varit börsmäklare.

——–
Uppdatering, 255 kronor fattigare:
Världens gladaste sopgubbe berättade att både den mekaniska och den där robotifierade sopbilen tar tag i samma framkant när lyftarmen ska häva ur soporna. Han jobbade med svin förut, lukt som lukt liksom, och dessutom känner man inte så mycket efter ett tag. Att vara sopgubbe är ett jätteroligt jobb, särskilt när man får jobba lite här och där och som vikarie och med bortglömda sopor och galna villaägare som tar foton på allt.

– Men va, men va, vad är det där vita som riiiiiinner överallt?
– Bara lite mjölk och fil.
– Va? Men slänger inte alla sina mjölkkartonger ursköljda i återvinningen?
– Hehehe.

56 kommentarer

Min allra första lön

Publicerat av Lotten Bergman den 20 september 2007 11:35

Om man räknar bort barnvaktande som gav islandsvantar i veckolön och sommarjobb i skift på bageri samt säsongsinhopp som frimärkesklistrare på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, fick jag min första riktiga månadslön 1984. (Det var bara 30 ord i den meningen. Andas nu.) Detta var på hösten efter gymnasiet när jag i ett halvår jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus.

De 5 700 kronorna var förstås en förmögenhet och lite till. (Enligt Kungl. Myntkabinettet motsvarar det 11 300 kronor idag.) Eftersom jag bodde med Bästisgrannen och Majtgudrun i ett litet kollektiv på Skånegatan 66, delade vi på hyran och maten och faktiskt även delar av garderoben … vilket gjorde att jag alltid hade en himla massa pengar. (Alltid = i sex månader, sedan började jag plugga och tog studielån och hade … ännu mer pengar.)

När min farbror (se gårdagens inlägg) efter fem års militärtjänst (1940–45) utbildade sig till folkskollärare, gick han på en särskilt förmånlig tvåårig utbildning eftersom det då i Sverige var fullt av män och pojkar som kunde kriga, men inte hade någon yrkesutbildning. År 1947 fick han sin allra första månadslön, och av den gav han hela 50 kronor till sin lille lillebror (min pappa) som bara var tio år gammal. (De 50 kronorna motsvarar drygt 800 kronor idag.) Pappa köpte då för 35 kronor en rostfri kaffepanna till sin mamma.

Detta gick i arv. När min kusin (farbroderns äldste son) fick sin allra första lön, köpte han ett par svarta skinnstövlar med kilklack till sin lilla lillasyster. Stövlarna finns förstås kvar – i släkten är det inte bara jag som fyller källare och vindsförråd. Det här är en trevlig tradition som jag ska se till att föra vidare: för sin första lön ska man göra något som gläder någon annan. Men jag vill inte ha en rostfri kaffepanna.

På min begravning om 50 år kommer ingen att berätta vad jag gjorde för min allra första lön. (Jag köpte en grå blus med axelvaddar på JC.) Vad min farbror gjorde 1947 satte inte bara spår i min pappas minne utan även i andras: ett av telegrammen till begravningen igår kom från hans allra första elever – dem han undervisade i Pålsträsk för 60 år sedan.

Hejdå, farbror Sten.

28 kommentarer

Idag begravning (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2007 10:10

Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.

Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.

Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.

För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.

Problem idag:

Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
Den ack så vattenlösliga mascaran.
Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.

Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.

—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.

Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.

Vad håller jag i handen och varför?

27 kommentarer